Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPHIL LYNOTT 1983.

/ Håkan

Ett kort bäst-före-datum

ONE HIT WONDER-ARTISTER HAR SÄLLAN eller aldrig presterat något oförglömligt på en konsertscen och den här rekordstora gruppen, med sin enda hit "We're from Barcelona" gjorde ett mycket blekt intryck på mig i slutet på maj 2006.
   Och som jag mycket riktigt förutsåg i slutet på recensionen ("har ett bäst före-datum innan sommaren 2006 sagt adjö") försvann gruppen från stjärnhimlen mycket snabbt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 2006.

I'M FROM BARCELONA
Klubb Smart/Satin, Örebro 27/5 2006

Aldrig förr i Örebros levande konserthistoria har så många personer på en scen, 27 enligt en noggrann konsertbesökare, levererat så lite. I’m From Barcelona har ett överbefolkat medlemsantal men på deras repertoar i lördagskväll fanns inte så mycket mer än några trallvänliga la-la-refränger och ett par evigt allsångsmässiga na-na-sekvenser.
   Klubb Smarts säsongsfinal, som rubricerades som ”världens bästa skolavslutning”, blev en festlig tillställning med ballonger och glada ungdomar. Men musikaliskt var det som sagt mer än lovligt tunt när i stort sett alla var nöjda med en enda låt, årets one-hit-wonder: ”We’re from Barcelona”.
   OK, ett album, en hit gör ingen konsert fullfjädrad men visst hade det varit positivt överraskande om alla dessa personer på scen, under ledning av Emanuel Lundgren, hade haft större ambitioner än att enbart bjuda på 40 minuter, åtta låtar, ett förvirrat reggaebas-intro och sedan inga extralåtar.
   Dessutom var Emanuels sångmikrofon nedmixad och han stod bokstavligen utanför strålkastarna och i skuggan av den övriga massan som kallar sig kör men mest skrålade med på ungefär samma nivå som publiken.
   Hela gruppen och deras musik är naturligtvis en stor och mäktig hajp och dessutom en helt fantasifull skapelse som ännu så länge inte kan leva upp till sina förväntningar.
   Redan på skiva, albumet ”We’re from Barcelona”, var det en tunn soppa kokad på ett fattigt recept med få ingredienser och egentligen bara en enda hit som lockbete.
   En del flower power, en del musikalen Hår och en del frisläppt spontanitet ger inga originella vibrationer i mitt huvud. Däremot flöt några häftklistrande refränger förbi som värdefulla livbojar och hindrade konserten från att hjälplöst sjunka till botten.
   Förutom deras ofrånkomliga hitlåt så är ju ”Treehouse”, ”Rec & play” och avslutande ”The painter” (med sin mäktiga ”Don’t give up on your dreams, Buddy”-ramsa) helt godkända allsånger och jag räknar kallt med att gruppen dyker upp på Skansen i sommar.
   Ändå är jag rädd för att den här gruppen, det här konceptet, har ett bäst före-datum innan sommaren 2006 sagt adjö.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAVID SÖDERGREN, NIKOLA & KARIN WISTRAND 2017.

/ Håkan

”Med plektrum i fickan”

FINN SJÖBERG
Med plektrum i fickan
(Slide Books)

DET FINNS MÅNGA MUSIKERHISTORIER som snurrar runt jorden. Bakom alla musiker som vill berätta sin unika historia finns det personliga berättelser som är mer eller mindre allmänt kända. Historier som med tiden har tynat bort i det otroliga mediabruset som under senare decennier har ökat i intensitet. Gitarristen och skivproducenten Finn Sjöbergs bakgrund i svensk musikalisk offentlighet ligger några decennier tillbaka i tiden men hans berättelse, som omfattar en lång rad samarbeten med många svenska ikoner under främst 70- och 80-talet, är en intressant resa tillbaka i tiden.
   Finn föddes i Lund men hans familj flyttade till Örebro i mitten på 60-talet. Det var där han formades musikaliskt som gitarrist och började spela på allvar i grupper. Det är bokens första rejält intressanta sekvens där Finn har hittat fina bilder på lokala ”storheter” som The Squareheads Blues Band och A Music Band. Finn berättar också om den tillfälliga konstellationen Papa Lightfoot Blues Band som spelade förband till John Lee Hooker i Örebro 1969.
   Som alla i den här generationen av gitarrister i Örebro var Finn tillsammans med Lasse Wellander och Mats Ronander stora beundrare av Blues Qualitys gitarrist Tommy Svensson som vid den här tidpunkten, i slutet på 60-talet, hade genistämpel. Finn berättar känsloladdat om när han i slutet på 60-talet höll i Tommys körsbärsröda Gibson 335:a och jammade en kväll på Power House.
   1970 flyttade Finn till Stockholm för att plugga men musiken tog snabbt överhand och han blev snart en del av huvudstadens musikerkrets med främst blues och jazz på programmet. Hamnade i den instrumentala gruppen Kvartetten Som Sprängde som under Anders Burmans ledning fick göra ett album 1973. Finn Sjöbergs skivdebut som skulle öppna upp hans karriär i musikbranschen. Först som studiomusiker och sedan med Anders Burmans hjälp skivproducent och däremellan en ofta anlitad gitarrist. I det senare fallet var han delaktig i ABBA:s första turnéer.
   Finn förstärkte dansbandet Beatmakers när de kompade ABBA 1974/75 och han blev tillsammans med Lasse Wellander gitarrist när gruppen 1976 gjorde sin första världsturné. En av de tunga kapitlen i Finns bok där han detaljerat i ord beskriver resan till Australien illustrerad med många privata bilder. Finn spelar för övrigt gitarr på albumet ”ABBA” (1975).
   I övrigt är det bredden och Finns samarbeten med en imponerande rad av svenska artister på främst 70-talet som dominerar i hans bok. Det känns intressant att återvända till numera legendariska artistnamn som Ola Magnell, Harpo, Magnus Uggla, John Holm, Marie Bergman, Bernt Staf och Ulf Lundell som Finn jobbade med under flera år. Historierna om inspelningen av Lundells två första album är inte så sensationellt avslöjande vilket även inkluderar Kentas korta tillfälliga karriär där Finn hade rollen som producent.
   Finn var också involverad i Marie Fredrikssons första allvarliga försök i skivbranschen, när han 1982 producerade duon MaMas Barns album ”Barn som barn”. Men Finn har också funnits med i andra sammanhang som i Hasse & Tages shower, Astrid Lindgren-föreställningar och bakom stora men mindre rockmusikaliska artister som Lill Lindfors och Totte Wallin.
   Listan på artister som Finn har jobbat med under åren är lång och imponerande. Jag misstänker att den listan är ännu längre än den som har fått plats i ”Med plektrum i fickan”. Jag hade gärna läst en fullständig lista på Finn Sjöbergs många artistsamarbeten med artister och en autentisk rad av skivor som han har producerat.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1978

LINDA RONSTADT: Living in the USA (Asylum, 1978)

LINDA RONSTADT SPRIDER SOM VANLIGT sitt urval av coverlåtar och på det här albumet är de huvudsakligen hämtade från 50-, 60- och 70-talet. Tillsammans med en riktigt gammal evergreenlåt från 30-talet plus en ny John David Souther-låt som blir udda fåglar i det kompakta covermaterialet.
   Peter Asher är sedvanlig producent och kompet på ”Living in the USA” är nästan identiskt med senare Linda Ronstadt-album. Rutinerade trummisen Russell Kunkel är tillbaka i gänget Edwards, Wachtel, Grolnick och Dugmore som är homogent närvarande på albumets flesta låtar. Det är väldigt få tillfälliga gästmusiker på ”Living in the USA” men altsaxofonisten David Sanborn spelar på två låtar, "Alison" och Smokey Robinsons "Ooh baby baby".
   När jag ser skivomslaget med Linda Ronstadt på framsidan kommer jag på att 1978 var året när rullskridskor och skateboard plötsligt blev hysteriskt populärt. Den svenska gruppen Magnum Bonum sjöng ”Skateboard” och Linda drog sig inte för att ställa sig på rullskridskor i sportiga kläder på ett skivomslag.
   Linda körde ett återkommande koncept på sitt album när hon den här gången blandade huvudsakligen kända hits med två låtar av John David Souther och Eric Kaz. Låtmässigt kanske inte så spännande men det var genomgående fräscha versioner som trots allt gjorde lyssnandet till en trevlig tillvaro om jag minns mig själv rätt på den tiden. När jag lyssnar nu är väl inte ”spännande” det första ord jag tänker på. Men det låter trots allt genomarbetat och seriöst om Linda Ronstadts sång och musik.
   Det låter visserligen bra men lite statiskt om produktionen (Peter Asher) och utförande. Lite begränsat med samma musiker på i stort sett alla låtar och inte många överraskningar eller personliga påhitt i arrangemangen där countryinfluenserna är helt borta. I en snabb jämförelse tycker jag ”Living in the USA” är Lindas sämsta 70-tals-album.
   Innehållsmässigt finns det inte så mycket att upptäcka. Förutom en fjärde Warren Zevon-cover på de tre senaste albumen är det bara låtar av de tidigare så obligatoriska låtskrivarna John David Souther och Eric Kaz som känns något så när spännande.
   Southers ”White rhythm & blues”, som han ett år senare skulle ge ut på egen hand på sitt album ”You're only lonely”, är helt väntat skivans mest känsliga ögonblick. Kaz-låten ”Blowing away” är också en höjdpunkt i den emotionella genren. Låten fick ju sin premiär som ”I'm blowin' away” på ett tre år gammalt Bonnie Raitt-album men det var kanske låtskrivarens egen version från American Flyers album ”Spirit of a woman” som inspirerade Linda/Peter Asher allra mest.
   Annars är skivan fylld av låtar och arrangemang med singelpotential, därmed inte så konstigt att fyra singlar släpptes från albumet. Jag tycker den kommersiellt tydliga ambitionen med ”Living in the USA” gör Linda Ronstadt en björntjänst som sångerska. Att blanda Elvis Costellos just då ganska aktuella ”Alison” med Elvis Presleys smetigaste låt ”Love me tender” är inget lyckat grepp, som att omfamna en alltför stor publik.
   Att ge sig på evergreens, som "When I Grow Too Old to Dream", var ännu inte ett moget beslut i Lindas karriär. Hon skulle mycket senare, 1983-1986, satsa fullt ut på evergreen-genren på tre album i sträck. Skivor som i min mening tillhör hennes sämsta.


Side one

1. "Back in the U.S.A." (Chuck Berry) 3:02
1959. Singel med låtskrivaren.
2. "When I Grow Too Old to Dream" (Oscar Hammerstein II/Sigmund Romberg) 3:52
1935. Från filmen "The night is young" med Ramon Novarro & Evelyn Laye
3. "Just One Look" (Gregory Carroll/Doris Payne) 3:20
1963. Singel med Doris Troy (Doris Payne).
4. "Alison" (Elvis Costello) 3:20
1977. Singel med låtskrivaren.
5. "White Rhythm & Blues" (John David Souther) 4:17
Original.

Side two

1. "All That You Dream" (Paul Barrere/Bill Payne) 3:43
1975. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
2. "Ooh Baby Baby" (William Robinson/Warren Moore) 3:18
1965. Singel med The Miracles.
3. "Mohammed's Radio" (Warren Zevon) 4:20
1976. Från albumet "Warren Zevon" med låtskrivaren.
4. "Blowing Away" (Eric Kaz) 3:15
1975. ”I'm blowin' away” från albumet "Home plate" med Bonnie Raitt.
5. "Love Me Tender" (Elvis Presley/Vera Matson) 2:39
1956. Singel med Elvis Presley. (Låtskrivarnamnet Vera Matson är en psuedonym för Ken Darby).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER 2019.

/ Håkan

Bluesigt vemod på det gröna gräset

VINCENT JEDSELIUS
Stadsparken, Örebro 5 juli 2023
Konsertlängd: ca 17:30-18:31 (ca 60 min)
Min plats: Stående på gräsmattan ca 8 m från ”scenen”

VINCENT JEDSELIUS TOG ”SCENEN” i besittning med sitt sedvanligt bluesiga vemod men lät tillsammans med sitt tremannaband oväntat tajt och proffsigt i det spontana konsertarrangemanget.
   Lite okonventionellt hade konserten marknadsförts på nätet med en obestämd plats i Stadsparken som lockbete. Första försöket för några veckor sedan ställdes in på grund av regnigt väder men på onsdagseftermiddagen/tidig kväll genomfördes detta arrangemang inför ett 50-tal personer i publiken.
   Vincent var inte övertygad om att det var lagligt att uppträda så här spontant. ”Berätta inte för någon...” var hans kommentar innan han och hans band genomförde en timme lång konsert på gräset framför rådjursstatyn.
   Jag kom lite sent på plats och möttes av den gamla folkvisan ”Kom fattigdom”. Förutom ett antal låtar från hans tidigare skivor, exempelvis ”Ahlbäck”, ”Åmänningen”, ”Ja ba kör”, ”Krama taggtråd” och ”Kokar mina nudlar”, framförde han sedan den nyligen släppta låten ”66an”. En lite ovanligt snabbare låt i Vincents repertoar som domineras av mer eftertänksamma, lite långsammare material.
   Överraskande bra ljud i den gröna miljön som gav musikaliskt utrymme till både elgitarristen Andreas Toya Bjurström och munspelaren Peter Edgren där Vincents akustiska gitarr och Max Koldenius bas fyllde ut arrangemangen.

/ Håkan

Hästpojken lämnade oss både missnöjda och otillfredsställda

AV ALLA KATASTROFGIG SOM JAG under sommaren har berättat om på Håkans Pop är nog den här spelningen med Hästpojken det mest pinsamma. Det fanns förväntningar i luften, debutsingeln "Shane MacGowan" från 2007 lovade gott och det aktuella albumet "Caligula" hamnade så småningom på årsbästalistan, men bandet (eller i praktiken duon) var inte riktigt moget livescenen.   
   Albumet hade tydliga punkintentioner och möjligen ville Martin och Adam leva ut alla provocerande poser på en gång. Men att bjuda på bara 20 minuter på scen var inte mycket till provokation utan bara barnsligt naivt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/5 2008.

HÄSTPOJKEN
Backstage, Örebro 30/4 2008
Konsertlängd: 23.10-23.30 (20 minuter)
Recensentens plats: Stående några meter från scenen.

Ja, nog har jag varit med om lågprofilerade och oinspirerade uppträdanden men när omtalade och stort marknadsförda Hästpojken tog Backstages fina scen i besittning i onsdagskväll slog bottennivån i backen rejält.
   Konserten var en nödlösning, all credit till Micke Lehikoinen på Backstage, efter Festivalborgs krasch men det var en sällan skådad antiklimax att se två akustiska skärvor av ett högpotent rockband framföra en repertoar som var så knapphändig att den näppeligen kunde kallas repertoar.
   Hästpojken har gjort en av årets bästa svenska rockskivor. En utstuderad punkskiva med melodiska inslag som lyfter de nakna och avklädda arrangemangen över den accepterade nivån.
   Nu var det sångaren Martin Elisson och gitarristen Adam Bolméus som skulle bära upp förväntningarna som den skivan skapat. Det slutade inte med fiasko och katastrof men med tanke på att hela repertoaren under duons sammanlagt tjugo (20!) minuter på scen endast omfattade sex låtar, varav en cover plus två Bad Cash Quartet-låtar, så var det i extremt tunnaste laget.
   Två akustiska gitarrer och en röst, som i bästa fall kan beskrivas som hes, var inget kraftpaket och de hade svårt att överrösta publikens pladdrande diskussioner. Allt framfördes spontant, Martin pratade med Adam som om de inte riktigt visste vilka låtar som skulle komma, men ”konserten” blev mer resultatet av oplanering än charmig spontanitet.
   Annars började det bra med ”Shane MacGowan”, den uppenbara hitlåten från Hästpojkens skiva. Martins svårt sargade röst fick luta sig mot Adams gitarrspel och inget av duons sound gick fram nämnvärt bland ungdomarna som stod längre än tre meter från scenen.
   Sedan kom en cover på engelska innan nästa klockrena hit från Hästpojken-repertoaren följde, ”Caligula”. Aaah-allsång och så långt en närmast godkänd konsert.
   Sedan följde konsertens första Bad Cash Quartet-låt, ”Valentine”, som levde mer på sin melodiska styrka än framförandet på scen. Just då var soundet extremt tunt, det var bara Adam som kompade på sin akustiska gitarr.
   Ännu en låt från senaste skivan, ”Lena 60”, följde innan Bad Cash Quartets kanske mest kända låt, ”Big day coming”, till publikens glädje, fick avsluta konserten. Men det var en tandlös och blek version av den vanligtvis magnifika slutlåten. Sedan lämnade de scenen för att aldrig återvända.
   Så efter endast 20 minuter stod vi där och var både missnöjda och otillfredsställda. Inte bara besvikna för att vi missade en extralåt.. Kanske ville vi ha för mycket, önskade mer än vi förtjänade och hade, med skivan som stöd, för höga förväntningar. Ändå fick vi uppleva en musikalisk motsvarighet till en kraschlandning på Backstage i onsdagskväll.

/ Håkan

Juni 2023 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingDavid Ritschard i en förvirrad konsert med några magiska höjdpunkter.

HÅKANS POP-SIDAN MÅ FIRA SOMMAREN i viss dvala men har under juni ändå uppdaterats med texter, Anders Erkmans konsertbilder och några helt aktuella konsertrecensioner. Och jag har som vanligt lyssnat på ett antal nysläppta album. I slutet av denna rapport skriver jag om skivorna som det finns anledning att påminna om.
   Som sagt gör jag under sommaren en liten bakåtblickande koll i saligen saknade fotografen och vännen Anders Erkmans arkiv. Nästan varje dag sedan i mitten på maj har jag återpublicerat några av hans historiskt ovärderliga bilder och jag kommer fortsätta fram till mitten av augusti. Anders bilder finns för övrigt också samlade under Håkans Pop-kategorin ”Anders Erkman”.
   Ett av sommarens tema på Håkans Pop är en tillbakablick på mindre lysande konsertupplevelser i Örebro som jag, lite provokativt, har kallat ”Katastrofgig”. Under juni skrev jag om konserter med Iggy Pop, Elvis Costello(!), King Kurt och The Jesus & Mary Chain.
   Jag har under månaden också bevakat några aktuella konsertevenemang av vilka David Ritschards förvirrade framträdande som med lite distans om några kanske kan tillhöra historiens katastrofgig i Örebro. Ytterligare två konserter, med Patrik Isaksson och Sofia Karlsson, hann jag med under juni.
   Ett annat återkommande tema under sommaren är min historiska genomgång av Linda Ronstads 70- och 80-talsalbum. Under juni skrev jag om ”Don't cry now”, ”Heart like a wheel”, ”Prisoner in disguise”, ”Hasten down the wind” och ”Simple dreams”.
   En rapport från TisdagsAkademiens möten, en bokrecension av Håkan Lahgers ”Eldkvarn: Dö med stövlarna på” och några rader om ett kort besök i London kunde jag också klämma in under junihändelser på Håkans Pop.

JUNI 2023 HAR VARIT OSEDVANLIGT VÄLFYLLT med intressanta skivreleaser. Tack vare tips från många olika håll har jag ganska intensivt haft fullt upp med uppgraderingar av ny musik. Påminner nästan om den gamla goda tiden, 90-talet, när recensioner av nya skivor varje vecka skulle levereras till tidningen. Numera är Håkans Pop min enda kontakt mot yttervärlden.
   JASON ISBELLS nya album ”Weathervanes”, med sin kompgrupp THE 400 UNIT, trodde jag på förhand skulle tillhöra skaran av skivor som tävlade om ”Månadens Bästa Album”-titeln men jag blir ganska besviken när jag lyssnar. Blandningen av rock och mjukare låtar är okej men jag hittar inte det där oförglömligt personliga i varken låtmaterial eller framförande. Kanske hade jag för stora förhoppningar och elektriskt hårdrockiga låtar som ”When we were close” och ”This ain't it” kan definitivt inte övertyga mig.
   Göteborgsbandet LOVE ON DRUGS, med sångaren och låtskrivaren Thomas Pontén i spetsen, är kanske för skickliga för att tillhöra den personliga genren av rockgrupper. Men jag tycker bandets originalmaterial på albumet ”Fluke” har många positiva sidor som när de exempelvis plockar in en steelguitar i arrangemangen. Lyssna på de lite tuffare ”Never walk away” och ”Stranger danger”.
   Jag var aldrig varit någon beundrare av Doug Sahms karriär men när jag lyssnar på den amerikanska countryrockgruppen SON VOLTS nya album ”Day of the Doug”, som är fylld med Sahm-låtar och en hyllning till den legendariske Texas-artisten, blir jag intresserad. Inte så mycket texmex utan mer otroligt svängig poprockcountry. Finns nog anledning att återvända till den här skivan i höst när jag åter börjar skriva om intressanta coverskivor på Håkans Pop.
   Cat Stevens är tillbaka. 1979 konverterade artisten, som på 70-talet radade upp hits, till islam och bytte namn till Yusuf. Under många decennier var han borta från den kommersiella världen men sedan några år tillbaka kallar han sig numera för YUSUF/CAT STEVENS och nya albumet ”King of a land” är en seriös comeback till ”den vanliga världen”. Huvudsakligen mjuka fina melodiska sånger snyggt producerade av Paul Samwell-Smith, som också låg bakom de tidiga 70-talsskivorna.
   Artistnamnet SUNYEARS är skapat av Peter Morén (Peter Bjorn and John) som här skriver ett nytt kapitel i sin solokarriär. ”Come fetch my soul!” är i grund och botten ren popmusik med arrangemangmässigt vida gränser. Kanske inte så hitkoncentrerat, plötsligt kan det dyka upp en instrumentallåt, men med tålamod och upprepad lyssning kan man upptäcka många läckra detaljer. Inte minst när Peter bjuder in artister som Ron Sexsmith och Kathryn Williams.
   2020 uppmärksammade jag den 85-åriga folkmusiksångerskan SHIRLEY COLLINS album ”Heart's ease”. Hamnade tveklöst på min årsbästalista och nu upprepar den numera 88-åriga sångerskan ”succén” med djupt brittiska folkmusikmelodier och det är så anmärkningsvärt vackert och traditionellt att det är omöjligt att i varje sekund inte älska det du hör.
   Under det ganska tungrodda namnet NOEL GALLAGHER'S HIGH FLYING BIRDS fortsätter den före detta Oasis-medlemmen sin karriär. Jag har inte varit så imponerad tidigare av gruppens album, som pendlat mellan proggrock och Pink Floyd-sound, men på ”Council skies” är det mer personligt än så. Pop av psykedelisk karaktär vars låtar växer med tiden men titellåten är omedelbar och bra. ”Love is a rich man” är ännu bättre.
   Portland, Oregon-sångerskan KASSI VALAZZA, som albumdebuterade 2019, har jag missat tidigare och höll på det göra det igen. De två första låtarna på albumet ”Kassi Valazza knows nothing” var ganska mediokert konventionella men från låt tre, ”Corners”, växer skivan. Hennes ljusa stämma möter kompbandet som ibland tar överraskande stor plats i arrangemangen.
   Med båda fötterna i den amerikanska indiemusikbranschen tycker jag mig höra att JESS WILLIAMSON går sin egen väg och lyckas göra sitt sound personligt. På ”Time ain't accidental” pendlar det mellan elektriskt och akustiskt där små programmerade detaljer i trummorna gör det både spännande och personligt.
   GYLLENE TIDER gör ju numera regelbundna comebackförsök och lyckas nästan varje gång klämma ur sig ett godkänt album. Senaste skivan, ”Samma skrot och korn” (2019), placerade jag faktiskt på årsbästalistan. Det fanns förväntningar i luften även denna gång men jag blir som helhet lite besviken. Per Gessle är ju en låtmakare av rang men tycks den här gången gå mer på rutin och säker mark än kreativ fantasi. En rad säkra powerpopdängor bildar ryggrad och det är egentligen bara en låt, avslutande ”Det perfekta svaret”, som är spännande.
   Jag har tidigare uppmärksammat BETTYE LAVETTE som en gudabenådad soulsångerska. Ofta har hon fyllt sina album med covers men den här gången är låtmaterialet helt eller delvis skrivna av gitarristen Randall Bramblett men resultatet är som vanligt enormt imponerande. Världens bästa levande soulsångerska? Förmodligen!

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:”Folkocrazy”, RUFUS WAINWRIGHTS nya album, tillhör kanske också samma genre som ovannämnda Son Volt-album med genomgående covers på albumet. Jag har aldrig gillat Rufus ljusa högt svingande röst men i det här ofta avskalade formatet med många gästartister (McGarrigle-släktingar, Van Dyke Parks, David Byrne...) blir resultatet förvånansvärt underhållande.
   Inledningen på skivan sätter den folkmusikaliska tonen perfekt. En Ewan MacColl-låt följs av en Peggy Seeger-sång. Urgamla folksånger blandas med mer moderna låtar och i de lågmälda arrangemangen är det lätt att identifiera mandolinen, fiolen och banjon. Rufus lyckas återskapa det gamla Mamas & Papas-soundet tillsammans med Susanna Hoffs, Chris Stills och Sheryl Crow på "Twelve-Thirty (Young Girls Are Coming to the Canyon)" men traditionella sånger som ”Shenandoah”, ”Arthur McBride” och ”Wild mountain thyme” är höjdpunkter.
   Men ännu mer intressant är "Kaulana Nā Pua" när Rufus och Nicole Scherzinger sjunger på det hawaiiska språket.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.