Blogginlägg

Best of 1973/74: #25. "Goodbye yellow brick road"

ELTON JOHN: Goodbye yellow brick road (DJM, 1973)

NÄR ELTON JOHN MED SITT BAND gick in i studion i maj 1973, för att spela in sitt sjunde album med nyskrivet material, var han mitt uppe i en intensivt produktiv period. Fyra månader innan hade han släppt albumet ”Don't shoot me I'm only the piano player” och efter det turnerat i England och Italien nästan dagligen och skrev sedan, tillsammans med textförfattaren Bernie Taupin, snabbt ihop låtmaterialet till ”Goodbye yellow brick road”.
   Från början tänkt som ett enkelalbum men med en kreativitet på högsta nivå svällde innehållet till 18 nyskrivna låtar med drygt 76 minuters speltid. Resultatet blev ett fullpackat dubbelalbum som i både form och innehåll mycket väl kan kallas ett 50 år gammalt mästerverk.
   I min lista på favoritalbum från 1973 och 1974 delar jag faktiskt ibland uppfattning med den breda publiken om gamla skivor ty ”Goodbye yellow brick road” har sålt i drygt 20 miljoner fantastiska exemplar. Den innehåller både historiskt klassiska Elton John-låtar och mindre kända låtar som är bättre än bara utfyllnad.
   Man kanske kan kalla ”Goodbye yellow brick road” för ett konceptalbum utan att det varken textmässigt eller musikaliskt finns ett genomgående tema. Men det instrumentala introt ”Funeral for a friend”, som inte är riktat mot någon speciell person, väcker tankarna på en genomtänkt berättelse med de påföljande låtarna som kapitel i en historia. Och låttitlar som ”Bennie and the Jets”, ””I've seen that movie too”, The ballad of Danny Bailey (1909-34)”och ”Roy Rogers” förstärker den tanken.
   Dessutom visar skivomslaget upp visuella bilder för varje låt, snyggt illustrerade av David Larkham (känd från Eltons tidigare skivor) och Michael Ross, och det ger hela förpackningen ett luxuöst och genomarbetat intryck. Barnboksillustratören Ian Beck har målat framsidan på skivomslaget och har fått med Eltons spektakulära och tidstypiska platådojor och pianot är förminskat till en anspråkslös detalj.
   På skivan är det pianot som huvudsakligen spelar huvudroll i Eltons arrangemang. På några få andra låtar spelar han Farfisa-orgel och mellotron och låter teknikern David Hentschel vid några få tillfällen spela synthesizer. Stråkarrangemangen har sedan starten på Elton Johns karriär haft en stor och viktig roll på hans skivor men på ”Goodbye yellow brick road” har faktiskt Del Newman tagit över arrangemangsjobbet från det kända Elton John-namnet Paul Buckmaster.
   I sedvanlig ordning kompas Elton av sitt ännu så länge lilla fasta kompband, Nigel Olson, trummor, Dee Murray, bas, och Davey Johnstone, gitarr, med få gästmusiker i övrigt. Olson/Murray/Johnstone har också en viktig funktion att med sina röster köra på många låtar och skapar på så vis det fina Elton John-soundet.
   Elton Johns melodier till Bernie Taupins texter har i alla decennier varit kvalitetssäkrade såväl det handlar om fina harmoniska ballader, ”Candle in the wind”, ”Sweet painted lady”, ”Roy Rogers”, ”Harmony” och titellåten här, eller utåtriktade rocklåtar, som ”Your sister can't twist (but she can rock'n'roll)” och ”Saturday night's alright for fighting”.
   Ändå blir jag ibland nästan mer imponerad av Bernie Taupins texter som är långtifrån naiva simpla poptexter utan har mer novelliknande strukturer. Taupin lyckas skriva om både verkliga , Marilyn Monroe (”Candle in the wind”) och ”Roy Rogers”, och påhittade (”The ballad of Danny Bailey”) personer med samma intressanta skärpa. Att Bernie Taupin alltid fanns med på Eltons skivomslag, lika viktig som musikerna, var mer än välförtjänt.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.