Tidigare blogginlägg

”Glitter, glögg & rock’n’roll”

”Glitter, glögg & rock’n’roll” (Parlophone/EMI, 1979)

Med Phil Spector som modell samlade skivbolagsmannen Kjell Andersson alla sina artister på svenska EMI till ett julalbum med både traditionella låtar och specialskrivet material, både rock, Svensktoppen, pop och instrumental musik. Givetvis ett tålamodskrävande ojämnt innehåll men också med så många raritetsstämplade spår att den borde finnas hemma hos varje skivsamlare.
   Här finns exempelvis två Ulf Lundell-inspelningar som inte finns någon annanstans. ”God Jul (är det nån hemma)” är en tämligen traditionellt bluesbaserad helt egen låt men som nog borde innehålla McKinley Morganfield bland låtskrivarna ty låt, arrangemang och melodi doftar väldigt mycket Muddy Waters.
   Hela den här skivan är inspelad under oktober och november 1979 och släpptes 28 november samma år. På låten kompas Lundell av det årets turnerande kompband med bland annat Janne Anderson och Yngve Hammervald på gitarr med den senare som överraskande solist.
   Lundells andra låt, ”Snart kommer änglarna att landa”, avslutar hela skivan och får här sin premiär i hans diskografi men skulle snart bli en av hans mest slitstarka och mest klassiska låtar. Som exempelvis final under åtskilliga turnéer år och decennier framöver. Under hela 80-talet, inte alls under 90-talet men dök överraskande upp igen som slutlåt på 2001 års konserter.
   Versionen på det här albumet är däremot unik och enligt skivetiketten på den julröda vinylskivan är det ingen speciell artist som framför den. Låttiteln ackompanjeras bara av låtskrivarnamnet U Lundell men sjungs av författaren som också spelar akustisk gitarr tillsammans med Peter O Ekberg och en kör som består av nästan alla artisterna som medverkar på skivan. Monica Forsberg sjunger till och med några versrader själv mycket känslosamt och inspelningen andas värme och gemenskap och den fina texten omfamnar verkligen lyssnaren.
   Nu var det inte just den här versionen på den här skivan som skulle göra låten så känd i fortsättningen ty nästan två år senare, 2 september 1981, spelade Lundell in samma låt igen på ett mycket proffsigare sätt med ett nytt band, där flera medlemmar hämtats från The Radio (med bland annat Jan Bark som det så strikt står på skivomslaget), och gav ut den på singel 2 december, lagom till julen.
   En annan klassiker som specialskrivita till den här skivan är Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit”. Just för att den helt saknar den där gemytliga julkänslan och egentligen bara andas ångest:

   Ljus i alla fönster
   färg i alla mönster
   och den lyser över allt
   men på gatan är det kallt, kallt, kallt

   Och butiker fylls av kärringar
   som springer runt och bär på små paket
   och utanför försöker barnen
   att se ut som om dom inget vet
   Och är du ensam då
   och du känner hur ensamheten smakar
   - och det smakar bara skit

   Snön den faller vit
   så vit, så vit

En så stark och typisk Magnus Lindberg-låt som gjordes mitt emellan två album, ”Som natt och dag” och ”Röda läppar”. För att låten inte helt skulle försvinna som en liten del på julskivan släpptes låten också på en Lindberg-singel till våren 1980, då som b-sida till ”Tiden bara rinner iväg”.
   Gyllene Tider hade våren 1979 skrivit kontrakt med EMI och ägnade hösten åt att spela in sin första skiva och skulle först två veckor efter den här julskivan hade släppts göra sin debut på EMI med singeln ”Himmel No 7”. Så gruppens medverkan på julskivan var deras riktiga EMI-premiär.
   Dels kompar gruppen Niklas Strömstedt på hans julkryddade poplåt ”Da’n efter da’n” och dels framför de själva sin egen ”24:e december”, en dämpad singer/songwriter-typisk låt med fin Crosby Stills Nash & Young-influerad kör. Även deras låtar är unika och gavs inte ut på annat sätt.
   Lundells manskap figurerade även på flera andra låtar på skivan. Gitarristen Yngve Hammervald gjorde en ”Albatross” (Fleetwood Mac)-liknande instrumental version av ”Stilla natt”, Janne Anderson Pop sluggar sig igenom en punkrockig ”Rudolf med röda mulen” och hela Lasse Lindbom Band gjorde en svensk version (med text av Per Gessle) av Roy Woods mästerliga jullåt ”I wish it could be Christmas every day” som då döpts om till ”Om jag bara fick en elgitarr till jul”.
   I övrigt gjorde Monica Forsberg, Lalla Hansson och Björn Skifs tämligen konventionella versioner av traditionella jullåtar. Och Peter O Ekberg tog upp ”Run, Rudolph, run” i en svensk version.
   På den här skivan gjorde även Anne-Lie Rydé färgstark debut som sångerska i den nya gruppen Extra som först året efter skulle debutera i eget namn. Här gör gruppen ett Lene Lovich/Nina Hagen-influerat framträdande. Anne-Lie skulle några år senare göra solodebut.
   Omslaget på ”Glitter, glögg & rock’n’roll” är också en historia. Där har (nästan) alla artisterna samlats för ett fotografi, taget av Torbjörn Calvero som presenteras med en Coca Cola-liknande logotype. Med Ulf Lundell sittande framför som en liten pojke och en blonderad Per Gessle strax till vänster om granen med en Halmia IK-halsduk om halsen.

Innehåll:
1. The Eminents - Ser du stjärnan i det blå
2. Ulf Lundell - God Jul (är det nån hemma?)
3. Niklas Strömstedt & Gyllene Tider - Dan före dan
4. Janne Andersson Pop - Rudolf med röda mulen
5. Magnus Lindberg - Snön den faller vit
6. Gyllene Tider - 24:e December
7. Monica Forsberg - Nu tror du på tomten igen
8. Extra - In i säcken
9. Yngve Hammervald - Stilla Natt
10. Lasse Lindbom Band - Om jag bara fick en elgitarr till jul
11. Janne Andersson Pop - Spår i snön
12. Lalla Hansson - Sjömansjul på Hawaii
13. Peter O.Ekberg – Spring, Rudolf , spring
14. Björn Skifs - Midnatt råder
15. Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

"Tip tap"

Tip Tap (Record Station, 1987)

Sedan Phil Spector till julen 1963 gav ut sin klassiska julskiva, ”A christmas gift for you”, med skivbolagets artister vill varje skivbolag med självaktning ge ut sin egen producerade julskiva. Det finns flera exempel genom tiderna och trenden har också spridit sig till Sverige. 1979 gjorde svenska EMI sin variant, ”Glitter, glögg och rock’n’roll”, och åtta år senare försökte lika svenska Record Station att upprepa den framgången med ”Tip tap” men lyckades väl musikaliskt sådär.
   På skivomslagets framsida fanns en skäggprydd tomte i solglasögon, en lätt ironisk passning till Phil Spector, och bland skivspåren trängdes de flesta av skivbolagets kända artister men också närbesläktade namn från andra bolag. Ibland under pseudonym och ibland under helt egna namn.
   Det börjar hemligt med The Jacko Family som framför ”Tip tap rap”, en mix av olika julsånger i raptempo elva år innan Petter gör debut. 80-talsinspirerat syntblås i en catchy melodi och uppenbart att det är Ratata-duon Mauro Scocco och Johan Ekelund, som producerat skivan, som ligger bakom pseudonymen. Och låtskrivarna har fått namnen Leo Topko och Johnny Oakland. Topco Music heter Scoccos förlag… Dessutom hade den här låten redan figurerat på Ratatas ”Se dig inte om”-singel 1986.
   Förutom sin egen ”Blå jul”, med gnällig röst, har Scocco tillsammans med Johan Kinde skrivit ”Den spanska grisen” som Östen Warnerbring framför i ett latinamerikanskt och soligt sound med synttrumpeten i högsta hugg.
   Pugh Rogefeldt har skrivit ”Farfar” som Monica Zetterlund sjunger. I ett arrangemang som påminner om en evergreen från 30-talet i en något modernare skrud och Pugh körar i bakgrunden. Låten fick i år oväntad aktualitet då Svante Thuresson spelade in den för sin ”Cool jul”-skiva.
   Orup gör religiös ironi av ”Herregud”, programmerad soul med trio i kören och tidstypiskt syntblås. En karriärledig Tomas Ledin gör en oväntat anspråkslös ”Visa din kärlek” i ett programmerat himmelskt arrangemang och Anna Nederdal sjunger med sedvanligt sval stämma ”Den stjärna jag höll.
   Ytterligare en rapinspirerad låt dyker upp mot slutet när Björn Skifs och Anders Glenmark möts i ett Mats Ronander-liknande arrangemang på ”Tomtens klagan”. Glenmark har skrivit musiken och Ingela Forsman har skrivit den fyndiga texten.
   Freda och Mikael Rickfors är skivans bästa ögonblick. ”Glädjetåg” är visa, rock och psalm på en gång och Basse Wickman-skrivna ”December” är fantastisk Rickenbacker-pop. Basse har för övrigt givit ut en demoversion av ”December” som bonuslåt på ”Gränsland”-albumet 1988.
   På ”Tip Tap” möts olika generationer av artister och det är skivans stora positiva intryck. Däremot har arrangemangen ett daterat sound som är svårt influerat av 80-talets syntiga och uppsvällda ljudbild.
   På en skiva som jag 1 december 1987 i Nerikes Allehanda lätt sågade med orden ”låtarna är skrivna med vänster hand, inspelade för döva öron med ett magert resultat av funkbagateller och naiva texter”.

The Jacko Family – Tip Tap Rap 1:57   
Orup – Herregud 3:58   
Mauro Scocco – Blå Jul 3:49   
Freda' – Glädjetåg 3:56   
Tomas Ledin – Visa Din Kärlek 2:42   
Anna Nederdal – Den Stjärna Jag Höll 2:27   
Mikael Rickfors – December 3:30   
Monica Zetterlund – Farfar 4:03   
Anders Glenmark, Björn Skifs Och Kockar Som Rockar – Tomtens Klagan 4:04   
Östen Warnebring – Den Spanska Grisen 3:34

/ Håkan

God Jul: Liam Grundy

LIAM GRUNDY: Christmas In Memphis (Three Kings In A Cadillac)

/ Håkan

God Jul: Good Harvest

GOOD HARVEST: Lonesome's Christmas

/ Håkan

"A very special Christmas"

A very special Christmas (A&M, 1987)

När man på 80-talet samlade olika artister, stjärnor och kända grupper på en och samma skiva handlade det väldigt ofta om insamlingsprojekt. Så också denna julskiva som i första hand samlade in pengar till en organisation som Eunice Kennedy (syster till president John F Kennedy) startade i början på 60-talet, Special Olympics International. 1968 genomfördes den första olympiaden för dessa utvecklingsstörda barn och ungdomar.
   Artisterna på den här 15 traditonella jullåtar långa skivan är genomgående världskända och 1987 stod på toppen av sin popularitet inom en mängd olika musikaliska genrer. Många av versionerna är specialinspelade för det här projektet vars initiativtagare och samordnare har varit den i alla sammanhang mycket kända skivproducenten Jimmy Iovine.
   Att det är just Iovine, känd från produktioner med bland annat Tom Petty, Patti Smith, Dire Straits, Willie Nile och Stevie Nicks, i producentstolen på så många spår på den här skivan har ju resulterat i många kvalitetshöjande produktioner. Med artister som tidigare annars inte har skapat så mycket mer än god och hederlig underhållning. Som exempelvis Pointer Sisters som här gör den numera klassiska ”Santa Claus is coming to town” till något stort med klockspel och allt. Och Madonna gör en evergreen-influerat framförande av ”Santa baby”.
   Bruce Springsteens långa version av r&b-låten ”Merry Christmas baby” spelades in live i Nassau Coliseum, Uniondale, New York 1985 och släpptes ursprungligen som singel-b-sida till ”War” 1986. Även Stings bidrag, den mjukt smeksamma psalmliknande ”Gabriel’s message”, hade förekommit tidigare på en singel-b-sida.
   Däremot var U2:s version av den fantastiska Phil Spector-låten ”Christmas (baby please come home)” helt nyinspelad 29 juli 1987 (mitt i sommaren!) på ett soundcheck i Glasgow. Och Darlene Love, som sjöng originalet, körar! En magisk låt, en magisk produktion och ett magiskt framförande.
   Love finns också med bakom Whitney Houston på den Iovine-producerade ”Do you hear what I hear”, en maffig traditionell soulgospeljullåt.
   Den här skivan släpptes 13 oktober 1987 och så sent som 8 augusti spelade Bon Jovi in Clarence Carters ”Back door Santa”.
   Den musikaliskt breda eliten av artister sänker väl helheten något men det är ändå intressant att höra både mjuk rock med Pretenders och Bob Seger, pop med Madonna och Alison Moyet, soulgospel med Whitney Houston och rapfunk med Run-D.M.C på samma skiva.
   Chrissie Hynde sjunger oemotståndligt sammetsmjukt på balladen ”Have yourself a merry little Christmas”. Och Alison Moyet gör en mycket värdig och hänsynslöst vacker version av 1700-talslåten ”The Coventry carol” och Stevie Nicks avslutande ”Still natt” tillhör skivans vackraste ögonblick.
   Det svårt elektroniska arrangemanget på ”Winter wonderland” kan inte göra Eurythmics rättvisa bland enbart trummaskiner och keyboards. Grymt svängiga Run-D.M.C. står också ut på skivan och på ”Christmas in Hollis” är en annan producentlegend iblandad, Rick Rubin.
   John Cougar Mellancamp, han kallade sig så 1987, har gjort allt själv med sitt band och har lyckats höja kvalitén på ”I saw mommy kissing Santa Claus” i sin folkrockigt charmiga framtoning. En av topparna på skivan. Bob Segers version av ”The little drummer boy” tillhör en annan av topparna. Maffig, stegrande och till slut storslagen med fina gitarrer av Rick Vito och Nils Lofgren.
   Bryan Adams tämligen konventionella version av ”Run Rudolph run” är faktiskt inspelad på Marquee Club i London 3 juni 1987. Även Bon Jovis liveinspelade ”Back soor Santa” tillhör det småtråkigt förutsägbara.
   Det här var den första skivan i en lång rad av ”A very special Christmas”-skivor som jag tror det har blivit sammanlagt sju olika upplagor av, alla med insamling till Special Olympics.

Innehåller:
1. Santa Claus Is Coming To Town - The Pointer Sisters
2. Winter Wonderland - Eurythmics
3. Do You Hear What I Hear - Whitney Houston
4. Merry Christmas Baby - Bruce Springsteen
5. Have Yourself A Merry Little Christmas - The Pretenders
6. I Saw Mommy Kissing Santa Claus - John Mellencamp
7. Gabriel’s Message - Sting
8. Christmas In Hollis - Run D.M.C.
9. Christmas (Baby Please Come Home) - U2
10. Santa Baby - Madonna
11. The Little Drummer Boy - Bob Seger
12. Run Rudolph Run - Bryan Adams
13. I Wish Everyday Could Be Like Christmas - Bon Jovi
14. The Coventry Carol - Alison Moyet
15. Silent Night - Stevie Nicks

/ Håkan

God Jul: The Bagari-Hayes Project

THE BAGARI-HAYES PROJECT: Christmas Day has come

/ Håkan

"Rött guld"

ULF LUNDELL: Rött guld (Parlophone/Warner)

TIDIGARE I HÖSTAS TOG JAG EMOT nyheten om Ulf Lundells samling med julrelaterade låtar som ett starkt skåpmatsdoftande album. Som ett försök att lite konstruerat bjuda på blott en ny låt, ”God Jul, hejdå”, tre nyinspelade gamla låtar och sedan i övrigt redan utgivna låtar. Jag var skeptisk fram till sekunden innan jag började lyssna och blev då nästan omedelbart övertygad och omvänd i min förutsägbara uppfattning.
   Dels tillhör det redan utgivna låtmaterialet inte den förväntade, redan så gott som uttjatade Lundell-repertoaren. Och dels har producenten Andreas Dahlbäck gjort närmast underverk med både ”Snart kommer änglarna att landa” och ”För brödfödans skull” plus den obskyra titellåten ”Rött guld” som första gången gavs ut i demoversion tillsammans med boken En öppen vinter 2010. Nytt och fräscht på samma gång.
   ”Snart kommer änglarna att landa” blev ju under oändliga turnéer en alltför förutsägbar finallåt att den med tiden förlorade sin fina välskrivna profil. Här är de enorma stråkarna och det övriga rangemanget upplyft en nivå och Lundell lyckades under inspelningarna i oktober att låta både ärrad och inspirerad.
   Det var inte så svårt att låta den nya inspelningen med komp från bandet lyfta den avskalade ”För brödfödans skull”, en anonym låt från albumet ”Skisser”, men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det var möjligt att förvandla den till en hel countryfolkmusikfestival. Här trängs fiol, banjo, mandolin, akustiska gitarrer, dragspel, tin whistle och mycket mer om utrymmet och det svänger brutalt. Så stor kreativitet att jag spontant förväntar mig att Ulf Lundell snart meddelar att han gör en turné i sommar. Fejkslutet på låten förstärker mina redan överväldigande känslor.
   Den nu fulländade versionen av ”Rött guld”-låten utklassar givetvis den ursprungliga demovarianten. Efter nästan Tom Waits-manér talar/sjunger Lundell som den 74-åring han är. Omgiven av bland annat en alldeles underbar fiol. Inspirerad dignitet som jag vill höra (och se) mer av i sommar...
   Den tidigare helt outgivna ”God jul, hejdå” är kanske lite för traditionellt skramligt bluesig för min smak men understryker textmässigt Lundells sedan lång tid bittra syn på julhelgen.
   Personligen hade jag nog inte protesterat om även ”Snön faller och vi med den”, från 1978, hade spelats in i en ny och fräsch version för i det här sammanhanget låter den lite slö och tunn fast Agnetha Fältskog sjunger duett.
   Men i övrigt tar jag mig igenom albumet utan att jag upplever de gamla låtarna som ren upprepning. Tre låtar från både ”En eld ikväll” (2003) och ”I ett vinterland” (2000), Lundells förmodligen allra bästa album, är ju ett bra urval. Titellåten från det senare albumet presenteras här i sin alternativversion där den nordska sångerskan Hilde Heltberg sjunger duett. Hilde avled 2011 i cancer.
   Dessutom gav ”Rött guld”-albumet mig ett nyintresse i låtar som den Phil Spector-inspirerade ”Låt det snöa” och ”Dhaulagiri”. Bara en sån sak.

/ Håkan

Håkans Pop säger God Jul!

DET STUNDAR JUL- OCH NYÅRSHELGER och jag ber, å Håkans Pops vägnar, att ta några veckors paus från de regelbundna kategorierna på denna sida. I min 40 album långa lista på favoritalbum utgivna 1973/74 publicerade jag igår #23 ( Ducks Deluxe), en intressant lista som redan på nästa års första dag (1 januari 2024) återuppstår och fram till maj nästa år kommer räkna ned till #1.
   Jag kan kittla den musikaliska nerven och berätta att nästa album på min lista, #22, är ett debutalbum med en amerikansk artist som numera, främst livemässigt, tillhör världens mest intensivt turnerande artister.
   Även Håkans Pops övriga regelbundna kategorier, Anders Erkman-fotografier och intressanta coveralbum, tar några veckors paus och återkommer under första veckan i januari.

UNDER RESTEN AV VECKAN FRAM TILL JULDAGEN kommer Håkans Pop drabbas av rena julhysterin. Jag kommer skriva om några nysläppta julskivor men också titta tillbaka på några legendariska album i ämnet. Jag inleder alldeles strax med en recension av Ulf Lundells "Rött guld". Och med ojämna mellanrum kommer jag fylla Håkans Pop med några julrelaterade YouTube-klipp.
   På juldagen blir det på Håkans Pop en regelrätt hyllning av Shane MacGowan (1957-2023) som just den dagen skulle ha fyllt 66 år.
   Nästa vecka kommer jag sammanfatta skivåret 2023 i detalj när jag som vanligt publicerar min årsbästalista på album som i år kommer omfatta hela 20 album..

GOD JUL OCH MERRY CHRISTMAS!



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN 1986.

/ Håkan

Best of 1973/74: #23. "Ducks Deluxe"

DUCKS DELUXE: Ducks Deluxe (RCA, 1974)

DUCKS DELUXE ÄR INTE BARA ETT fantastiskt fyndigt och snyggt namn på en engelsk grupp som mellan 1972 och 1975 var den kanske största och bästa representanten för den legendariska genren pubrock. I en historisk objektiv jämförelse kanske namn som Brinsley Schwarz och Kursaal Flyers uppfattas som viktigare men i min värld var (och är) Ducks Deluxe nummer ett av många olika orsaker.
   I 70-talets välbefolkade pubrockgenre, där det musikaliskt fanns plats för både pop, rock, country och annat, trängdes också många andra grupper (Chilli Willi, Ace, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads och många fler) men Ducks kom att bli mitt största favoritband.
   Under några år spelade Ducks fantastiskt fin men undanskymd poprock och var, visade det sig flera år senare, en plantskola för mer kända namn som Rumour, Tyla Gang och Motors och det har inte skadat bandets rykte gemnom åren.
   Bandet bildades under 1972 när gitarristen, sångaren och låtskrivaren Sean Tyla strålade samman med Martin Belmont, gitarr, Tim Roper, trummor, och Nick Garvey, bas. I samband med julfesten på Patti Pavilion i Swansea spelade Ducks Tylas låt ”Boogaloo babe” som blev gruppens skivdebut när den kom med på live-dubbel-10”-plattan ”Christmas at The Patti”.
   Det skulle ta ytterligare nästan ett år och åtskilliga spelningar innan bandet fick skivdebutera på helt egen hand. Singeln ”Coast to coast” var en fin försmak på debutalbumet ”Ducks Deluxe” som släpptes i februari 1974. Som nu, mycket rättvist, finns med på min favoritlista över bästa album som släpptes 1973 och 1974.
   Det ska tilläggas att jag, i nästan vanlig ordning, uppfattar bandets andra album ”Taxi to the terminal zone” som ännu bättre. En skiva som enligt etiketten släpptes 1974 men officiell releasemånad var februari 1975 och är därmed inte aktuell för min 1973/74-lista.
   Innehållet, låtarna och soundet på ”Ducks Deluxe” (1974) räcker med god marginal för en plats på min lista. De rockiga låtarna ”Coast to coast” och ”Fireball”, med Sean Tyla närmast mikrofonen, är kanske albumets starkaste representanter och båda gavs ut även på singel, dock utan någon som helst kommersiell framgång.
   Ducks Deluxe var inte bara en exemplarisk rockgrupp med Tyla som dominerande medlem men hans ”Daddy put the bomp”, ”Falling for that woman” och ”Too hot to handle” har ju rent souliga influenser. Men gruppen hade faktiskt tre sångare där Garveys mer popinfluerade låt ”Please, please, please” är en av albumets många höjdpunkter. Han sjunger även de lite snällare versionerna av ”It's all over now” och Eddie Cochrans ”Nervous breakdown”.
   Lite överraskande bidrar också gruppens fantastiske gitarrist, Martin Belmont, med sång på flera låtar och gör både gruppen och albumet till en överraskande varierad enhet. Och just den styrkan, som motsägelsefullt ledde till interna stridigheter, blev nog gruppens fall men ett album, den ovannämnda Dave Edmunds-producerade ”Taxi to the terminal zone” hann de med innan gruppen splittrades 1975.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.