Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMARIE BERGMAN 1984.

/ Håkan

Best of 1973/74: #30. "Living in the material world"

GEORGE HARRISON: Living in the material world (Apple, 1973)

EFTER MASTODONTVERKET ”ALL THINGS MUST PASS” är ”Living in the material world” mitt 70-talsfavoritalbum med George Harrison. Konkurrensen är inte så knivskarp, albumen efter 1973 är bara delvis intressanta (han blev desto bättre på 80-talet...), men när Harrison hösten 1972 påbörjade inspelningen av sitt officiellt andra soloalbum var han en man, ex-beatle och artist i ropet.
   George hade ett år innan organiserat ”Concert for Bangla Desh”-arrangemanget i Madison Square Garden, trippelalbumet släpptes runt årsskiftet 1971/72 och filmen fick biopremiär sommaren 1972 så hans solokarriär var i full blom. I oktober gick George in i studion, den här gången utan sällskap med Phil Spector, med en mindre mängd musikerkompisar och började inspelningen av ett album som då hade arbetstiteln ”The light that has lighted the world”, efter en låttitel, och var planerad för utgivning i januari 1973.
   Inspelningarna drog dock ut på tiden och albumet, som till slut fick titeln ”Living in the material world”, släpptes i slutet på juni 1973.
   Jag minns att jag vid den här tidpunkten fick tag i ett tidigt amerikanskt ex, albumet hade i USA släppts i slutet på maj, och kunde recensera skivan i Nerikes Allehanda 14 juni där jag konstaterade att ”George överträffar John och Paul i det mesta” för att citera mig själv.
   Det kompande gänget runt George var huvudsakligen en liten skara kända stjärnkmusiker: Klaus Voormann, bas, Jim Keltner, trummor, Gary Wright, orgel, och Nicky Hopkins, piano, med några få sporadiska inhopp av Ringo Starr, trummor, Jim Gordon, trummor, och Jim Horn, saxofon. Det gjorde att soundet på det här albumet blev så mycket mer jordnära och luftigare än på ”All things must poass” och ljudbilden gav lite större utrymme för Nicky Hopkins pianoklanger.
   Nicky Hopkins, som förresten spelade in sitt soloalbum (”The tin man was a dreamer”) samtidigt som George, var för övrigt en fantastisk studiomusiker som på 60-talet spelade på skivor med både The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks, The Who och Jeff Beck. Han spelade inte bara på Harrisons skivor utan också på John Lennons ”Imagine”, Ringo Starrs ”Ringo” och Paul McCartneys ”Flowers in the dirt”.
   Efter ”All things must pass” och ”Concert for Bangla Desh” firade George Harrison så stora kommersiella framgångar att vi nog har glömt allt. Både singeln ”Give me love (give me peace on earth)” och albumet ”Living in the material world” toppade USA-listorna och kom väldigt högt i England.
   Men albumet innehåller inte bara hitmässiga tongångar utan är en blandning av mer lågmälda och emotionella låtar med stundtals religiösa undertoner (”The light that has lighted the world”, ”Who can see it”, ”The day the world gets 'round” och ”That is all”). Även några singelpotentiella hits som titellåten, ”Don't let me wait too long” och ”Try some buy some” plus den bluesdoftande ”Sue me, sue you blues”.
   Samtliga låtar på albumet är George Harrison-original men ett par fanns redan utgivna innan med andra artister och var inte helt nyskrivna när George gick in i studion. Redan 1971 spelade Ronnie Spector in ”Try some, buy some” som gavs ut på en Harrison/Spector-producerad Apple-singel. Och ”Sue me, sue you blues”, som textmässigt handlar om uppbrottet i Beatles med alla advokater, hade George en gång skänkt till den amerikanske gitarristen Jesse Ed Davis som gav ut den på albumet ”Ululu” (1972).
   Jag misstänker att George återanvänt delar av ”Try some buy some”-inspelningen till sitt eget album.
   Apropå studion så sägs det på Harrisons albumomslag vara inspelat i Apple-studion på Saville Row i centrala London men Klaus Voormann, som medverkar på samtliga spår, hävdar med bestämdhet att det också spelades in hemma hos George i Friar Park i Henley-On-Thames.
   Nåväl, hur det än är med den saken lyckades George spela in och ge ut ett album som både låtmässigt, musikaliskt och kommersiellt blev en succé.

/ Håkan

Olle grävde djupt i sin sångkatalog

OLLE UNENGE
Svalbo Café 29 oktober 2023
Konsertlängd: 18:10-19:31 (81 min)
Min plats: Inomhus sittande på en stol ca 3 m från ”scenen”.

OLLE UNENGE HAR MÅNGA STRÄNGAR på sin så kallade karriär. Under namnet Ollie Tullamore för han traditionen vidare med rötter i den irländska musiken, som en del av Olle Unenge & Orkestern ger han ut egna nyskrivna sånger på svenska, senast albumet ”Sånger från långsamheten”, och som soloartist vill Olle gräva djupare i sin dignande sångrepertoar med både egna och andras låtar. Som på söndagskvällen på genuint intima Svalbo Café, utan mikrofon, exploderade i en på bristningsgränsen blandad kompott som helt saknade röd tråd men blev en succé i både sång, musik och avslappnat mellansnack.
   Med sin noggrant stämda akustiska gitarr till komp framförde Olle ett generöst antal sånger som förekommit under hela hans karriär men har hamnat i bakvattnet. Från de inledande coverlåtarna till några egna låtar och den absolut naturliga finalen med den irländska dängan ”Star of the County Down”.
   Att gräva djupt i sin stora säck av repertoar har varit en dröm för Olle men också en utmaning där både spontana mellansnack och udda låtval förvandlades till en positivt spretig men underhållande kväll.
   Det började med låtar av Simon & Garfunkel, Jesse Fuller, givetvis Bob Dylan, instrumentala ”Angie”, Bert Jansch, Big Bill Broonzy, en ovanlig Evert Taube-låt och ”The Galway shawl” innan den första egna originallåten dök upp, en underbar Ola Magnell-hommage, ”Öhr, Småland”. (Se officiell setlist nedan).
   Fortsatte med ”Pensionerade hippies och tatuerade sexpack”, från det egna albumet med samma namn och faktiskt kvällens enda låt från Olles tre utgivna album i eget namn, Olles svenska tolkning av "How Can a Poor Man Stand Such Times and Live?", irländska ”Willy rambler”, en skotsk sång, allvarliga ”Farväl vackra Sara”, en komisk sång om livet i Viby Strand och den redan nämnda finalen med ”Star of the County Down”.
   Blandningen visste inga gränser och blev, även för mig som har följt Olle Unenges musikaliska karriär länge, länge på nära håll, en härlig överraskning som effektivt lyste upp oktobermörkret.



/ Håkan

Mustig, mäktig och levande soulpop

Bilder: Carina Österling
MAGNUS CARLSON
Frimis, Örebro 26 oktober 2023
Konsertlängd: 19:30-21:34 (124 min)
Min plats: Sittande på stol på 8:e bänkrad ca 15 m från scenen.

PÅ KONSERTBILJETTEN STOD DET ENBART MAGNUS CARLSON men i verkligheten och på affischen (se höger) är det Jesper Lindell & his Band som gör en höstturné med Magnus som gästartist. Jo, Magnus har gjort ett album med Lindells band som komp, men lite märkligt släpps den skivan inte förrän 17 november, som därmed bäddat för denna otajmade turné som delar upp konsertrepertoaren i två delar. Jesper Lindell Band inleder med sina numera välbekanta låtar för att sedan få sällskap av ”gästartisten” Magnus Carlson.
   Att turnera tillsammans med Magnus är naturligtvis världens bästa chans för Lindell med band att med full rättvisa nå en bredare och större publik. Men i Örebro, där Lindell uppträtt ganska flitigt under det senaste året, var biljettförsäljningen lite negativ att konsertlokalen minskade i storlek från Conventum till Frimis. Ändå var Lindell och hans skickliga band, nu förstärkta med tremannablås (Brunnsvik Horns), en sedvanlig musikalisk triumf när de i en dryg halvtimme inledde konsertkvällen med låtar från första albumet ”Twilights” och den aktuella ep:n ”Windows vol 1”.
   När sedan Magnus Carlson kom in på scen blev repertoaren en bred mix från hela hans solokarriär, från 2003 till idag, en helt aktuell ep och även opublicerade låtar från det kommande albumsamarbetet ”Brunnsvik Sounds”.
   Det här Jesper Lindell-samarbetet ska på inget sätt jämföras med den musikaliska elegansen som Weeping Willows brukar leverera, som Magnus tidigt i konserten förklarade. Men Frimis-konserten var lika fundamentalt skickligt framförd fast det arrangemangsmässigt befann sig på en helt annan gren på samma genuina träd där Jesper Lindell Band musikaliskt brukar befinna sig. Med sin soulfyllt mättade stämma rörde sig Magnus i den här musikaliska miljön precis lika naturligt som han i snart 30 år gjort i WW.
   Den planerade konventionella Conventum-konserten förvandlades på Frimis till ett hett nattklubbsgig med levande pop och soulmusik som gemensam nämnare. Mustigt och mäktigt i de ofta blåsmarinerade arrangemangen och närvarokänslan levde i nästan varje ton med spontana och underhållande mellansnack som innehöll många lokalbaserade kommentarer om bland annat ÖSK, Rynninge(?) och Ronnie Peterson.
   Magnus Carlsons repertoar, med nästan en majoritet med coverlåtar, rörde sig fritt och naturligt i gränslandet mellan pop och soul. Det var inte negativt att konstatera att de rena originallåtarna fick stå i skuggan för ett stort antal covers, okända för den breda allmänheten, som med bravur hade försvenskats och införlivats i Magnus och Jespers liverepertoar. Kanske kan det här bli ännu bättre när de nya låtarna växt till sig och framförallt i sin helhet finns tillgängliga för publiken.
   Det var en glad och trevlig stämning på både scen och i publiken som genomgående skapade goda vibrationer när låtar som hade lånats av Nolan Porter, Four Seasons, Frazey Ford, Ted Gärdestad (”Sommarlängtan”), Oskar Linnros, Olle Nyman och till och med Jill Johnson (”Eternal love” är en engelsk version av ”Kärleken är”) gjorde konserten till en helgjuten upplevelse.

Magnus Carlsons låtar (med originalutgivning i parentes):

Den här gången (2023)
If I could only be sure (2010)
Jag ber dig (2003)
Sommarregn (2023)
Hjärtats väg (2023)
Dom band som binder mig (2017)
Fälten i september (2023)
Orden jag vill höra (2023)
Den långa vägen hem (2017)
Hårt regn (2018)
Sommarlängtan (2017)
Vi ses snart igen (2020)
Elin (2003)
From now on (2010)

Extralåtar
Din tid är nu (2023)
Eternal love (2017)
Du & jag (2023)

/ Håkan

Covers: Mandy Barnett

MANDY BARNETT: A Nashville songbook (Melody Place, 2020)

JAG FORTSÄTTER MED COUNTRYTEMAT i min kategori med coverskivor. Förra veckan var det Teddy Thompson som gav sig på huvudsakligen gamla countrylåtar och nu är det den amerikanska tjejen Mandy Barnett, i samma ålder som Teddy, som delvis gör countrylåtar men också allmänt välkända låtar med ett ursprung från när och fjärran. Vilket ger albumtiteln en något fadd eftersmak.
   Först tänker jag på Jill Johnson när det gäller både repertoar och på sättet Mandy sjunger. Och urvalet av låtar har mer baserats på högb kändiskvot än ren känsla för ämnet. ”Love hurts”, ”The end of the world” och ”It's now or never” är definitivt valda av kommersiella syften och låtar som ”Help me make it through the night” och poppiga ”Hey Won't You Play Another Somebody Done Somebody Wrong Song” har ju inget med countrytemat att göra.
   Producenten Fred Mollin (Jimmy Webb, J D Souther, Kris Kristofferson med flera) och rutinerade musiker som Eddie Bayers, Stuart Duncan och Scotty Sanders steelguitar garanterar givetvis ett perfekt musikaliskt utfall men jag saknar ren och skär personlighet. Och ett bättre och mer intressant urval av låtrepertoar.


I Love A Rainy Night (David Malloy/Eddie Rabbitt/Even Stevens)
1980. Från albumet "Horizon" med Eddie Rabbitt.
It's Over (Bill Dees/Roy Orbison)
1964. Singel med Roy Orbison.
Help Me Make It Through The Night (Kris Kristofferson)
1970. Singel med Percy Sledge.
A Fool Such As I (Bill Trader)
1952. Singel ("(Now and Then, There's) A Fool Such as I") med Hank Snow, The Singing Ranger and The Rainbow Ranch Boys.
Love Hurts (Boudleaux Bryant)
1960. Från albumet "A date with the Everly Brothers" med The Everly Brothers.
It's Now Or Never (Eduardo di Capua/Wally Gold/Aaron H. Schroeder)
1960. Singel med Elvis Presley. (Egentligen den italienska sången "O sole mio" från 1898).
The Crying Game (Geoff Stephens)
1964. Singel med Dave Berry.
Hey Won't You Play Another Somebody Done Somebody Wrong Song (Larry Butler/Chips Moman)
1975. Singel ("(Hey Won't You Play) Another Somebody Done Somebody Wrong Song") med B.J. Thomas.
The End Of The World (Sylvia Dee/Arthur Kent)
1962. Singel med Skeeter Davis.
Near You (Francis Craig/Kermit Goell)
1947. Singel med Francis Craig and His Orchestra - Vocal by Bob Lamm.
You Needed Me (Charles Goodrum)
1978. Från albumet "Let's keep it that way" med Anne Murray. (Randy Goodrum=Charles Randolph Goodrum).
Heartaches By The Number (Harlan Howard)
1959. Singel med Ray Price.
I Can't Help It (If I'm Still In Love With You) (Hank Williams)
1951. B-sida på singel ("Howlin' at the moon") med Hank Williams with His Drifting Cowboys.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanROD STEWART 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #31. "Gone crazy"

GRIN: Gone crazy (A&M, 1973)

ÄVEN I DEN AMERIKANSKA ROCKGRUPPEN Grins fall är albumet ”Gone crazy” inte deras totalt bästa skiva men har naturligtvis en given plats bland de 40 bästa album som gavs ut under 1973 och 1974. Nej, jag gillar nog ”1+1” (1971) bäst av de fyra album som gruppen Grin gav ut mellan 1971 och 1973.
   Grin var en grupp, med Nils Lofgren som central medlem, som bildades 1969 som jag kom att regelbundet lyssna på sedan jag hade kommit i kontakt med denne Nils genom hans insatser på Neil Youngs album ”After the gold rush” (1970) och Crazy Horses debutalbum från 1971.
   ”Gone crazy” är Grin-gruppens sista album innan skivbolaget, och även kanske Nils och bandet, hade tröttnat på uteblivna kommersiella framgångar. När skivan släpptes i oktober 1973 är det väl osäkert om kvartetten i praktiken ens existerade ty Nils turnerade just då i Neil Youngs kompband Crazy Horse, som just då hade döpts om till The Santa Monica Flyers.
   Möjligen höll Lofgren redan då på att strukturera upp en framtida solokarriär som skulle få en sprakande start på skiva med solodebuten ”Nils Lofgren” (1975). Hursomhelst hade Grin 1973, efter tre album på Columbias underetikett Spindizzy, hamnat på A&M-etiketten där han sedan skulle göra fem studioalbum och en live-dubbel.
   Grin var under hela sin existens en grupp som kombinerade traditionell rock med mjuka, hänsynslöst vackra ballader. På ovannämnda ”1+1”-albumet var det än mer tydligt i pendlandet mellan softa och rockiga låtar. Låtarna på albumet delades nämligen upp på varsin sida som därmed förklarar albumtiteln.
   Det var ju faktiskt som pianist Nils Lofgren gjorde sin entré i den stora rockvärlden 1970, när han figurerade på ”After the gold rush”, och just kombinationen av vilda gitarrlåtar och melodiska pianobaserade poplåtar var Grins kännetecken under alla år. Och det gör också ”Gone crazy” till ett varierat och underhållande album.
   På framsidan av det röriga skivomslaget finns ett fotografi på Nils Lofgren när han gör en frivolt, en specialitet han ägnade sig ofta åt på sina konserter. Jag fick själv uppleva det på en konsert i Stockholm 1977. På albumet ”Flip” (1985) pryder för övrigt en flygande Nils omslaget.
   Den i Neil Young-kretsar kände producenten David Briggs producerade Grins samtliga album och även ”Gone crazy” och ansvarade sedan också för Nils Lofgrens solodebut 1975.
   ”Gone crazy” inleds rockigt och tungt med ”You're the weight” med ett avancerat gitarrsound men på den följande låten ”Boy & girl” är det Nils piano som är tydligt markerat. Nils har för övrigt skrivit albumets samtliga nio låtar, inklusive en repris på hans låt ”Beggars day” från 1971 där den fick sin debut på Crazy Horses första album. Låten kom att bli en hörnsten i Lofgrens repertoar som soloartist. På Grins skiva fick låttiteln tillägget ”Eulogy to Danny Whitten”. Danny Whitten var Crazy Horse-medlemmen som dog efter en överdos heroin i november 1972.
   ”Gone crazy” omfattas av ytterligare några starka rocklåtar men min största favoritlåt på albumet är den mer än vackra pianoballaden ”Believe” där Nils sjunger så snyggt och effektivt.

/ Håkan

Covers: Teddy Thompson

TEDDY THOMPSON: My love of country (2023)

TEDDY THOMPSON ÄR ENGELSMAN, son till det legendariska paret Richard & Linda Thompson, men har länge bott i USA. Så länge att han, utan att förlora sin personlighet, kan för andra gången i sin karriär göra ett helt album fyllt med amerikanska countrycovers. I alla fall till 9/10-delar.
   Majoriteten av låtar är hämtade från långt tillbaka i tiden, 50-tal och tidigt 60-tal, och jag har personligen inget förhållande till originalen och det kanske har gjort att jag nog uppskattar albumet lite mer när jag har svårt att jämföra. Det är väl egentligen bara en låt, ”I fall to pieces”, som jag känner till via framförallt Linda Ronstadts version. Jag har faktiskt också hört Örebros sångfågel Karin Wistrand framföra låten på en exklusiv lågmäld solospelning 2008...
   Teddy Thompsons skiva är kanske inte så lågmäld och produktionen (David Mansfield) är efter vanlig countrytradition fylld med stråkar, körer, fioler och en och annan steelguitar. Med hjälp av åtskilliga gästsångare, bland annat Rodney Crowell och Vince Gill och de något mindre kända Aoife O’Donovan och Krystle Warren, gör Teddy Thompsons ett ganska trovärdigt intryck när han vandrar runt i George Jones, Buck Owens och Patsy Clines repertoar.
   Men överlägset mest intressant på den här skivan är när Teddy tar pappa Richards låt ”I'll regret it all in the morning” och förvandlar den till tämligen klassisk countrymusik. Den inledande textraden ”Whiskey helps to clear my head...” påminner också starkt om George Jones texter...
   Dessutom har Teddy hittat en ganska undanskymd Everly Brothers-låt som höjer intresset för albumet.


1. A Picture Of Me Without You (George Richey/Norro Wilson) 02:28
1972. Singel med George Jones.
2. I Don't Love You Anymore (Bill Anderson) 02:49
1964. Singel med Charlie Louvin.
3. Cryin' Time (Buck Owens) 02:28
1964. Singel med låtskrivaren.
4. I Fall To Pieces (Hank Cochran/Harlan Howard) 02:47
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires.
5. I'll Regret It All In The Morning (Richard Thompson) 03:36
1975. Från albumet "Hokey pokey" med Richard & Linda Thompson.
6. Love And Learn (Bob Montgomery/Earl Sinks) 02:35
1960. Från albumet "This is Brenda" med Brenda Lee.
7. Satisfied Mind (Red Hayes/Jack Rhodes) 02:54
1954. Singel med Red Hays.
8. Oh, What A Feeling (Don Everly) 02:39
1959. B-sida (("'Til) I kissed you) på singel med The Everly Brothers.
9. Is It Still Over (Ken Bell/Larry Henley) 02:36
1988. Från albumet "Old 8 x 10" med Randy Travis.
10. You Don't Know Me (Eddy Arnold/Cindy Walker) 02:48
1956. Singel med Eddy Arnold with Orchestra and Choir.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER Stortorget Örebro 1990.

/ Håkan

Best of 1973/74: #32. "461 Ocean Boulevard"

ERIC CLAPTON: 461 Ocean Boulevard (Polydor, 1974)

EFTER CREAM-ÄVENTYRET 1966-1968, ett år i supergruppen Blind Faith, lika kort tid i Derek & the Dominos och en två år lång time out blev det 1974 äntligen dags för Eric Clapton att satsa på en riktig karriär i eget namn. Först bildade han ett permanent och huvudsakligen amerikanskt band och på skiva blev ”461 Ocean Boulevard” hans stora comeback.
   Med sig från Derek & the Dominos tog Eric först och främst med sig basisten Carl Radle. Ytterligare tre medlemmar hämtade han från Bob Segers kompband, trummisen Jamie Oldaker, keyboardskillen Dick Sims och körtjejen Marcy Levy. Och utökade bandet med gitarristen George Terry och ännu en körtjej, Yvonne Elliman som bodde i England fast hon var född på Hawaii.
   Levy var inte riktigt på plats i bandet när albuminspelningarna gjordes under april och maj 1974 men det här blev ett mer eller mindre permanent band som kom att följa Clapton på skiva och turnéer fram till 1978. Elliman, som hade fått sitt genombrott som sångerska på ”Jesus Christ Superstar”-albumet, var 1973 mitt uppe i en solokarriär med två album bakom sig och återupptog det 1977.
   Clapton ville med det här albumet ta bort stämpeln på sig som gitarr-Gud och musikaliskt är albumet allt annat än gitarrfixerat fast det bland låtarna finns några exempel på hans äkta rock/bluesintresse, Robert Johnsons ”Steady rollin' man”, Elmore James ”I can't hold out” och Johnny Otis ”Willie and the hand jive”.
   I övrigt är skivan, som fått sin titel från en adress utanför Miami där Clapton bodde under inspelningarna i Criteria Recording Studios, en härlig och avslappnad blandning av akustisk pop, lite reggae och lite nedtonad rockmusik som skulle bli Claptons signum under de närmaste åren. Med ett band som här svetsades samman till en stark enhet där det ändå fanns plats för några gästmusiker, bland annat trummisarna Al Jackson Jr (från Booker T & the MG's) och Jim Fox (från James Gang).
   Clapton var än så länge ganska sparsam som låtskrivare men både ”Give me strength”, ”Let it grow” och ”Get ready” (skriven tillsammans med Elliman) är mogna och starka kompositioner.
   Däremot lutade han sig tillbaka på en rad covers av mindre känt märke. Låten som fått mest uppmärksamhet på albumet är ”I shot the sheriff” som också blev Bob Marleys genombrott som låtskrivare. Han skulle först året efter bli känd i eget namn som artist.
   En av albumets finaste låtar är ”Please be with me” som Clapton hade hittat på albumet ”5'll getcha ten” (1971) med sexmannabandet Cowboy från Florida. Lysande akustiska gitarrer, ett fint dobrospel (av Eric själv) och sång av både Clapton, Elliman och Terry.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.