Blogginlägg

Best of 1973/74: #29: "The tin man was a dreamer"

NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer (CBS, 1973)

OM JAG TVINGAS RANGORDNA VÄRLDENS GENOM TIDERNA flitigast anlitade studiomusiker är nog Nicky Hopkins mitt förstaval. Den engelske pianisten figurerade redan på 60-talet, då helt anonymt, på en mängd olika singelhits. Sedan blev han kompis med både Rolling Stones och Beatles och spelade med på gruppernas skivor. Och under 70-talet fortsatte hans intensiva inhopp på mängder av skivinspelningar, då ofta officiellt namngiven, som också inkluderade några album under eget namn. Bland annat "The tin man was a dreamer", som jag faktiskt hintade om för en vecka sedan, som är ett överraskande personligt och starkt album av en så kallad studiomusiker.
   Det finns i sammanhanget all anledning att titta tillbaka pÃ¥ Nicky Hopkins händelserika historia som är riktigt lÃ¥ng fast han 50 Ã¥r gammal sorgligt nog avled alldeles för tidigt redan 1994.
   Föddes 1944 och vid tre Ã¥rs Ã¥lder började han spela pÃ¥ familjens piano, tog privatlektioner som sexÃ¥ring och mellan elva och 16 Ã¥r gammal studerade han piano vid London's Royal Academy of Music. 1960 lämnade han studierna och mÃ¥naden efter sin 16-Ã¥rsdag började han spela i sitt första band, Savages, som senare kom att kompa Screaming Lord Sutch. Spelade sedan med Cliff Bennett & his Rebel Rousers i Hamburg 1962 innan han hamnade i Cyril Davies And His Rhythm And Blues All Stars som var den tidens stora plantskola för engelska musiker.
   Redan i tonÃ¥ren visade Hopkins upp otroliga ambitioner men det var Crohns sjukdom, en mag- och tarmsjukdom som skulle följa honom genom hela livet och till slut bli hans död, som skulle stoppa upp hans uppseendeväckande karriär 1963. Efter sjukhusvistelse i 18 mÃ¥nader fick han upphöra med det slitsamma turnerandet och pÃ¥ heltid ägna sig Ã¥t skivinspelningar. Han anlitades i första hand av den amerikanske framgÃ¥ngsrike skivproducenten Shel Talmy pÃ¥ framförallt singlar med The Who och The Kinks. Men han spelade ocksÃ¥ piano pÃ¥ exempelvis Peter & Gordons skivor.
   Nickys insatser pÃ¥ skivinspelningar blev alltmer kända i miten pÃ¥ 60-talet och ett eget skivkontrakt närmade sig men den egna karriären befann sig fortfarande pÃ¥ en musikaliskt lÃ¥g och anonym nivÃ¥. Albumet "The revolutionary piano of Nicky Hopkins" (1966) är först och främst arrangören David Whitakers verk med kören Mike Sammes Singers medan Hopkins pianospel är ganska tillbakadraget. Bakgrundsmusik eller hissmusik. Hans sÃ¥ kallade solokarriär skulle nÃ¥ en ny bottennivÃ¥ 1968 pÃ¥ en ännu mer musikaliskt sorglig historia när han under namnet Nicky Hopkins Top Pops No. 1 gjorde pianoversioner av den tidens pophits som "Lady Madonna" och "Congratulations". SÃ¥ opersonligt, sÃ¥ oerhört kommersiellt och sÃ¥ förskräckligt slöseri med talang.
   Under de här Ã¥ren hade även Stones-managern/producenten Andrew Loog Oldham och teknikern/kommande producenten Glyn Johns ocksÃ¥ imponerats av Nicky Hopkins färdigheter. 13 december 1966 gjorde Nicky sin första studiosession med Rolling Stones i Olympic Sound Studios i Barnes, London. Hans insatser pÃ¥ "Between The Buttons"-albumet (1967) gjorde honom nästan fast medlem i gruppen och han kom att medverka pÃ¥ nio(!) Stones-album i rad. FrÃ¥n "She's a rainbow" till "Fool to cry" var det Nickys piano som framförallt pÃ¥verkade soundet. Däremot spelade han bara sporadiskt pÃ¥ Stones-turnéerna under de här Ã¥ren.
   Under de första Stones-Ã¥ren blev Nicky även engagerad av Beatles. 11 juli 1968 gick Nicky in i Abbey Road-studion tillsammans med bandet och spelade elpiano pÃ¥ singellÃ¥ten "Revolution". Efter Beatles-splittringen 1970 kom han att spela pÃ¥ bÃ¥de John Lennons, George Harrisons och Ringo Starrs skivor.
   1968 blev han sÃ¥ gott som medlem i Jeff Beck Group och under en USA-turné fick han sÃ¥ djupa amerikansk kontakter att han flyttade till USA. Spelade pÃ¥ Jefferson Airplanes "Volunteers" och var under nÃ¥gra Ã¥r medlem i Steve Miller Band och Quicksilver Messenger Service.
   Under inspelningen av Stones "Let it bleed" 1969 blev väntan pÃ¥ att Keith Richards skulle anlända till studion sÃ¥ lÃ¥ngtrÃ¥kig att Mick Jagger och musikerna, bland annat Nicky och gästgitarristen Ry Cooder, inledde ett lössläppt jammande. Allt spelades in under en och samma dag (23 april 1969) men inte gavs ut förrän i januari 1972. Minst sagt ostrukturerade inspelninger som fick titeln "Jamming with Edward". Där Hopkins spelade nÃ¥got av huvudroll. "Edward" var Nickys tilltalsnamn i i Stones-kretsarna. Brian Jones skulle nÃ¥gon gÃ¥ng förklara för Nicky vilken tonart lÃ¥ten spelades i och sa "E som i Edward" och därefter blev det hans interna namn inom gruppen.

JAG HADE INTE SÅ STORA FÖRHOPPNINGAR PÅ "The tin man was a dreamer" när den dök upp i skivbutiken någon gång på våren 1973. Med "Jamming with Edward" i färskt minne vågade jag inte tro på konventionellt skrivna och professionellt utförda låtar och melodier med en skicklig musiker som sällan sjöng öppet. Men jag blev oväntat golvad av en majoritet av låtarna på "The tin man was dreamer" och jag är lika imponerad idag när jag lyssnar på skivan.
   Det är närmast chockartat att höra Nicky sjunga sÃ¥ fantastiskt starkt och personligt och dessutom skriva en stor mängd konventionella men ocksÃ¥ ett flertal melodiska mästerverk som inte sÃ¥ sällan överträffar etablerade artisters repertoar. Bara tre av albumets nio lÃ¥tar är instrumentala, "Edward" är en variant pÃ¥ lÃ¥ten "Edward, the Mad Shirt Grinder" frÃ¥n ett Quicksilver Messenger Service-album. Hela skivan är i högsta grad ett fullt fungerande och stundtals riktigt imponerande album.
   Skivan är inspelad i Apple Studios, London, samtidigt som George Harrison spelade in "Living in the material world", #30 pÃ¥ min lista. I veckorna spelades Harrisons album in medan Nickys solodebut spelades in pÃ¥ helgerna däremellan. Därför är det inte sÃ¥ överraskande att Harrison (under pseudonymen George O'Hara) spelar gitarr pÃ¥ fyra av albumets nio lÃ¥tar. Hans karaktäristiska slidegitarr dekorerar ofta arrangemangen här och bäst blir det nästan när han och Mick Taylors lite bluesiga gitarrton möts i snabbt rockiga "Speed on" som ocksÃ¥ var singelvalet frÃ¥n albumet. En lÃ¥t där den amerikanske sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Jerry Williams medverkar och har en hyfsat stor roll pÃ¥ skivan i övrigt.
   Annars är det de genuina poplÃ¥tarna, med Nickys mjuka röst längst fram, som gör albumet sÃ¥ homogent stark och personlig. Som exempelvis "Waiting for the band" där han säkert självbiografiskt förklarar hur han sitter i studion och väntar pÃ¥ att bandet ska anlända och skivan ska spelas in. LÃ¥ten till hans dÃ¥varande fru, "Dolly", är ju smärtsamt vacker och "The dreamer" heter en annan höjdpunkt. Där lÃ¥ter han som Nilsson i bÃ¥de röst och arrangemang. Nicky tackar för övrigt Harry Nilsson för inspirationen inför den här skivan.
   Denne Jerry Williams har naturligtvis inget med vÃ¥r Jerry att göra. 1972, Ã¥ret innan "The tin man was a dreamer", medverkade Nicky pÃ¥ Jerrys eget album "Jerry Williams" och den kontakten bibehölls när den här skivan skulle produceras. Producenten David Briggs, mest känd i Neil Young-kretsar, är gemensam och blev den sammanhÃ¥llande länken för hela produktionen. Efter den egna skivan blev Jerry Ã¥r framöver en etablerad lÃ¥tskrivare under namnet Jerry Lynn Williams med ett flertal lÃ¥tar till Eric Clapton, lÃ¥tar skrivna tillsammans med Frankie Miller och lÃ¥tar till artister som B B King, Delbert McClinton och Bonnie Raitt har spelat in.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.