Blogginlägg

Covers Special: Linda Ronstadt 1977

LINDA RONSTADT: Simple dreams (Asylum, 1977)

1977 BREDDAR LINDA RONSTADT PÅ SIN REPERTOAR och letar låtmaterial bland traditionellt gamla countrylåtar men tvekar heller inte att sjunga klassisk Rolling Stones-rock. Naturligtvis finns det också plats på ett Linda Ronstadt-album för vemodigt innerliga ballader, både originallåtar och nyligen skrivna coverlåtar .
   1977 har Andrew Gold försvunnit från Linda Ronstadts komp, förmodligen för att han har en egen solokarriär att tänka på. De huvudsakligen fasta kompmusikerna Kenny Edwards, Waddy Wachtel och Dan Dugmore fick nya kompisar i trummisen Rick Marotta och jazzkeyboardskillen Don Grolnick medan soundet på Lindas album breddats från högljudd rock till lågmält avskalade akustiska ballader.
   ”Simple dreams” inleds med en coverlåt och Linda fortsätter den kommersiella trenden att göra covers på Buddy Hollys mest kända låtar, från ”It doesnt matter anymore” via ”That'll be the day” är det här dags för ”It's so easy”. En klockren om än inte så personlig version släpps också på singel ungefär samtidigt som albumet och blir en stor hit med en 5:e-placering i USA som bäst.
   Ännu högre klättrade singeln med Roy Orbisons låt från 1963, ”Blue bayou”, och det är rätt tydligt att covers på gamla kända låtar är de som bäst säljer Linda Ronstadt-skivor. Albumets mycket mer intressanta material gör ”Simple dreams” till ännu en musikalisk triumf i både innehåll och utförande.
   Exempelvis återvänder Linda till Warren Zevons album ”Warren Zevon” (1976) för att ännu en gång plocka pärlor från ett fantastiskt fint album. Visserligen fanns det redan en cover på ”Carmelita”, utgiven 1973 av den kanadensiske sångaren, låtskrivaren och pianisten Murray McLauchlan, men sedan 1976 är den förevigt kopplad till dess låtskrivare. Linda gör den utmärkt men det känns lite malplacerat att höra henne sjunga textrader som ”I'm all strung out on heroin” och ”I pawned my Smith & Wesson”.
   Linda passar samtidigt på att göra en av Zevons rockigaste låtar, ”Poor poor pitiful me”, som också hedrades med en singelutgivning, den tredje från albumet, men nådde inte så högt i USA som de tidigare. Men förövrigt en annars perfekt tolkning som, i konkurrens med Stones-covern ”Tumbling dice”, tillhör albumets svängigaste ögonblick.
   På ”Tumbling dice” är det elektrisk rock med guldkant, Dan Dugmore och Waddy Wachtel spelar elgitarr både högt, skränigt och melodiskt och Waddys slidegitarrsolo är kronan på verket.

MELLAN DE HÄR SISTNÄMNDA rockmusikutbrotten finns en av albumets mest finstämda låtar, ”Maybe I'm right”, som dessutom är en tidigare ej utgiven låt skriven av Robert Wachtel vars namn är identiskt med killen som spelar gitarr på en majoritet av låtar på det här albumet, Waddy Wachtel.
   Med en läckert strängad akustisk gitarr ramar han in det lågmälda arrangemanget på sin låt. Jag har försökt spåra ursprunget till låten, som skrevs 1973, och hittar skivor med honom som låtskrivare från det året med Curt Boetcher, Judi Pulver och hans egen singel ”You're the only one” (utgiven som enbart Waddy) men ingen ”Maybe I'm right”. Behöver jag tillägga att Linda sjunger så fint med hjälp av bland annat John David Souther.
   Det finns fler ypperligt finstämda ögonblick på ”Simple dreams”, inte minst skivsidornas båda avslutningslåtar ”I never will marry” och ”Old paint” som tillhör countrygenren. Dolly Parton sjunger passande duettsång på den förstnämnda och den legendariske bluegrassmusikern Mike Auldridge kryddar båda låtarna med genialt dobrospel.
   Det finns ytterligare några mycket läckra ballader på ”Simple dreams”, titellåten ”Simple man, simple dream” och ”Sorrow lives here”. Här får John David Souther-låten sin ultimata tolkning, mycket bättre än Southers egen ett år gamla originalinspelning.
   Och Eric Kaz har återigen skrivit en ödmjukt vemodig låt som är historiskt vacker. Den uppges vara skriven 1967, när Kaz var medlem i gruppen The Children Of The Paradise som senare bytte namn till Bear, men uppseendeväckande aldrig utgiven förrän 1977. Linda sjunger den underbart till kompet av ett enda akustiskt piano. Så gott som magiskt!


Side one

1. "It's So Easy" (Buddy Holly/Norman Petty) 2:27
1958. Singel med The Crickets.
2. "Carmelita" (Warren Zevon) 3:07
1972. Från albumet "Murray McLauchlan" med Murray McLauchlan.
3. "Simple Man, Simple Dream" (J.D. Souther) 3:12
1976. Från albumet "Black rose" med låtskrivaren.
4. "Sorrow Lives Here" (Eric Kaz) 2:57
Original.
5. "I Never Will Marry" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:12
1938. B-sida ("Give Me Roses While I Live") på singel med Carter Family.

Side two

1. "Blue Bayou" (Roy Orbison/Joe Melson) 3:57
1963. Från albumet "In dreams" med Roy Orbison.
2. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 3:42
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.
3. "Maybe I'm Right" (Robert Wachtel) 3:05
Original.
4. "Tumbling Dice" (Mick Jagger/Keith Richards) 3:05
1972. Singel med The Rolling Stones.
5. "Old Paint" (Traditional, arranged by Linda Ronstadt) 3:05
1927. Publicerad låt som "I ride an old paint".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.