Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanNICLAS EKHOLM 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATS RONANDER 2019.

/ Håkan

En lördageftermiddag på Stallbacken

MATHILDA WAHLSTEDT
DIMPKER BROTHERS
Stallbacken, Örebro 1 juli 2023
Konsertlängd: 16:01-16:38 (MW, 37 min), 17:00:17:53 (DB, 53 min)
Min plats: Sittande ca 3 m från scenen.

LEVANDE MUSIK I CENTRALA ÖREBRO cirka 100 meter från bostaden går inte att motstå. Är det dessutom fri entré och ett strålande sommarväder finns det egentligen inga hinder när City Örebro bjuder på levande musik från den lilla centralt placerade scenen på Stallbacken.
   Örebros sångfågel Mathilda Wahlstedt inledde eftermiddagens arrangemang med drygt en handfull egna sånger i det avskalade formatet med enbart elgitarr och en kompmusiker (Erik) som spelade både keyboards, bas och gitarr. Hon sjunger enormt vackert och sångerna kommer till sin rätt i de lågmälda arrangemangen. På en låt kompades Mathilda av enbart en basgitarr, synnerligen läckert imponerande.
   Efter den mjuka skönt melodiska inledningen kom bröderna Dimpker upp på scenen och ökade på energin, tempot och volymen. Sedan 2016 har Martin och Adam varit stadiga gäster på Örebros scener, främst på festivalerna Folk at Heart och Live at Heart. Med stämsång och två akustiska gitarrer gjorde jag det då enkelt och jämförde bröderna med Everly Brothers eller Proclaimers. Men sedan några år tillbaka spelar lillebror Adam elgitarr med ett tydligare popsound som följd. Kan med fördel avnjutas på förra årets album ”Deathless”.
   I ett under av musikalitet blev Dimpker Brothers framförande på Stallbacken mycket uppskattat. Martin höll i det underhållande mellansnacket och spelade både trumma och tamburin med sina flinka fötter medan Adam hade fullt upp med alla sina pedaler. Sångerna från albumet dominerade repertoaren men också en version av James McMurtrys ”Rachel's song”. Även en nyskriven låt, ”Motivation”, fick plats.
   Inte överraskande blev bröderna inklappade för en extralåt, en cover på The Bands låt ”The weight”.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1977

LINDA RONSTADT: Simple dreams (Asylum, 1977)

1977 BREDDAR LINDA RONSTADT PÅ SIN REPERTOAR och letar låtmaterial bland traditionellt gamla countrylåtar men tvekar heller inte att sjunga klassisk Rolling Stones-rock. Naturligtvis finns det också plats på ett Linda Ronstadt-album för vemodigt innerliga ballader, både originallåtar och nyligen skrivna coverlåtar .
   1977 har Andrew Gold försvunnit från Linda Ronstadts komp, förmodligen för att han har en egen solokarriär att tänka på. De huvudsakligen fasta kompmusikerna Kenny Edwards, Waddy Wachtel och Dan Dugmore fick nya kompisar i trummisen Rick Marotta och jazzkeyboardskillen Don Grolnick medan soundet på Lindas album breddats från högljudd rock till lågmält avskalade akustiska ballader.
   ”Simple dreams” inleds med en coverlåt och Linda fortsätter den kommersiella trenden att göra covers på Buddy Hollys mest kända låtar, från ”It doesnt matter anymore” via ”That'll be the day” är det här dags för ”It's so easy”. En klockren om än inte så personlig version släpps också på singel ungefär samtidigt som albumet och blir en stor hit med en 5:e-placering i USA som bäst.
   Ännu högre klättrade singeln med Roy Orbisons låt från 1963, ”Blue bayou”, och det är rätt tydligt att covers på gamla kända låtar är de som bäst säljer Linda Ronstadt-skivor. Albumets mycket mer intressanta material gör ”Simple dreams” till ännu en musikalisk triumf i både innehåll och utförande.
   Exempelvis återvänder Linda till Warren Zevons album ”Warren Zevon” (1976) för att ännu en gång plocka pärlor från ett fantastiskt fint album. Visserligen fanns det redan en cover på ”Carmelita”, utgiven 1973 av den kanadensiske sångaren, låtskrivaren och pianisten Murray McLauchlan, men sedan 1976 är den förevigt kopplad till dess låtskrivare. Linda gör den utmärkt men det känns lite malplacerat att höra henne sjunga textrader som ”I'm all strung out on heroin” och ”I pawned my Smith & Wesson”.
   Linda passar samtidigt på att göra en av Zevons rockigaste låtar, ”Poor poor pitiful me”, som också hedrades med en singelutgivning, den tredje från albumet, men nådde inte så högt i USA som de tidigare. Men förövrigt en annars perfekt tolkning som, i konkurrens med Stones-covern ”Tumbling dice”, tillhör albumets svängigaste ögonblick.
   På ”Tumbling dice” är det elektrisk rock med guldkant, Dan Dugmore och Waddy Wachtel spelar elgitarr både högt, skränigt och melodiskt och Waddys slidegitarrsolo är kronan på verket.

MELLAN DE HÄR SISTNÄMNDA rockmusikutbrotten finns en av albumets mest finstämda låtar, ”Maybe I'm right”, som dessutom är en tidigare ej utgiven låt skriven av Robert Wachtel vars namn är identiskt med killen som spelar gitarr på en majoritet av låtar på det här albumet, Waddy Wachtel.
   Med en läckert strängad akustisk gitarr ramar han in det lågmälda arrangemanget på sin låt. Jag har försökt spåra ursprunget till låten, som skrevs 1973, och hittar skivor med honom som låtskrivare från det året med Curt Boetcher, Judi Pulver och hans egen singel ”You're the only one” (utgiven som enbart Waddy) men ingen ”Maybe I'm right”. Behöver jag tillägga att Linda sjunger så fint med hjälp av bland annat John David Souther.
   Det finns fler ypperligt finstämda ögonblick på ”Simple dreams”, inte minst skivsidornas båda avslutningslåtar ”I never will marry” och ”Old paint” som tillhör countrygenren. Dolly Parton sjunger passande duettsång på den förstnämnda och den legendariske bluegrassmusikern Mike Auldridge kryddar båda låtarna med genialt dobrospel.
   Det finns ytterligare några mycket läckra ballader på ”Simple dreams”, titellåten ”Simple man, simple dream” och ”Sorrow lives here”. Här får John David Souther-låten sin ultimata tolkning, mycket bättre än Southers egen ett år gamla originalinspelning.
   Och Eric Kaz har återigen skrivit en ödmjukt vemodig låt som är historiskt vacker. Den uppges vara skriven 1967, när Kaz var medlem i gruppen The Children Of The Paradise som senare bytte namn till Bear, men uppseendeväckande aldrig utgiven förrän 1977. Linda sjunger den underbart till kompet av ett enda akustiskt piano. Så gott som magiskt!


Side one

1. "It's So Easy" (Buddy Holly/Norman Petty) 2:27
1958. Singel med The Crickets.
2. "Carmelita" (Warren Zevon) 3:07
1972. Från albumet "Murray McLauchlan" med Murray McLauchlan.
3. "Simple Man, Simple Dream" (J.D. Souther) 3:12
1976. Från albumet "Black rose" med låtskrivaren.
4. "Sorrow Lives Here" (Eric Kaz) 2:57
Original.
5. "I Never Will Marry" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:12
1938. B-sida ("Give Me Roses While I Live") på singel med Carter Family.

Side two

1. "Blue Bayou" (Roy Orbison/Joe Melson) 3:57
1963. Från albumet "In dreams" med Roy Orbison.
2. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 3:42
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.
3. "Maybe I'm Right" (Robert Wachtel) 3:05
Original.
4. "Tumbling Dice" (Mick Jagger/Keith Richards) 3:05
1972. Singel med The Rolling Stones.
5. "Old Paint" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:05
1927. Publicerad låt som "I ride an old paint".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanSTEPHEN STILLS (Crosby, Stills & Nash) Globen Stockholm 16 juni 2005.

/ Håkan

En promenad i Richmond

Den makalösa utsikten från puben Roebuck på Richmond Hill.


Alla bilder: Carina ÖsterlingDen legendariska villan The Wick på Richmond Hills sluttningar.

SOM VANLIGT VID VÅRA REGELBUNDNA besök i Richmond, i den sydvästra delen av London, tog vi i sommarens värsta hetta i söndags,, en promenad uppför Richmond Hill. Största anledningen var väl den makalösa utsikten där man på håll kan se flygplan starta och landa på Heathrow och samtidigt njuta av den magnifika nästan hypnotiska vyn över Themsen som slingrar sig likt en orm mellan Richmond och Kingston Upon Thames.
   Utsikten är en anledning till ett besök på Richmond Hill, puben Roebuck är en annan där man kan handla en pint, gå över gatan och sätta sig i parken där folk strosar förbi med eller utan en hund i band. Otroligt fridfullt, otroligt avslappnande och otroligt njutbart.
   Bara ett normalt stenskast bort ligger villan The Wick där historiens vingslag flaxar tungt och traditionellt med anor från 1775. Men jag vill gärna påminna om husets musikaliska historia, som jag vid ett besök 2015 har skrivit om här, där både Ron Wood och Pete Townshend (som sålde det 2021) varit tidigare ägare av huset. Just nu i söndags såg det lite obebott ut och lite tråkigt oanvänt och nästan ett hus i förfall. Det fanns inget som påminde om liv där.
   Efter ett besök på fikastället Hollyhock (rekommenderas!) i slänten upp till Richmond Hill Road i måndagsförmiddag tog vi ytterligare en promenad fram till mäktiga Richmond Park där vi på nära håll såg en hjort fridfullt stå och äta och inte bry sig om varken den livliga trafiken eller fotograferande turister som exempelvis min hustru Carina, se bild nedan. En fantastisk naturupplevelse i tämligen centrala delar av London.



/ Håkan

Bara ett stort skämt

DET FINNS SÄKERT MÅNGA från den regelbundna Rockmagasinet-publiken som värdesätter The Jesus & Mary Chain-besöket i maj 1985 som kanske det allra viktigaste i Maggets gamla historia. Jag tillhör inte den lilla/stora gruppen. Gruppnamnet har förvisso ett stort värde i rockhistorien men konserten, 30 minuter av ett ihållande oväsen, var enligt mig "ett stort skämt".
   Gruppen hade bildats två år tidigare av bröderna Jim och William Reid. 1984 utökades gruppen med basisten Douglas Hart och trummisen Bobby Gillespie fast han just då också var medlem i Primal Scream.
   Jesus & Mary Chain hade ännu inte albumdebuterat, vilket skulle ske i november 1985 med "Psychocandy", men hade flera singlar bakom sig, "Upside down" och "Never understand". Och samma månad som gruppen kom till Örebro släpptes ytterligare en singel, "You trip me up".         


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 1985.

THE JESUS & MARY CHAIN
Rockmagasinet, Örebro 14 maj 1985

THE JESUS & MARY CHAIN KOM TILL Sverige omgivna av en ryktesflora av imponerande storlek. Engelska och nu även svenska journalister har tävlat i superlativer om detta gäng som påstås vara årtiondets pophändelse. Framträdandet, som jag definitivt inte vill kalla konsert, för en vecka sedan kunde verkligen inte understryka de förhandsrapporterna. De fyra lynniga slynglarna från Skottland framstod enbart som ett stort skämt som jag också underströk i rubriken till recensionen.
   Ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag skrattade mest som många andra men det var väl egentligen inte meningen? The Jesus & Mary Chain misslyckades i sina försök att förolämpa publiken.
   Konserten var 30 minuters rundgång där de påstådda melodierna låg djupt dolda i det fruktansvärda oväsendet. William Reid, gitarrist, och Douglas Hart, basist, stod under hela konserten med ryggen mot publiken och pressade sina gitarrer mot förstärkaren hela tiden på jakt efter den ”perfekta” rundgången.
   Däremot visade sångaren Jim Reid mer av sitt ”kunnande”. Han snubblade omkring, sparkade på sin egen liggande gitarr, rev ner det redan knapphändiga trumsetet och skrev oavbrutet ”fuck Jesus fuck” när han inte kravlade omkring på scengolvet utan minsta mening.
   Stundtals klarade han inte ens av att hålla sig kvar på scenen utan försökte mucka gräl med en liten publik som log eller höll händerna för öronen. Skadorna på instrument och utrustning var omfattande.
   Jag blev en erfarenhet rikare men The Jesus & Mary Chains konsert var ett odrägligt avbrott i den ljumma sommarkvällen.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1989.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDOUG SEEGERS 2014.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1976

LINDA RONSTADT: Hasten down the wind (Asylum, 1976)

BLANDNINGEN AV UNIKA ORIGINALLÅTAR, några gamla covers och mer udda låtmaterial från förr pryder ännu en gång ett nytt album från Linda Ronstadt som dyker upp mindre än ett år efter det förra, ”Prisoner in disguise”. Ingen John David Souther-låt den här gången men två nya spännande låtskrivarnamn gör entré i Lindas värld och hon står själv som låtskrivare på två låtar, det måste bedömas som exklusivt ovanligt.
   På det här albumet börjar framtidens tämligen fasta kompband formera sig. Bredvid Andrew Gold, som nu gör sitt tredje Linda-album, finns basisten Kenny Edwards, steelgitarristen Dan Dugmore och gitarristen Waddy Wachtel gör entré på allvar medan trumjobbet växlar mellan rutinerade Russell Kunkel och Michael Botts (Bread). ”Very special thanks to Andrew Gold and Kenny Edwards for all their help” heter det som vanligt. Även Edwards, som var Lindas kollega på 60-talet i Stone Poneys, gör sitt tredje album med Linda.
   Låtskrivarmässigt är Karla Bonoffs tre bidrag det största och mest överraskande utropstecknet på albumet. Så gott som okänd, 1970 var hon visserligen medlem i Bryndle tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards, ger hennes låtar en sammanhållande prägel på Lindas hela album.
   Karla hade ju också en egen karriär som artist att tänka på, gjorde solodebut 1977 med albumet ”Karla Bonoff”, producerad av Kenny Edwards och med en musikalisk omgivning som nästan är identisk med Lindas skivor. Naturligtvis la jag händerna på den skivan, som bland annat innehöll samma tre låtar som hon hade skänkt till Linda, i skivbutiken.
   Karla finns själv med på ett litet hörn på ”Hasten down the wind”-albumet, hon körar på två av sina tre låtar, men det finns ingen notering att hon redan här har kontrakt med sitt kommande skivbolag Columbia.
   Ett annat mycket viktigt låtskrivarnamn, Asylum-kollegan Warren Zevon, bjuder på sitt första (men inte sista) bidrag till ett Linda Ronstadt-album. Hans mycket fina ballad ”Hasten down the wind”, med David Campbells stråkarrangemang och Don Henleys körsång som läckra detaljer, är en höjdpunkt på albumet. Låten, som enligt förlagsnoteringen skrev 1973, hade fått sin premiär på Zevons eget album ”Warren Zevon” bara två månader innan Linda gav ut sin version. Från det fantastiska albumet skulle Linda plocka fler Zevon-låtar framöver.
   1976 var Peter Asher sedan flera år tillbaka Lindas både manager och producent och var säkert tillsammans med Linda ansvarig i urvalet av låtar till det här albumet. Och tillsammans har de i ett fall letat långt bak i historien. Ursprunget till "The Tattler" hette i original "You Can't Stop a Tattler-Part 2" och spelades in redan 1929 av gospelbluessångaren Washington Phillips men hans version gavs inte ut förrän 1971 på samlingsalbumet "This Old World's in a Hell of a Fix" tillsammans med andra gamla artister som Fred McDowell, Blind Lemon Jefferson, Skip James och Robert Wilkins.
   Lindas version och arrangemang bottnar i Ry Cooders tolkning 1974 på sitt album ”Paradise and lunch” som förklarar varför Cooder och hans producent Russ Titelman har fått låtskrivarcredit här.

DET FINNS YTTERLIGARE EN LÅT på ”Hasten down the wind” med gospelkänsla, ”Down so low”. Med åtta personer i kören bakom sig försöker Linda upprepa kraft och styrka från Mother Earth-sångerskan Tracy Nelsons röst, som brukar jämföras med Janis Joplin, och lyckas ganska bra med både arrangemang och sång.
   Countrytendenserna från tidigare skivor är på ”Hasten down the wind” ganska nedtonade. Inte ens i tolkningen av Willie Nelsons ”Crazy” tänker jag på country, snarare cool jazz med ett soft pianospel av Clarence McDonald.
   Däremot gör reggaetakterna debut på några låtar. Allra tydligast på ”Give one heart” från skivbolagskollegorna i Orleans ett år gamla album ”Let there be music”. Även versionen av ”Rivers of Babylon”, från den jamaicanska rocksteadygruppen The Melodians repertoar, kan väl räknas in i den genren. Enligt omslaget spelar Waddy Wachtel ”reggae lead guitar” på låten. Linda gör låten helt acappella tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards och den versionen är ungefär tusen gånger mer personlig och spännande än den Boney M skulle få en världshit med två år senare.
   Med sitt lilla mexikanska arv i blodet sjunger Linda en hel låt, minus ett mellanparti på engelska, ”Lo siento mi vida” på spanska skriven tillsammans med sin pappa Gilbert som hade både mexikanska och tyska rötter i sitt ursprung. Låten framförs väldigt emotionellt och akustiskt lågmäld med en gråtande steelguitar i ljudbilden. Linda skulle 1987 göra ett helt album på spanska, "Canciones de Mi Padre" (som faktiskt betyder "Songs of My Father") med hjälp av bland annat sina bröder Mike och Pete.
   ”Hasten down the wind” innehåller ännu en gång en majoritet av långsamma och stundtals känslosamma låtar där Linda som sångerska ger kraftfulla vibrationer.


Side one

1. "Lose Again" (Karla Bonoff) 3:34
Original.
2. "The Tattler" (Ry Cooder/Russ Titelman/Washington Phillips) 3:56
1971. "You Can't Stop a Tattler-Part 2" från albumet "This Old World's in a Hell of a Fix" med Washington Phillips,
3. "If He's Ever Near" (Karla Bonoff) 3:15
Original.
4. "That'll Be the Day" (Jerry Allison/Buddy Holly/Norman Petty) 2:32
1957. Singel med The Crickets.
5. "Lo Siento Mi Vida" (I'm Sorry My Love) (Linda Ronstadt/Kenny Edwards/Gilbert Ronstadt) 3:54
Original.
6. "Hasten Down the Wind" (Warren Zevon) 2:40
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.

Side two

1. "Rivers of Babylon" (Brent Dowe/Selvin McNaughton) 0:52
1970. Singel med The Melodians. (Selvin McNaughton=Trevor McNaughton)
2. "Give One Heart" (John & Johanna Hall) 4:07
1975. Från albumet "Let there be music" med Orleans.
3. "Try Me Again" (Linda Ronstadt/Andrew Gold) 3:59
Original.
4. "Crazy" (Willie Nelson) 3:58
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires,
5. "Down So Low" (Tracy Nelson) 4:08
1968. Från albumet "Living with the animals" med Mother Earth.
6. "Someone to Lay Down Beside Me" (Karla Bonoff) 4:28
Original.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.