Tidigare blogginlägg

Juli 2023 på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanJohn Fogerty i Nobelhallen i Karlskoga 1997. En av månadens många Anders Erkman-bilder som publicerades på Håkans Pop.

DET FINNS ÄNNU EN GÅNG ANLEDNING att blicka tillbaka på juli 2023 med ett sammandrag av innehållet på Håkans Pop. Mitt i sommaren kanske inte skivutgivningen är den mest intensiva men förutom en mängd utsökta fotografier från Anders Erkmans arkiv skrev jag också om några Linda Ronstadt-album, några bidrag i den mindre positiva genren ”katastrofgig”, flera liverecensioner, en bokrecension och den bistra nyheten om ett dödsfall i musikbranschen.
   Det blev ovanligt många konsertbesök i juli. Från det lilla arrangemanget på Stallbacken med Dimpker Brothers och Mathilda Wahlstedt via Vincent Jedselius till de båda underbara konsertupplevelserna med Eldkvarn och Jesper Lindell Band.
   I min serie om katastrofgig skrev jag under månaden om mindre lyckade konserter med Hästpojken, I'm From Barcelona, Dogs och UK Subs.
   Min roll som bokrecensent är sporadisk men i juli skrev jag om gitarristen Finn Sjöbergs biografi ”Med plektrum i fickan”.
   I sommarens tema om Linda Ronstadts album, fyllda med en massa covers, från 70- och 80-talet skrev jag i juli om skivorna ”Living in the USA”, ”Mad love”, ”Get closer” och ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind”.
   Mot slutet av månaden kom den tråkiga nyheten om Sinéad O'Connors tragiska dödsfall som fick mig att skriva en artikel om mina minnen av den irländska sångerskan och låtskrivaren.

HELT PLANENLIGT VAR JULI 2023 EN MINDRE intensiv skivrelease-månad vilket fick mig att inkludera några juni-skivor som jag tidigare hade missat.
   Det var några år sedan som JOHN MELLENCAMP gav ut ett album av riktigt god kvalité men nya ”Orpheus descending” är ett steg i rätt riktning. Ett huvudsakligen akustiskt baserat album med ändå tunga arrangemang och han sjunger med en skrovlig röst som nästan påminner om Tom Waits. Lite ojämnt material men det finns några toppar.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett nyproducerat album med nya låtar med NILS LOFGREN. Men nu har det hänt, ”Mountains”, och för en gammal Lofgren-fan är det naturligtvis en stor händelse utan att skivan är helt perfekt. Albumet är lite överproducerat på sina ställen och de feta körerna har inte gjort albumkvalitén bättre som helhet.
   Det låter kanske lite negativt men totalt sett är ”Mountains” ett väldigt bra album. Nils blandar de tuffare och mjukare låtarna och jag kan inte riktigt bestämma vad som är bäst. Vet bara att rockiga ”Ain't the truth enough” och ”Only ticket out” tillhör topparna på skivan. Men det blir lika imponerande när Nils sätter sig vid pianot och bjuder på några fina melodiska höjdpunkter som ”Back in your arms” och ”Angel blues”. Och ”I remember her name” är fin med sin raptext och den avskalade ”Nothin's easy (for Amy)” tillägnad hustrun.
   Däremot tycker jag att den bluesrockiga Charlie Watts-hyllningen ”Won't cry no more” är lite tråkigt traditionell och ”Only your smile” är alldeles för sockersöt.
   I juni missade jag både konsert och nytt album, ”Dream of America”, med HANNAH ALDRIDGE men upptäcker nu en personlig och spännande skiva av god kvalité. Hon nästan viskar fram sina låtar men det låter ändå kraftfullt och hennes låtar har styrkan att äta sig in i medvetandet.
   Har fått en ny favorit i det amerikanska bandet RIDERS OF THE CANYON. Från ingenstans debuterar kvartetten med ”Riders Of The Canyon” som har en förbluffande bredd och en variation som både underhåller och engagerar. Flera olika sångare och rena mindre personliga pophits blandas med lågmälda mästerverk som har skapat ett album som överraskar. Lyssna på ”Here in my dreams” och ”Everything blooms in spring”, som tillhör skivans lugnare sekvenser, och förvånas över starkt låtskrivande.
   Svenska DEPORTEES var stora i mitten på 00-talet och det känns inte som att de på nya albumet ”People are a foreign country” upprepar sitt soulinfluerade poprocksound från den tiden. Nu är det huvudsakligen pianobaserad pop som gäller för det norrländska bandet. Bland all gitarrbaserad pop jag ofta lyssnar på är soundet befriande och arrangemangen med alla klanger lyfter hela produktionen.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Ibland, som just nu, blir jag överraskad på mig själv. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat 70-talets gitarrock bakom mig och att det typiska Allman Brothers-soundet tillhörde historien och inget annat. Då kommer DUANE BETTS och motbevisar allt med sin första soloskiva ”Wild & precious life”.
   Som ni förstår när ni läser namnet har Duane djupa rötter i Allman Brothers-familjen, han är nämligen son till gitarristen Dickey Betts från just Allman Brothers-bandet. Han fick sitt förnamn efter Dickeys gitarrkollega Duane Allman och har tillsammans med hans son, Devon Allman, bandet The Allman Betts Band. Allt hänger liksom ihop.
   ”Wild & precious life” innehåller inte så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Okej, det där typiska dubbelgitarrsoundet upprepas i flera låtar, instrumentala ”Under the Bali moon” är en ny ”Jessica”, men Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanLOLITA POP 1987.

/ Håkan

Utpräglad danskväll för tonåringar

IBLAND ÄR JAG VERKLIGEN FEL MAN på fel plats och den här sköna junikvällen i Brunnsparken var den snart 50-årige recensenten på en konsert som riktade sig till en tonårig publik med sin modernt poppiga framtoning.
   Jag kan skylla på att jag gick dit för att göra sällskap med min då 11-åriga dotter men musikaliskt minns jag ingenting av värde. Och försöker via texten i recensionen att tvinga fram en bild av ljudet men lyckas inte då heller. Men tydligen sjöng sångerskan Annika Törnkvist stundtals väldigt bra.
   Da Buzz bildades i Karlstad 1999 och innehöll, förutom sångerskan Annika Törnkvist, Per Lidén, gitarr, och Pier Schmid, keyboards och var 2002 aktuella med sitt andra album "Wanna be with me?".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/6 2002.

DA BUZZ
Brunnsparken, Örebro 6/6 2002

En sagolik sommarkväll fylld av sommarlovsfirande ungdomar och en räcka sommarhits som i dignitet och upplyftande refränger borde eka oavbrutet till augusti och höstterminen.
   Men högstadietonåringar är inga vana konsertbesökare så när Da Buzz kom in på Regnbågens scen blev det märkvärdigt glest med publik bakom de maffiga kravallstaketen.
   Publik som varken kan applådera eller koncentrerat uppleva en konsert kan aldrig komma att uppskatta en liveartist. Karlstadstrion Da Buzz, utökat med två man på scen, uppträdde som kulmen på en utpräglad danskväll för tonåringar. Discot lockade upp ungdomarna på dansgolvet men inför liveframträdandet var det ett svalt intresse.
   Märkligt med tanke på att Da Buzz-repertoaren innehåller många påtagliga dansanta rytmer, ofta i poppigare melodier och allsångsmässiga refränger. Men allsången var förklarligt nog sparsam just den här kvällen när Da Buzz inledde sin sommarturné. Då hjälpte inte ens desperata rop på publikrespons, från en snacksalig Pier Schmid, eller enorma pyrotekniska hjälpmedel.
   Da Buzz på scen är bara till viss del live. En märklig sättning med två gitarrer, trummor, saxofon och sång där resten är programmerade keyboards och förinspelade rytmer. Som visserligen garanterar ett benhårt tajt tempo men tappar mycket av närvarokänslan.
   Nu är soundet hos Da Buzz inte fullt så dansant och elektroniskt som mycket av den nya dansmusiken. Står mer med båda fötterna i amerikansk radiomusik med många hits på repertoaren. Påminner om något Per Gessle ratade när han toppade USA-listan på löpande band för tio år sedan.
   Men det var hitsen som räddade kvällen från katastrof. Da Buzz har bara två album bakom sig men de klockrena hitsen är desto fler. Som gjorde att de fyrtio minuter gruppen befann sig på scen ändå blev en godkänd upplevelse.
   "Wonder where you are", "Let me love you" (där sångerskan Annika Törnkvist verkligen imponerar), "Paradise" och avslutande "Wanna be with me" var en trygg ryggrad i Da Buzz-repertoaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMOHLAVYR 2016.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanOLLE UNENGE 2014.

/ Håkan

Fortfarande lika övertygande som enhet

Jesper Lindell Band håller flaggan högt även i år.


Med sina nästan övernaturliga röstresurser bjöd Jesper Lindell på en fantastisk konsert. Och brorsan Anton kompade med tungt basspel.


Konsertens magiska avslutning ute i publiken.

JESPER LINDELL BAND
Slottsgatans Innergård, Örebro 29 juli 2023
Konsertlängd: 19:00-20:10 (70 min)
Min plats: Sittande ca 20 från scenen + stående snett till höger ca 10 m från scenen.

FÖRRA ÅRETS STORA ARTISTGENOMBROTT, Jesper Lindell med band, håller flaggan lika högt i år. Det kunde vi konstatera när det Live at Heart-marknadsförda gratisevenemanget genomfördes under vädermässigt perfekta förhållanden på lördagskvällen. Precis som gårdagens Håkan Hellström-konsert inför 9000 åskådare i Brunnsparken var det utomhus men i övrigt fanns det få paralleller mellan de båda konsertarrangemangen.
   Nej, jag besökte inte Hellström-spektaklet och har i stort sett hoppat över jättestora konserter sedan många år tillbaka. Senast jag upplevde masshysteri av stora mått var för elva år sedan när jag närvarade vid Bruce Springsteens konsert inför 80 000 åskådare i Hyde Park i London. Det var naturligtvis en helt okej konsert men upplevelsen jag minns mest är folk, folk och folk och väldigt trötta ben.
   I tisdags upplevde jag en numera väldigt sällsynt publikdragande konsert när Eldkvarn hade lockat över 5000 till sin avslutningsfinal i en park i Norrköping. Även den konserten var musikaliskt och ljudmässigt helt okej eller ännu lite bättre men rent praktiskt blev det en stor kraftansträngning med långt avstånd till scen och en närvarokänsla nära noll.
   Nej, jag föredrar numera små intima konsertspelningar när man både ser, hör och känner pulsen av ett levande framträdande som riktar sig till mig och mina ögon, öron samt hjärta. På det viset var Jesper Lindells lågprofilerade konsert tidig lördagskväll i centrala Örebro på gränsen till helt perfekt.
   Nåja, sedan albumdebuten ”Twilights” har inte Lindell presenterat så mycket nytt material att scenrepertoaren fortfarande domineras av en skiva som tillhörde förra årets allra bästa. Men nu har bandet en ep på gång som släpps i slutet på augusti som det bjöds ett par smakprov från. Dessutom är samarbetet med Magnus Carlson på g med både ett album och en turné i höst, 26 oktober på Conventum i Örebro.
   Det senaste årets flitiga turnerande i både Sverige och övriga Europa har svetsat samman Jespers redan tajta och proffsiga band till något utöver det vanliga. På lördagskvällens konsert hade bandet en vikarie på trummor (Magnus Olsson, tillfälligt inlånad från Melissa Horns band) som helt orepeterad(!) smälte in fantastiskt i det smakfulla kompet.
   Det var en ren fröjd att åter få njuta av Jesper Lindell Band vars medlemmar, inklusive Jesper, känns ännu mer avslappnade, ännu mer musikaliskt luttrade och fortfarande lika övertygande som enhet. Det häpnadsväckande samspelet mellan de två keyboardsspelarna, Jimmy Reimers glänsande insatser på både slide, trumpet, fiol och munspel, det tunga basspelet från Jespers bror Anton Lindell gav utrymme för Jespers nästan övernaturliga röstresurser och bländande gitarrspel.
   Kort sagt en underbar lördagskväll med 70 minuters musik av absolut bästa märke. Som avslutades med extralåtarna ”Twilight”, The Band-låten, och ”Moving slow” där Jesper ställde sig tillsammans med två bandkollegor nedanför scenen och sjöng rakt ut i luften utan mikrofoner. Magiskt.

/ Håkan

Covers Special: Linda Ronstadt 1989

LINDA RONSTADT featuring AARON NEVILLE: Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind (Elektra, 1989)

REDAN INNAN LINDA RONSTADTS senaste album, ”Get closer” (1982), var hon på väg mot en seriösare del av sin artistkarriär. Mycket oväntat och snarare sensationellt blev hon en del i Jospeh Papps klassiska opera ”The privates of Penzance”. Den hundraåriga operaföreställningen, i en mer musikalkomisk version, hade nypremiär i januari 1981 och Linda sjöng rollen som Mabel. En föreställning som fick entusiastiska recensioner.
   Efter de framgångarna ville Linda sikta in sig på gamla evergreen-låtar men tvingades av sitt skivbolag att göra ett ”typiskt Linda Ronstadt”-album vilket resulterade i ”Get closer”-albumet.
   Därefter satsade Linda helhjärtat på sina evergreen-favoriter med jazzinriktning. En trilogi album, ”What's new” (1983), ”Lush life” (1984) och ”For sentimental reasons” (1986), där Linda kompas av stor orkester med den legendariske orkesterledaren Nelson Riddles arrangemang. Gamla låtar, en dammig repertoar och ett långtifrån spännande låturval.
   Skivor som lämnade mig oberörd på 80-talet och fortfarande gör. Därför hoppar jag gladeligen över de albumen och koncentrerar mig på nästa Linda Ronstadt-album med en rad mer moderna covers, ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind”.
   På omslaget till det albumet står det högt och tydligt att skivan presenterar soulsångaren Aaron Neville men hans personliga duettröst framträder bara på fyra låtar. Men samarbetet mellan Linda och Aaron är tveklöst kärleksfyllt. Två år senare producerade Linda Aarons album ”Warm your heart”.
   1989 hade det alltså passerat många år utan att Linda hade attackerat sin repertoar med sin rockiga röst och det hörs på ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind” ganska tydligt att det är en mer mogen och mindre rockigare Linda som ställer sig vid mikrofonen. Och kompet är inte heller så färgstarkt personligt som under 70-talet.
   Jag upptäcker ibland namn som Andrew Gold, Lee Sklar och Russ Kunkel men det är helt andra mer opersonliga studionamn som Dean Parks och Mike Landau som dominerar inspelningarna. Dessutom kryddas varje låt på albumet av en stor symfoniorkester (Skywalker Symphony Orchestra) och/eller en ännu större gospelkör (Oakland Interfaith Gospel Choir) som inte direkt höjer temperaturen eller energin i arrangemangen. Ett snyggt stråkarrangemang kan ha sin poäng när Jimmy Webb har arrangerat sin egen låt, det nya originalet ”Adios”, men annars blir det ofta smetigt och utslätat.
   Låtmässigt finns det dock några höjdpunkter som räddar albumet från den lite tveksamma prägeln. Titellåten av Eric Kaz, som har skrivit en av Lindas finaste covers (”Love has no pride”), är en gyllene pärla. Det är också välkommet att Linda återigen har tittat in i Karla Bonoffs stundtals geniala låtkatalog. Och givetvis är Jimmy Webbs fyra låtar mer eller mindre intressanta. Men som sagt: Så mycket rock är det inte.
   De två coverlåtarna från Paul Carracks underbart fina "Suburban voodoo" höjer både tempot och energin något.


1. "Still Within the Sound of My Voice" (Jimmy Webb) 4:32
1987. Från albumet "Still Within the Sound of My Voice" med Glen Campbell.
2. "Cry Like a Rainstorm" (Eric Kaz) 3:36
1972. Från albumet "If you're lonely" med Eric Justin Kaz.
3. "All My Life" (Karla Bonoff) 3:36
1988. Från albumet "New world" med låtskrivaren.
4. "I Need You" (Paul Carrack/Nick Lowe/Martin Belmont) 2:52
1982. Från albumet "Suburban voodoo" med Paul Carrack.
5. "Don't Know Much" (Barry Mann/Cynthia Weil/Tom Snow) 3:35
1980. Från albumet "Barry Mann" med Barry Mann.
6. "Adios" (Jimmy Webb) 3:36
Original.
7. "Trouble Again" (Karla Bonoff/Kenny Edwards) 3:19
1979. Från albumet "Restless nights" med Karla Bonoff.
8. "I Keep it Hid" (Jimmy Webb) 3:58
1968. Från albumet "Jim Webb sings Jim Webb" med Jim Webb.
9. "So Right, So Wrong" (Paul Carrack/Nick Lowe/Martin
Belmont/J. E. Ceiling/James Eller) 3:28
1982. Från albumet "Suburban voodoo" med Paul Carrack.
10. "Shattered" (Jimmy Webb) 2:54
1985. Från albumet "It's just a metter of time" med Glen Campbell.
11. "When Something Is Wrong with My Baby" (Isaac Hayes/David Porter) 3:52
1966. Från albumet "Double dynamite" med Sam & Dave.
12. "Goodbye My Friend" (Karla Bonoff) 3:44
1988. Från albumet "New world" med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER 1983.

/ Håkan

Sinéad O'Connor (1966-2023)

DEN IRLÄNDSKA SÅNGERSKAN OCH låtskrivaren SINÉAD O'CONNOR gjorde oförglömliga spår i mitt minne på sina två första album 1987 och 1990. Men det var inte bara positiva minnen, hon var tidigt en artist som musikaliskt och artistmässigt under några år pendlade mellan himmel och jord. För att sedan försvinna från min horisont.
   Jag recenserade båda hennes album, ”The lion and the cobra” (1987) och ”I do not want what I haven't got” (1990), när de kom ut och uppskattade skivorna på olika sätt.
   1987 skrev jag att Sinéad hade ”ett spännande uttryck i både sångröst och utseende. Skivan pendlar mellan kaos och harmoni, mellan gapiga, skrikiga rocklåtar och harmoniska, suggestiva ballader”. Albumet var ett personligt statement men skivan var inget jag återvände till ofta.
   1990 när Sinéads andra album ”I do not want what I haven't got” var det annat ljud i min kritik. Rubriken till min recension blev ”Sinéads nya är suverän”, betyget blev 5+ (vilket jag sällan delade ut...) och i min text staplade jag positiva ord på varandra:
   ”Utan att förlora något av sin säregna personlighet har den blott 23-åriga sångerskan blivit både jämnare, mognare och totalt bättre sedan debuten. Det nya albumet är huvudsakligen lågmält musikalisk med texter som är gallskrik i tystnaden.. Det blir sagolikt effektfullt. Starka ord behöver inte förstärkas.
   Hela skivan andas närvaro på ett förbluffande sätt. Dår är man övertygad om att Sinéad befinner sig i samma rum som lyssnaren”.
   Jag gav som sagt albumet maximalt betyg, den Prince-skrivna singeln ”Nothing compares 2 U” hjälpte till, och skivan hamnade givetvis i på min årsbästalista, på andra plats och bara slagen av John Hiatts ”Stolen moments”.
   Sedan måste jag erkänna att jag tappade kontakten med Sinéad och hennes ojämna karriär. En karriär som jag bara för några veckor sedan fick ny kontakt med genom SvtPlay-dokumentären ”Nothing compares”. Mycket sevärd, otäck och intressant om ett problemfyllt och turbulent liv. Rekommenderas!
   ”Nothing compares” är ord som har upprepats i alla otaliga minnesord till minnet av en sångerska som inte går att jämföras med någon annan.
   Meddelandet om Sinéad O'Connors död kom igår, 26 juli 2023.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 2015.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.