Blogginlägg

Best of 1973/74: #24. "Walls and bridges"

JOHN LENNON: Walls and bridges (Apple, 1974)

"WALLS AND BRIDGES" TILLHÖR INTE JOHN LENNONS största soloögonblick på skiva men albumet har sina intressanta detaljer och de historiska noteringarna från tiden runt inspelningen är klassiska. Från september 1973, när "Mind games" precis var färdiginspelad men inte utgiven, flydde Lennon från New York och Yoko Ono för att till och från bo i Los Angeles fram till april 1974. Det blev turbulenta månader där det inte bara handlade om musik men han lyckades trots allt skriva låtarna till nästa album, "Walls and bridges", som dock spelades in i New York sommaren 1974.
   18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon frÃ¥n Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Det som hösten 1974 skulle leda till "Walls and bridges" började pÃ¥ ett helt annat sätt. Under oktober till december 1973 började inspelningarna av "Rock'n'roll", coveralbumet med Phil Spector som producent. I en atmosfär av allmänt kaos spÃ¥rade allt ur totalt när Spector mitt under inspelningarna drog upp en pistol och sköt i taket. Sedan försvann han med inspelningstejperna vilket gjorde att en desillusionerad Lennon ägnade mer tid pÃ¥ krogen tillsammans med Harry Nilsson än i studion.
   Ur det allmänt välkända rumlandet föddes den kanske inte helt genomtänkta idén att Lennon skulle producera nästa Nilsson-skiva, "Pussy cats". Även de inspelningerna fick avbrytas dÃ¥ Nilsson spräckte stämbanden och tappade rösten. Efter de sista mÃ¥nadernas hÃ¥rda liv, som toppades med den berömda incidenten 12 mars pÃ¥ Troubadour Club i Los Angeles när det stökiga paret Lennon/Nilsson häcklade föreställningen med The Smothers Brothers och blev utslängda, blev situationen ohÃ¥llbar.
   Efter en minst sagt crazy period i Los Angeles flyttade John och hans May tillbaka till New York i april 1974, tog med sig Nilsson och avslutade inspelningarna till "Pussy cats" under mycket lugnare och mer städade förhÃ¥llanden. Och John kunde därefter pÃ¥ allvar börja koncentrera sig pÃ¥ nya albumet "Walls and bridges". Inspelningarna inleddes 17 juni 1974 med ett ganska tajt gäng som i stort sett var identiskt med musikerna som var med pÃ¥ "Rock'n'roll"-inspelningarna.
   Trummisen Jim Keltner, gitarristen Jesse Ed Davis och basisten Klaus Voormann finns med pÃ¥ samtliga spÃ¥r och klaviaturspelaren Ken Ascher, som ocksÃ¥ dirigerat strÃ¥karna, finns med pÃ¥ nästan alla lÃ¥tar. De fem killarna pÃ¥ blÃ¥s, bland annat rutinerade saxofonisten Bobby Keys, fick samlingsnamnet Little Big Horns och fick en ganska fri roll när de själva fick arbeta fram arrangemangen pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar. Även John spelar olika instrument pÃ¥ lÃ¥tarna, alltid under besynnerliga pseudonymnamn som Dr Winston O'Ghurkin, Hon John St John Johnson, Kaptain Kundalini eller Dwarf McDougal. Elton John gör ocksÃ¥ nÃ¥gra uppmärksammade gästinhopp pÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar.
   Ã„ven bakom mixerbordet finns det nÃ¥gra celebra namn, Shelly Yakus och Roy Cicala, som under mÃ¥nga Ã¥r jobbat med kända artister. Däremot gör en av 80-talets mer stilbildande rockproducenter (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf med flera...), Jimmy Iovine, sin studiodebut pÃ¥ "Walls and bridges" som assistent till teknikerna.

PÅ NÅGRA AV DE MEST FÄRGSTARKA låtarna på albumet visar Johns texter upp förtvivlan och ånger som får mig att dra paralleller mellan den fantastiska solodebuten "John Lennon/Plastic Ono Band" (1970) och "Walls and bridges". Här är det musikaliskt inte lika avskalat och naket men titlar som "Going down on love", "Scared" och "Nobody loves you (when you're down and out)" skvallrar om en artist med ett ganska blekt självförtroende. Speciellt i den senare, vars titel är en parafras på en gammal bluesstandardlåt från 20-talet, där han tycker sig vara misshandlad av kritikerna, övergiven av sin fru och ignorerad av publiken. Och vid den här tidpunkten dessutom jagad av immigrationsmyndigheterna.
   Ett i mina öron mindre imponerande stickspÃ¥r pÃ¥ skivan är John Lennons just dÃ¥ förvÃ¥nansvärda fascination för disco och funkmusik och i hans just dÃ¥ förvirrade planer fanns även idéer pÃ¥ en skiva med enbart svarta musiker. "What you got" är en baspumpande och rytmisk lÃ¥t utan tydlig melodi.
   Sedan pendlade Lennons humör pÃ¥ sedvanligt sätt mellan hat och kärlek. "Steel and glass" sägs vara riktad till Allen Klein, managern som vid den här tidpunkten var pÃ¥ väg ut ur Lennons liv. Och "Surprise, surprise (sweet bird of paradox)" är den där obligatoriska kärlekslÃ¥ten som han i sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r riktat till Yoko Ono men just här hyllade han sin just dÃ¥ närmaste kvinna, May Pang.
   Men i sann John Lennon-anda, medan hans liv pendlade känslomässigt, kunde han ocksÃ¥ skriva otroligt vackra lÃ¥tar. PÃ¥ "Old dirt road" (med hjälp frÃ¥n Nilsson), "Bless you" och den alldeles underbara "#9 dream" lyser den melodiska skönheten starkt. Den senare lÃ¥ten innehÃ¥ller ju alla de hitmässiga detaljerna och blev ocksÃ¥ Lennons andra hitsingel pÃ¥ raken frÃ¥n albumet.
   De kommersiella singelframgÃ¥ngarna med "Walls and bridges"-lÃ¥tar, främst i USA, inleddes med "Whatever gets you through the night" med Elton John i en framträdande roll bÃ¥de pÃ¥ orgel/piano och sÃ¥ng.
   Sedan har vi, även det ofta förekommande pÃ¥ en Lennon-skiva, de rena utfyllnadslÃ¥tarna. Klacksparkarna som inte ger sÃ¥ mycket mer än en viss irritation som stör helheten hur korta infallen än är. InstrumentallÃ¥ten "Beef jerky" är ett galet försök att skriva och sedan framföra en bluesig reggaelÃ¥t. Den drygt en minut lÃ¥nga versionen av Lee Dorseys "Ya ya" är sÃ¥ intern att sonen, dÃ¥ 11-Ã¥rige Julian, spelar trummor och lÃ¥ten hinner knappt komma igÃ¥ng innan den tar slut.
   "Walls and bridges" presenterades i ett ganska ickesäljande omslag där John Lennons teckningar frÃ¥n 1952 pryder framsidan där man kan vika ut flikar och förändra bilden. Även i texthäftet förekommer ytterligare teckningar tillsammans med lÃ¥ttexterna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.