Blogginlägg från 2023-12-02

November 2023 på Håkans Pop

Lars Winnerbäck på Conventum Arena i Örebro.

ÅRETS NOVEMBERMÅNAD BLEV FRÅN MIN horisont ganska händelsefattig men på Håkans Pop rullade de fasta kategorierna ”Best of 1973/74”, ”Cover-skivor” och ”Anders Erkman”-bilder ut i vanlig ordning. Bara ett konsertbesök blev det men faktiskt överraskande två biobesök samt en djupgående notering av ett 60 år gammal minne. I dagens avslutande avdelning, med nysläppta album, blev det också lite tunt denna månad.
   Min lista med favoritalbum från åren 1973/1974 klättrade vidare mot nummer ett. På placeringarna #29 till #26 skrev jag om skivor med Nicky Hopkins, Joni Mitchell, Joe Walsh och Graham Nash.
   Coverskivorna som jag den senaste månaden satte fokus på gjordes av The Supremes, Hollywood Vampires och Magnus Carlson.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag på stora Conventum Arena i Örebro där Lars Winnerbäck bjöd på ett arenadoftande evenemang inför 4300 åskådare. Se bild ovan.
   Månadens stora nostalgiska notering var 60-årsjubileet av min upplevelse av The Beatles på svensk tv 3 november 1963.

INTE ÖVERRASKANDE BLEV NOVEMBER något lugnare vad gäller aktuella skivsläpp. I brist på något riktigt rejält nyinspelat album kunde jag inte känslomässigt värja mig för ett minialbum med en svensk artist som gick bort tidigare i år. ”Guds finger” var för mig månadens bästa lyssning, se nedan.
   CHRISTIAN KJELLVANDERS mollbaserade låtar ofta sjungna långt ner i halsen har ofta landat mellan stolarna i mitt musiklyssnande liv. Kanske beror det på bristen av tålamod hos mig, Christian kräver kanske lite mer tid än jag har varit beredd att ge honom. Nya ”Hold your love still” väcker mig inte heller men jag kan hålla med alla som gillar honom gränslöst att låtarna, produktionen och personligheten är på topp med långa emotionella låtar. På något sätt tillhör han den där lilla skaran av artister, ofta med amerikanska rötter, som ofta viskar lågmält och befinner sig i ett eget rum där det är svårt att komma in.
   ”Accentuate the positive” är ett ovanligt lössläppt VAN MORRISON-album med genomgående covers. Gammal rock, r&b-och countrylåtar som också vid många tillfällen gränsar till jazz. Kanske inte min genuina favoritjargong men repertoaren innehåller många intressanta covers med udda rötter. Något jag kan skriva mer om i min kommande recension i cover-skivor-kategorin på Håkans Pop där jag kan gräva ner mig i rötterna till skivans alla låtar.
   38-åriga JAIME WATT tillhör väl egentligen den amerikanska countrygenren men på ”Feel good” gränsar musiken till både soul och rock och hon har en tilldragande röst som höjer kvalitén på låtarna. I sin helhet kanske albumet blir lite amerikanskt anonym men det finns kvalitéer hos Jaime, som skivdebuterade 2017, som jag ska hålla koll på i framtiden.
   Nora-bon ANDERS WALLÉN kanske tillhör den svenska singer/songwriter-traditionen men jag är inte säker. Albumet ”Åren” visar, både låt- och soundmässigt, upp en bred nästan poppig framtoning. Den lite tillbakalutade känslan jag ofta får när jag lyssnar på skivan bryts av med ganska lågmälda men detaljerat läckra instrument medan Anders sjunger sin fina poesi med en ekande stämma. Ibland tänker jag på grannen i Nora, Ted Ström, ty Anders låtar har både en melodisk styrka och poetisk finurlighet. Han har i sina låtar fångat många vardagliga detaljer (”En rullator med eldflammor på”, ”Han går ut med hunden fast det regnar” med flera) med finess.
   Så många gånger och vid så många historiska tillfällen har en bedårande konsert tagit lite av udden på ett efterföljande album. Som nu i MAGNUS CARLSONS fall. Efter en fantastisk konsert i oktober, med låtkvalitéer förstärkta av livearrangemang, släpps nu albumet ”Brunnsvik sounds” där han genomgående kompas av Jesper Lindell Band. Skivan når inte riktigt upp till konsertupplevelsen men är ändå en väldigt bra skiva fast den nyhetsmässigt inte har så mycket nytt att presentera.
   CHRIS STAPLETON har varit en av de hetaste amerikanska artisterna under senare år. På gränsen mellan country och bredbent rock står han säkert på nya albumet ”Higher” som dock inte är speciellt spännande. Han har en muskulös stämma och skriver låtar tillsammans med många olika (bland annat en trio från Örebro faktiskt!) men nånstans på vägen förlorar han sin personlighet som gör att jag lyssnar på ”Higher” en gång och inget mer.
   Kanske ska man inte imponeras, som jag gör, att det inom landets gränser görs skivor av internationellt snitt, tänker jag när jag lyssnar på Malmötjejen CICCI LANDÉNS nya album ”The sands of time”. Kanske befinner hon sig i en överbefolkad genre mellan country och rock men Cicci sjunger fantastiskt bra och skriver låtar nästan ännu bättre och allra bäst i den lite mer lågmälda stilen. Som ”A word of kindness” där Pelle Jernryds lapsteelsolo får håret på armarna att resa sig. Och det Amir Aly-producerade albumet borde uppmärksammas stort.
   Med blott tre singlar bakom sig tog SAND & HALLANDER ”världen” med storm när Nina respektive Emmalisa spelade på Live at Heart i Örebro tidigare i år. Nu, med minialbumet ”Älskar, älskar inte” ute, tycks resten av världen, inklusive musikjournalister i Stockholm, ha vaknat på allvar. Sju egna låtar som både musikaliskt och textmässigt gör pop av lite rastlös prägel, snabba och lite begränsat arrangerade låtar med både banala och lustiga ordvändningar som har hittat en personlig form.
   I dessa Beatles-hysteriska tider är det naturligtvis uppseendeväckande att både Paul McCartney och Ringo Starr medverkar på DOLLY PARTONS nya album ”Rockstar”. Den börjar pinsamt med Kalle Anka/Disney-liknande sång och fortsättningen är inte bättre. Det blir nästan smärtsamt att ta sig igenom skivans 30 låtar, en mängd covers och lika många duetter med en mängd kända gästartister. Ett gammalt knep som inte känns ett dugg mer naturligt nu som då. Både kommersiellt och musikaliskt blir jag ganska trött på den här typen av album.

MÅNADENS BÄSTA MINI-ALBUM: Känslomässigt är det inget som slår PUGH ROGEFELDTS sista inspelningar på minialbumet ”Guds finger”. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, men det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta både artistkarriären och livet för Pugh.
   Låtmaterialet är övervägande traditionellt men en av svår sjukdom drabbad Pugh sjunger så personligt och känsligt att varje ord, varje tonfall och varje detalj i Johan Lindströms ännu en gång njutbara och avskalat gripande produktion är guld värd.
   Låtarna må vara hämtade från en 1700-talspsalm (”Fasta klippa” som avslutas med strofer från ”Här kommer natten”), lite ”Amazing grace” (”Breda hav”), Rev. Gatemouth Moores ”Jesus is on the mainline” (”Jesus i mobilen”), Blind Willie Johnsons ”It's nobody's fault but mine” (”Ingen annans fel än mitt”) och någon mer men det låter så trovärdigt om Pugh att jag vill kalla hela skivan för en typisk Pugh Rogefeldt-skiva.
   Redan 1974 skrev Pugh den nästan sju minuter långa ”Jesus” som storslagen finallåt på ”Ett steg till”-konserten och 1999 touchade han ämnet på låten ”Gammeldags tro”. På ”Guds finger” känns det som att cirkeln blev sluten för Pugh.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.