Tidigare blogginlägg

Eldkvarn brinner igen – för sista(?) gången

Bilder: Olle Unenge

ELDKVARN
Götaparken, Norrköping 25 juli 2023
Konsertlängd: 19:16-21:30 (134 min)
Min plats: Ca 50 m från scenen.

NÄR VI LÄMNADE NORRKÖPING STRAX efter lunch idag var det med Eldkvarns musik ringande i öronen. Mest för att Pluras gamla band laddade och soundcheckade för sin sista(?) konsert i det som blev en tvådagarsfestival i Norrköping som skulle sluta cirkeln kring bandets mer än 50 år gamla historia. Det färska minnet av tisdagskonserten värmde just då också positivt hjärtat.
   Konserten igår, imponerande drygt två timmar lång, kan väcka förhoppningar på en fortsättning men det var ett delvis sargat, av sjukdom drabbat där bristande kondition och ryggproblem var orosmoln på en annars molnfri himmel. Inför drygt 5000 personer i publiken gjorde Plura och Eldkvarn sin kanske viktigaste, måhända näst sista men förhållandevis bra konsert som ett godkänt statement.
   Det var tämligen kaotiskt vid insläppet, där kön av konsertbesökare ringlade sig lång och mäktig, till det tillfälliga festivalområdet i Götaparken mittemot Centralstationen i Norrköping. Trångt innanför grindarna och oron växte för några minuter när arrangören 19:11 meddelade att bandet väntar på att hela konsertpubliken ska infinna sig innan konsertstart. Fem minuter senare smög Plura & Co igång konserten med den 12 minuter långa starkt bluesinfluerade och suggestivt tunga ”27”.
   Inledningen på en konsert som hade kallats både comeback, återförening och final överraskade mig. Innan Norrköpingskonserten hade jag upplevt Eldkvarn 28 gånger tidigare men den här gången förvånade mig starten av bandets konsert. Men det skulle på något sätt bli ett tecken på vad vi skulle förvänta oss med en dominans av lite mer tänkvärda och långsamma låtar. Inte alls så koncentrerat hitdominerat utan med många överraskande och fantastiskt bra nedslag i en fantastisk låtkatalog. Det fanns till och med lite soultendenser i kvällens version av låten.
   Nu, åtta år efter Eldkvarns sista officiella konsert, fick jag möjlighet att lyssna, förundras och väldigt ofta imponeras av Pluras fantastiska låtskrivande som jag aldrig tänkte på när jag såg bandet nästan varje år under decennier mellan 80-, 90-, 00- och 10-talet. Nu var ljudet dessutom alldeles perfekt och Plura sjöng med sin bästa stämma. Däremot var det lite si och så med mellansnacken.
   Efter den överraskande lugna eftertänksamma starten, med textraden ”inte min stad längre”, kom den första men inte den sista Norrköpingsinspirerade texten, ”3:ans spårvagn genom ljuva livet”. Just det spårvagnsnumret passerar idag några hundra meter från kvällens konsertplats på väg till Vidablick eller Klockaretorpet. (Se bild nedan).
   På ”3:ans spårvagn...” gjorde en av extramusikerna, Marcus Olsson, en himmelsk insats på saxofon med ett solo som inte var sämre än Claes Carlssons originalinsats 1981.
   Redan här hade publikens allsångsintentioner avreagerat sig och fortsatte på Eldkvarns senaste hit, ”Fulla för kärlekens skull” och ”Alice” (där ”snön föll”-ramsan från publiken samsades med bilden på stora skärmen)
   Den näst sista(?) konserten på Eldkvarns långs historia hade flera höjdpunkter med låtar som jag tidigare har försummat. Exempelvis ”Bättre än dig” med Marcus Olssons orgel och ”Som om du var här”, första extralåt, där det musikaliskt exploderade och blev nästan magiskt.
   Under ordinarie konsertavdelningen fyrade Eldkvarn av några av sina största och mest kända låtar med ”Kungarna från Broadway” (när annars sittande basisten Tony Thorén var uppe på benen), ”Kärlekens tunga” och Carlas ”Kungsholmskopplet” som tunga höjdpunkter. Alla är ju, tillsammans med ”Konfettiregn” som vi aldrig fick live, nominerade som bästa avsltuningslåt men det blev inte så.
   Den kanske allra bästa och mest passande finallåten ”Pojkar, pojkar, pojkar” avslutade huvudavdelningen som sedan följdes av ett rekordlångt sjok av extralåtar som kändes lite långt och utdraget men innehöll några fina ögonblick, bland annat Carlas båda ”Ingen lätt match, Bobbo” och ”Runt solen”.
   När vi stod och befarade att den gamla Cornelis Vreeswijk-coverlåten ”Somliga går i trasiga skor” skulle avsluta konserten - blev det just det. En ganska uttjatad Eldkvarn-avslutningslåt som kanske är i publikens smak men har sina brister i en jämförelse med Pluras originalmaterial.


1. 27
2. 3:ans spårvagn genom ljuva livet
3. Fulla för kärlekens skull
4. Alice
5. Ta min hand
6. Jag är bättre än dej
7. Vår lilla stad
8. Nånting måste gå sönder (Markus Krunegård)
9. Ett hus på stranden
10. Landsortsgrabb
11. I skydd av mörkret
12. Kungarna från Broadway
13. Kärlekens tunga
14. Kungsholmskopplet (Carla Jonsson)
15. Jag är det hjärta
16. Pojkar pojkar pojkar 

Extralåtar: 

17. Som om du var här
18. Nerför floden
19. Ingen lätt match, Bobbo (Carla Jonsson)
20. Du älskar inte mej
21. Största skvallret i stan
22. Runt solen (Carla Jonsson)
23. Jag har gjort det igen (Adrian Modiggård)
24. Barn av sommarnatten
25. Somliga går med trasiga skor



/ Håkan

Riktigt kul - i en kvart

1988 VAR DET DRYGT 10 ÅR sedan den engelska punkvågen firade triumfer så det engelska rockbandet UK Subs var lite sent ut när de kom till Örebro i januari 1988.
   UK Subs var aldrig något stort och viktigt i den engelska punkeran, albumdebuterade 1979 med "Another kind of blues", men frontmannen och sångaren Charlie Harper fanns fortfarande med i gruppen 1988. Övriga medlemmar den här kvällen, som alltså inte var så oförglömlig, var trummisen Tezz Roberts, basisten Alvin Gibbs och gitarristen Alan Lee.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/1 1988.

UK SUBS
Kulturhuset/Rockmagasinet 20 januari 1988

1977, för elva år sedan, slog punkrockmusiken igenom med dunder, brak och ett helt nytt mode i släptåg. Fortfarande väntar vi på nästa av ny rockmusik men under tiden kan vi medrockmusikens hjälp återvända till den primitiva aggressionen som för ett decennium sedan betraktades som en revolution.
   I onsdagskväll stod UK Subs, ett av Englands punkband från den här tiden, på Kulturhusets scen. Högt tempo, outsinlig energi, våldsamma uttryck, utmanande poser och stundtals rasande effektiv rockmusik.
   Kulturhuset är Rockmagasinets nya namn men det mesta var sig likt. Den stora breda pelaren framför scenen stod förargligt kvar och lokalen är i skriande behov av fungerande luftkonditionering.
   PR-sinnade managers, skivbolag och bokningsfirmor vill så här i efterhand göra något stort av UK Subs. Men faktum är att de för tio år sedan spelade en mindre roll i skuggan av kanoner som Sex Pistols, Clash, Damned, Stranglers med flera.
   Men ändå har gruppen tydligen fortfarande en stor publik för Kulturhuset var överraskande välfyllt i onsdagskväll. Unga punkare och äldre fans dansade vilt framför scenen.
   Till en rockmusik som i dessa dagar är en nyttig energispruta. Som är riktigt rolig i en kvart, fullt acceptabel i en halvtimme men som sedan mot slutet blev enahanda.
   Att efter UK Subs konsert gå in på individuell kritik är, som det heter på sportsidorna efter en 0-0-match, ointressant. Men att Charlie Harper, ärrad och fårad sångare, leder sitt band för tionde året är dock anmärkningsvärt.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanNEIL YOUNG 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanJOHN FOGERTY 1997.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1982

LINDA RONSTADT: Get closer (Asylum, 1982)

EFTER LINDA RONSTADTS FÖRRA ALBUM, ”Mad love” som hade sin musikaliska tyngdpunkt i rockmusik, var hon på ”Get closer” tillbaka i den mixade zonen där rock, popmusik, country, en originallåt och några konventionella covers från 60-talet skulle resultera i ett högst varierat album. Här knyter hon också kontakt med den store låtskrivaren Jimmy Webb som bidrar med två låtar till det här projektet av vilka en är ett tidigare outgivet original. Ronstadt/Webb-samarbetet fulländas elva år senare när Linda faktiskt producerar hans album ”Suspending disbelief”.
   Den inledande låten på ”Get closer” är också titellåt och skriven av Jonathan Carroll som mellan 1976 och 1981 var medlem i Starland Vocal Band som sammanlagt släppte fem album. Som gruppmedlem kallade han sig för Jon Carroll, skrev låtar, sjöng och spelade keyboards och gitarr. Sedan dess har Carroll haft en begränsad solokarriär och har mest arbetat som musiker, just nu turnerar han med Mary Chapin Carpenter. Först 1990 släppte han sitt första soloalbum. ”Home & away”, där han gör sin egen version av ”Get closer”.
   ”Get closer”-låten följer upp det rockiga soundet från ”Mad love” ganska perfekt. Tre elgitarrister, återvändande Andrew Gold, proffsige Danny Kortchmar och ständige Linda-musikern Waddy Wachtel, är fulla av energi och Linda körar tillsammans med Patti Austin, som redan då gav ut soloskivor, och Rosemary Butler.
   Resten av ”Get closer”-albumet är inte lika rockigt och balanserar i fortsättningen mellan easy listening-pop och country. Bokstavligen från Jimmy Webb till Dolly Parton. Webb är en av populärmusikens störste låtskrivare men balanserar ibland på gränsen till smörig pop men lyckas väldigt ofta hålla sig på rätt sida. En otrolig låtskrivare med en otroligt kreativ ådra fast han ofta befinner sig på den ”lätta sidan” av musikbransch. Låttiteln "The Moon Is a Harsh Mistress" är ju ett under av fantasi, ”Månen är en sträv älskarinna”...
   "Easy for You to Say" är inte lika fantasifull, varken som låt, text eller titel.
   Däremot blir jag överraskat imponerad av den för mig okända Joe South-låten ”I knew you when” som tillhör albumets bästa höjdpunkter. Linda sjunger rakt ut och det uppstår magi i luften.
   I sedvanlig stil är ”Get closer”-albumet full av covers som huvudsakligen känns ganska allmängiltigt och inte så exremt intressant. Låtar som ”Tell him”, James Taylor-duetten ”I think it's gonna work out fine”, Lee Dorseys ”People gonna talk” och ”Lies” väljer jag det mindre spännande nivån. ”Lies” är dock en underbar powerpoplåt med one hit wonder-bandet The Knickerbockers som är en oförglömlig hit som konstigt nog bara nådde Tio i Topp en tiondeplats en vecka.
   Förutom Joe South-låten finns det tre mindre högljudda låtar som tillhör albumets allra bästa. För det första är Kate & Anna McGarrigle mycket fina ”Talk to me of Mendocino”. I kompet med originalet kompas systrarna med bara ett piano men Lindas version är än mer vacker med cello, mandelin och ett dragspel som spelas av Lindsey Buckingham(!).
   På slutet av ”Get closer”-albumet fins det två countryinfluerade låtar som doftar några år äldre än det vanliga på skivan. ”Sometimes you just can't win” är hämtad från George Jones repertoar och är inspelad redan sommaren 1977 med dåvarande vapendragaren John David Souther som duettsångare.
   Det är än mer countrydofter i Dolly Parsons låt ”My blue years” där Dolly, Linda och Emmylou Harris möts och sjunger tillsammans. Det är också en fyra år gammal inspelning, ett samarbete som till slut kom till skott 1987 på allvar på första ”Trio”-albumet. En vacker avslutning på ett lite ojämnt album.

Side one

1. "Get Closer" (Jonathan Carroll) 2:29
Original.
2. "The Moon Is a Harsh Mistress" (Jimmy Webb) 3:03
1974. Från albumet "I can stand a little rain" med Joe Cocker.
3. "I Knew You When" (Joe South) 2:53
1964. B-sida ("That other place") med Wade Flemons.
4. "Easy for You to Say" (Jimmy Webb) 4:03
Original.
5. "People Gonna Talk" (William Wheeler/Lee Dorsey/Morris Levy/Clarence L. Lewis) 2:38
1961. B-sida ("Do-re-mi") med Lee Dorsey.
6. "Talk to Me of Mendocino" (Kate McGarrigle) 2:57
1976. Från albumet "Kate & Anna McGarrigle” med Kate & Anna McGarrigle.

Side two

1. "I Think It's Gonna Work Out Fine" (Rose Marie McCoy/Sylvia McKinney) 4:01
1961. Singel ("It's gonna work out fine") med Ike & Tina Turner.
2. "Mr. Radio" (Roderick Taylor) 4:07
1974. B-sida ("I Know (You Don't Love Me No More)") på singel ("Radio") med låtskrivaren Rod Taylor.
3. "Lies" (Buddy Randell/Beau Charles) 2:35
1965. Singel med The Knickerbockers.
4. "Tell Him" (Bert Berns) 2:35
1962. Singel ("Tell her") med Gil Hamilton.
5. "Sometimes You Just Can't Win" (Smokey Stover) 2:30
1961. B-sida ("She thinks I still care") på singel med George Jones.
6. "My Blue Tears" (Dolly Parton) 2:40
1971. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG 2013.

/ Håkan

En vansinnig grupp

FRANSKA ROCKGRUPPEN DOGS har på skiva flera gånger visat upp strålande kvalitéer inom garagerockgenren. Men gruppens första Örebrobesök i februari 1985 blev inte så bra som vi förväntansfulla besökare hade trott. Det var främst sångaren Dominique Laboudées fel ty han visade dålig respekt för både utrustning och publik när han stundtals sparkade medhörningen av scenen och svingade vilt med mikrofonstativet.
   Det naiva uppträdandet förstörde konsertupplevelsen helt och kvällens behållning blev det lokala förbandet Voodoo Dolls.
   Dogs och sångaren tog rejäl revansch på Örebropubliken när de återvände till Örebro och Rockmagasinet i november 1986.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1985.

DOGS/VOODOO DOLLS
Rockmagasinet, Örebro 13 februari 1985

Franska rockgruppen Dogs i Örebro är inte årets mest kommersiella rockhändelse och således får jag leta förgäves efter gruppens skivor i affärerna. Både skivorna och deras konserter har lovordats från många håll så det var ändå, utan att ha hört bandet på skiva, med viss förväntan jag tog emot Dogs på Rockmagasinet.
   Frankrike är inte bara syntpoppare och smöriga chansoner utan är även hemlandet för slamrig och upprorisk rockmusik. Många engelska och amerikanska band har sökt sig till Frankrike när skivbolag i deras respektive hemland visat ointresse. Se bara på namn som Flamin Groovies, Barracudas och Johnny Thunders.
   Därför är Dogs som fenomen inget uppseendeväckande och var dessutom på scen, skulle det visa sig, en rent vansinnig grupp, som inte kunde bestämma sig för om de skulle spela slamrig garagerock, muskulös 60-talsrock eller punk.
   Idéerna och mycket bra material fanns där, och stundtals spelade de verkligen suverän energisk rock, men däremellan och egentligen alldeles för ofta fick sångaren Dominique Laboudée så naiva och odisciplinerade utbrott att jag nästan blev mörkrädd.
   När han inte sparkade medhörningen av scenen slog han mikrofonstativet vilt omkring sig så den stackars ljudkillen sprang runt på scenen mest hela tiden som en femte medlem.
   Ljudet var redan från början vasst och lite hårdhänt bearbetat och ljudmixaren var på gång att sätta inofficiellt världsrekord i rundgång när gruppen lite uppgivetlämnade scenen efter en timmes konsert.
   Förband var lokala Voodoo Dolls som spelade, när det var som bäst, snabb och energisk rockabilly som var kul i en halvtimme men knappast i 50 minuter när de bara agerade som förband.


LP, sångare och basist i Voodoo Dolls.
Bilder: Anders ErkmanDanny Boy, gitarrist i förbandet Voodoo Dolls.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPHIL COLLINS (Genesis) Scandinavium Göteborg 14 september 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATHIAS LILJA 2013.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1980

LINDA RONSTADT: Mad love (Asylum, 1980)

PÅ ”MAD LOVE” BÅDE SER OCH HÖR JAG att Linda Ronstadt har lämnat det eleganta 70-talet bakom sig. Den ”sönderrivna” designen på skivomslaget skvallrar om att punkgenerationen hade passerat förbi och soundmässigt var det tuffare rock med stort fokus på attackerande elgitarrer. Även bland låtskrivarna hade Linda hittat fram till en ny generation.
   Countrytendenserna, som till och från dominerat på hennes 70-talsskivor, var nu som bortblåsta och det kommersiella konceptet att plocka upp 60-talshits med aktuella arrangemang spelade nu en mindre roll i Lindas karriär.
   För en gångs skulle får Elvis Costello ursäkta, låtskrivaren som får mest uppmärksamhet på ”Mad love” heter Mark Goldenberg och bidrar med tre låtar och spelar gitarr på åtta av albumets tio låtar. Strax innan Lindas album släpptes hade Goldenbergs band The Cretones skivdebuterat med albumet ”Thin red line” där originalversionerna till titellåten ”Mad love”, ”Cost of love” och ”Justine” finns med.
   Det bandets basist, Peter Bernstein, figurerar också på Lindas ”Mad love”-album. Han var under 70-talet engagerad på Wendy Waldmans skivor, både som producent och musiker. Waldman var en sångerska i Linda Ronstadts närhet då hon har körat på flera av hennes album. Bernstein var för övrigt son till den kände filmmusiklåtskrivaren Elmer Bernstein, ”Exodus” bland annat, i vars fotspår sonen har gått sedan 80-talet. Och Goldenberg började spela med Jackson Browne på 90-talet och fanns med på scen när jag såg Jackson 2010 i Stockholm.
   Förutom Goldenberg är det ett ganska tajt och homogent gäng musiker som kompar Linda på ”Mad love”. Bekanta namn som Dan Dugmore och Russell Kunkel från tidigare Linda-skivor finns där och namn som Billy Payne, keyboards, och Bob Glaub, bas, är nya i sammanhanget men mycket rutinerade i övrigt.
   En lång rad körsångare kryddar arrangemangen men jag saknar de riktiga duettinsatserna och även de unikt exklusiva originallåtarna som så läckert har kryddat tidigare Linda Ronstadt-skivor. Men de tre Cretones-låtarna var ju så färska när Lindas skiva kom att de gott och väl kan kallas original.
   Det är en enda låt på ”Mad love” som får sin premiär, Billy Steinbergs ”How do I make you” som togs från en demoinspelning med kvartetten Billy Thermal där Billy sjöng. Originalinspelningen släpptes inte på skiva förrän 2014, en powerpoplåt med klar hitpotential.
   Albumets två typiska 60-talscoverlåtarna är hämtade från samma år, 1965, som ändå inte är så kända i sina originalversioner. På den här sidan Atlanten är ju ”I can't let go” mest känd som en hitlåt med The Hollies men Linda gör den med beröm godkänt där kören med Nicolette Larson och Rosemary Butler har vässat arrangemanget. Danny Kortchmar gör för övrigt ett piggt tillfälligt inhopp med ett gitarrsolo på ”Hurt so bad”.
   Redan på ”Living in the USA”-albumet gjorde Linda en Elvis Costello-cover, ”Alison”, och löper linan ut här med ytterligare tre Costello-låtar som tillhör skivans absolut mest intressanta höjdpunkter. Linda slår inte Dave Edmunds fantastiska version av ”Girls talk” men lyckas bättre än Costello på de övriga två låtarna.


Side A

1. "Mad Love" (Mark Goldenberg) 3:40
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
2. "Party Girl" (Elvis Costello) 3:22
1979. Från albumet "Armed forces" med Elvis Costello & the Attractions.
3. "How Do I Make You" (Billy Steinberg) 2:25
Original.
4. "I Can't Let Go" (Chip Taylor/Al Gorgoni) 2:44
1965. Singel med Evie Sands.
5. "Hurt So Bad" (Teddy Randazzo/Bobby Wilding/Bobby Hart) 3:17
1964. Singel med Little Anthony and The Imperials. (Bobby Wilding=Robert Weinstein)

Side B

6. "Look Out for My Love" (Neil Young) 3:29
1978. Från albumet "Comes a time" med låtskrivaren.
7. "Cost of Love" (Mark Goldenberg) 2:38
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
8. "Justine" (Mark Goldenberg) 4:00
1980. Från albumet "Thin red line" med The Cretones.
9. "Girls Talk" (Elvis Costello) 3:22
1979. Från albumet "Repeat when necessary" med Dave Edmunds.
10. "Talking in the Dark" (Elvis Costello) 2:12
1979. B-sida ("Accidents will happen") med Elvis Costello & the Attractions.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.