Tidigare blogginlägg

Richard Lindgren i en helt egen rockgenre

I en nästan två timmar lång konsert bjöd Richard på både singer/songwriter-material och rockmusik.


Med sitt fina band Gran Jubilee, här representerat av pianisten Magnus Nörrenberg till vänster och gitarristen Jocke Svensson till höger, fick Richard hjälp att nå rockmusikens kärna.


Med Fredrik Savbrant vid pianot framförde Richard The Band-låten ”It makes no difference”.


Mange Andersson kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard.

Alla bilder: Olle UnengeMot slutet av konserten kom Pontus Snibb överraskande in och sjöng ”Goodbye Rosie” med Richard.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen/Bluestältet 13 augusti 2022
Konsertlängd: 17:34-18:26 och 18:46-19:51 (52+65=117 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.

NÄR RICHARD LINDGREN TRADITIONSENLIGT spelade i Bluestältet på årets Malmöfestival befann han sig bland vänner i publiken, undertecknad inkluderad, och det blev lika traditionsenligt stor succé och en musikaliskt lysande föreställning. En konsert, med gamla och nya låtar, några covers och överraskande gästartister, som nästan överskred den magiska konsertlängden av två timmar.
   Det är drygt fyra år sedan Richard senast gav ut ett helt album, ”Death and love”, men har sedan dess producerat två album som ännu inte har givits ut. Så han har en rik skara opublicerade låtar att bjuda på, vilket har hänt under de senaste årens konserter, om andan faller på vilket den gjorde vid några tillfällen i söndagskväll.
   Richard gick ut lite mjukt ensam på scen med tre covers från låtskrivarna Bob Dylan, Utah Phillips och Gordon Lightfoot. Så långt var konserten ganska behaglig och nästan förutsägbar i den traditionella singer/songwriter-genren. Sedan skulle konserten ömsa skinn när bandet gjorde entré och gav arrangemangen både muskler och volym. En rockkonsert av ofantliga mått.
   Richard har sedan januari 2020 kompats av ett band som har fått namnet Grand Jubilee, som för övrigt delar det namnet med albumet som nu ser ut att släppas i höst. Bandet, med keyboardstrollkarlen Magnus Nörrenberg som kapellmästare, har blivit en energikick som uppenbart har inspirerat Richard att skriva ännu bättre låtar och sedan framföra sin både gamla och nya repertoar med ännu större tyngd och självförtroende.
   Vid sidan av Nörrenbergs konster bakom tangenterna var det Jocke Svenssons oerhörda kvalitéer som gitarrist som lyste allra starkast. På ett till synes anspråkslöst sätt framkallade han ett gitarrsound som placerar Richards låtar i en helt egen rockgenre. Jocke dekorerade de välskrivna låtarna med enorm fantasirikedom.
   Och bakom eller under de här mer framträdande musikerna hade trummisen Christoffer Olsson och basisten Jesper Pettersson lagt viktig tyngd i sitt komp som gav såväl gamla som nya originallåtar en friskhet som mer påminner om nutid än dåtid. Och är det kanske just det här påfallande fräscha och effektiva kompet som har gjort att Richard numera har självklar power i sin röst.
   Det fick vi bevis på vid flera tillfällen under den långa konserten. Redan i första avdelningens sekvens med två albumtitellåtar blev jag medveten om Richards nuvarande röstresurser och efter några dansmoves i ”Death and love” gav han entertainern i sig ett ansikte. Därefter kom kanske kvällens hitmässiga sekvens i den nya låten ”No more colors” med den så fina och catchy gitarren.
   Sedan följde en uppgraderad version av ”Five pints and a wink from Gwendolyn” där Nörrenberg fick fritt spelrum och hittade till synes spontant på sina korta soloutflykter medan han spelade.

EFTER 20 MINUTERS PAUS KOM kvällens första överraskningsgäst när Southern Brothers-sångaren Mange Anderson med stor tyngd i rösten kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard. Ännu en uppdaterad version av en gammal Richard-favoritlåt.
   Långa sugande arrangemang blev sedan ett tema under ett par låtar. Nya dramatiska låten ”Big fat nothing” sträckte ut sig ordentligt med Jocke Svenssons hjälp och sedan kom den numera legendariskt långa ”How long” och frestade på tålamodet hos en fortfarande stor publik.
   The Band-låten ”It makes no difference” har funnits med på Richards repertoar sedan 2020 och låten blev lite sorgligt aktuell förra veckan när han som har sklrivit låten, Robbie Robertson, dog. På konserten blev det dags för nästa gästmusiker när Fredrik Savbrant, även kallad Figge, tog plats bakom pianot och själv kompade Richard i ännu en känslig version.
   Nu verkade konserten vara framme vid upploppet ty ”Dunce's cap” och hörnstenen ”Back to Brno” höll på att stänga hela konserten. Då dök Malmö-profilen Pontus Snibb upp och gav rösthjälp till ”Goodbye Rosie” innan konserten, med viss tveksamhet, avslutades med ännu en albumtitellåt, ”A man you can hate”.
   Så dags var nog både publiken, musikerna och Richard utpumpade och vi fick ingen regelrätt extralåt som sista utropstecken. Men efter en nästan två timmar lång konsert var vi tämligen nöjda ändå.


Dark eyes
Rock, salt and nails
Early morning rain
Dead man
Sundown on a lemon tree
Death and love
No more colors
Five pints and a wink from Gwendolyn
Walk in the dark

Paus

Grand hotel (med Mange Andersson)
Big fat nothing
How long
It makes no difference (med Fredrik Savbrant)
Dunce's cap
Back to Brno
Goodbye Rosie (med Pontus Snibb)
A man you can hate

/ Håkan

Malmöfestivalen 23 i ett kort sammandrag

BLAND DET CENTRALA MALMÖS ALLA VACKRA husfasader är nog den klassiska Victoriateatern den allra vassaste. Teatern fanns inte med som spelplats på årets Malmöfestival som jag följde under de tre första kvällarna i både extrem hetta och rätt så intensivt regn.
   Det numera ganska sönderbläddrade festivalprogrammet (se höger) har fått sig en omgång men jag hade inga ambitioner att vara överallt hela tiden för att uppleva mängder av konserter eller stressa runt för att se och höra så mycket det är möjligt.
   Det blev i vanlig ordning ett ganska begränsat urval av musikaliska upplevelser under mina tre dygn i trängsel, svett och scener på långt håll.

GRUS I DOJJAN SPELADE TILL SNAPS OCH KRÄFTOR

Foto: Carina ÖsterlingEtt nio man starkt Grus I Dojjan underhöll på Stortorget och hyllade sin gruppledare Krutte.

FÖR 35:E GÅNGEN INLEDDE Grus I Dojjan Malmöfestivalen men saknade grundaren och sångaren Christer ”Krutte” Hedberg för första gången. Han gick bort i höstas och den omedelbara reaktionen var att lägga ned bandet men så blev det inte. I fredags eftermiddag 17:30 stod ett förstärkt, jag räknade till nio personer, band och sjöng svenska traditionella sånger som ”Kalle på Spången”, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” och ”Jag har mitt eget blåbärsställe”. Mellan allsången bjöds också på korta kärnfulla snapsvisor medan tusentals människor i publiken drack sin medhavda öl med snaps. Det var hög nivå på känslorna och alla hade så roligt – att det borde vara förbjudet. Men inte i centrala Malmö.

YVETTE EKLUNDS KRAFTFULLA RHYTHM & BLUESINTRESSE


Yvette Eklund med band, klaviaturkillen Mats Bengtsson var i högform, slog det gnistor om i Bluestältet.

YVETTE EKLUND ÄR MALMÖS EGEN Janis Joplin med sin starka röst och explosiva framtoning. Med en fantastisk kraft i stämman gav hon sina bluessoulcountry-låtar en underbar behandling vars hårda känsliga arrangemang sedan levererades av fyra grymma killar i bandet. Gitarristen Mattias Malm spelade en mindre huvudroll men det var keyboardsspelande Mats Bengtsson som på piano och orgel gav soundet både personlighet och rutinerad självkänsla.

DAVID RITSCHARD FICK ÄNTLIGEN TILL DET

Foto: Carina ÖsterlingDavid Ritschard med några ur sitt kompband bjöd på en överrakande jämn och proffsig konsert.

NÄR DAVID RITSCHARD GÄSTADE Örebro tidigare i somras bjöd han på några starka låtar men mest på förvirring och ett splittrat framträdande, Till Malmö kom han som en sen ersättare i Malmöfestivalens program och steg upp på den stora scenen på Stortorget, eller egentligen släntrade han in med sin väska i handen, i en förvånansvärt sammanhållen och koncentrerad form. De mest countryfierade låtarna svängde och bandet gjorde som vanligt sitt allra bästa för att kompa den personlige stockholmaren som har en stor och hängiven publik även i Malmö.

WILMER X GAV I SEDVANLIG ORDNING ALLT TILL SIN HEMMAPUBLIK


Det osade hett om Wilmer X när de steg upp på Malmöfestivalens största scen i lördagskväll.

EFTER EN LITEN DAGSUTFLYKT till Köpenhamn, med både smörrebröd och snaps på programmet, kom vi tillbaka till Malmö ungefär samtidigt som regnet rullade in från Öresund. Men det hindrade inte Wilmer X, med Nisse Hellberg och Jalle Lorensson i spetsen, att explodera framför sin publik som lite överraskande inte var lika fulltalig som den där magiska kvällen på samma plats 2018. Den gången var det en unik nästan på gränsen till en udda händelse för bandet som hade tagit paus i över tio år. I år var det inte en lika stor sensation när bandet, som är mitt uppe i en sommarturné, sprang ut på scenen och inledde med ”För dum för pop”, ”Ah du, hur fan ser du ut?” och ”Jag flippar ut”. Resten var naturligtvis lika professionellt och slagkraftigt men den riktiga magin ville inte infinna sig. Kanske var det ett strilande regn som störde känslorna?

FÖR TIONDE ÅRET I RAD FRÄLSTE RICHARD LINDGREN PUBLIKEN


Richard Lindgren inledde sin konsert ensam på scen innan bandet kom in och gav Malmös singer/songwriter en rockig framtoning.

HALV SEX SÖNDAG KVÄLL i Bluestältet har varit Richard Lindgrens klockslag och spletplats i tio år, även 2023. Jag ska genast påpeka att om någon dag kommer det en mer fyllig och djupdykande redogörelse av Richards nästan två timmar långa konsert. Med en trogen publik framför sig, ett våldsamt skickligt kompband i ryggen och en fantastisk repertoar till hjälp är det inte många som slår Richard på hans hemmaplan. Där växer den Bob Dylan-dyrkande sångaren, låtskrivaren och entertainern till en stark profil som kan sjunga med pondus och underhålla en publik från början till slut. Men som sagt, jag återkommer med detaljer i ämnet.

RICHARD OCH PONTUS SNIBB SJÖNG DYLAN NÅGRA TIMMAR SENARE


Malmöprofilen Pontus Snibb, till vänster, och Richard Lindgren, till höger, sjöng ”Like a rolling stone” på rockklubben Medley.

EFTER SITT LÅNGA FRAMTRÄDANDE i Bluestältet gick Richard Lindgren till den närliggande rockklubben Medley och gästade Pontus Snibbs lågprofilerade konsert medan vi gick till Davidhallsgatans Akropolis-restaurang och åt. Ett lockande meddelande dök upp i telefonen som fick oss att efter middagen röra oss tillbaka till Malmös centrala delar och en konsert på Medley som höll på att avslutas i en vild version av ”Like a rolling stone”. En svettig och härligt glad avslutning på en söndagskväll och årets upplevelse av Malmöfestivalen.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders Erkman”Sömnen” 1983.

/ Håkan

Robbie Robertson (1943-2023)

DEN HÄR MORGONEN VAR DET EN mindre chock att höra om ROBBIE ROBERTSONS dödsfall fast det var det ohjälpliga slutet på långvarig sjukdom. Fast han inte alltid stod framför de stora strålkastarna var han en av 1900-talets största låtskrivare och ledare för en av tidernas största grupper, The Band. Och gjorde också några mycket uppskattade soloskivor. Robbie var kort sagt en ikon i den rockmusik jag har älskat sedan slutet av 60-talet.
   Han spelade en märklig roll i The Band, han skrev gruppens alla kända låtar och hade en omisskännlig och personlig klang i sin elgitarr, där han hade lyxen att låta tre andra, Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel, ta över mikrofonen. Resultatet var historisk rockmusik som inte går att jämföra med något annat.
   Raden av osvikliga klassiker från Robbies penna och gitarr under den första och största The Band-epoken mellan 1968 och 1971 är nästan löjligt lång. ”The weight”, ”Up on Cripple Creek”, ”The night they drove old Dixie down”, ”Rag mama rag”, ”The shape I'm in” och ”Life is a carnival”. De mest uppmärksammade låtarna släpptes på singlar och det var så jag upptäckte The Band och Robbie Robertson. Först var det lite förvirrande att läsa låtskrivarnamnet J R Robertson innan jag förstod att Jaime var hans första förnamn.
   Trots singelframgångarna, som ändå inte var skyhöga succéer (kopplingen ”Up on cripple creek”/”The night they drove old Dixie down” nådde som bäst en 10:e-plats i USA), var det ju som en genuin albumgrupp The Band gav ut skivor. ”Music from Big Pink” (1968), ”The Band” (1969), ”Stage fright” (1970) och ”Cahoots” (1971) skrev in sig i rockhistorien och Jaime Robbie Robertsons rykte som låtskrivare steg i värde.
   Märkligt nog nådde mitt The Band-intresse sin topp efter de fyra ovannämnda albumen när jag tog emot livedubbeln ”Rock of ages” (1972) med öppen famn och kunde också konstatera att gruppen var en lysande liveattraktion.
   Både Robbie Robertsons och The Bands kvalitéer tynade bort under de kommande åren men det blev en hejdundrande final när de som final på hela The Band-eran ställde till med fest, konsert (1976) med en film som resultat, ”The last waltz”, och ett trippelalbum som släpptes 1978. Det var nästan där som jag första gången hörde Robbie sjunga på allvar. På den studioinspelade sidan sex sjunger han ”Out of the blue” fantastiskt fint.
   80-talet ägnade Robbie åt soundtracks där han producerade eller skänkte låtbidrag, bland annat ”The color of money” och ”King of comedy”, innan han 1987 solodebuterade på riktigt med det Daniel Lanois-producerade albumet ”Robbie Robertson”. Soundmässigt ingen uppföljning av de klassiska The Band-arrangemangen. Modernt och spännande med låthöjdpunkter som den pulserande ”Fallen angel”, balladen ”Broken arrow” och den rockiga ”American roulette” där han sjunger om Elvis Presley, Marilyn Monroe och James Dean.
   Än mer personlig blev Robbie på nästa soloalbum, ”Storyville”, som utspelar sig i New Orleans men är inspelad på många andra platser. Jag minns albumet som fantastisk, gav den en plats på årsbästalistan 1991, och när jag idag på förmiddagen gav den utrymme i bruset blev jag än mer imponerad. Måhända som en följd av Robbies aktuella bortgång men slutlåten ”Sign of the rainbow” var magisk då och ännu mer trollbindande nu när jag hör Aaron Nevilles ljuva stämma avsluta låten och hela albumet.
   Mina kontakter med Robbie Robertsons musikaliska liv har sedan dess varit tillfälligt och oregelbundet men fick en renässans när jag för några år sedan tittade på den intressanta dokumentären ”Once were brothers”, letade upp den fina titellåten på hans senaste skiva, ”Sinematic”, och hörde en låt som håller The Band-klass. Men nu blir det tyst från det hållet.
   Robbie Robertson avled 9 augusti 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanSIMON & GARFUNKEL Råsunda Stockholm 6 juni 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanKARIN WISTRAND/DAVID SÖDERGREN (DSH5) 2019.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanB B KING Cirkus Stockholm 25 oktober 1993.

/ Håkan

TisdagsAkademien (16)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Från maj har vi bytt inomhus i Biblioteket till utomhus på Stallbacken. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


I TISDAGSAKADEMIEN EXISTERAR INGEN semester, inte ens under sommarmånaderna. Exakt mötesdag kan tillfälligt komma att ändras men varje vecka möts Olle, Janne och jag för att diskutera musik. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens rapport omfattar möten från midsommarveckan och framåt och innehåller bland annat dokumentärer om Beach Boys-ikonen Brian Wilson, ABBA, den okände soulstjärnan Charles Bradley, countryartisten Billy Joe Shaver, irländska sångerskan Sinéad O'Connor, George Michael och Kiss.




BEACH BOYS & BRIAN WILSON: Long promised road (SvtPlay, 1:29, 2021)
Beach Boys alla hits hör vi när Brian Wilson far på en roadtrip med en vän genom Los Angeles, en färd genom minnenas allé. Brian Wilson var länge bandets ledande person och låtskrivare, känd för att skapa magi vid mixerbordet. Låten ”Good Vibrations” spelades in i fyra olika studior! Men Wilson skulle få en ofta svår väg genom livet. Programmet innehåller intervjuer med bland annat Bruce Springsteen, Elton John, Nick Jonas, Gustavo Dudamel och Jakob Dylan.
   Regi: Brent Wilson (som inte är släkt med Brian). I den här dokumentären visar Brian Wilson att han är kreativ efter 60-årsgränsen. Det var inte så länge sedan vi diskuterade Beach Boys i TisdagsAkademien.
   Här får vi se många gamla svartvita bilder från inspelningsstudion. Brian berättar att när han hörde Beatles-albumet ”Rubber soul” bestämde han sig för att göra ”Pet sounds”. Och hävdar att konkurrens ger kreativitet. Han drabbades av hörselhallucinationer.
   Hela dokumentären är en lång intervju av Jason Fine, Rolling Stone-journalisten som med åren blivit vän med Wilson. Under bilresan pratar de minnen och besöker gamla ställen. Och Brian känner sig osäker och rädd att återbrsöka sina minnen. Ibland vill han inte lämna bilen.
   Elton John, Bruce Springsteen, Jim James och Don Was medverkar.
   Brian spelade bas i Beach Boys men slutade turnera 1964. Hade en sandlåda hemma på 60-talet.
   Det filmas från en aktuell konsert med stort band och stråkar.
   Det här är en hyllningsdokumentär. ”God only knows” är huvudnumret. Don Was skakar på huvudet när han förklarar hur originalinspelningen gick till.
   Brian hade en tävlingsinsikt på 60-talet. Men tappade självförtroendet. Efter ”Pet Sounds” gjorde han ”Smile” som inte släpptes förrän 2004.
   Det var spänt mellan Brian och hans pappa som misshandlade honom.
   Återbesöker Bellagio Road där Brian hade fått psykiska problem. Han såg djävulen överallt.
   Brian berättar att aldrig har hört Dennis Wilsons album ”Pacific ocean blue”. Brian lyssnar och säger: ”En bortglömd juvel”.
   Andy Paley och nyligen avlidne Foo Fighters-trummisen Taylor Hawkins talar.
   Eugene Landy, psykiater, kom in i Brians liv och kontrollerade honom.
   Brian får meddelandet att Jack Rieley, manager och låtskrivare på ”Holland”-albumet, är död (dog 2015) och han tog det hårt och blev rörd.
   ”God only knows” är som en duett , mellan brorsan Carl och Brian.
   Brian får mycket hjälp live med sitt stora band. Nick Walusko, medlem i bandet, medverkar på slutet av dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”El Paso” (Marty Robbins).



ABBA: Livet, karriären och återföreningen (SvtPlay, 47 min, 2021)
En engelsk dokumentär om ABBA. Levande legender i 5 decennier. ABBA föll i glömska efter 1981. 40 förlorade år som 2021 får en pånyttfödelse med albumet ”Voyage” - och den här dokumentären.
   Bara 47 min. Borde vara 4 x 1 tim om varje medlem.
   Många namn berättar sin historia om ABBA: Julie Walters, Elaine Paige, Janne Schaffer, Ingmarie Halling, Bernard Löhr, Zara Larsson(?) och skivproducenten Hugh Padgham.
   1981 tappade ABBA gnistan. Vi får se hur spänt kroppsspråket är vid en intervju från den tiden. Efter ABBA blev det ”Chess” tillsammans med textförfattaren Tim Rice. Fick blandade recensioner.
   Sedan producerade Phil Collins Frida, ett album som Stikkan inte gillade. Hon flyttade till London.
   Mike Chapman producerade Agnethas album. Fridas andra album producerades av Steve Lillywhite i Paris. ”Shine” var en kommersiell flopp. Frida flyttade till Schweiz. 1988 gjorde hon en BBC-intervju men försvann sedan, gifte sig 1992 med en tysk prins.
   På 90-talet var ABBA-medlemmarna långt från varandra. Björn & Benny ställde sig överraskande på scen med U2. Efter samlingsalbumet ”ABBA gold” (1992), som sålde guld (5 milj ex), ökade intresset.
   Samma år gjorde engelska popbandet Erasure covers på ABBA. Sedan kom ABBAS stora revival på 90-talet. Som följdes av ”Mamma Mia” musikalen, disco/teater. Och ”Mamma Mia” filmen med bland annat Julie Walters. På filmpremiären 2008 samlades alla ABBA-medlemmarna.
   Och nu 2021. ”Voyage”. Abbatarer.
   Någon sa på slutet av dokumentären: ”They got the gift”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Big river” (Johnny Cash).



CHARLES BRADLEY: Soul of America (2012, YouTube, 1 tim)
TisdagsAkademien fick tipset till den här dokumentären av av Nikke Ström (en gammal skolkamrat till Akademi-ledamoten Janne).
   Den 62-årige svarte Charles Bradley brukade uppträda som James Brown Jr i peruk. Charles gick ner på knä precis som James Brown. Kallade sig för Black Velvet och hade en fantastisk soulröst som ska göra honom till en artist i eget namn.
   Han har en papegoja hemma i den kaotiska källaren. Vi får se honom spela i studion på radiostationen med eget band med blås.
   Kan dokumentären vara en soulig motsvarighet till ”Sugarman” ?
   Skivdebuterade som 62-åring på Daptone Records i New York. Dunham Records nämns också. Han provar skor med sin gamla mamma (eller mormor) som han tar hand om.
   Charles trodde länge att hans mormor var hans mamma.
   Bilder från NYC 1994, sjuk. Sov på tunnelbanan. Han lär sig skriva.
   Det är vinter och snö på filmbilderna. Hans bror Joseph dog 48 år gammal.
   Charles läser om sig själv och den nya karriären i tidningen: ”I thank God for this”
   Album ”No time for dreaming” släpptes 25/1 2011. Sold out. Låt: ”This world (is going up in flames)”.
   På slutet är han på väg till Europa. På JFK.
   Charles Bradley avled av magcancer 2017.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Willy the wandering gypsy and me” (Billy Joe Shaver).


En liten parentes i TisdagsAkademien tämligen seriösa verksamhet att titta på musikdokumentärer. Och en fortsättning på Olles låtval...



BILLY JOE SHAVER (Cinemax/Dailymotion/Zipper Bros Films, 2017, 27:37)
Inledningen på den tecknade filmen: ”The following is about real people and real events. However, due to passage of time and in some cases, indulgence in both controlled and illicit substances, details of some tales are a bit hazy”.
   Konstigt nog lever Billy Joe Shaver, men det var 2017. Han dog 2020.
   Gift tre gånger med samma kvinna.
   Bluessångaren Roguie Ray Lamontagne, låtskrivaren Don Mealer (Poobah) och låtskrivaren Kinky Friedman och skivproducenten Freddy Fletcher (bror/systerson till Willie Nelson) berättar i den snyggt tecknade historien.
   Kokain och skjutvapen spelar en stor roll i Billy Joes liv.
   Han växte upp med mormor. Mamman övergav Billy när det visade sig att han var en son.
   Billy Joe hamnade i Matamoros, på andra sidan gränsen i Mexiko. I fängelse. Förlorade fingrar i en sågmaskin.
   Kinky: ”Alla historier om Billy är sanna”.
   Mycket alkohol och droger. På väg till LA men hamnar i Nashville. Bobby Bare berättar.
   Han fick kokain av Waylon Jennings, LSD också.
   1972. ”Trodde jag var Jesus Christ”. Snack om låten ”Willy the wandering gypsy and me”. 1973 gjorde Waylon låten på albumet ”Honky tonk heroes”.
   Billy Gibbons (ZZ Top) uttalar sig.
   Billy Joe hamnade i Las Vegas, bruten nacke.
   Skilsmässa. Blev skjuten tre gånger (men i polisrapporten står det kniv). Dale Watson, skrev en låt om händelsen.
   Connie Nelson, Willie Nelsons tredje fru, berättar.
   Dick Deguerin, advokat, fick honom fri. Jag är ingen ”chickenshit” sa Billy.
   ”Not guilty” i domstolen. Skrev låten ”Wacko from Waco”.
   Willie Nelsons slutord: ”If you fail at something long enough, you'd become a legend”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Big boss man” (Jimmy Reed).



SINÈAD O'CONNOR: Nothing compares – en film om Sinead O'Connor (SvtPlay 2022, 1:35)
Vi såg den här dokumentären några veckor innan Sinéad O'Connors död i slutet på juli 2023.
   Vid dryga 20 års ålder var Sinéad O'Connor en av Irlands största stjärnor. Med rakat hår, blicken rakt in i kameran och en makalös röst tog hon över MTV med megahiten "Nothing Compares 2 U". Här får vi följa hur sångerskans val att tala ut om orättvisor och kritisera den katolska kyrkan fick henne att gå från stjärna till att bli fördömd i en stor del av världen. En film av Kathryn Ferguson.
   Filmen inleds med Kris Kristoffersons presentation av Sinéad på galan för Bob Dylans 30-årsjubileum som artist 1993. Hon möts med buanden och jubel. Kris beskriver henne som en artist med mod och integritet. Kramar henne och viskar ”Strunta i idioterna där ute”.
   Sinéad hade en otroligt problematisk barndom på Irland med en mamma som misshandlade henne. ”Musiken blev min terapi”. Mammans skivsamling blev ändå Sinéads tröst i bedrövelsen. Pappan gillade cello. Hon läste bibeln som liten.
   Vi får utdrag från en dokumentärfilm från 1967: ”Rocky road to Dublin”.
   Det här är en stark dokumentär om en stark artist som låter blyg men är så bestämd. ”Jävlas inte med mig”. Hon vägrade kompromissa.
   Efter sin problematiska bakgrund som ung blev Sinéad oregerlig och hade ett problembeteende. Hennes bror Paul Byrne spelade trummor i gruppen In Tua Nua.
   Gamla bilder från Portobello Road.
   John Reynolds, trummor, pratar. Pappa till Sineads första barn, sonen Jake.
   Skivdebuten ”The lion and the cobra” fick göras om. Hon hade en stark feministisk attityd. ”Befriande att skrika i sånger”. Traumaterapi.
   Den irländska grundlagen förklarar de otroligt gammalmodiga sederna.
   På Grammy-tillställningen 1989 hade hon Public Enemys logotype i huvudet.
   Och 1990 blev Sinéad allas älskling. Självförtroendet växte. Hon blev ikonisk men kunde inte besöka Irland på 13 år.
   Hon vägrade sjunga i programmet där USA:s nationalsång spelades. Protester över hela USA. Jämför med John Lennons ”More popular than Jesus” 1966. Det blev än mer protester när Sinéad rev sönder en bild på påven i amerikansk tv.
   ”Jag har lärt mig att älska mig själv”.
   Princes dödsbo vägrade låta hennes version av låten ”Nothing compares 2 U” spelas i dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Old and only in the way” (Charlie Poole).



GEORGE MICHAEL – ett porträtt (SvtPlay, 1:34, 2022)
George Michael föddes som Georgios Kyriacos Panayiotou; 25 June 1963.
   Den 25 juni 2023 skulle George Michael ha fyllt 60. I denna dokumentär berättas hans historia, genom arkivklipp och nyproducerade intervjuer med familj, vänner, kollegor och andra som på olika sätt fanns i hans närhet. En film av Simon Napier-Bell, i många år manager för Wham!, som redan på 60-talet var manager för bland annat Yardbirds.
   Bland de medverkande möter vi Stevie Wonder, Stephen Fry, Piers Morgan, Rufus Wainwright och Kenny Goss, George Michaels partner under många år. George Michael gick bort juldagen 2016.
   Inledningen på den här dokumentären ekar sorglig samtidigt som Stevie Wonder talar.
   Det börjar med Wham, och sedan Wham!, 1982. George Michael och Andrew Ridgeley hade varit kompisar sedan 12-årsåldern.
   Tom Robinson, även han homosexuell, uttalar sig mycket i programmet. Det är korta intervjuer med en rad olika människor.
   1983 kom Wham!-videor som uppmärksammades stort. Pappan var grekcypriot.
   Top of The Pops var ett viktigt program i England.
   1984. ”Wake me up before you go go”, sedan ”Careless whisper” som han skrev som tonåring. Första soloskivan. Samma år kom ”Last Christmas”. Vilka hits. George Michael blev Whams ansikte. Men kineserna var skeptiska.
   Sålde 15 milj album men George Michael blev inte lycklig för det.
   ”A diffrent corner” (1986), visade upp en annan sida.
   1986 splittrades Wham!. Duett med Aretha Franklin 1987, ”I knew you were waiting”. 1987: ”I want your sex”. 1987: ”Faith”.
   Gjorde 1988 års största turné. Och största albumet, ”Faith”.
   Han vägrade acceptera klädkod. Livet blev svårt att leva. Olycklig.
   1990: ”Praying for time” och ”Freedom”.
   ”Berömmelse är den största drogen”.
   Anselmo Feleppa, ny partner. ”Ett dåligt förhållande ger kreativitet”.
   1992. Konsert till minnet av Freddie Mercury.
   Rättstvist som gjorde att George hamnade på David Geffens Dreamworks-etikett.
   1996: ”Jesus to a child” och ”Spinning the wheel”.
   Han blev en skildrare av homosexuella mäns liv.
   Hans musik var som en ”dialog mellan höfterna och hjärtat”. Kenny Goss, ny partner.
   Han hamnade i krig med de engelska tabloidtidningarna. Förstörde sin stjärnglans.
   Slusats: Mörka demoner. Och mörkret vann.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”By the time I get to Phoenix” (Jimmy Webb).




KISS loves you (SvtPlay, 53 min, 2004)
Ursäkta, en bottennotering i TA:s långa historia. Majoriteten av de 53 minuterna handlar om alla Kiss-fans och hyllningsband till Kiss. Det blir både patetiskt och löjligt att se och höra folk uttrycka sin fanatism om ett band som spelar/spelade opersonlig hårdrock. Ingen medlem i TisdagsAkademien har någonsin varit Kiss-fan men vi vill på våra möten gärna utmana vår musikaliska smak genom att ibland se dokumentärer om musik vi inte har någon koll på. Och ibland blir det som sagt lite fel och mindre lyckat.
   Kiss skapade hysteri på 70-talet. Bandet har en hängiven skara av fans. Deras dyrkan är av närmast religiös karaktär. Bandet blev känt för sina teatraliska scenframträdanden med eld, blod och förstörda gitarrer. Jim Heneghans dokumentär utforskar fansens bindning till Kiss under en tioårsperiod som var avgörande för bandets karriär.
   Programmet börjar med att det spelas en låt från 1977 som heter ”Kiss loves you”.
   Handsome Dick Manitoba (The Dictators) och Dee Snider (Twisted Sister) uttalar sig i ämnet Kiss.
   Kiss dök upp 1973, under glitterrock-perioden, med målade ansikten blev de som ett nytt New York Dolls.
   1994 hade Kiss slopat sitt smink och publiken undrade om de finns.
   1995 var det en Kiss Convention, en mässa tillägnad gruppen Kiss.
   Lite barnsligt målade de fyra medlemmarna sina ansikten. Och även alla fans. Vi fick se barn som var Kiss-fans. ”Jag gillar Paul Stanley, han är snyggast”. Amerikanskt och sorgligt.
   Det finns många hyllningsband till Kiss. Strutter och Hotter Than Hell är två som framträder i programmet.
   Ett sant uttalande: ”Pengar är vad det handlar om”.
   En av killarna i ett hyllningsband: ”Det är min livsstil, inget ansikte”.
   1996. 58 länder sände presskonferensen med ett återförenat Kiss. De sminkar sig igen och ska ut på en världsturné med 192 konserter.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”The little white cloud that cried” (Johnnie Ray).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATS NORREFALK (Saga) 2014.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.