Blogginlägg från december, 2023

Magnus Lind (1945-2023)

Postad: 2023-12-29 13:24
Kategori: Minns

NEJ, JAG KÄNDE INTE MAGNUS LIND personligen men hans magiska dragspelstoner på ett stort antal konserter med Perssons Pack har satt oförglömliga spår i mitt minne. I recensionerna av dessa konserter gjorde jag alltid en notering om Magnus insatser. Så viktig, förmodligen den allra viktigaste beståndsdelen, i Per Perssons Packs sound och arrangemang.
   Magnus så kallade karriär inleddes långt tidigare och innehöll både civila och musikaliska höjdpunkter. Under åtta år på 60-talet arbetade han som bildproducent på Rapport och i mitten på 70-talet spelade Magnus punk i gruppen Rockslusk. Sedan bildade han med sin bror Nils en gatuorkester som 1979 utvecklades till Aston Reymers Rivaler där Magnus var medlem fram till 1983 när han började på tv igen, nu som kompositör av filmmusik och med synten som arbetsredskap.
   Men dragspelet var inte glömt, tillsammans med sin bror åkte Magnus runt och spelade på spelmansstämmor men tyckte snart att spelmansmusik var en alltför trång musikstil. Så tillsammans med bland annat Backa-Hans Eriksson bildade han gruppen Maratti som blandade många olika musikstilar och gav ut ett album 1984.
   1985 började det lossna för Magnus med det egna låtskrivandet och det resulterade främst i två soloalbum 1986 och 1988. Mer om det senare.
   Den så kallade solokarriären fick avbrytas av Perssons Packs fantastiska genombrott 1989 på det Anders Burman-producerade albumet ”Kärlek och dynamit”. På den skivan och alla kommande skivor med Perssons Pack spelade Magnus dragspel en musikalisk huvudroll fram till 2014 när bandet splittrades.
   Från 1989 till 2014 upplevde jag Perssons Pack nio gånger live och varje gång blev jag imponerad av Magnus energi med sitt stora Zero Sette-dragspel när han verkligen fick chansen att personifiera uttrycket fingertoppskänsla. Från den lilla upplagan utan trummor 1989 på Ritz i Örebro till finalen i oktober 2014 på två utsålda Nalen-konserter satte Magnus Linds framträdande dragspel oförglömliga avtryck.
   Magnus spelade också dragspel på ett otal andra skivinspelningar. Bland andra Jan Hammarlund, Eldkvarn ( ”Himmelska dagar”), Ulf Lundell (”Evangeline”), Toni Holgersson, Bravado Bravado, Niklas Strömstedt, Pugh Rogefeldt och Magnus Lindberg.
   Måhända har Magnus Linds skivor under eget namn hamnat i skymundan av Perssons Pack-karriären och ovannämnda gästspel på andra artisters skivor men jag bör i detta ögonblick också uppmärksamma hans två soloalbum.
   ”Tecken och spår” (1986) och ”I speglarnas tid” (1988) är båda en personlig blandning av både textmässig humor, Olle Adolphson-influerade lågmälda sånger, kommersiell hitpop och till och med lite blues. ”Vuxen rockmusik, moderna gitarrer och syntar i många intressanta arrangemang” som jag skrev när jag recenserade den senare skivan i Nerikes Allehanda.
   Magnus Lind avled igår torsdag, 28 december 2023, efter en tids sjukdom.

/ Håkan

2023 års bästa konsertupplevelser

Postad: 2023-12-29 07:58
Kategori: Listor

EFTER DET SVÅRT PANDEMIDRABBADE 2020, då normala konsertupplevelser blev en bristvara, har mina konsertbesök ökat för varje år. Under 2023 blev det 20 konventionella konserter plus ytterligare ett stort antal liveupplevelser på tre av årets festivaler, Folk at Heart, Malmö-festivalen och Live at Heart.
   Efter moget övervägande har jag rangordnat årets 10 största favoritliveupplevelser:

Foto: Jan-Ola SjöbergLolita Pop, med Karin Wistrand och Rickard Donatello, bjöd på en fantastisk konsert i ett regnigt Stadsträdgården.

1. LOLITA POP 25/8 Stadsträdgården, Örebro
Sedan 2019, när det här bandet kom tillbaka på allvar, har jag sett Karin Wistrand & Co på ett flertal mer eller mindre fantastiska konserter men under den regniga augustikvällen slog de nästan rekord i både flexibelt sound, hisnande gitarrdueller och sedvanlig sång av världsklass.

2. WALDEMAAR 1/9 Coco Thai/Live at Heart, Örebro
Förre örebroaren Martin Bengtsson återförenade (tillfälligt?) sitt gamla rockband under Live at Heart och slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt. Jag sprang på Martin under julhelgen, han var i sin gamla hemstad och smidde planer på en fortsättning med bandet. Vad månde bliva?

3. MAGNUS CARLSON 26/10 Frimis, Örebro
Den här konserten annonserades som ett Magnus Carlson-gig men kompbandet Jesper Lindell Band hade minst lika stor del i den musikaliska triumfen. Låtarna hade ännu inte i sin helhet släppts på skiva när konserten gick av stapeln men den soulpopbaserade repertoaren gick hem till 100%.

4. ANNA TERNHEIM 26/2 Conventum Kongress, Örebro
Anna har alltid imponerat när hon har ställt sig på en scen i Örebro och även i år. En stor dos av sedvanlig personlighet med spännande och äventyrliga utflykter i repertoaren gjorde konserten till en ljuvlig upplevelse.

5. SOFIA KARLSSON & MARTIN HEDEROS 18/12 Konserthuset, Örebro
Jag hade förmånen att uppleva Sofia två gånger live i Örebro i år. På Wadköpings scen i somras under bar himmel bjöd hon på fantastisk musikalitet men duosamarbetet med skicklige Martin Hederos på en julkonsert överträffade den redan höga kvalitetsnivån.

6. ELDKVARN 25/7 Götaplatsen Norrköping
Oron var större än förväntningarna när Plura & Co för sista(?) gången skulle avsluta sin Eldkvarn-historia. Konserten blev så lyckad och Plura var så pigg och sjöng bättre än nästan någonsin att bandet kommer turnera flitigt i sommar igen.

7. JESPER LINDELL BAND 29/7 Slottsgatans Innergård, Örebro
Jesper och hans band gjorde ju en fenomenal insats bakom Magnus Carlson (se ovan) men gjorde i somras också en underbart läcker utomhusspelning där det bjöds på lite försmak från ett kommande album som lovar gott inför release i vår.

8. DAVID RITSCHARD 11/8 Malmöfestivalen
Davids konsert på Wadköpings-scenen blev en tålamodskrävande mix av förvirring och lite magi. På Malmöfestivalens största scen bjöd han och hans band på en oväntat sammanhållen och koncentrerad konsert. Bara några dagar innan han rasade ihop på Skansens scen.

9. LARS WINNERBÄCK 18/11 Conventum Arena, Örebro
Med sitt senaste fantastiska album, ”Neutronstjärnan” (3:a på min årsbästalista), bakom sig var det ingen överraskning att konserten i Örebro, inför 4300 personer, skulle bli annat än en musikalisk succé. Ett fantastiskt liveljud och ett ännu mer fantastiskt kompband gav konserten guldkant.

10. RICHARD LINDGREN 13/8 Malmöfestivalen
I sedvanlig ordning uppträdde Malmös duktige singer/songwriter i Malmöfestivalens bluestält och bjöd på en generös konsert på nästan två timmar. Repertoaren var en mix av gammalt och nytt med lite försmak från nästa album ”Grand jubilee” som släpps 19 januari med releasekonsert på Medley i Malmö 10 februari.

/ Håkan

35 bevis på det fantastiska musikåret 2023

Postad: 2023-12-28 17:26
Kategori: Listor




Årets låtar: Pretenders, EP's Trailer Park, Teenage Fanclub och...

IGÅR LYCKADES JAG SÄTTA IHOP EN LISTA på årets bästa album. 20 mer eller mindre helgjutna skivor men skivåret 2023 var så mycket mer. Som exempelvis en massa starka och hållbara melodier och texter. Eller låtar som vi lite slarvigt brukar kalla dom. Jag har under året, parallellt med recenserandet en mängd hela album, regelbundet också noterat titlar på låtar som jag tycker håller en extremt hög kvalitetsnivå. Ibland hämtade från min årsbästalista men lika ofta från mindre helgjutna album. Och just det senare är kanske den roligaste upptäcktsresan som jag gjorde i år.
   Om jag inte vore så usel på rent tekniska saker hade jag naturligtvis lagt ut en spellista på Spotify med samtliga nedanstående låtar men ni får läsa tipsen nedan och sedan leta upp låtarna på egen hand och förhoppningsvis hitta nya okända guldklimpar i den musikaliska världen.
   Här följer 30 (icke rangordnade) bevis på det fantastiska musikåret 2023.

MARGO PRICE:: ”Light me up” (från albumet ”Strays”).

BELLE AND SEBASTIAN: ”I don't know what you see in me” (från albumet ”Late developers”)

RON SEXSMITH: ”A barn conversion” (från albumet ”The Vivian line”)

GÖRAN SAMUELSSON: ”Försiktigt” (från albumet ”Avlägset & nära”)

EP'S TRAILER PARK: ”Full moon Ruth” (från albumet ”Once when we were birds”)

ESTHER ROSE: ”Chet Baker” (från albumet ”Safe to run”)

BIE KARLSSON: ”Kung Karamell” (från albumet ”Hat & kärlek”)

HÅKAN HELLSTRÖM: ”Jag är en wild story” (från albumet ”Poetiska försök”)

MARTY STUART: ”Vegas” (från albumet ”Altitude”)

ERIC SILVERMAN: ”News to me” (från albumet ”Stay in it”)

RODNEY CROWELL: ”Making lovers out of friends” (från albumet ”The Chicago sessions”)

EILEN JEWELL: ”Crooked river” (från albumet ”Get behind the wheel”)

LOVE ON DRUGS: ”Never walk away” (från albumet ”Fluke”)

NOEL GALLAGHER'S HIGH FLYING BIRDS: ”Love is a rich man” (från albumet ”Council skies”)

KASSI VALAZZA: ”Corners” (från albumet ”Kassi Valazza knows nothing”)

GYLLENE TIDER: ”Det perfekta svaret” (från albumet ”Hux flux)

RUFUS WAINWRIGHT: "Kaulana Nā Pua" (från albumet ”Folkocrazy”)

NILS LOFGREN: ”Back in your arms” (från albumet ”Mountains”)

RIDERS OF THE CANYON: ”Everything blooms in spring” (från albumet ”Riders Of The Canyon”)

DUANE BETTS: ”Circles in the stars” (från albumet ”Wild & precious life”)

THE HIVES: ”Smoke & mirrors” (från albumet ”The death of Randy Fitzsimmons”)

CORDOVAS: ”Fallen angels of rock'n'roll” (från albumet ”The rose of aces”).

RYAN BINGHAM: ”River of love” (från albumet ”Watch out for the wolf”)

THE CORAL: ”That's where she belongs” (från albumet ”Sea of mirrors”)

SAFARI SEASON: ”Peaceful” (från albumet ”Forevermoor”)

PRETENDERS: ”Your house is on fire” (från albumet ”Relentless”)

WILCO: ”Meant to be” (från albumet ”Cousin”)

LARS WINNERBÄCK: Vår tid (från albumet ”Neutronstjärnan”)

PUD ALONE & THE CONGREGATION: ”Master and the puppets” (från albumet ”Banjos, drunkards and Joe Hill”)

BO KASPERS ORKESTER: ”Vi som kom in överallt” (från albumet ”Landet vi ärvde”)

ISRAEL NASH: ”Midnight hour” (från albumet ”Ozarker”)

ROLLING STONES: ”Whole wide world” (från albumet ”Hackney diamonds”)

TEENAGE FANCLUB: ”Tired of being alone” (från albumet ”Nothing lasts forever”)

CICCI LANDÉN: ”A word of kindness” (från albumet ”The sands of time”)

OLLE UNENGE: ”Låt Harry Dean Stanton sjunga Volver Volver” (från albumet ”Sånger från långsamheten”)

/ Håkan

Tuff konkurrens på årets långa årsbästalista

Postad: 2023-12-27 07:57
Kategori: Listor

TUFF KONKURRENS PÅ ÅRSBÄSTALISTAN. Det som jag nu i efterhand naivt och spontant uppfattade som ett ganska normalstarkt skivår visade sig, när jag grävde mig ned i årets bästa skivproduktion, vara precis tvärtom. Jag hade en ambition att göra en klassisk Topp 10-lista, årets bästa album, men hade vid första urval dubbelt så många starka album.
   Kill Your Darlings-begreppet fungerade inte för mig så när jag ändå inte nådde kaklet. När den förhoppningsvis rangordnade 10-listan skulle fastställas blev årets årsbästalista en glad och härlig kompromiss och en fullmatad samling av 20 alldeles utmärkta skivor.
   Årsbästalistan 2023 är, efter mycket tvivlande och många oroliga timmar, visserligen graderad men det är inget album i den illustra skaran som jag vill stryka eller skicka ut i kylan. Därför innehåller årets rangordnade lista hela 17 album plus tre lysande favoritskivor som jag av olika anledningar har svårt att bedöma objektivt när album ställs mot andra album.
   Pugh Rogefeldts sista skiva är ett minialbum, sex låtar, med inte helt nytt material men ”Guds finger” blev känslomässigt en av årets största favoriter. Ulf Lundells ”Rött guld” måste huvudsakligen beskrivas som ett samlingsalbum, och därmed vara diskvalificerad på en årsbästalista där enbart nytt material förekommer. Men jag blev tagen av de tre nyinspelningarna av gamla låtar plus det övriga arkivmaterialet som överraskande visade sig inte var sönderspelat. Olle Unenge är en kär gammal vän vars skiva jag omöjligt och objektivt vill sätta i förhållande till andra album bland årets skivor.
   Efter bästa förmåga, som i år känns lite begränsad, har jag ändå tveklöst lyckats sätta ihop en i mina ögon och öron alldeles fantastisk årsbästalista med genomgående fantastiska album.



1. BUDDY & JULIE MILLER: In the throes
Det här gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt på det här albumet. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning.

2. LARS WINNERBÄCK: Neutronstjärnan
Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett Winnerbäck-album på min årsbästalista men i år är det med ”Neutronstjärnan” en ren och skär triumf. Jocke Bergs produktion, där han själv aktivt medverkar på flera låtar, har givit Winnerbäck ett spännande sound med bokstavligen många nya klaviaturklanger som ger låtarna en mycket tydligare profil än tidigare.

3. TEENAGE FANCLUB: Nothing lasts forever
På årets album når Glasgow-gruppen nya höjdpunkter i bandets karriär. Musikaliskt har de ett ganska amerikanskt sound som jag närmast vill jämföra med Crazy Horse. Kanske allra tydligast för att de låter rösterna förstärka varandra, något som ger rocklåtarna med elektriskt distade gitarrer en melodisk touch när flera medlemmar delar plats vid mikrofonen.

4. THE ROLLING STONES: Hackney diamonds
Stones sensationella albumcomeback är framförallt låtmässigt en stor överraskande triumf. Energin och intensiteten glöder på albumet och vid vissa tillfällen pumpar Keith Richards och Ron Wood pumpar på, med eller utan elektroniska hjälpmedel, som vilket naturligt (yngre) rockband som helst. Det fantastiska låtmaterialet skymmer faktiskt mina små invändningar mot det alldeles för perfekta studiosoundet.

5. DUANE BETTS: Wild & precious life
Sonen till Allman Brorthers-gitarristen Dickey Betts har gjort ett album, hans första soloskiva, som inte innehåller så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

6. EP'S TRAILER PARK: Once when we were birds
Eric Palmqwist, ledare för EP:s Trailer Park, upprepar succén från förra året när han med ett soloalbum hamnade på min årsbästalista. Nu har han återombildat sitt gamla band och gjort ett album som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.

7. EILEN JEWELL Get behind the wheel
Årets album med Eilen understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet. Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform. Albumets 41 minuter långa resa är både underhållande och engagerande.

8. HÅKAN HELLSTRÖM: Poetiska försök
Det var längesedan jag gillade ett Hellström-album som när jag lyssnar på ”Poetiska försök”. Andra recensenter har beskrivit innehållet på skivan som taffligt poppigt och det är just det jag tycker är positivt och bra. I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023.

9. PRETENDERS: Relentless
Ett sedvanligt varierat rockalbum med Chrissie Hynde & Co. Mellan de rockiga utbrotten finns det flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som gör att albumet växer i sin helhet. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial som leder Pretenders mot nya överraskande höjdpunkter.

10. ISRAEL NASH: Ozarker
Nash har nu till stor del städat bort det där brötiga Neil Young-soundet och har på ”Ozarker” gjort ett överraskande omväxlande och välljudande album som jag inte trodde han var mogen att göra. Ibland är det mer Springsteen-inspirerat piano än gitarr i arrangemangen, syntarna lurar ofta i bakgrunden, ett eko av Knopfler förekommer och ett ”sha la la” slängs in i titellåten. Israel har förmodligen gjort sitt bästa album.

11. WILCO: Cousin
Wilco har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har tidigare ofta klagat på Jeff Tweedys alltför irrationella ambitioner att ta oväntade vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. På nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.

12. SARAH KLANG; Mercedes
Efter sin fantastiska debut ”Love in the milky way” (2018) har Sarah upprepat sitt vinnande koncept lite för många gånger men nya ”Mercedes” har en lättare och luftigare form. Kortare låtar, runt tre minuter och hela albumet under en halvtimme, har skapat en mer lättlyssnad men ändå mycket personlig skiva.

13. RON SEXSMITH: The Vivian line
Många artister och grupper på årets årsbästalista gör fantastiska comebacker på hög kvalitativ nivå. Kanadensaren Sexsmith tillhörde mina största favoriter på 90-talet. På årets Sexsmith-album tycker jag mig höra en ambition att upprepa det vinnande receptet från den tiden med innerlig sång, avskalade arrangemang och ett låtinnehåll som är resultatet av ett hängivet låtskrivande.

14. SVANTE SJÖBLOM: Telling lies
Skåningen Sjöblom är kanske det mest överraskande namnet på min årsbästalista. Han befinner sig musikaliskt långt från kommersiella jaktmarker men på ”Telling lies” blir det ändå nära det lättlyssnade fast han sjunger personligt, skriver inspirerade sånger och produktionen är mestadels lågmäld och intressant.

15. GRAHAM PARKER: Last chance to learn the twist
Det var länge sedan jag noterade ett Parker-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men det här albumet är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

16. PUD ALONE & THE CONGREGATION: Banjos, drunkards and Joe Hill
Är bekant med Stockholmsgruppen sedan några år tillbaka, då med ganska akustiskt baserad musik. På gruppens tredje album är det både tyngre arrangemang och musikaliskt bredare fast de har minst ett ben kvar i både country och folkmusik. Ibland tänker jag på Flying Burrito Brothers men ofta är sextetten lite rockigare.

17. RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy
Jag har aldrig gillat Rufus ljusa högt svingande röst men i det här ofta avskalade formatet med många gästartister (McGarrigle-släktingar, Van Dyke Parks, David Byrne...) blir resultatet förvånansvärt underhållande. Urgamla folksånger blandas med mer moderna låtar.


Onumrerade placeringar:

PUGH ROGEFELDT: Guds finger
Känslomässigt är det inget som slår Pughs sista inspelningar. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, och det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta artistkarriären. Låtmaterialet är övervägande traditionellt men Johan Lindströms avskalat gripande produktion är guld värd.

ULF LUNDELL: Rött guld
När Lundell släppte det här samlingsalbumet var mitt intresse svalt men när jag började lyssna blev jag nästan omedelbart övertygad och omvänd i min förutsägbara uppfattning. Det redan utgivna låtmaterialet tillhör inte den förväntade kategorin hits och producenten Andreas Dahlbäck har gjort närmast underverk med tre nyinspelade låtar.

OLLE UNENGE: Sånger från långsamheten
Både privat och artistmässigt har jag följt Olles skivutgivning i många år. Han lyckas ändra förutsättningar för varje ny skivproduktion. Den här gången en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Olles låtar håller en genomgående jämn och hög nivå.

/ Håkan

Johnny Depp talar på Shane MacGowans begravning

Postad: 2023-12-25 14:27
Kategori: Blogg



Johnny Depp talar på Shane MacGowans begravning i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

"A rainy night in Soho" (video)

Postad: 2023-12-25 14:00
Kategori: Blogg



THE POGUES: "A rainy night in Soho"

   I'm not singing for the future
   I'm not dreaming of the past
   I'm not talking of the first times
   I never think about the last


/ Håkan

Gerry Adams talar på Shane MacGowans begravning

Postad: 2023-12-25 13:27
Kategori: Blogg



Förre Sinn Fèin-presidenten Gerry Adams talar på Shane MacGowans begravning i kyrkan i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

"Fairytale of New York" (video)

Postad: 2023-12-25 13:00
Kategori: Blogg



THE POGUES + KIRSTY MacCOLL: Fairytale of New York

   You were handsome
   You were pretty
   Queen of New York City
   When the band finished playing
   They howled out for more
   Sinatra was swinging
   All the drunks they were singing
   We kissed on a corner
   Then danced through the night


/ Håkan

"A Rainy night in Soho" i kyrkan

Postad: 2023-12-25 12:27
Kategori: Blogg



Nick Cave sjunger
A RAINY NIGHT IN SOHO"
under begravningen av Shane MacGowan i kyrkan i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

"A pair of brown eyes" (video)

Postad: 2023-12-25 12:00
Kategori: Blogg



THE POGUES: A pair of brown eyes

   One summer evening drunk to hell
   I stood there nearly lifeless
   An old man in the corner sang
   Where the water lilies grow
   And on the jukebox johnny sang
   About a thing called love


/ Håkan

"You´re the one" i kyrkan

Postad: 2023-12-25 11:27
Kategori: Blogg



Imelda May sjöng tillsammans med Declan O'Rourke och Liam Ó Maonlaí "You're the one" på Shane McGowans begravning i kyrkan i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

"Fairytale of New York" i kyrkan

Postad: 2023-12-25 10:27
Kategori: Blogg



Glen Hansard och Lisa O'Neill sjunger
FAIRYTALE OF NEW YORK
under begravningen av Shane MacGowan i kyrkan i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

Julen är inte slut: Minnet av Shane MacGowan

Postad: 2023-12-25 09:27
Kategori: Jul



SHANE MacGOWAN & THE POPES: "Christmas Party E.P. '96" (ZTT, 1996)

PÅ DESSA BREDDGRADER ÄR JULEN ÖVER men idag, 25 december, är det stor högtidsdag på de brittiska öarna, Christmas Day. Och i år kan vi alla hylla minnet av SHANE MacGOWAN som just idag skulle ha fyllt 66 år men sorgligt nog inte finns med oss längre.
   Jag ska nu, först med fyra låtar från hans egen ”Christmas day”-ep, och några timmar framåt tänka på hans unika skicklighet som låtskrivare under denna juldag via en rad klassiska MacGowan-låtar med The Pogues. Mellan alla oförglömliga låtar kommer jag publicera några musikaliska höjdpunkter från MacGowans begravning i Tipperary på Irland för några veckor sedan.

/ Håkan

Håkans Pop: God Jul! och Happy X-mas!

Postad: 2023-12-24 12:00
Kategori: Jul



DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)

Den gamla Phil Spector-sångerskan Darlene Love sjöng den här moderna (1963) jullåten i 28 år på David Lettermans Late Night/Late Show. Varje jul under programmets 29-åriga existens ställde sig Darlene på pianot och sjöng tillsammans med en stor kör och ett stort band. Tradition!
   God Jul! och Happy X-mas!

/ Håkan

"A Christmas gift for you"

Postad: 2023-12-24 07:58
Kategori: Jul

"A Christmas gift for you" (Philles, 1963)

Det känns helt overkligt att den här Phil Spector-producerade julskivan, en klassikernas klassiker, blev en kommersiell katastrof när den ursprungligen släpptes 22 november 1963. Spector hade under 1962 och 1963 haft några singelhits men var ingalunda musikbranschens gigant som han senare skulle uppfattas som. Det var singlar och hits som var Spectors viktigaste format och när han under 1963 producerade den här julskivan så är varje låt utformad som en hitsingel. Det är än idag helt sagolikt att varje jul plocka fram den här skivan och ännu en gång höra alla uttjatade traditionella jullåtar i de här översvallande arrangemangen med alla dessa fantastiska sånginsatser från Phil Spectors artister.
   Den största anledningen till att “A Christmas gift for you” kommersiellt så fullständigt misslyckades hade helt andra orsaker än rent musikaliska. Samma dag som skivan släpptes i slutet på november 1963 mördades USA:s president John F Kennedy i Dallas och hela landet gick in i en sorg som lamslog allt och alla. Musiken betydde plötsligt inte så mycket för den genomsnittlige amerikanen och glada jullåtar var inte alls vad alla ville ha.
   När man på omslaget till skivan läser Phil Spectors storslagna programförklaring förstår man hur besviken och sorgligt misslyckad han kände sig när skivan så totalt floppade.
   Julen var för Spector en ren amerikansk affär och han skrev bland annat:
    “Because Christmas is so American it is therefore time to take the great Christmas music and give it to the sound of the American music of today – the sound of The Crystals, The Ronettes, Darlene Love, Bob B Soxx and The Blue Jeans.”
   Väldigt insmickrande fortsatte han:
    “This album was produced solely for you and only you in mind, it is an endeavor to epitomize the great young stars in the recording field, singing some of the greatest music ever written. It comes from me to you with the sincere wish that you understand and appreciate this endeavour into something new and different for Christmas. I am very proud of my artists at this moment and very grateful for having the opportunity to express myself as I have been able to do in this album. I hope you enjoy and love this album as much as as we enjoyed making it for you and wish you the Merriest of Christmases and the Happiest of New Years and we thank you so much for letting us spend this Christmas with you.
   Phil Spector, Producer, 1963”


Under 1962 och 1963 inledde Spector sin storhetstid som skivproducent. “He’s a rebel”, "Da Doo Ron Ron (When He Walked Me Home)" och "Then He Kissed Me", alla med The Crystals, "(Today I Met) The Boy I’m Gonna Marry" med Darlene Love, och den magnifika "Be My Baby" med The Ronettes hade alla varit hits innan julskivan hamnade i skivbutikerna.
   12 av skivans 13 låtar är klassiska gamla jullåtar men Spector har tillsammans med arrangören Jack Nitzsche, teknikern Larry Levine och en mängd muskier (bland annat Leon Russell, Sonny Bono och Hal Blaine) pumpat liv i de åldriga melodierna med hjälp av storslagen musikalitet, fantastiska sånginsatser och poppigt moderna arrangemang.
   Många av de här jullåtarna i dammiga original klarar jag knappt av att höra idag men arrangemangen på den här skivan är faktiskt tidlösa vilket gör att jag med lätthet kan plocka fram skivan varje julafton och glädja mina medmänniskor. Numera är det cd-varianten, som följde med “Back to mono”-boxen med Phil Spectors samlade storverk på fyra cd-skivor, som snurrar och låter.
   På skivan finns det en nyskriven jullåt som sjungs så fantastiskt av Darlene Love, “Christmas (baby please come home)”. Spector jobbade genom åren med många låtskrivarpar, Barry Mann/Cynthia Weil, Vince Poncia Jr/Pete Andreoli, Gerry Goffin/Carole King men kanske allra flitigast med Ellie Greenwich/Jeff Barry som han skrev den här pärlan tillsammans med.
   Jag ska erkänna att originalskivan inte fanns i min värld under 60-talet. Det var först till julen 1972 som jag skaffade skivan, mest med anledning av att den då återutgavs på Beatles skivbolag Apple. Den första återutgivningen i en lång rad genom alla år efter det. 1972 hade den döpts om till “Phil Spector’s Christmas Album”. Spector hade ju under några år jobbat med Beatles som grupp och även på George Harrisons och John Lennons soloskivor så det var helt naturligt att julskivan släpptes på Apple-etiketten.
   Originalomslaget med alla artisterna samlade bakom några jättelika julpaket var ersatt med en maffig bild på jultomten Phil Spector fotograferad av den engelske fotografen Clive Arrowsmith. Där står han och kliar sig i skägget och tittar över solglasögonen med den röda klassiska knappen “Back to MONO” på strategisk plats.

Innehåller:
1. Darlene Love - White Christmas
2. The Ronettes - Frosty The Snowman
3. Bob B. Soxx & The Blue Jeans - The Bells Of St Mary
4. The Crystals - Santa Claus Is Coming To Town
5. The Ronettes - Sleigh Ride
6. Darlene Love - (It's a) Marshmallow World
7. The Ronettes - I Saw Mommy Kissing Santa Claus
8. The Crystals - Rudolph The Red-Nosed Reindeer
9. Darlene Love - Winter Wonderland
10. The Crystals - Parade Of The Wooden Soldiers
11. Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home)
12. Bob B Soxx & The Blue Jeans - Here Comes Santa Claus
13. Phil Spector And Artists - Silent Night

/ Håkan

God Jul: Weeping Willows

Postad: 2023-12-23 12:54
Kategori: Jul



WEEPING WILLOWS: Christmas in prison

/ Håkan

God Jul: The Men

Postad: 2023-12-23 10:00
Kategori: Jul

THE MEN: Happy new year forever (TMI, 2023)

DET ÄR INTE BARA DET JOHN LENNON-inspirerade skivomslaget som lockar mig att lyssna på en singel med det skånska bandet The Men. Jag har följt det r&b-osande bandet på flera album tidigare, ”This way” (2013) och ”Sunburst” (2017) och coverskivan ”The Men” (2015), att jag känner mig bekant med deras häftiga sound.
   ”Happy new year forever” är kanske mer inriktad på nyår än julmusik men är ändå en fräsch paus i allt det smeksamt trevliga till jul. Musikaliskt är The Men lokala kollegor till Wilmer X men spelar mycket skitigare garagerock och har ingen ambition att bli favoriter hos alla. Men låten är stark och slagkraftig med en final som avslutas med kaos.

/ Håkan

"This is all the snow you get"

Postad: 2023-12-23 09:00
Kategori: Jul



"This is all the snow you get" (Ella Ruth Institutet, 2023)

”THIS IS ALL THE SNOW YOU GET” är ett juldubbelalbum av traditionellt mönster. En form som uppstod första gången hösten 1963, Phil Spectors ”A Christmas gift for you”, och sedan har fått många efterföljare i just Sverige. Kjell Andersson skapade Parlophone-albumet ”Glitter, glögg och rock'n'roll” 1979 och skivbolaget Record Station försökte sedan kopiera mönstret med ”Tip tap” 1987.
   Och nu gör det lilla skivbolaget Ella Ruth Institutet samma försök med dubbelalbumet ”This is all the snow you get”, 24 låtar med 24 olika artister som har skrivit huvudsakligen exklusivt låtmaterial med mer eller mindre julkänsla.
   Spotify har i år meddelat mig att jag har lyssnat på musik i 18 olika genrer och den här mäktiga samlingen kan stryka under på den beskrivningen ty musikaliskt är det musik inom en rasande mängd olika genrer.
   Skivorna inleds och avslutas på ett elegant och nästan klassiskt sätt med Henrik Meierkords instrumentala cellotoner. I finalen får han hjälp av gitarristen Pelle Osslers suggestiva twang-klanger i en låt som hämtat några strofer från traditionella julsånger. Däremellan pendlar musiken på albumet mellan country, ömsint pianomusik, americana, stökig rock, powerpop, avskalad pop, doistade gitarrersinger/songwriter-sånger, poprock, psykedelia och faktiskt blues. Ingen helhetskänsla där inte men underhållningen är fantastisk och spännande. Jag har fått många favoriter bland artister jag tidigare aldrig har hört talas om.
   Frida Franzén sjunger ömsint till komp av piano och akustisk gitarr. I gruppen Sörensens IF sjunger Jacob Sörensen med en stockholmsk stämma som påminner om David Ritschard. Liten Falkeholm sjunger vackert i Svart Smultron och det låter som Malena Jönsson sitter bakom pianot.
   Ganska etablerade H SELF sjunger med grov stämma en mörk och vemodig jullåt. Och mycket etablerade EP:s Trailerpark gör en fin jullåt skriven av Eric Palmqwist som håller samma höga kvalitetsnivå som gruppens aktuella album som återfinns på min årsbästalista (publiceras nästa vecka på Håkans Pop!).
   Karlstads Filip Finaldos djupa röst gör avskalad pop till vemodiga stråkar. Gruppen Flykten gör mäktig powerpop av den gamla traditionella jullåten ”Let it snow”. Jag vill jämföra Rebecka Sandbergs tuffa poprock med Lolita Pop. Förre Wilmer X-basisten (1983-1990) Stefan Björk uppträder under namnet Björken och nynnar och sjunger lågmält till tramporgel och akustisk gitarr.
   Till bjällerklang och steelguitar gör J.R Dalfort country. En gammal låt (2001) med Lars Bygdéns Thousand Dollar Playboys passar perfekt in på den här samlingen. Och gotländska gruppen Dekadensen, med tre bröder, bidrar med en personligt udda originallåt.
   Av det övriga materialet framträder Green Line Travellers allra mest med tanke på att det är David Ritschard som sjunger och hans fru Agnes Odén spelar fiol. Och Pelle Ossler bjuder tillsammans med sin dotter Sole på en suggestivt krystad nästan instrumental ”Stilla natt”.


RED SIDE:
Henrik Meierkord:
"Winter In Europa II" (Henrik Meierkord)
The Satchel Kid: "Don't Stand Under the Mistletoe" (Michael McGowan)
Frida Franzén: "När bara julen är över" (Frida Franzén)
Daniel Hollow: "An Inlaw Christmas" (Daniel Hollow)
Sörensens IF: "Snö över O'Connell Street" (Jacob Sörensen)
Svart Smultron: "Tindra ungar" (Liten Falkeholm)
H. Self: "Silent Heart" (Henric Hammarbäck)
EP´s Trailerpark: "Christmas Moment" (Eric Palmqwist)
Lilla Monsunen: "Gott nytt slut" (Christin Holm Gatica)
OSSLER / SOLE: "Stilla natt" (Franz Gruber/Joseph Mohr)
Filip Finado: "Pale Like the Moon" (Filip Magnusson)
Dead In Love: "A Nightmare Before Meditation" (Jennifer Lander/Dan Andreasson)

GREEN SIDE:
Flykten: "Let It Snow" (Sammy Cahn/Jule Styne)
Rebecka Sandberg: "Nu är det jul igen (så fly för ditt liv)" (David Sandberg/Rebecka Sandberg/Robin Sandberg)
The Green Line Travellers: "Christmas Tradition" (Daniel Björkander)
Everett Parker: "Christmas We Got" (Daniel Börjesson)
Björken: "X-mas Lullaby" (Stefan Björk)
J.R Dalfort: "Behind Santas Mask" (Johannes Rydbo)
Alcohorses: "Little Friend (A Winter That Never Ends)"
The Thousand Dollar Playboys: "A Very Special Christmas" (Lars Bygdén)
John Henry: "Angels Should Sing" (Ika Weinz)
Dekadensen: "Vit jul" (Henric Carlén/Håkan Carlén)
Sam Therapy & King Dice: "Merry Christmas Baby" (Lou Baxter/Johnny Moore)
Meierkord/Ossler/Andersson: "Das Ende" (Henrik Meierkord)

/ Håkan

"A very special Christmas 2"

Postad: 2023-12-23 07:53
Kategori: Jul

A very special Christmas 2 (A&M, 1992)

En uppföljare är en uppföljare och den andra upplagan i “A very special Christmas”-serien kan inte riktigt mäta sig med premiärskivan som kom fem år tidigare. Totalt sett är det på artistsidan ett inte fullt lika starkt startfält och stjärnglansen har uppenbart falnat något i jämförelse. Dessutom är det ju på låtsidan en del upprepningar, listan på kända jullåtar är ju trots allt begränsad. Ändå finns det några intressanta toppar på skivan som ingen bör missa.
   Duetten mellan Ronnie Spector och Darlene Love är exempelvis en unik kombination. Båda var färgstarkt inblandade i Phil Spectors klassiska julskiva ”A Christmas gift for you” (läs om den skivan imorgon på denna sida!) men Johnny Marks klassiska jullåt ”Rockin’ around the Christmas tree” fanns inte med på den skivan. Men här osar det hett om två av Spectors favoritsångerskor i en produktion av Danny Kortchmar och Jimmy Iovine, där den senare ännu en gång är samordnare för hela skivan.
   Charles Browns närvaro i duett med Bonnie Raitt tillhör också en av skivans unika möten. ”Merry Christmas baby”, låten som Bruce Springsteen gjorde på den här seriens första skiva, ligger nära Browns hjärta. Som medlem i Johnny Moore’s Three Blazers sjöng han nämligen på originalet från 1947 och gör nu, tillsammans med alltid skönsjungande Raitt, om den insatsen. Brown är ju dessutom kompositör till ”Please come home for Christmas” som på den här skivan framförs konventionellt av Jon Bon Jovi.
   Julskivor handlar väldigt ofta om klassiska och traditionella jullåtar men Tom Petty har till den här skivan specialskrivit en jullåt, ”Christmas all over again”, som i en härlig inramning av klockor och 12-strängad elgitarr får fram den typiska julkänslan. I en produktion där Jeff Lynne är inblandad .
   I slutet på låten läser Petty direkt från önskelistan att han vill ha ”a new Rickenbacker guitar, two Fender Bassmans, Chuck Berry songbooks, and a xylophone”.
   Sinead O’Connors bidrag med Bob Dylans ”I believe in you”, från hans ”Slow train coming”-skiva, har också en intressant historia. Sinead skulle året efter, 1993, medverka på Dylans 30-årsfirande som artist med just den låten. Men två veckor innan medverkade hon på amerikansk tv där hon efter att ha sjungit ”War” rev sönder ett fotografi av påven John Paul II så hon var inte så populär i USA just då. Så till en buande Dylan-publik bytte hon låt och sjöng även då en mycket arg version av ”War” innan hon gick av scenen och hamnade i Kris Kristoffersons öppna armar.
   Rapfunk a la Run D.M.C. är givetvis inte min traditionella kopp te men jag kan ändå inte låta bli att ryckas med i deras grymt svängiga ”Christmas is”.
   Tevin Campbell gör en mäktig och fin ”O holy night” men i övrigt är det på skivan inte mycket att hänga i julgranen, om uttrycket tillåts. Och bottennivån siktas, inte alls överraskande, när Michael Bolton klämmer ur sig ”White Christmas”.

Innehåller:
1. Christmas All Over Again - Tom Petty 4:14   
2. Jingle Bell Rock - Randy Travis 3:59   
3. The Christmas Song - Luther Vandross 4:29   
4. Santa Claus Is Coming To Town - Frank Sinatra/Cyndi Lauper 2:37   
5. The Birth Of Christ - Boyz II Men 2:49   
6. Please Come Home For Christmas - Jon Bon Jovi 2:53   
7. What Christmas Means To Me - Paul Young 2:53   
8. O Christmas Tree - Aretha Franklin 3:34   
9. Rockin’ Around The Christmas Tree - Ronnie Spector/Darlene Love 2:47   
10. White Christmas - Michael Bolton 3:39   
11. Christmas Is - Run D.M.C. 3:19   
12. Christmas Time Again - Extreme 5:06   
13. Merry Christmas Baby - Bonnie Raitt/Charles Brown 4:32   
14. O Holy Night - Tevin Campbell 2:45   
15. Sleigh Ride - Debbie Gibson 3:12   
16. What Child Is This? - Vanessa Williams 4:10   
17. Blue Christmas - Ann & Nancy Wilson 3:47   
18. Silent Night - Wilson Phillips 3:03   
19. I Believe In You - Sinead O’Connor 5:39

/ Håkan

God Jul: Tom Petty

Postad: 2023-12-22 19:53
Kategori: Jul



TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Christmas all over again

/ Håkan

God Jul: Wilmer X

Postad: 2023-12-22 16:31
Kategori: Ingen

WILMER X: Jorden runt i jul/Nya planer för jul (Universal)

LJUV JULMUSIK KAN OCKSÅ GÖRAS med häftiga rock'n'roll-riff och det stolta skånska bandet Wilmer X gör givetvis allt för att spräcka upp det traditionellt mjuka och trevliga jultemat på två Nisse Hellberg-låtar enligt välkänd modell producerad av Chips Kiesbye.
   Bland alla fullmatade album med jullåtar kommer Wilmer X och sätter ned foten.
   ”Jorden runt i jul” kanske inte presenterar något överraskande nytt Wilmer-sound men är en fartig låt med en klar hitkänsla som balanserar någonstans mellan ruskigt effektiv rockmusik och melodistark powerpop. En klockren hit i mina öron.
   B-sidan ”Nya planer för jul” är långsammare och lite mer bluesig där Jalle Lorensson gör ett tacksamt munspelssolo mitt i låten. Kanske lite mjukt dansbandsvänligt men med text och sång hamnar Nisse som vanligt på rätt sida.

/ Håkan

God Jul: Pete & the Poets

Postad: 2023-12-22 11:50
Kategori: Jul



PETE & THE POETS: Merry Christmas

/ Håkan

God Jul: John Cougar Mellencamp

Postad: 2023-12-22 09:53
Kategori: Jul



JOHN COUGAR MELLANCAMP: I saw mommy kissing Santa Claus

/ Håkan

”Glitter, glögg & rock’n’roll”

Postad: 2023-12-22 07:50
Kategori: Jul

”Glitter, glögg & rock’n’roll” (Parlophone/EMI, 1979)

Med Phil Spector som modell samlade skivbolagsmannen Kjell Andersson alla sina artister på svenska EMI till ett julalbum med både traditionella låtar och specialskrivet material, både rock, Svensktoppen, pop och instrumental musik. Givetvis ett tålamodskrävande ojämnt innehåll men också med så många raritetsstämplade spår att den borde finnas hemma hos varje skivsamlare.
   Här finns exempelvis två Ulf Lundell-inspelningar som inte finns någon annanstans. ”God Jul (är det nån hemma)” är en tämligen traditionellt bluesbaserad helt egen låt men som nog borde innehålla McKinley Morganfield bland låtskrivarna ty låt, arrangemang och melodi doftar väldigt mycket Muddy Waters.
   Hela den här skivan är inspelad under oktober och november 1979 och släpptes 28 november samma år. På låten kompas Lundell av det årets turnerande kompband med bland annat Janne Anderson och Yngve Hammervald på gitarr med den senare som överraskande solist.
   Lundells andra låt, ”Snart kommer änglarna att landa”, avslutar hela skivan och får här sin premiär i hans diskografi men skulle snart bli en av hans mest slitstarka och mest klassiska låtar. Som exempelvis final under åtskilliga turnéer år och decennier framöver. Under hela 80-talet, inte alls under 90-talet men dök överraskande upp igen som slutlåt på 2001 års konserter.
   Versionen på det här albumet är däremot unik och enligt skivetiketten på den julröda vinylskivan är det ingen speciell artist som framför den. Låttiteln ackompanjeras bara av låtskrivarnamnet U Lundell men sjungs av författaren som också spelar akustisk gitarr tillsammans med Peter O Ekberg och en kör som består av nästan alla artisterna som medverkar på skivan. Monica Forsberg sjunger till och med några versrader själv mycket känslosamt och inspelningen andas värme och gemenskap och den fina texten omfamnar verkligen lyssnaren.
   Nu var det inte just den här versionen på den här skivan som skulle göra låten så känd i fortsättningen ty nästan två år senare, 2 september 1981, spelade Lundell in samma låt igen på ett mycket proffsigare sätt med ett nytt band, där flera medlemmar hämtats från The Radio (med bland annat Jan Bark som det så strikt står på skivomslaget), och gav ut den på singel 2 december, lagom till julen.
   En annan klassiker som specialskrivita till den här skivan är Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit”. Just för att den helt saknar den där gemytliga julkänslan och egentligen bara andas ångest:

   Ljus i alla fönster
   färg i alla mönster
   och den lyser över allt
   men på gatan är det kallt, kallt, kallt

   Och butiker fylls av kärringar
   som springer runt och bär på små paket
   och utanför försöker barnen
   att se ut som om dom inget vet
   Och är du ensam då
   och du känner hur ensamheten smakar
   - och det smakar bara skit

   Snön den faller vit
   så vit, så vit


En så stark och typisk Magnus Lindberg-låt som gjordes mitt emellan två album, ”Som natt och dag” och ”Röda läppar”. För att låten inte helt skulle försvinna som en liten del på julskivan släpptes låten också på en Lindberg-singel till våren 1980, då som b-sida till ”Tiden bara rinner iväg”.
   Gyllene Tider hade våren 1979 skrivit kontrakt med EMI och ägnade hösten åt att spela in sin första skiva och skulle först två veckor efter den här julskivan hade släppts göra sin debut på EMI med singeln ”Himmel No 7”. Så gruppens medverkan på julskivan var deras riktiga EMI-premiär.
   Dels kompar gruppen Niklas Strömstedt på hans julkryddade poplåt ”Da’n efter da’n” och dels framför de själva sin egen ”24:e december”, en dämpad singer/songwriter-typisk låt med fin Crosby Stills Nash & Young-influerad kör. Även deras låtar är unika och gavs inte ut på annat sätt.
   Lundells manskap figurerade även på flera andra låtar på skivan. Gitarristen Yngve Hammervald gjorde en ”Albatross” (Fleetwood Mac)-liknande instrumental version av ”Stilla natt”, Janne Anderson Pop sluggar sig igenom en punkrockig ”Rudolf med röda mulen” och hela Lasse Lindbom Band gjorde en svensk version (med text av Per Gessle) av Roy Woods mästerliga jullåt ”I wish it could be Christmas every day” som då döpts om till ”Om jag bara fick en elgitarr till jul”.
   I övrigt gjorde Monica Forsberg, Lalla Hansson och Björn Skifs tämligen konventionella versioner av traditionella jullåtar. Och Peter O Ekberg tog upp ”Run, Rudolph, run” i en svensk version.
   På den här skivan gjorde även Anne-Lie Rydé färgstark debut som sångerska i den nya gruppen Extra som först året efter skulle debutera i eget namn. Här gör gruppen ett Lene Lovich/Nina Hagen-influerat framträdande. Anne-Lie skulle några år senare göra solodebut.
   Omslaget på ”Glitter, glögg & rock’n’roll” är också en historia. Där har (nästan) alla artisterna samlats för ett fotografi, taget av Torbjörn Calvero som presenteras med en Coca Cola-liknande logotype. Med Ulf Lundell sittande framför som en liten pojke och en blonderad Per Gessle strax till vänster om granen med en Halmia IK-halsduk om halsen.

Innehåll:
1. The Eminents - Ser du stjärnan i det blå
2. Ulf Lundell - God Jul (är det nån hemma?)
3. Niklas Strömstedt & Gyllene Tider - Dan före dan
4. Janne Andersson Pop - Rudolf med röda mulen
5. Magnus Lindberg - Snön den faller vit
6. Gyllene Tider - 24:e December
7. Monica Forsberg - Nu tror du på tomten igen
8. Extra - In i säcken
9. Yngve Hammervald - Stilla Natt
10. Lasse Lindbom Band - Om jag bara fick en elgitarr till jul
11. Janne Andersson Pop - Spår i snön
12. Lalla Hansson - Sjömansjul på Hawaii
13. Peter O.Ekberg – Spring, Rudolf , spring
14. Björn Skifs - Midnatt råder
15. Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

"Tip tap"

Postad: 2023-12-21 19:57
Kategori: Jul



Tip Tap (Record Station, 1987)

Sedan Phil Spector till julen 1963 gav ut sin klassiska julskiva, ”A christmas gift for you”, med skivbolagets artister vill varje skivbolag med självaktning ge ut sin egen producerade julskiva. Det finns flera exempel genom tiderna och trenden har också spridit sig till Sverige. 1979 gjorde svenska EMI sin variant, ”Glitter, glögg och rock’n’roll”, och åtta år senare försökte lika svenska Record Station att upprepa den framgången med ”Tip tap” men lyckades väl musikaliskt sådär.
   På skivomslagets framsida fanns en skäggprydd tomte i solglasögon, en lätt ironisk passning till Phil Spector, och bland skivspåren trängdes de flesta av skivbolagets kända artister men också närbesläktade namn från andra bolag. Ibland under pseudonym och ibland under helt egna namn.
   Det börjar hemligt med The Jacko Family som framför ”Tip tap rap”, en mix av olika julsånger i raptempo elva år innan Petter gör debut. 80-talsinspirerat syntblås i en catchy melodi och uppenbart att det är Ratata-duon Mauro Scocco och Johan Ekelund, som producerat skivan, som ligger bakom pseudonymen. Och låtskrivarna har fått namnen Leo Topko och Johnny Oakland. Topco Music heter Scoccos förlag… Dessutom hade den här låten redan figurerat på Ratatas ”Se dig inte om”-singel 1986.
   Förutom sin egen ”Blå jul”, med gnällig röst, har Scocco tillsammans med Johan Kinde skrivit ”Den spanska grisen” som Östen Warnerbring framför i ett latinamerikanskt och soligt sound med synttrumpeten i högsta hugg.
   Pugh Rogefeldt har skrivit ”Farfar” som Monica Zetterlund sjunger. I ett arrangemang som påminner om en evergreen från 30-talet i en något modernare skrud och Pugh körar i bakgrunden. Låten fick i år oväntad aktualitet då Svante Thuresson spelade in den för sin ”Cool jul”-skiva.
   Orup gör religiös ironi av ”Herregud”, programmerad soul med trio i kören och tidstypiskt syntblås. En karriärledig Tomas Ledin gör en oväntat anspråkslös ”Visa din kärlek” i ett programmerat himmelskt arrangemang och Anna Nederdal sjunger med sedvanligt sval stämma ”Den stjärna jag höll.
   Ytterligare en rapinspirerad låt dyker upp mot slutet när Björn Skifs och Anders Glenmark möts i ett Mats Ronander-liknande arrangemang på ”Tomtens klagan”. Glenmark har skrivit musiken och Ingela Forsman har skrivit den fyndiga texten.
   Freda och Mikael Rickfors är skivans bästa ögonblick. ”Glädjetåg” är visa, rock och psalm på en gång och Basse Wickman-skrivna ”December” är fantastisk Rickenbacker-pop. Basse har för övrigt givit ut en demoversion av ”December” som bonuslåt på ”Gränsland”-albumet 1988.
   På ”Tip Tap” möts olika generationer av artister och det är skivans stora positiva intryck. Däremot har arrangemangen ett daterat sound som är svårt influerat av 80-talets syntiga och uppsvällda ljudbild.
   På en skiva som jag 1 december 1987 i Nerikes Allehanda lätt sågade med orden ”låtarna är skrivna med vänster hand, inspelade för döva öron med ett magert resultat av funkbagateller och naiva texter”.

The Jacko Family – Tip Tap Rap 1:57   
Orup – Herregud 3:58   
Mauro Scocco – Blå Jul 3:49   
Freda' – Glädjetåg 3:56   
Tomas Ledin – Visa Din Kärlek 2:42   
Anna Nederdal – Den Stjärna Jag Höll 2:27   
Mikael Rickfors – December 3:30   
Monica Zetterlund – Farfar 4:03   
Anders Glenmark, Björn Skifs Och Kockar Som Rockar – Tomtens Klagan 4:04   
Östen Warnebring – Den Spanska Grisen 3:34

/ Håkan

God Jul: Liam Grundy

Postad: 2023-12-21 11:55
Kategori: Jul



LIAM GRUNDY: Christmas In Memphis (Three Kings In A Cadillac)

/ Håkan

God Jul: Good Harvest

Postad: 2023-12-21 09:50
Kategori: Jul



GOOD HARVEST: Lonesome's Christmas

/ Håkan

"A very special Christmas"

Postad: 2023-12-21 07:59
Kategori: Jul

A very special Christmas (A&M, 1987)

När man på 80-talet samlade olika artister, stjärnor och kända grupper på en och samma skiva handlade det väldigt ofta om insamlingsprojekt. Så också denna julskiva som i första hand samlade in pengar till en organisation som Eunice Kennedy (syster till president John F Kennedy) startade i början på 60-talet, Special Olympics International. 1968 genomfördes den första olympiaden för dessa utvecklingsstörda barn och ungdomar.
   Artisterna på den här 15 traditonella jullåtar långa skivan är genomgående världskända och 1987 stod på toppen av sin popularitet inom en mängd olika musikaliska genrer. Många av versionerna är specialinspelade för det här projektet vars initiativtagare och samordnare har varit den i alla sammanhang mycket kända skivproducenten Jimmy Iovine.
   Att det är just Iovine, känd från produktioner med bland annat Tom Petty, Patti Smith, Dire Straits, Willie Nile och Stevie Nicks, i producentstolen på så många spår på den här skivan har ju resulterat i många kvalitetshöjande produktioner. Med artister som tidigare annars inte har skapat så mycket mer än god och hederlig underhållning. Som exempelvis Pointer Sisters som här gör den numera klassiska ”Santa Claus is coming to town” till något stort med klockspel och allt. Och Madonna gör en evergreen-influerat framförande av ”Santa baby”.
   Bruce Springsteens långa version av r&b-låten ”Merry Christmas baby” spelades in live i Nassau Coliseum, Uniondale, New York 1985 och släpptes ursprungligen som singel-b-sida till ”War” 1986. Även Stings bidrag, den mjukt smeksamma psalmliknande ”Gabriel’s message”, hade förekommit tidigare på en singel-b-sida.
   Däremot var U2:s version av den fantastiska Phil Spector-låten ”Christmas (baby please come home)” helt nyinspelad 29 juli 1987 (mitt i sommaren!) på ett soundcheck i Glasgow. Och Darlene Love, som sjöng originalet, körar! En magisk låt, en magisk produktion och ett magiskt framförande.
   Love finns också med bakom Whitney Houston på den Iovine-producerade ”Do you hear what I hear”, en maffig traditionell soulgospeljullåt.
   Den här skivan släpptes 13 oktober 1987 och så sent som 8 augusti spelade Bon Jovi in Clarence Carters ”Back door Santa”.
   Den musikaliskt breda eliten av artister sänker väl helheten något men det är ändå intressant att höra både mjuk rock med Pretenders och Bob Seger, pop med Madonna och Alison Moyet, soulgospel med Whitney Houston och rapfunk med Run-D.M.C på samma skiva.
   Chrissie Hynde sjunger oemotståndligt sammetsmjukt på balladen ”Have yourself a merry little Christmas”. Och Alison Moyet gör en mycket värdig och hänsynslöst vacker version av 1700-talslåten ”The Coventry carol” och Stevie Nicks avslutande ”Still natt” tillhör skivans vackraste ögonblick.
   Det svårt elektroniska arrangemanget på ”Winter wonderland” kan inte göra Eurythmics rättvisa bland enbart trummaskiner och keyboards. Grymt svängiga Run-D.M.C. står också ut på skivan och på ”Christmas in Hollis” är en annan producentlegend iblandad, Rick Rubin.
   John Cougar Mellancamp, han kallade sig så 1987, har gjort allt själv med sitt band och har lyckats höja kvalitén på ”I saw mommy kissing Santa Claus” i sin folkrockigt charmiga framtoning. En av topparna på skivan. Bob Segers version av ”The little drummer boy” tillhör en annan av topparna. Maffig, stegrande och till slut storslagen med fina gitarrer av Rick Vito och Nils Lofgren.
   Bryan Adams tämligen konventionella version av ”Run Rudolph run” är faktiskt inspelad på Marquee Club i London 3 juni 1987. Även Bon Jovis liveinspelade ”Back soor Santa” tillhör det småtråkigt förutsägbara.
   Det här var den första skivan i en lång rad av ”A very special Christmas”-skivor som jag tror det har blivit sammanlagt sju olika upplagor av, alla med insamling till Special Olympics.

Innehåller:
1. Santa Claus Is Coming To Town - The Pointer Sisters
2. Winter Wonderland - Eurythmics
3. Do You Hear What I Hear - Whitney Houston
4. Merry Christmas Baby - Bruce Springsteen
5. Have Yourself A Merry Little Christmas - The Pretenders
6. I Saw Mommy Kissing Santa Claus - John Mellencamp
7. Gabriel’s Message - Sting
8. Christmas In Hollis - Run D.M.C.
9. Christmas (Baby Please Come Home) - U2
10. Santa Baby - Madonna
11. The Little Drummer Boy - Bob Seger
12. Run Rudolph Run - Bryan Adams
13. I Wish Everyday Could Be Like Christmas - Bon Jovi
14. The Coventry Carol - Alison Moyet
15. Silent Night - Stevie Nicks

/ Håkan

God Jul: The Bagari-Hayes Project

Postad: 2023-12-20 17:53
Kategori: Jul



THE BAGARI-HAYES PROJECT: Christmas Day has come

/ Håkan

"Rött guld"

Postad: 2023-12-20 09:01
Kategori: Jul



ULF LUNDELL: Rött guld (Parlophone/Warner)

TIDIGARE I HÖSTAS TOG JAG EMOT nyheten om Ulf Lundells samling med julrelaterade låtar som ett starkt skåpmatsdoftande album. Som ett försök att lite konstruerat bjuda på blott en ny låt, ”God Jul, hejdå”, tre nyinspelade gamla låtar och sedan i övrigt redan utgivna låtar. Jag var skeptisk fram till sekunden innan jag började lyssna och blev då nästan omedelbart övertygad och omvänd i min förutsägbara uppfattning.
   Dels tillhör det redan utgivna låtmaterialet inte den förväntade, redan så gott som uttjatade Lundell-repertoaren. Och dels har producenten Andreas Dahlbäck gjort närmast underverk med både ”Snart kommer änglarna att landa” och ”För brödfödans skull” plus den obskyra titellåten ”Rött guld” som första gången gavs ut i demoversion tillsammans med boken En öppen vinter 2010. Nytt och fräscht på samma gång.
   ”Snart kommer änglarna att landa” blev ju under oändliga turnéer en alltför förutsägbar finallåt att den med tiden förlorade sin fina välskrivna profil. Här är de enorma stråkarna och det övriga rangemanget upplyft en nivå och Lundell lyckades under inspelningarna i oktober att låta både ärrad och inspirerad.
   Det var inte så svårt att låta den nya inspelningen med komp från bandet lyfta den avskalade ”För brödfödans skull”, en anonym låt från albumet ”Skisser”, men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det var möjligt att förvandla den till en hel countryfolkmusikfestival. Här trängs fiol, banjo, mandolin, akustiska gitarrer, dragspel, tin whistle och mycket mer om utrymmet och det svänger brutalt. Så stor kreativitet att jag spontant förväntar mig att Ulf Lundell snart meddelar att han gör en turné i sommar. Fejkslutet på låten förstärker mina redan överväldigande känslor.
   Den nu fulländade versionen av ”Rött guld”-låten utklassar givetvis den ursprungliga demovarianten. Efter nästan Tom Waits-manér talar/sjunger Lundell som den 74-åring han är. Omgiven av bland annat en alldeles underbar fiol. Inspirerad dignitet som jag vill höra (och se) mer av i sommar...
   Den tidigare helt outgivna ”God jul, hejdå” är kanske lite för traditionellt skramligt bluesig för min smak men understryker textmässigt Lundells sedan lång tid bittra syn på julhelgen.
   Personligen hade jag nog inte protesterat om även ”Snön faller och vi med den”, från 1978, hade spelats in i en ny och fräsch version för i det här sammanhanget låter den lite slö och tunn fast Agnetha Fältskog sjunger duett.
   Men i övrigt tar jag mig igenom albumet utan att jag upplever de gamla låtarna som ren upprepning. Tre låtar från både ”En eld ikväll” (2003) och ”I ett vinterland” (2000), Lundells förmodligen allra bästa album, är ju ett bra urval. Titellåten från det senare albumet presenteras här i sin alternativversion där den nordska sångerskan Hilde Heltberg sjunger duett. Hilde avled 2011 i cancer.
   Dessutom gav ”Rött guld”-albumet mig ett nyintresse i låtar som den Phil Spector-inspirerade ”Låt det snöa” och ”Dhaulagiri”. Bara en sån sak.

/ Håkan

Håkans Pop säger God Jul!

Postad: 2023-12-20 07:26
Kategori: Jul



DET STUNDAR JUL- OCH NYÅRSHELGER och jag ber, å Håkans Pops vägnar, att ta några veckors paus från de regelbundna kategorierna på denna sida. I min 40 album långa lista på favoritalbum utgivna 1973/74 publicerade jag igår #23 ( Ducks Deluxe), en intressant lista som redan på nästa års första dag (1 januari 2024) återuppstår och fram till maj nästa år kommer räkna ned till #1.
   Jag kan kittla den musikaliska nerven och berätta att nästa album på min lista, #22, är ett debutalbum med en amerikansk artist som numera, främst livemässigt, tillhör världens mest intensivt turnerande artister.
   Även Håkans Pops övriga regelbundna kategorier, Anders Erkman-fotografier och intressanta coveralbum, tar några veckors paus och återkommer under första veckan i januari.

UNDER RESTEN AV VECKAN FRAM TILL JULDAGEN kommer Håkans Pop drabbas av rena julhysterin. Jag kommer skriva om några nysläppta julskivor men också titta tillbaka på några legendariska album i ämnet. Jag inleder alldeles strax med en recension av Ulf Lundells "Rött guld". Och med ojämna mellanrum kommer jag fylla Håkans Pop med några julrelaterade YouTube-klipp.
   På juldagen blir det på Håkans Pop en regelrätt hyllning av Shane MacGowan (1957-2023) som just den dagen skulle ha fyllt 66 år.
   Nästa vecka kommer jag sammanfatta skivåret 2023 i detalj när jag som vanligt publicerar min årsbästalista på album som i år kommer omfatta hela 20 album..

GOD JUL OCH MERRY CHRISTMAS!



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-12-19 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN 1986.

/ Håkan

Best of 1973/74: #23. "Ducks Deluxe"

Postad: 2023-12-18 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



DUCKS DELUXE: Ducks Deluxe (RCA, 1974)

DUCKS DELUXE ÄR INTE BARA ETT fantastiskt fyndigt och snyggt namn på en engelsk grupp som mellan 1972 och 1975 var den kanske största och bästa representanten för den legendariska genren pubrock. I en historisk objektiv jämförelse kanske namn som Brinsley Schwarz och Kursaal Flyers uppfattas som viktigare men i min värld var (och är) Ducks Deluxe nummer ett av många olika orsaker.
   I 70-talets välbefolkade pubrockgenre, där det musikaliskt fanns plats för både pop, rock, country och annat, trängdes också många andra grupper (Chilli Willi, Ace, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads och många fler) men Ducks kom att bli mitt största favoritband.
   Under några år spelade Ducks fantastiskt fin men undanskymd poprock och var, visade det sig flera år senare, en plantskola för mer kända namn som Rumour, Tyla Gang och Motors och det har inte skadat bandets rykte gemnom åren.
   Bandet bildades under 1972 när gitarristen, sångaren och låtskrivaren Sean Tyla strålade samman med Martin Belmont, gitarr, Tim Roper, trummor, och Nick Garvey, bas. I samband med julfesten på Patti Pavilion i Swansea spelade Ducks Tylas låt ”Boogaloo babe” som blev gruppens skivdebut när den kom med på live-dubbel-10”-plattan ”Christmas at The Patti”.
   Det skulle ta ytterligare nästan ett år och åtskilliga spelningar innan bandet fick skivdebutera på helt egen hand. Singeln ”Coast to coast” var en fin försmak på debutalbumet ”Ducks Deluxe” som släpptes i februari 1974. Som nu, mycket rättvist, finns med på min favoritlista över bästa album som släpptes 1973 och 1974.
   Det ska tilläggas att jag, i nästan vanlig ordning, uppfattar bandets andra album ”Taxi to the terminal zone” som ännu bättre. En skiva som enligt etiketten släpptes 1974 men officiell releasemånad var februari 1975 och är därmed inte aktuell för min 1973/74-lista.
   Innehållet, låtarna och soundet på ”Ducks Deluxe” (1974) räcker med god marginal för en plats på min lista. De rockiga låtarna ”Coast to coast” och ”Fireball”, med Sean Tyla närmast mikrofonen, är kanske albumets starkaste representanter och båda gavs ut även på singel, dock utan någon som helst kommersiell framgång.
   Ducks Deluxe var inte bara en exemplarisk rockgrupp med Tyla som dominerande medlem men hans ”Daddy put the bomp”, ”Falling for that woman” och ”Too hot to handle” har ju rent souliga influenser. Men gruppen hade faktiskt tre sångare där Garveys mer popinfluerade låt ”Please, please, please” är en av albumets många höjdpunkter. Han sjunger även de lite snällare versionerna av ”It's all over now” och Eddie Cochrans ”Nervous breakdown”.
   Lite överraskande bidrar också gruppens fantastiske gitarrist, Martin Belmont, med sång på flera låtar och gör både gruppen och albumet till en överraskande varierad enhet. Och just den styrkan, som motsägelsefullt ledde till interna stridigheter, blev nog gruppens fall men ett album, den ovannämnda Dave Edmunds-producerade ”Taxi to the terminal zone” hann de med innan gruppen splittrades 1975.

/ Håkan

Vemod förstärkte genuina julkänslan

Postad: 2023-12-17 22:13
Kategori: Live-recensioner

Foto: Olle Unenge

”Stjärnenätter”
SOFIA KARLSSON & MARTIN HEDEROS
Örebro Konserthus 17 december 2023
Konsertlängd: 17:02-18:37 (95 min)
Min plats: Sittande rad 9, plats 232.


I EN MIX AV OUTHÄRDLIG HYSTERI OCH VACKERT VEMOD närmar sig julen och de klassiska julkonserterna trängs om uppmärksamheten. Själv kan jag hålla mig lugn i de flesta fall men när den ljuvliga sångstjärnan (och mycket annat) Sofia Karlsson och den mycket skicklige musikern Martin Hederos ställer sig på Örebro Konserthus scen kan jag bara inte låta bli att vara en del av publiken.
   Sofia, Martin och julkonsert är en gammal tradition. 2015 släppte duon albumet ”Stjärnenätter (sånger till julen)” och har vid flera tillfällen sedan dess turnerat med låtmaterialet som livemässigt hela tiden har uppdaterats. På söndagskvällen, på matinétid, framförde de låtarna i Örebro Konserthus, en publikmässigt positiv föreställning när de utlovade 80 minuterna på scen växte till 95.
   På bara två människor på den läckert designade scenen blev det en fulländad föreställning då både Sofia och Martin växlade mellan många olika instrument och lät den musikaliskt långsamma tonen bli ett genomgående tema i konserten.
   En engelskinfluerad instrumental folkmelodi inledde konserten där båda satt vid sina orglar medan Sofia tog fram sin flöjt och utökade den himmelska och nästan kyrkliga känslan i musiken. Hörde jag inte några strofer från Leonard Cohens ”Hallelujah” inbäddade i låten?
   Det blev som sagt en alldeles bedårande musikalisk mix när de oavbrutet bytte instrument och bjöd på ständigt nya arrangemang. Martin Hederos huvudinstrument är väl egentligen piano men han spelade både orgel, dragspel och fiol medan Sofias spel på flöjt, orgel, akustisk gitarr, mandolinbas och elgitarr gav konserten nya intryck.
   Konsertens huvudavdelning avslutades med en alldeles fantastisk och underbar version av ”Oh helga natt”, den absolut bästa tolkning som jag har hört. Ett samspel mellan Sofias elgitarr och Martins orgel och underbar sång gav den ganska uttjatade julsången nytt liv.
   Sofia och Martin har ju nu i nästan tio år turnerat med det här låtmaterialet som ständigt uppdaterats och har i år utökats med två nyskrivna alster och en cover. I fredags släpptes tre nya sånger på skiva med duon, ”Vintergatan 12”, ”Vänd året igen” och Joni Mitchells ”River”.
   Under stor munterhet bjöd Sofia in publiken på flera sånger under konserten där ”vi” ljudmässigt höjde nivån med oanat skickliga stämmor som höjde temperaturen både på scen och i bänkraderna.
   Konserten avslutades än mer personligt när Sofia och Martin tog några steg ut i publiken och ställde sig och sjöng helt akustiskt bland annat ”Have yourself a merry little Christmas” innan konserten var till ända.

/ Håkan

Covers: Andrew Strong

Postad: 2023-12-15 07:56
Kategori: Cover-skivor

ANDREW STRONG: Strong (MCA, 1993)

EFTER ANDREW STRONGS ENORMA FRAMGÅNGAR som sångare och skådespelare i filmen ”The Commitments” (1992) låg solokarriären helt öppen för den unge irländaren. Filmens Commitments blev också en grupp med samma namn som på kort tid (1991/1992) gav ut två album fyllda med soulstänkta covers. Jag har redan skrivit om den första skivan och den andra hoppas jag komma till under våren 2024.
   Men som sagt, efter filmframgångarna var Andrew ett eftertraktat namn som artist och på första soloskivan ”Strong” åkte han till New York för att spela in med gitarristen Danny Kortchmar som producent. Den realistiska och jordnära historien på Irland, som utspelade sig i filmen, blev plötsligt en professionell sångkarriär i en av världens största metropoler och lite av sin personlighet har han definitivt tappat på resan över Atlanten. Däremot sjunger han med samma osvikliga personlighet fast han ännu inte hade fyllt 20 år på skivinspelningen.
   På ”Strong” kompas Andrew av ett rutinerat stjärnspäckat gäng med Kortchmar i spetsen. Namn som T M Stevens, Steve Jordan och Waddy Wachtel ger honom en professionell inramning och tuffa Uptown Horns, med bland annat Crispin Cioe på saxofon, ger arrangemangen full energi.
   Precis som på Commitments-skivorna är repertoaren uteslutande covers men den här gången kanske inte så uppenbara hits plus två originallåtar. Kortchmars inledande ”Unchained dog” är ganska slätstruken och verkar vara skriven i studion tillsammans med trummisen i Tom Pettys Heartbreakers, Stan Lynch.
   Den andra originallåten ”This bitter earth” är mycket bättre i sin klassiska soulballadstil där Andrew Strong med fulla explosiva röstresurser på samma nivå som Wilson Pickett och Otis Redding. Även ”Same old me” är en kvalitativ originallåt skriven av bland annat Gregg Sutton, som en gång i tiden (Ullevi 1984) spelade bas bakom Bob Dylan.
   I övrigt är det ett mindre allmänkänt låtmaterial som Andrew ger sig på och lyckas väldigt ofta kopiera klassiska namn som Bobby Bland, Freddy Scott och till och med Bon Scott i AC/DC.
   Det förekommer några välkända låttitlar på ”Strong”, låtar vars titlar kan förväxlas med andra låtar. ”Too many cooks” har ingenting med Willie Dixons gamla låt att göra, ”This bitter earth” är inte släkt med Dinah Washtingtons låt med samma namn och ”Some kind of wonderful” har inget gemensamt med Goffin/King-låten (med The Drifters).


1. Unchained Dog (Danny Kortchmar/Stan Lynch) 4:07
Original.
2. Ain't Nothin' You Can Do (Deadric Malone/Joseph Scott) 3:50
1964. Singel med Bobby Bland.
3. Same Old Me (Bob Thiele Jr/Gregg Sutton) 5:05
Original.
4. Too Many Cooks (Spoil The Soup) (Angelo Bond/Edythe Wayne/Ronald Dunbar) 3:24
1969. Singel med 100 Proof Aged In Soul.
5. This Bitter Earth (Steve Allen/Stevie Salas) 4:27
Original.
6. Do You Know What I Mean (Lee Michaels) 3:30
1971. Från albumet "5th" med låtskrivaren.
7. Are You Lonely For Me Baby (Bert Berns) 3:55
1966. Singel med Freddy Scott.
8. Girl's Got Rhythm (Angus Young/Bon Scott/Malcolm Young) 3:37
1979. Från albumet "Highway to hell" med AC/DC.
9. (She's) Some Kind Of Wonderful (John Ellison) 3:21
1967. Singel med Soul Brothers Six.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-12-13 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN + OLLE UNENGE 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #24. "Walls and bridges"

Postad: 2023-12-11 07:52
Kategori: Best of 1973/1974



JOHN LENNON: Walls and bridges (Apple, 1974)

"WALLS AND BRIDGES" TILLHÖR INTE JOHN LENNONS största soloögonblick på skiva men albumet har sina intressanta detaljer och de historiska noteringarna från tiden runt inspelningen är klassiska. Från september 1973, när "Mind games" precis var färdiginspelad men inte utgiven, flydde Lennon från New York och Yoko Ono för att till och från bo i Los Angeles fram till april 1974. Det blev turbulenta månader där det inte bara handlade om musik men han lyckades trots allt skriva låtarna till nästa album, "Walls and bridges", som dock spelades in i New York sommaren 1974.
   18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Det som hösten 1974 skulle leda till "Walls and bridges" började på ett helt annat sätt. Under oktober till december 1973 började inspelningarna av "Rock'n'roll", coveralbumet med Phil Spector som producent. I en atmosfär av allmänt kaos spårade allt ur totalt när Spector mitt under inspelningarna drog upp en pistol och sköt i taket. Sedan försvann han med inspelningstejperna vilket gjorde att en desillusionerad Lennon ägnade mer tid på krogen tillsammans med Harry Nilsson än i studion.
   Ur det allmänt välkända rumlandet föddes den kanske inte helt genomtänkta idén att Lennon skulle producera nästa Nilsson-skiva, "Pussy cats". Även de inspelningerna fick avbrytas då Nilsson spräckte stämbanden och tappade rösten. Efter de sista månadernas hårda liv, som toppades med den berömda incidenten 12 mars på Troubadour Club i Los Angeles när det stökiga paret Lennon/Nilsson häcklade föreställningen med The Smothers Brothers och blev utslängda, blev situationen ohållbar.
   Efter en minst sagt crazy period i Los Angeles flyttade John och hans May tillbaka till New York i april 1974, tog med sig Nilsson och avslutade inspelningarna till "Pussy cats" under mycket lugnare och mer städade förhållanden. Och John kunde därefter på allvar börja koncentrera sig på nya albumet "Walls and bridges". Inspelningarna inleddes 17 juni 1974 med ett ganska tajt gäng som i stort sett var identiskt med musikerna som var med på "Rock'n'roll"-inspelningarna.
   Trummisen Jim Keltner, gitarristen Jesse Ed Davis och basisten Klaus Voormann finns med på samtliga spår och klaviaturspelaren Ken Ascher, som också dirigerat stråkarna, finns med på nästan alla låtar. De fem killarna på blås, bland annat rutinerade saxofonisten Bobby Keys, fick samlingsnamnet Little Big Horns och fick en ganska fri roll när de själva fick arbeta fram arrangemangen på några låtar. Även John spelar olika instrument på låtarna, alltid under besynnerliga pseudonymnamn som Dr Winston O'Ghurkin, Hon John St John Johnson, Kaptain Kundalini eller Dwarf McDougal. Elton John gör också några uppmärksammade gästinhopp på två låtar.
   Även bakom mixerbordet finns det några celebra namn, Shelly Yakus och Roy Cicala, som under många år jobbat med kända artister. Däremot gör en av 80-talets mer stilbildande rockproducenter (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf med flera...), Jimmy Iovine, sin studiodebut på "Walls and bridges" som assistent till teknikerna.

PÅ NÅGRA AV DE MEST FÄRGSTARKA låtarna på albumet visar Johns texter upp förtvivlan och ånger som får mig att dra paralleller mellan den fantastiska solodebuten "John Lennon/Plastic Ono Band" (1970) och "Walls and bridges". Här är det musikaliskt inte lika avskalat och naket men titlar som "Going down on love", "Scared" och "Nobody loves you (when you're down and out)" skvallrar om en artist med ett ganska blekt självförtroende. Speciellt i den senare, vars titel är en parafras på en gammal bluesstandardlåt från 20-talet, där han tycker sig vara misshandlad av kritikerna, övergiven av sin fru och ignorerad av publiken. Och vid den här tidpunkten dessutom jagad av immigrationsmyndigheterna.
   Ett i mina öron mindre imponerande stickspår på skivan är John Lennons just då förvånansvärda fascination för disco och funkmusik och i hans just då förvirrade planer fanns även idéer på en skiva med enbart svarta musiker. "What you got" är en baspumpande och rytmisk låt utan tydlig melodi.
   Sedan pendlade Lennons humör på sedvanligt sätt mellan hat och kärlek. "Steel and glass" sägs vara riktad till Allen Klein, managern som vid den här tidpunkten var på väg ut ur Lennons liv. Och "Surprise, surprise (sweet bird of paradox)" är den där obligatoriska kärlekslåten som han i så många år riktat till Yoko Ono men just här hyllade han sin just då närmaste kvinna, May Pang.
   Men i sann John Lennon-anda, medan hans liv pendlade känslomässigt, kunde han också skriva otroligt vackra låtar. På "Old dirt road" (med hjälp från Nilsson), "Bless you" och den alldeles underbara "#9 dream" lyser den melodiska skönheten starkt. Den senare låten innehåller ju alla de hitmässiga detaljerna och blev också Lennons andra hitsingel på raken från albumet.
   De kommersiella singelframgångarna med "Walls and bridges"-låtar, främst i USA, inleddes med "Whatever gets you through the night" med Elton John i en framträdande roll både på orgel/piano och sång.
   Sedan har vi, även det ofta förekommande på en Lennon-skiva, de rena utfyllnadslåtarna. Klacksparkarna som inte ger så mycket mer än en viss irritation som stör helheten hur korta infallen än är. Instrumentallåten "Beef jerky" är ett galet försök att skriva och sedan framföra en bluesig reggaelåt. Den drygt en minut långa versionen av Lee Dorseys "Ya ya" är så intern att sonen, då 11-årige Julian, spelar trummor och låten hinner knappt komma igång innan den tar slut.
   "Walls and bridges" presenterades i ett ganska ickesäljande omslag där John Lennons teckningar från 1952 pryder framsidan där man kan vika ut flikar och förändra bilden. Även i texthäftet förekommer ytterligare teckningar tillsammans med låttexterna.

/ Håkan

John Lennon i saligt och oförglömligt minne

Postad: 2023-12-08 08:12
Kategori: Beatles


På 43 år, från 1980 till 2023, har min Aftonbladet-löpsedel om John Lennon-mordet gått igenom några hårda år och blivit lite krackelerad. Men minnet av den utvandrande Liverpool-bon och hans tragiska död vill liksom aldrig dö. Speciellt en dag som idag.

MYCKET SKA MAN MINNAS MED VEMOD. Förvisso har man genom åren med jämnmod glömt ännu mer. Det ska jag villigt erkänna. Något som jag däremot i detalj aldrig glömmer är det hemska mordet på John Lennon en decemberkväll i New York 1980 utanför hans och Yoko Onos hem i Dakota-huset på västra Manhattan. Jag har känt mig tvingad att nostalgiskt återkomma till den fatala händelsen vid ett flertal tillfällen på Håkans Pop och till och med ett år innan (2006) den här bloggen såg sitt ljus.
   2006 skrev jag blogginlägg i en sammanslutning som gick under namnet Kollegiet med adress kollegiet.se. Alla mina texter, som jag skrev där, är sedan augusti 2007 (när Håkans Pop-bloggen hade premiär) med web-administratören Anders Jakobsons oerhörda hjälp inkorporerade i den här bloggen.
   En av mina mer genomarbetade texter jag skrev på Kollegiet var min minutiöst researchade artikel om John Lennon-mordet 1980 som alltså inträffade just denna dag, 9 december (8 december, New York) för alltså exakt 43 år sedan denna morgon. Jag publicerade Kollegiet-texten exakt 04.52 (svensk tid!), klockslaget när mördaren skjuter John Lennon. En text som i detalj beskriver händelsen och även min egen reaktion när jag på morgonen kommer till jobbet på Nerikes Allehanda och chockas av nyheten på mordet av John Lennon.

/ Håkan

Covers: Carla Olson

Postad: 2023-12-08 07:56
Kategori: Cover-skivor

CARLA OLSON: Have harmony, will travel 3 (BFD/The Orchard, 2023)

UNDER DE SENASTE 10 ÅREN HAR covers och duetter till stor del varit förre Textones-stjärnan Carla Olsons teman på skiva. Förutom soloalbumet ”Rubies and diamonds” (2017), en återutgivning av den Sverige-inspelade ”X”, har hon gjort hela album med bluesrock-gitarristen Todd Wolfe och Long Ryders-medlemmen Stephen McCarthy men framförallt koncentrerat sig på skivor med en majoritet covers som samtliga har titeln ”Have harmony, will travel”.
   Efter första utgåvan 2013 släppte hon ”tvåan” 2020 och för några månader sedan kom trean. Ett album med huvudsakligen covers med många gästartister som därmed följer mönstret från de två tidigare ”Have harmony, will travel”-skivorna. Alla albumen har haft lyssningsvärda kvalitéer och ”trean” är inget undantag.
   Carla balanserar på slak lina när hon väljer covers före sina egna originallåtar och bjuder in gästartister/gitarrister som ibland tar över fokus från artisten vars namn står på skivomslaget. Men musikaliskt är det hög standard på arrangemang och inspelningar med en härlig blandning låtmaterial, från vilda rocklåtar till fina ballader, som i sin helhet konkurrerar starkt med alla nya konventionella album just nu.
   Jag kan inte låta bli att jämföra Carla Olsons stämma med Chrissie Hynde och det är givetvis positivt och det är just hennes röst som faktiskt dominerar inspelningarna här. Det har varit lite si och så på de de tidigare två albumen där hon ofta har lämnat över mikrofonen till andra artister. På en majoritet låtar, undantag för Tom Wolfes centrala roll i den förre Textones-kollegan Joe Reads originallåt ”Lead me”, är det Carla som sjunger och får bara lite hjälp utifrån.
   Inledningen på albumet, ”In a another land”, är våldsamt rockigt när gitarristen Craig Ross och basisten Jimmy Ashhurst, båda från gruppen Broken Homes som gjorde originalet, nästan tar över den musikaliska ljudbilden. Och det fortsätter nästan lika energiskt på ”Face to face” när Texas-gitarristen Eric Johnson gör samma sak.
   Den elektriska intensiteten fortsätter på de gamla Who- och Stones-låtarna innan det i den ovannämnda ”Lead me” blir lite lugnare och lätt bluesbaserat.
   Sedan får Carla Olsons album en mer omväxlande struktur med först 60-talspoplåten ”(Just Like) Romeo & Juliet” som följs av den mycket fina balladen ”Stronger” som jag hade svårt att söka rötterna till innan en textrad i låten tog mig till en Hazeldine-låt som i original hette ”Smaller”.
   Jag hade inga större förväntningar på de båda nyskrivna originallåtarna som Carla skrivit med förre Hollies-sångaren Allan Clarke. Hans comebackalbum ”I'll never forget” från i våras gav mig ingenting men här imponerar både låtarna och Clarkes sång i den känsliga ”It makes me cry”. Och den före detta Wings-gitarristen Laurence Juber glänser på sitt instrument i båda låtarna.
   Albumet avslutas, lite traditionellt för Carla Olson, med några Gene Clark-låtar. Hon och Clark var ju en duo på 80-talet och alla tre låtarna är hämtade från liveinspelningar i slutet på det decenniet. Vilket får mig att plocka fram deras studioalbum "So rebellious a lover" och återupptäcka en alldeles fantastisk skiva.


1. In Another Land (featuring Craig Ross and Jimmy Ashhurst) (Michael Doman)
1986. Från albumet ”Broken Homes” med Broken Homes.
2. Face To Face (featuring Eric Johnson) (Chris Gerniottis/John Lopez)
1967. Singel med The Zakary Thaks.
3. Street Fighting Man (featuring Jake Andrews and Jonathan Lea) (Mick Jagger/Keith Richards)
1968. Singel med The Rolling Stones.
4. I Can See For Miles (featuring Gary Myrick) (Pete Townshend)
1967. Singel med The Who.
5. Lead Me (featuring Todd Wolfe) (Joe Read)
Original.
6. (Just Like) Romeo & Juliet (featuring Harvey Shield) (Bob Hamilton/Freddie Gorman)
1964. Singel med The Reflections.
7. Stronger (featuring Robert Rex Waller Jr. and Gary Myrick) (Hazeldine)
2001. (”Smaller” hette originalet). Från albumet ”Double back” med Hazeldine.
8. It Makes Me Cry (featuring Allan Clarke and Laurence Juber) (Anne Tkach/Shawn Barton Vach/Tonya Lamm)
Original.
9. A Love That Never Blooms (featuring Shawn Barton Vach and Laurence Juber) (Carla Olson/Allan Clarke)
Original.
10. Cool Water (featuring B.J. Thomas and Mickey Raphael) (Bob Nolan)
1940. Singel med Bob and Randall Atcher and Bonnie Blue Eyes.
11. Gypsy rider (Gene Clark)
1987. Från albumet "So rebellious a lover" med Gene Clark & Carla Olson.
12. Del Gato (Gene Clark)
1987. Från albumet "So rebellious a lover" med Gene Clark & Carla Olson.
13. Set your free this time (Gene Clark)
1965. Från albumet "Turn! turn! turn!" med The Byrds.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-12-06 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och basisten Martin Cerha) 1982.

/ Håkan

Denny Laine (1944-2023)

Postad: 2023-12-05 22:46
Kategori: Minns

DECEMBER 2023 OCH JAG KAN NOTERA ännu ett betydande dödsfall bland popmusikaliska tungviktare, DENNY LAINE. Hans största roll i den engelska popbranschen gjorde han i Wings, Paul McCartneys grupp, men var många år innan sångare i Moody Blues där han bland annat sjöng på deras största 60-tals-hit, ”Go now!”.
   Denny, född som Brian Hines, hade tidigt på 60-talet ett eget band, Denny & the Diplomats, innan han från 1963 blev ursprungsmedlem i The Moody Blues. 1964 fick bandet en dunderhit med coverlåten ”Go now!” som märkligt nog aldrig låg på Tio i topp.
   Från 1966, när han hade lämnat Moody Blues, satsade Denny på en inte så framgångsrik solokarriär men hans låt ”Say you don't mind” blev ändå en mindre hit 1967. Och en lite större hit 1972 i Colin Blunstones version. Men låten blev senare ett evigt minne i Denny Laines långa karriär. Han sjöng den bland annat på Wings-konserten i Örebro i augusti 1972.
   När jag rotar i mitt minne minns jag faktiskt storbandet Ginger Baker's Airforces version av den traditionella låten ”Man of constant sorrow” 1970 som Denny sjöng. Det var ett år innan han blev förste medlem i Paul McCartneys Wings. I det sammanhanget debuterade han på det första Wings-albumet ”Wild life” (1971).
   Denny bidrog inte med låtmaterial på sitt första McCartney-samarbete men från ”Band on the run” (1973), där han skrev ”No words” tillsammans med Paul, blev han en stadig leverantör av låtar till Wings-repertoaren under hela 70-talet. Bland annat ”London town”, ”Deliver your children”, ”Time to hide”, ”Children children”, ”Don't let it bring you down” och ”Again and again and again”, ofta skrivna tillsammans med Paul.
   Men den allra största låt som de skrev tillsammans var ”Mull of Kintyre” som 1977 blev en av Englands största hitlåtar genom alla tider.
   Efter Dennys år i Wings sprack gruppen 1981 och han tog upp sin lågprofilerade solokarriär. ”Japanese tears” är en låt som fick lite uppmärksamhet redan 1980 och i skuggan av ett album med samma namn turnerade han som Denny Laine Band. Bland annat till Sverige och en konsert på Glädjehuset i Stockholm som jag faktiskt bevittnade.
   Denny släppte ändå inte kontakten med Paul McCartney ty han spelar på album som ”Tug of war” (1982) och ”Pipes of peace” (1983).
   Vi ska i sammanhanget inte glömma att Denny Laine gjort två dsoloalbum, ”Aah... Laine” (1973) och ”Holly days” (1976) som av olika anledningar står i mina skivhyllor.
   Annars har hans karriär efter Wings- och McCartney varit av lågprofilerad prägel där han har uppträtt på olika Beatles-relaterade evenemang.
   Denny Laine avled i lunginflammation (efter sviter av covid) tidigare idag tisdag 5 december 2023.

/ Håkan

TisdagsAkademien (18)

Postad: 2023-12-05 07:53
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 haft våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på YouTube, SvtPlay och, vid två tillfällen, faktiskt också på biograf. Artisterna vi har diskuterat har varit Jerry Lee Lewis, Andy Irvine & Paul Brady, filmen ”Jordelivet” med Amanda Bergman, Davy Graham/Bert Jansch, Joan Baez, Cornelis Vreeswijk och Woodstock-dokumentären.




JERRY LEE LEWIS: I am what I am (YouTube/Hallway Productions, 1989, 1:16:25)
Rock'n'roll-legenden Jerry Lee Lewis avled i oktober 2022 och TisdagsAkademien borde naturligtvis hedrat hans minne med en dokumentär då men det är nästan ett år senare vi tittar på en dokumentär från 1989.
   ”I am what I am” är en låttitel från 1984.
   I introt är det många artister som vill beskriva Jerry Lee positivt, Kris Kristofferson, Chuck Berry, Ron Wood bland annat.
   ”Greatest rock'n'roller ever”, är en kommentar.
   Liveklipp med Ron Wood i bandet.
   Jerry Lee var rock, r&b och country. Föddes 1935 i Ferriday, Louisiana. I gospelkyrkan lärde han sig spela piano på allvar.
   Mickey Gilley, kusin, berättar.
   Jerry Lee vann en contest. Suddiga dokumentära filmbilder. Han gillade blues som hade rötter i gospel. 1958 var han på toppen.
   Cecil Harrelson, barndomsvän som blev roadmanager 1960-75, kommenterar.
   Jerry kallade sig ”The killer”. I Baton Rouge blev han ”hottest salesman in town.”. Drog sedan till Nashville, countrymusikens huvudstad. Där kom han 1951 i kontakt med ett skivbolag som ville att han skulle spela gitarr som Chet Atkins.
   Vi får se en galen Jerry på scen, hamrande på pianot. Motsatsen till ”sanitised music”.
   1956 var han på Sun Records samtidigt som Elvis, Carl Perkins, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Sam Phillips, Jack Clements och J M Van Eaton, trummor, berättar.
   ”Crazy arms” var countryblues
   Carl Perkins: ”Jerry Lee was a skinny wild person”.
   Johnny Cash: ”Nobody can do it like Jerry Lee”.
   ”Whole lotta shakin going on” på tv: Genombrott. En galen Jerry Lee hamrade på pianot. Bandet var bara trummor och gitarr.
   Roy Orbison, Kris Kristofferson, Burton Cummings, Randy Bachman, Billy Swan och Ron Wood berättar.
   ”Wild rock'n roll crazy man”.
   Otis Blackwell, som skrev ”Great balls of fire” 1957, berättar
   American bandstand på amerikansk tv. Någon förklarar vem Jerry Lee Lewis är: ”This is not Perry Como”.
   Linda Gail Lewis och Jimmy Swaggart (kusin) berättar.
   Jerry flyttar till Memphis. 21 år gammal gifte han sig för tredje gången med Myra, 13 år.
   Mae Axton (skrev ”Heartbreak hotel”) berättar.
   Konsert tillsammans med Chuck Berry. Jerry lät Chuck avsluta...
   Paul Anka och Ronnie Hawkins berättar.
   1958 slutade Jderrys konserter med upplopp, anarki och kaos.
   Skandal med en så ung fru. ”Pretty little wife”. Skivan försvann från radion.
   Alla lämnade skivbolaget Sun men inte Jerry.
   Sonen Steve Allen Lewis drunknade i swimmingpool.
   ”I'm on fire” 1964, hitlåten som inte blev. Den krockade med Beatles entré i USA.
   1965. Smörig country, jämför Tom Jones 1966. ”Green green grass of home”.
   1967. ”Another place another time”, Jerry Chesnut.
   ”A decade of heartbreaks”. ”Booze & pills”.
   Kris Kristofferson: ”God's given talent.
   Avsluningsscenen är obetalbar: Live. Det svängde! Han sparkade undan stolen, från pianot, som gick sönder och ställde sig på pianot.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”The walls of red wing” med Björn Cederqvist och Arvida Svenske som gäst.



ANDY IRVINE & PAUL BRADY (TG4, 2011, 25:42)
En kortare dokumentär, på huvudsakligen iriska, med Andy & Paul som har spelat i Johnstons, Sweeney's Men och Planxty. Subtitles på engelska.
   Duo 1976. Deras musik och text satt i ryggraden.
   Brady började 1966-67, spelade amerikansk musik. Hank Williams, Mississippi John Hurt m m.
   Det här var historia och musik som befinner sig nära hjärtat på TisdagsAkademien, i alla fall hos en (Olle).
   Paul var inte sångare i The Johnstons.
   Irvine föddes i London, i St John's Wood.
   Klassisk akustisk gitarr. Sweeney's Men. Sångare var Joe Dolan, for till Israel 1967, och Andy spelade gitarr.
   Både Andy och Paul var i Planxty.
   Donal Lunny var producent 1976.
   Andy spelade på österländska instrument: Han var en virtous på gitarr. 8-strängad.
   Eithne Ni Chatáin, sångerska, förklarar: ”The jolly soldier” och ”Arthur McBride”. Paul sjöng fel.
   Lunny förklarar på iriska: ”It's complete and perfect!”

Extra: 1977 TV performance Andy & Paul.
Avslappnad Irvine med ena benet över det andra...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” med Oskar Örn som gäst.



JORDELIVET – ett år med Amanda Bergman (SvtPlay 58 min, 2023)
En dokumentär från 2023 av Joanna Karlberg och Tove Palén.
   Amanda Bergman har en av Sveriges vackraste sångröster men brinner mer för jorden hon står på än för musiken. När hon inte frontar bandet Amason driver hon ett lantbruk tillsammans med sin partner Petter Winnberg.
   Under ett år följer vi hennes liv som rockbonde, på gården i Dalarna och ute på turné. I nära scener i studion och i fårhagen följer vi kampen för att driva ett hållbart jordbruk parallellt med småbarnsliv och musikkarriär.
   Men när Amandas pappa blir sjuk samtidigt som djuren får värmeslag och fåren rymmer och hönsen äter upp sina ägg så måste Amanda och Petter tänka om. Ska de sälja gården så att de fullt ut kan satsa på musiken?
   Amason på scen, live utomhus, Way Out West.
   ”Kan inte tänka mig något roligare”.
   Sex månader tidigare. Snö!
   Höns, höns och höns.
   Komplicerat liv tillsammans. Gården, turnérar. Vill ha en dräglig vardag. Men här finns livskvalité. ”Om det blir skit med musiken...”
   I studion (hemma?), raggsockor på. Ödslig skog, en traktor.
   Konsert på Cirkus i Sthlm. Två barn, hund också. Hotellet där barnvakter är engagerade, som att lämna på dagis...
   Uppladdning backstage tillsammans inför konsert: ”I love this company”.
   Matar fåren. Måste vara en underbar uppväxt för barnen.
   ”Har skaffat mig ett intresse för traktorer”, säger Petter.
   Trummis är Nils Törnkvist.
   Problem med höskörden. Körde över en höna. ”Idiothöns”. Sålde av, för många höns
   Den bistra vardagen: Pappa luncancer.
   Rockbonden hette företaget.
   Slutsats: Duktiga människor

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Long and wasted years” med Per Sandvall som gäst.



DAVY GRAHAM/BERT JANSCH The parting glass (1:26, 2005)
För andra gången på två veckor letar sig TisdagsAkademien tillbaka till engelsk folkmusiki.
   Dokumentären, inspelad 2005, följer Davy Graham när han reser från sin lägenhet i London för att spela med Bert Jansch på the Acoustic Music Centre i St. Bride's, som en del av the Edinburgh Fringe. Stannar hos Roger Bucknall (Fylde Guitars) för justering och lite snack.
   Dokumentär om Davy Graham (1940-2008) och Bert Jansch (1943-2011). Regi: Don Coutts.
   Inleds med turkisk musik, instrumental, på akustisk gitarr. Rökelse.
   Davy är en ”Mystery mind” berättar en granne. En ”bad boy” som försvann.
   Åker bil. På väg nånstans. Röker i bilen. Sjunger med i ”The parting glass”.
   ”Take me back to my home”, 8-strängad gtr. Duktig gitarrist. Knäpper på mandolinen-.
   ”Oriental & folkmusic” på ett tv-inslag. ”She moves through the fair” på tv. Avancerad version.
För 10 år sedan spelade Davy ”baltic music”. ”The gold ring” + slagverk. Låter österländskt.
   Sjunger i bilen, spontant och improviserat. Celtic, irländsk musik.
   Davy är en ”national treasure” som bor på landet.
   1961 åkte han till Tangier, lärde sig arabiska.
   Förebilder är Josh White och Snooks Eaglin...
   Berättade om repertoaren. Bland annat ”Homeward bound” och ”Rooty”, en ny låt.
   Skottland. Åt blueshållet.
   Efter 53 min dyker Bert Jansch upp. Två akustiska gitarrer innan sändning. En lågmäld Jansch höll en låg profil. Spelade bland annat ”Key to the highway”.
   Konsertbilderna filmades bakifrån.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Tangled up in blue” med Oskar Örn som gäst.


JOAN BAEZ: I am a noise (Bio Roxy, 1:53, 2023)

Efter över 60 år i rampljuset närmar sig Joan Baez karriär slutet, och hon blickar tillbaka på sitt långa liv som folkrockstjärna, aktivist och ikon. Men hon reflekterar även över sina personliga och privata motgångar, som alla format henne genom livet, men som undgått omvärlden. Joan Baez ”I Am A Noise” är en närgången dokumentär där Joan själv dyker ner i sin livshistoria genom hemvideor, dagböcker, teckningar och ljudinspelningar.
   Dokumentären var ursprungligen tänkt att handla om 82-åringen Joan Baez sista turné. När hon lämnade över sitt stora arkiv med material till regissören och vännen Karen O'Connor kom filmen att bli något helt annat. En biografi över Joans liv.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Shadow kingdom” med Peter Holst som gäst.


CORNELIS VREESWIJK: Somliga går med trasiga skor (Bio Roxy, 1:43, 2023)

Dokumentär av Magnus Gertten om Cornelis Vreeswijk, som snart fyrtio år efter sin död fortfarande är en av svensk musiks största ikoner.
   Den fattige invandrarkillen från Holland blev folkkär när han moderniserade den svenska visan i mitten på 60-talet. Samtidigt kämpade han hela sitt liv med missbruksproblem och ett stormigt privatliv som ofta hamnade på löpsedlarna. Med hjälp av nyupptäckt arkivmaterial tecknar denna dokumentär ett nära porträtt av en artist som in i det sista ville ge röst åt samhällets svaga och trasiga. Kanske för att han, trots sina framgångar, alltid var en av dem.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Blind Willie McTell” med Richard Dinter som gäst.

/ Håkan

Best of 1973/74: #25. "Goodbye yellow brick road"

Postad: 2023-12-04 07:56
Kategori: Best of 1973/1974



ELTON JOHN: Goodbye yellow brick road (DJM, 1973)

NÄR ELTON JOHN MED SITT BAND gick in i studion i maj 1973, för att spela in sitt sjunde album med nyskrivet material, var han mitt uppe i en intensivt produktiv period. Fyra månader innan hade han släppt albumet ”Don't shoot me I'm only the piano player” och efter det turnerat i England och Italien nästan dagligen och skrev sedan, tillsammans med textförfattaren Bernie Taupin, snabbt ihop låtmaterialet till ”Goodbye yellow brick road”.
   Från början tänkt som ett enkelalbum men med en kreativitet på högsta nivå svällde innehållet till 18 nyskrivna låtar med drygt 76 minuters speltid. Resultatet blev ett fullpackat dubbelalbum som i både form och innehåll mycket väl kan kallas ett 50 år gammalt mästerverk.
   I min lista på favoritalbum från 1973 och 1974 delar jag faktiskt ibland uppfattning med den breda publiken om gamla skivor ty ”Goodbye yellow brick road” har sålt i drygt 20 miljoner fantastiska exemplar. Den innehåller både historiskt klassiska Elton John-låtar och mindre kända låtar som är bättre än bara utfyllnad.
   Man kanske kan kalla ”Goodbye yellow brick road” för ett konceptalbum utan att det varken textmässigt eller musikaliskt finns ett genomgående tema. Men det instrumentala introt ”Funeral for a friend”, som inte är riktat mot någon speciell person, väcker tankarna på en genomtänkt berättelse med de påföljande låtarna som kapitel i en historia. Och låttitlar som ”Bennie and the Jets”, ””I've seen that movie too”, The ballad of Danny Bailey (1909-34)”och ”Roy Rogers” förstärker den tanken.
   Dessutom visar skivomslaget upp visuella bilder för varje låt, snyggt illustrerade av David Larkham (känd från Eltons tidigare skivor) och Michael Ross, och det ger hela förpackningen ett luxuöst och genomarbetat intryck. Barnboksillustratören Ian Beck har målat framsidan på skivomslaget och har fått med Eltons spektakulära och tidstypiska platådojor och pianot är förminskat till en anspråkslös detalj.
   På skivan är det pianot som huvudsakligen spelar huvudroll i Eltons arrangemang. På några få andra låtar spelar han Farfisa-orgel och mellotron och låter teknikern David Hentschel vid några få tillfällen spela synthesizer. Stråkarrangemangen har sedan starten på Elton Johns karriär haft en stor och viktig roll på hans skivor men på ”Goodbye yellow brick road” har faktiskt Del Newman tagit över arrangemangsjobbet från det kända Elton John-namnet Paul Buckmaster.
   I sedvanlig ordning kompas Elton av sitt ännu så länge lilla fasta kompband, Nigel Olson, trummor, Dee Murray, bas, och Davey Johnstone, gitarr, med få gästmusiker i övrigt. Olson/Murray/Johnstone har också en viktig funktion att med sina röster köra på många låtar och skapar på så vis det fina Elton John-soundet.
   Elton Johns melodier till Bernie Taupins texter har i alla decennier varit kvalitetssäkrade såväl det handlar om fina harmoniska ballader, ”Candle in the wind”, ”Sweet painted lady”, ”Roy Rogers”, ”Harmony” och titellåten här, eller utåtriktade rocklåtar, som ”Your sister can't twist (but she can rock'n'roll)” och ”Saturday night's alright for fighting”.
   Ändå blir jag ibland nästan mer imponerad av Bernie Taupins texter som är långtifrån naiva simpla poptexter utan har mer novelliknande strukturer. Taupin lyckas skriva om både verkliga , Marilyn Monroe (”Candle in the wind”) och ”Roy Rogers”, och påhittade (”The ballad of Danny Bailey”) personer med samma intressanta skärpa. Att Bernie Taupin alltid fanns med på Eltons skivomslag, lika viktig som musikerna, var mer än välförtjänt.

/ Håkan

November 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-12-02 10:11
Kategori: Blogg


Lars Winnerbäck på Conventum Arena i Örebro.

ÅRETS NOVEMBERMÅNAD BLEV FRÅN MIN horisont ganska händelsefattig men på Håkans Pop rullade de fasta kategorierna ”Best of 1973/74”, ”Cover-skivor” och ”Anders Erkman”-bilder ut i vanlig ordning. Bara ett konsertbesök blev det men faktiskt överraskande två biobesök samt en djupgående notering av ett 60 år gammal minne. I dagens avslutande avdelning, med nysläppta album, blev det också lite tunt denna månad.
   Min lista med favoritalbum från åren 1973/1974 klättrade vidare mot nummer ett. På placeringarna #29 till #26 skrev jag om skivor med Nicky Hopkins, Joni Mitchell, Joe Walsh och Graham Nash.
   Coverskivorna som jag den senaste månaden satte fokus på gjordes av The Supremes, Hollywood Vampires och Magnus Carlson.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag på stora Conventum Arena i Örebro där Lars Winnerbäck bjöd på ett arenadoftande evenemang inför 4300 åskådare. Se bild ovan.
   Månadens stora nostalgiska notering var 60-årsjubileet av min upplevelse av The Beatles på svensk tv 3 november 1963.

INTE ÖVERRASKANDE BLEV NOVEMBER något lugnare vad gäller aktuella skivsläpp. I brist på något riktigt rejält nyinspelat album kunde jag inte känslomässigt värja mig för ett minialbum med en svensk artist som gick bort tidigare i år. ”Guds finger” var för mig månadens bästa lyssning, se nedan.
   CHRISTIAN KJELLVANDERS mollbaserade låtar ofta sjungna långt ner i halsen har ofta landat mellan stolarna i mitt musiklyssnande liv. Kanske beror det på bristen av tålamod hos mig, Christian kräver kanske lite mer tid än jag har varit beredd att ge honom. Nya ”Hold your love still” väcker mig inte heller men jag kan hålla med alla som gillar honom gränslöst att låtarna, produktionen och personligheten är på topp med långa emotionella låtar. På något sätt tillhör han den där lilla skaran av artister, ofta med amerikanska rötter, som ofta viskar lågmält och befinner sig i ett eget rum där det är svårt att komma in.
   ”Accentuate the positive” är ett ovanligt lössläppt VAN MORRISON-album med genomgående covers. Gammal rock, r&b-och countrylåtar som också vid många tillfällen gränsar till jazz. Kanske inte min genuina favoritjargong men repertoaren innehåller många intressanta covers med udda rötter. Något jag kan skriva mer om i min kommande recension i cover-skivor-kategorin på Håkans Pop där jag kan gräva ner mig i rötterna till skivans alla låtar.
   38-åriga JAIME WATT tillhör väl egentligen den amerikanska countrygenren men på ”Feel good” gränsar musiken till både soul och rock och hon har en tilldragande röst som höjer kvalitén på låtarna. I sin helhet kanske albumet blir lite amerikanskt anonym men det finns kvalitéer hos Jaime, som skivdebuterade 2017, som jag ska hålla koll på i framtiden.
   Nora-bon ANDERS WALLÉN kanske tillhör den svenska singer/songwriter-traditionen men jag är inte säker. Albumet ”Åren” visar, både låt- och soundmässigt, upp en bred nästan poppig framtoning. Den lite tillbakalutade känslan jag ofta får när jag lyssnar på skivan bryts av med ganska lågmälda men detaljerat läckra instrument medan Anders sjunger sin fina poesi med en ekande stämma. Ibland tänker jag på grannen i Nora, Ted Ström, ty Anders låtar har både en melodisk styrka och poetisk finurlighet. Han har i sina låtar fångat många vardagliga detaljer (”En rullator med eldflammor på”, ”Han går ut med hunden fast det regnar” med flera) med finess.
   Så många gånger och vid så många historiska tillfällen har en bedårande konsert tagit lite av udden på ett efterföljande album. Som nu i MAGNUS CARLSONS fall. Efter en fantastisk konsert i oktober, med låtkvalitéer förstärkta av livearrangemang, släpps nu albumet ”Brunnsvik sounds” där han genomgående kompas av Jesper Lindell Band. Skivan når inte riktigt upp till konsertupplevelsen men är ändå en väldigt bra skiva fast den nyhetsmässigt inte har så mycket nytt att presentera.
   CHRIS STAPLETON har varit en av de hetaste amerikanska artisterna under senare år. På gränsen mellan country och bredbent rock står han säkert på nya albumet ”Higher” som dock inte är speciellt spännande. Han har en muskulös stämma och skriver låtar tillsammans med många olika (bland annat en trio från Örebro faktiskt!) men nånstans på vägen förlorar han sin personlighet som gör att jag lyssnar på ”Higher” en gång och inget mer.
   Kanske ska man inte imponeras, som jag gör, att det inom landets gränser görs skivor av internationellt snitt, tänker jag när jag lyssnar på Malmötjejen CICCI LANDÉNS nya album ”The sands of time”. Kanske befinner hon sig i en överbefolkad genre mellan country och rock men Cicci sjunger fantastiskt bra och skriver låtar nästan ännu bättre och allra bäst i den lite mer lågmälda stilen. Som ”A word of kindness” där Pelle Jernryds lapsteelsolo får håret på armarna att resa sig. Och det Amir Aly-producerade albumet borde uppmärksammas stort.
   Med blott tre singlar bakom sig tog SAND & HALLANDER ”världen” med storm när Nina respektive Emmalisa spelade på Live at Heart i Örebro tidigare i år. Nu, med minialbumet ”Älskar, älskar inte” ute, tycks resten av världen, inklusive musikjournalister i Stockholm, ha vaknat på allvar. Sju egna låtar som både musikaliskt och textmässigt gör pop av lite rastlös prägel, snabba och lite begränsat arrangerade låtar med både banala och lustiga ordvändningar som har hittat en personlig form.
   I dessa Beatles-hysteriska tider är det naturligtvis uppseendeväckande att både Paul McCartney och Ringo Starr medverkar på DOLLY PARTONS nya album ”Rockstar”. Den börjar pinsamt med Kalle Anka/Disney-liknande sång och fortsättningen är inte bättre. Det blir nästan smärtsamt att ta sig igenom skivans 30 låtar, en mängd covers och lika många duetter med en mängd kända gästartister. Ett gammalt knep som inte känns ett dugg mer naturligt nu som då. Både kommersiellt och musikaliskt blir jag ganska trött på den här typen av album.

MÅNADENS BÄSTA MINI-ALBUM: Känslomässigt är det inget som slår PUGH ROGEFELDTS sista inspelningar på minialbumet ”Guds finger”. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, men det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta både artistkarriären och livet för Pugh.
   Låtmaterialet är övervägande traditionellt men en av svår sjukdom drabbad Pugh sjunger så personligt och känsligt att varje ord, varje tonfall och varje detalj i Johan Lindströms ännu en gång njutbara och avskalat gripande produktion är guld värd.
   Låtarna må vara hämtade från en 1700-talspsalm (”Fasta klippa” som avslutas med strofer från ”Här kommer natten”), lite ”Amazing grace” (”Breda hav”), Rev. Gatemouth Moores ”Jesus is on the mainline” (”Jesus i mobilen”), Blind Willie Johnsons ”It's nobody's fault but mine” (”Ingen annans fel än mitt”) och någon mer men det låter så trovärdigt om Pugh att jag vill kalla hela skivan för en typisk Pugh Rogefeldt-skiva.
   Redan 1974 skrev Pugh den nästan sju minuter långa ”Jesus” som storslagen finallåt på ”Ett steg till”-konserten och 1999 touchade han ämnet på låten ”Gammeldags tro”. På ”Guds finger” känns det som att cirkeln blev sluten för Pugh.

/ Håkan

Shane MacGowan (1957-2023)

Postad: 2023-12-01 08:42
Kategori: Minns



SHANE MacGOWAN ÄR DÖD och det är inte dugg oväntat. Sorgligt men inte tragiskt förlorade vi idag en av 1900-talets absolut bästa låtskrivare. Men det var under en förhållandevis kort period på 80-talet han levererade rader av historiskt fantastiska låtar. Både textmässigt och folkmusikaliskt fanns de traditionella irländska rötterna i hans skrivande fast han en gång i tiden föddes i England men flyttade med sina irländska föräldrar tillbaka till Irland.
   Jag har följt Shane och hans karriär, som både låtskrivare och sångare i The Pogues, under väldigt lång tid. Och det sammanlagda resultatet är imponerande med så många oförglömliga låtar, några fantastiskt starka album och en spektakulär historia bakom sig.
   The Pogues (namnet var en förkortning på det gaelliska utrrycket ”kiss my ass”), det engelska bandet som mixade traditionell folkmusik med punkens intensitet, var Shane MacGowans första stora insats i strålkastarljuset. Han hade tidigare figurerat i bandet Nipple Erectors, som namnmässigt också förkortade sitt kontroversiella namn till The Nips, som var mer traditionell men anonym rock.
   Första Pogues-albumet ”Red roses for me” (1984), med MacGowan-låtar som ”Dark streets of London”, ”Streams of whiskey” och ”Boys from the county hell”, gick mig faktiskt förbi och det var först 1985 som Shane och bandets musik på många sätt började sätta avtryck i mitt medvetande. Och det var mycket Elvis Costellos förtjänst. , Han började producera deras skivor och singeln ”A pair of brown eyes”, en av Shane MacGowans absolut bästa låtar, tillhör bandets största höjdpunkter.
   Två månader efter den singeln stod Pogues på en scen i Örebro, Rockmagasinet i maj 1985, Bandet var ute på sin första utlandsturné, efter Tyskland och Finland kom bandet till Sverige lite bleka om nosen och genomförde en konsert utan skandaler. Elvis Costello, som hade ett intresse i bandet i allmänhet som producent men också i synnerhet eftersom hans dåvarande flickvän Cait O'Riordan spelade bas i Pogues, följde med på turnén för att bistå ljudmixaren.
   Elvis sprang runt i sin stråhatt på det spartanskt trånga Rockmagasinet medan bandet pliktskyldigt drog igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från det nya albumet som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Efter singelförsmaken ”Sally MacLennane”, ännu en MacGowan-klassiker, kom Pogues andra album, den Costello-producerade ”Rum sodomy & the lash” (1985), som soundmässigt nog får beskrivas som bandets absolut största höjdpunkt på skiva. Med MacGowan-låtar som ”"The Sick Bed of Cúchulainn", ”The old main drag” och ”The Wild Cats of Kilkenny” plus färgstarka covers som ”Dirty old town” och ”And the band played Waltzing Mathilda”.
   Efter ännu en Pogues-klassiker på singeln, ”A rainy night in Soho”, sprack det musikaliskt perfekta samarbetet med Costello samtidigt som basist-tjejen O'Riordan lämnade Pogues 1986 men bandet och MacGowans låtar skulle snart nå ofattbara kommersiella höjder på sin karriär.
   Men först skulle jag, i december 1986, uppleva bandet live i London. En konsert med en lite bitter eftersmak, inte minst på grund av MacGowans sorgliga uppträdande. Han rökte oavbrutet, drack öl och sjöng och hittade knappt ut från scenen... Han var ett geni som låtskrivare men hade på konsert svårt att hantera sitt missbruk av alkohol.
   1987 skulle den redan etablerade producenten Steve Lillywhite ta sig an gruppen, som hade växt från fem till sju medlemmar, och med hjälp av MacGowans låtar skulle bandet nå kommersiellt historiska höjder med först singeln ”Fairytale of New York”, den fantastiska jullåten med Kirsty MacColl som duettsångerska) och sedan albumet ”If I should fall from grace with god” med flera MacGowan-låtar men här började också andra medlemmar bidra till låtskrivandet. Och redan här började MacGowans kreativitet svikta.
   ”Peace and love” (1989) var som album godkänd men MacGowan var då bara en i gänget som låtskrivare och hans dagar i bandet var räknade innan han 1991 fick sparken för sitt oprofessionella uppförande. Men helt oväntat bildade Shane ett nytt band, The Popes, som överraskade världen med ett album, ”The snake”, som jag 1994 utnämnde till min bästa utländska albumfavorit. Där Shane plötsligt skrev nya profilstarka låtar som i gamla dagar.
   Sällan har ett ”Sláinte” varit viktigare än idag när jag tillsammans med min vän Olle under stort vemod intog en Guinness på den lokala puben, tänkte på Shane MacGowan och hans gärning som låtskrivare och hans historiska plats bland tidernas bästa låtskrivare.
   Shane MacGowan avled 30 november 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

Covers: The Honeydrippers

Postad: 2023-12-01 07:56
Kategori: Cover-skivor

THE HONEYDRIPPERS: Volume one (Es Paranza, 1984)

1981, EFTER LED ZEPPELINS SPLITTRING, bildade sångaren Robert Plant gruppen The Honeydrippers tillsammans med bland annat Led Z-kollegan Jimmy Page och gitarristen Jeff Beck. Ett sporadiskt och tillfälligt projekt, med musikaliska rötter i främst 50-talet, som först 1984 gav ut sin första och enda skiva, ep:n ”Volume one” med fem covers med både klassiska rock'n'roll-låtar, snälla storslagna arrangemang och storbandsjazz.
   Mellan ”bildandet” av den tillfälliga gruppen, med bland annat Paul Schaffer, Nile Rodgers och Brian Setzer, och utgivningen av ep:n hann Plant faktiskt med att solodebutera på allvar med två album ”Pictures at eleven” (1982) och ”The prinsiple of moments” (1983).
   Honeydrippers var inte på allvar och betydligt roligare musik som blandade mustig 50-tals-rock'n'roll med vackra poplåtar i stora arrangemang. Visserligen på skoj men så här långt lät Honeydrippers bättre än Plant gjorde på sina soloskivor.


Side one

1. "I Get a Thrill" (Rudy Toombs) 2:39
1954. Singel med Wynonie Harris.
2. "Sea of Love" (George Khoury/John Philip Baptise) 3:03
1959. Singel med Phil Phillips (=John Philip Baptiste) & the Twilights. (Baptiste felstavat).
3. "I Got a Woman" (Ray Charles) 2:58
1954. Singel med Ray Charles & his Band.

Side two

1. "Young Boy Blues" (Doc Pomus/Phil Spector) 3:30
1961. B-sida på singel ("Here comes the night") med Ben E King.
2. "Rockin' at Midnight" (Roy Brown) 5:57
1949. Singel med Roy Brown with His Mighty-Mighty Men.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (515)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2023 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.