Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATS RONANDER 1987.

/ Håkan

Olle gav nya albumet en levande prägel

OLLE UNENGE med vänner
Clarion Hotel, Örebro 29 augusti 2023
Konsertlängd: 19:07-20:13 (66 min).

I MORSE ”SLÄPPTE” OLLE UNENGE SITT SENASTE album ”Sånger från långsamheten” digitalt på landets streamingtjänster. Samma dag på kvällen var det dags för releasekonsert där Olle hade samlat sin orkester, som han lite anspråkslöst vill kalla Oskar Hansson (gitarr) och Janne Hedström (bas), och nästan alla gästartister som medverkar på skivan för en levande presentation av nämnda album..
   På skiva låter det tekniskt sett förbluffande bra och på scen blev det, mindre överraskande, en levande version av samma skiva med låtar i nästan samma följd som på albumet. På den mysigt designade scenen, som var utformad som ett vardagsrum, fick Olle hjälp av sex sittande musiker och sångerskor som perfekt lyckades fånga det lågmälda och genomgående akustiska soundet i låtarna.
   Förutom hörnstenarna Hansson och Hedström fanns där sångerskorna Karin Wistrand och Ida Blomqvist, dragspelaren Tommy Nilsson (som ersatte den fingerskadade Erik Mattsson som spelade på skivan) och den lågmälde trummisen Mats Fjellner som mest av allt spelade på en resväska(!).
   Olle är sedan många år en rutinerad scenartist som kan presentera låtar och mellansnack på ett både naturligt, spontant och kvicktänkt sätt som gav den rena presentationen av albumet en levande prägel.
   Efter de nio låtarna från nya albumet ville publiken på Clarion Hotel ha lite mer och vi fick då Olles svenska version av Hoyt Axtons ”Lightning bar blues” som han kallat ”I en trivsam liten bar”.


Det regnar på Mallorca
Vykort från Stockholm
En hyllning till den stora damen och hennes cafe
Låt Harry Dean Stanton sjunga 'Volver Volver'
Längs minnenas boulevard
Bach i regnet
I dårarnas gränd i Florens
Ballad på den ödsliga heden
De gröna kullarna

Extralåt:

I en trivsam liten bar

/ Håkan

”Sånger från långsamheten”

OLLE UNENGE
Sånger från långsamheten
(Playwood Productions)

OLLE, SOM PÅ SAMMA GÅNG RÅKAR vara både min vän och artist, har en förmåga att ändra förutsättningar varje gång han spelar in ett album i eget namn. Inget är varken heligt eller hugget i sten när han äntrar inspelningsstudion. Att förutsägbart upprepa ett musikaliskt recept eller helt enkelt kopiera tidigare succéer är inget som Olle vill göra. På sina numera tre soloalbum, som han har spelat in allt annat än solo eller ensam, har tillvägagångssätt ändrats vid varje tillfälle så att vi lyssnare varje gång blir så tacksamt överraskade av sound, arrangemang och musikalisk omgivning.
   Från ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014), som Olle till och från spelade in med tio andra musiker och sångare, via ”Pensionerade hippies & tatuerade sexpack” (2018), där Olle lämnade över ansvaret till de genuina studioproffsen Clas Olofsson och Fredrik Landh, till dagens aktuella albumrelease är det inte bara drygt nio år. Det är en förbluffande resa i musikalisk utveckling. Framåt, framåt men under kontrollerade och gärna långsamma former, ett utvecklingsskede som Olle högaktar.
   När det här albumprojektet satte fart var det en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Med tiden tillkom en och annan sporadisk gästartist men grundformen med enkla klanger, starka melodier och underhållande texter finns där som åtskilliga utropstecken.
   Under flera års tid har jag hört Olles nya sånger framförda live på bara tre man och det blir ingen större chock när jag lyssnar på de så kallade färdiga versionerna. De är först och främst utsökt inspelade i producenten Mats Fjellners studio i Hidingsta med den där ljuvligt gnistrande närvarokänslan i Oskars akustiska gitarr som största njutning.
   Sedan skadar det givetvis inte att få några vackra och effektiva röster (Karin Wistrand och Ida Blomqvist), ett dragspel (Erik Mattsson) och Uillean pipes (Christy O'Leary) som extra krydda i de genomgående fina sångerna. Producent Fjellner smyger omkring med några rasslande rytmer och förstärker ljudbilden på ett anspråkslöst och exemplariskt sätt. Inte ens någon enstaka elgitarr stör arrangemangen.
   Någon beskrev för några år sedan Olles sånger som textburen musik och poesin, rimmen, historierna och de lite överraskande ordvändningarna är och har alltid varit hans personliga signum och når på det här albumet, som för övrigt ges ut enbart digitalt, sin absoluta höjdpunkt. Lyssna bara på berättelserna som utspelar sig på olika håll i geografin, Spanien, Grekland, Irland (förstås!), Italien, Stockholm och Viby. En i sanningens namn intressant resa som här presenteras med både underhållande och engagerande elegans.
   Det är för mig svårt att riktigt peka ut höjdpunkterna på ett låtmaterial som håller jämn och hög nivå men det är omöjligt att förbise ”Låt Harry Dean Stanton sjunga Volver Volver” och ”En hyllning till den stora damen och hennes cafe” (Olle gillar långa titlar...). Karin Wistrands sång förgyller den förstnämnda och det ovannämnda överraskande elgitarrsolot kryddar den andra.
   Två andra låtar som har svårt att lämna hjärnan är ”Bach i regnet”, med det inledande och avslutande klassiskt skolade akustiska gitarrsolot, och ”De gröna kullarna”, med säckpipa och tin whistle, där Olles fascination för den irländska ön möter hans svenska poesi.

/ Håkan

Best of 1973/74: #39. "Insane asylum"

KATHI McDONALD: Insane asylum (Capitol, 1974)

RUNT 1970 BÖRJADE KÖRSÅNGERSKOR, OCH FÖR ALL DEL också några körsångare, bli väldigt eftertraktade i pop- och rockmusiken. Det började nog i Delaney & Bonnies turnésällskap, fortsatte bakom Leon Russell och fulländades i hans samarbete med Joe Cocker och den legendariska turnén Mad Dogs & Englishmen. I körgemenskapen som uppstod, huvudsakligen svarta sångerskor (Merry Clayton, Claudia Lennear, Sherlie Matthews, Clydie King, Venetta Fields med flera), fanns det så småningom också plats för den Seattle-födda vita sångerskan Kathi McDonald.
   Sjöng som 16-åring i The Bellingham Accents och redan som 17-åring skivdebuterade Kathi i gruppen The Unusuals med den Sonny & Cher-liknande duetten "Babe, it's me". Fortsatte sjunga i lokala grupper innan hon 1969 hamnade i Ike & Tina Turners berömda kör Ikettes. Året efter blev hon medlem i Big Brother & the Holding Co där hon fick den inte helt avundsvärda uppgiften att ersätta Janis Joplin. På det här soloalbumet hörs det tydligt på flera låtar att Kathi har påverkats av Joplins sätt att sjunga.
   Kathi hamnade sedan alltmer i studiosvängen och sjöng på skivor med Freddie King, Leon Russell och Don Nix innan hon 1972 också blev en av många framträdande kvinnliga sångerskor på Rolling Stones "Exile on Main Street" där hon körade på "All down the line".
   1972 sjöng hon också på Nils Lofgren-gruppen Grins tredje album "All out", som producerades av David Briggs, och just där misstänker jag att planerna på Kathis soloskiva grundlades. Neil Young-producenten Briggs producerade hennes skiva och Kathi delade vid den här tidpunkten dessutom manager (Art Linson) med Grin. Jag tror det var den noteringen som en gång, säkert några år efter release, fick mig att köpa den här skivan.
   Därför är det heller inte så överraskande att hitta Lofgrens namn och typiska gitarrsound på skivan. Andra så kallade gitarrfantomer på skivan är Neal Schon, från Santana som just hade bildat gruppen Journey, och Ronnie Montrose, som just hade startat sitt eget band Montrose. Och John Cipollina, just då Copperhead-gitarrist, hade lockat med sig stora delar av det bandet inklusive Pete Sears som spelar bas och keyboards samt har arrangerat skivan.
   Sears är engelsmannen som bland annat spelade på Rod Stewarts tidiga album och sedan emigrerade till USA och hamnade i superpopulära Jefferson Starship. Det var faktiskt vid inspelningen av Kathis skiva som Pete träffade medlemmar från den gruppen och gick med. En annan tillfällig Copperhead-gitarrist, relativt okände Mark Unobski (egentligen Unobsky), spelar huvudroll på låten "Freak lover" som han också har skrivit.
   Musikerinformationen på skivan är något rumphuggen. Ingen trummis anges på något spår och på annat håll har jag hittat namnet Aynsley Dunbar, ett annat Journey-relaterat namn, och duettrösten på titellåten, en av Willie Dixons mindre kända låtar, tillhör Sly Stone.
   Kathi har onekligen en stor och ibland gapig röst som avslöjar hennes rötter i blues- och gospelkretsar. Hon är något mindre framträdande som låtskrivare. Tillsammans med Sears har hon skrivit två låtar, bland annat låten med den fantasieggande titeln "Bogart to Bowie".
   I övrigt är skivan fylld av covers, genomgående kraftfullt tolkade, från olika håll. Från hitdoftande poplåtar som "To love somebody" och "(Love is like a) Heat wave" via 50-tals-rockare som "Heartbreak hotel" och Eddie Cochrans "Somethin' else" till blueslåtar som titellåten och "If you need me". Originallåten "Threw my love away" tillhör också den genren och är överraskande stark.
   Fast mest intressant av allt covermaterial är "Down to the wire", Neil Young-låten som en gång i tiden (1966) spelades in med Buffalo Springfield men förblev officiellt outgiven fram till 1976, alltså två år efter den här skivan. Kathi McDonalds version, snabbare än originalet, är därför mäkta exklusiv.

/ Håkan

Lolita Pops rockmusik i det fantastiska nuet

Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Carina Österling
Foto: Jan-Åke Siljeström


Foto: Jan-Ola Sjöberg


LOLITA POP
STAFFAN HELLSTRAND & THE NOMADS
Stadsträdgården, Örebro 25 augusti 2023
Konsertlängd: 19:02-20:13 (LP, 71 min) och 20:33-21:33 (SH, 60 min)
Min plats: Stående på gräset 8 m från scenen (LP), olika platser (SH).

ATT DET REGNAR PÅ ROCKKONSERTER i Örebro är en oskriven lag sedan decennier tillbaka, det vet vi som har bevakat Ulf Lundell, och på fredagskvällen blev konsertpaketet med Lolita Pop och Staffan Hellstrand ännu ett vädermässigt lågvatten(!)märke i stadens konserthistoria. Men det hindrade inte rockmusiken som slungades ut från scenen att vara en befrielse medan regnmolnen hotade som mest.
   Den här fredagskvällen var det inte bara vädrets makter som pekade fel när Lolita Pop återvände till sin forna hemstad. På den havererade sommarens mest konsertintensiva kvällar fick evenemanget slåss om uppmärksamheten med andra artister, Veronica Maggio/Miriam Bryant, Banditos och Titiyo, på olika håll i Örebro. Men det var en regndyrkande(?) och rockälskande publik som stående mötte det numera legendariska bandet. Beskrivningen stående ovationer fick en ny dimension ty få ville sätta sig på de blöta sittplatserna...
   Efter förra sommarens succéturné begränsar sig Lolita Pop i år till bara två framträdanden. På torsdagskvällen värmde gruppen upp i Stockholm på Skansens Galejan, även då med Hellstrand som kompades av garagerockarna i The Nomads.
   Efter bara en konsert i ryggen lät det sensationellt bra om Lolita Pop redan från start i Stadsträdgården. Ljudteknikern Joe Vegna hade skruvat till ljudet mirakulöst snyggt eller var det skinande vackra och effektivt rockiga soundet ett resultat av en lärdom att musikaliska ljud färdas extremt gynnsamt i fuktig luft?
   Fuktigt på gränsen till blött var det besvisligen under konserten för oss i publiken medan vätan trängde sig innanför regnkläder och ner i oskyddade byxor medan den fantastiska liverockmusiken gjorde allt för att få oss på andra positiva tankar.
   Dagens Nyheters recensent beskrev Lolita Pop på konserten i Stockholm som en mycket relevant grupp i dagens svenska rockklimat och jag kan bara hålla med till hundra procent. Lolita Pop live 2023 har inte tillstymmelse till nostalgi i sitt sound utan framförandet och presentationen på Stadsträdgårdens scen var verkligen rockmusik i det fantastiska nuet.

FRÅN GRUPPENS ”HÄRFÖRARE”, den sedvanligt fantastiska sångerskan Karin Wistrand, via de lika fantastiska gitarristerna Sten Booberg (se höger) och Benkt Söderberg som flankerade henne till den tajta kompduon, basisten Rickard Donatello och trummisen Bobo Ölander, befinner sig dagens Lolita Pop på all time high. Och jag vill gärna framhålla de två sistnämnda som tillför de annars så gitarrbaserade arrangemangen med både framträdande insatser (bas) och svängig tyngd (trummor). Samspelet mellan Booberg och Söderberg var, mindre överraskande, lika flexibelt och stundtals hisnande som under tidigare decennier.
   Sedan 2019 har jag upplevt Lolita Pop på scen en handfull gånger med låtlistor som har varit nästan statiska med få förändringar men på fredagskvällen fick jag höja på mina våta ögonbryn flera gånger. Redan från start kom överraskningen med ”Skepp kommer lastat” som jag kanske inte har hört med bandet sedan 1988 när de också inledde med den låten.
   Vid ett tillfälle, under andra delen av konserten, grävde Lolita Pop rejält djupt i sin diskografi med lite låtmässig nostalgi som följd när de efter varandra framförde två låtar från sin allra första singel från 1981, ”Kärlekens pedaler” och ”Guld här?”, där bandets tidiga lite mer experimentella profil kom till sin rätt.
   Sedan var det nytt, för mig åtminstone, att Lolita-repertoaren innehöll tre covers inklusive två Television-låtar där ”Days”, från det bandets andra album, var en härlig överraskning.
   Efter otaliga konserter på senare år med med Staffan Hellstrand som soloartist var det för en gångs skull befriande att höra honom i rockmusikalisk högljudd miljö i det återförenade samarbetet med The Nomads. Staffan har ju en förmåga att bli en svensk Neil Young när gitarrerna har elektrisk sladd. Så var också fallet i fredagskväll när han med gitarristerna Hasse Östlund och Nix Vahlberg bredvid sig bjöd på hårda versioner av sina hits, inklusive ”Fågel blå” som extralåt, som avslutade konsertkvällen på Stadsträdgården.


Skepp kommer lastat
Långa tåg
Mind your eye
Fåglar av is
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Bang your head
Släng katten i väggen
Days
Here she comes
Kärlekens pedaler
Guld här?
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter

Extralåtar

Hey winner
See no evil

/ Håkan

Covers: Matthews Southern Comfort

MATTHEWS SOUTHERN COMFORT: The Woodstock album (Must Have Records, 2023)

HISTORIA: NÄR IAN MATTHEWS LÄMNADE Fairport Convention i januari 1969 spelade han, tillsammans med ett gäng engelska studiomusiker, in ett soloalbum som han döpte till ”Matthews Southern Comfort”. Precis när Ian släppte albumet, januari 1970, bildade han ett band som fick samma namn, Matthews Southern Comfort, som när andra albumet kom, ”Second spring” sommaren 1970, släppte en cover på Joni Mitchells låt ”Woodstock” som dock inte fanns med på albumet men blev en fantastisk kommersiell succé, etta på Englandslistan.
   På sätt och vis följer Ian upp den framgången 53 år senare och gör, tillsammans med tre holländare, under samma gruppnamn ett coveralbum med Woodstock som minsta gemensamma nämnare, den rekordstora musikfestivalen 1969 alltså. Han har valt att göra covers på låtar som alla förekom på festivalen. På skivomslaget har han nämnt artister/grupper som framträdde med låtarna och då kan det tyckas märkligt att se artistnamn som Joe Cocker, The Band, Richie Havens, Santana, Tim Hardin och John Sebastian fast det bevisligen (se nedan) är andra artister/grupper som har gjort originalen till låtarna.
   Hursomhelst är det musikaliskt ett väldigt lyckat album. Ian (som sedan 1989 stavar sitt förnamn Iain) har inte försökt att göra några stora personliga versioner av sina låtval. Men som ett gott hantverk har han tillsammans med sina tre holländska vänner, B J Baartmans, Eric Devries och Bart De Win, spelat in skivan under två veckor förra sommaren i en holländsk studio.
   Den låt som i arrangemang verkligen skiljer sig från originalet är Canned Heats ”Going up the country”. Där originalversionens framträdande flöjt är ersatt av Bart De Wins vilt spelande dragspel och därmed förändrat soundet till cajun.
   I övrigt är det få spår som överraskar. Det skulle möjligen vara B J Baartmans fint spelade slide och Eric Devries sång som ibland får ta förstastämman på låtarna.

1. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
2. Bad Moon Rising (John Fogerty)
1969. Singel med Creedence Clearwater Revival.
3. Purple Haze (Jimi Hendrix)
1967. Singel med Jimi Hendrix Experience.
4. 4 + 20 (Stephen Stills)
1970. Från albumet "Déjà Vu" med Crosby, Stills, Nash & Young.
5. This Wheel's On Fire (Bob Dylan/Rick Danko)
1968. Singel med Julie Driscoll, Brian Auger and The Trinity.
6. Goin' Up The Country (Alan C Wilson)
1968. "Going up the country" från albumet "Living the blues" med Canned Heat.
7. High Time (Jerry Garcia/Robert Hunter)
1970. Från albumet "Workingman's dead" med Grateful Dead.
8. I-Feel-Like-I'm-Fixin'-To-Die Rag (Joe McDonald)
1965. Singel med Country Joe and The Fish.
9. Get Together (Chester Powers)
1964. Från albumet "Back in town" (som "Let's get together") med The Kingston Trio.
10. Evil Ways (Sonny Henry, felaktigt Clarence "Frogman" Henry på skivan)
1967. Från albumet "Bobo motion" med Willie Bobo.
11. If I Were A Carpenter (Tim Hardin)
1966. Singel med Bobby Darin.
12. Everyday People (Sylvester Stewart)
1968. Singel med Sly & the Family Stone.
13. Spinning Wheel (David Clayton-Thomas)
1968. Från albumet "Blood, Sweat & Tears" med Blood, Sweat & Tears.
14. Darlin' Be Home Soon (John Sebastian)
1967. Singel ("Darling be home soon") med The Lovin' Spoonful.
15. My Generation (Pete Townshend)
1965. Singel med The Who.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTOTTA (Varmare Än Körv) 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #40. "Bolla och rulla"

PUGH ROGEFELDT & RAINROCK: Bolla och rulla (Metronome, 1974)

UNDER DEN KOMMANDE SÄSONGEN på Håkans Pop kommer jag att försöka sortera upp, analysera och rangordna de bästa albumen som släpptes under 1973 och 1974. Vid upprepade tillfällen kommer jag förmodligen notera att artisterna eller grupperna släppt ännu bättre skivor än just under 1973/74. Den devisen kommer upprepas många gånger och den gäller också när det handlar om Pugh Rogefeldt, den svenska popikonen som så tragiskt gick bort innan sommaren i våras.
   Pugh hade ju en fantastisk start på sin karriär när han redan 1969 debuterade med den första popklassikern på det svenska språket, ”Ja, dä ä dä”, och fortsatte producera starka album som på allvar tillhör svensk musikhistoria. Jag har i tidigare skriverier utnämnt hans ”Hollywood”-album (1972) till Pughs definitiva höjdpunkt.
   Som skivproducerande och intensivt turnerande artist avslutade Pugh 70-talets första halva med det geniala liveprojektet ”Ett steg till” hösten 1974, turnépremiären i Örebro är min fjärde största konsertupplevelse i min hemstad. Skivorna däremellan, ”Pughish” (1971), ”Pugh on the rocks” (1973) och dagens huvudämne ”Bolla och rulla”, kanske i en jämförelse kan graderas som mellanalbum men alla fulländar Pughs unika halvdecennium som något mycket stort och viktigt.
   Efter den musikaliskt framgångsrika ”Hollywood”-skivan började Pugh turnera med rockgruppen Nature, med bland annat Lasse Wellander och Mats Ronander, under 1972 och några månader in i 1973. Ett intensivt turnerande gjorde att Pugh ”varvade ned” den kreativa ådran och släppte ett coveralbum (”Pugh on the rocks”) istället för att utnyttja det unika samspelet med Nature och göra ännu ett högkvalitativt rockalbum. Vi kan bara lyssna på Nature-samarbetet på de båda singlarna ”En gång tog jag tåget bort” (med Ulf Lundells text) och ”Slavsång” och förstå att vi just då gick miste om ett mästerverk på album.
   Efter Nature återförenade sig Pugh 1973 med sitt lokala kompband från Västerås, Hjärtans Ungar, som han hade turnerat med från slutet av 1969 fram till och med 1971. Ett band som då innehöll Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. Men 1973 blev Pughs bror Ingmar Rogefeldt ny gitarrist och bandet bytte namn till det något proffsigare Rainrock.
   Det nya samarbetet skulle först resultera i en lång uppmärksammad sommarturné och ett helt nytt album med Pugh-originallåtar, ”Bolla och rulla”, som spelades in mellan november 1973 och februari 1974 med ännu en gång Anders Burman som producent.
   ”Bolla och rulla” är alltså inte Pughs allra bästa ögonblick som skivartist men innehåller ändå några av hans allra bästa, mest kända låtar som tillsammans med övrigt låtmaterial skapade ett album för en publik som under 1974 upplevde Pugh & Rainrock live och uppskattade energin hos Sveriges just då mest personliga liveattraktion.
   ”Hog farm”, en av Pughs stora klassiker och en låt som skrevs redan 1972, inleder albumet och har blivit modell för ett genomgående rockinspirerat album med mycket livekänsla fast den är inspelad i Metronomes berömda studio i Stockholm. Låten skulle bli en av hörnstenarna på den kommande ”Ett steg till”-turnén i december 1974 och som även har blivit obligatorisk i Pughs liverepertoar sedan dess.
   ”Dinga linga Lena”, albumets andra mycket kända Pugh-låt, blev också en av Pughs mest uppmärksammade livelåtar under många år. På studioinspelningen spelar den ursprunglige gitarristen Ringström, hans enda framträdande på skivan.
   Jag minns även albumets titellåt från otaliga Pugh-konserter under 70- och 80-talet. En låt som inleder albumet och sätter den genomgående rockiga tonen, med tuffa elgitarrer, på hela skivan.
   Pugh kom alltså fram som den revolutionerande artisten som sjöng rock och pop på svenska. Men han var också först i Sverige med att presentera en lekfull och hälften på allvar stil på sina låtar. Andra albumet ”Pughish” sjungs ju delvis på ett låtsasspråk och den där lätt experimentella ambitionen finns också på ”Bolla och rulla”-albumet.
   På de för den tiden extremt långa låtarna ”Pansar och blod” och ”Kajans sång”, 6:33 respektive 7:51, tar Pugh ut svängarna ordentligt med långa solon på munspel och gitarr. Kommersiellt självmord kanske men med producenten Burmans rutinerade hjälp fungerar det.

/ Håkan

The Blands nya grymt svängiga arrangemang

THE BLAND
Stallbacken, Örebro 19 augusti 2023
Konsertlängd: 17:16-18:27 (71 min)
Min plats: Sittande vid bord ca 10 m från scenen.

NAMNET PÅ GRUPPEN THE BLAND hade nog tynat bort i det allmänt bräckliga minnet innan de på lördagseftermiddagen stod på den minimala scenen mitt på Stallbacken i det centrala Örebro. Jag fick leta i minnets alla vrår och upptäckte en fantastiskt intressant Live at Heart-konsert på festivalens sista kväll. Sedan dess har jag upplevt The Bland sporadiskt några gånger i olika sammanhang, minst fyra år senast.
   På den tiden ville jag gärna understryka att The Bland delvis hade örebroanknytning, 3/5-delar vid ett tillfälle. Enligt sångaren och talesmannen Axel Öberg var den kvoten just nere i 1/3-del.
   Medan minnet av The Bland långsamt återvände blev inledningen på lördagens eftermiddagskonsert, på ett så gott som överfullt Stallbacken, ändå musikaliskt överraskande. De hårt markerade karibiska rytmerna förvånade mig inledningsvis och med både en framträdande trumpet, tvärflöjt och bongotrummor i bandet svängde det genomgående grymt om The Blands nuvarande sound som jag fortfarande vill placera i en intressant och personlig popgenre.
   Så här en dag efter konserten lyssnade jag kort på gruppens senaste album ”La Hata Vitoye” och förstår att jag har missat The Blands nya riktning i den musikaliska världen där rytmer och taktfasta arrangemang gör sig hörda. Därav min förvåning under den dryga timmen långa konsert som tog mig med viss storm från början till slut.
   Sexmannabandet The Bland, med sångaren Öberg i spetsen för de underbart skickliga instrumentalisterna, hade onekligen ambitioner att också musikaliskt blanda friskt under sin konsert. Vid ett tillfälle mitt i konserten (runt 17:40) höll det på att mynna ut i ren jazzrock inklusive ett basssolo från Johan Sund. Hörde jag inte också spår av gospel vid något tillfälle? Men musiker och Öberg höll sig ändå på mattan i sin presentation av dagens aktuella The Bland-sound.
   Med de hårt svängiga arrangemangen i minnet förstår jag att The Blands liverepertoar igår främst representerades av senare låtmaterial men mot slutet av konserten fick vi ändå ett eko av bandets tidigare liv.
   Första extralåten ”The weight”, som framfördes galant med flera olika sångare, påminde om The Blands tidiga karriär när de alltid fick stå ut med jämförelser med The Band tillsammans med otaliga andra band just då. Lustigt nog spelades samma låt som extralåt för en dryg månad sedan på exakt samma ställe när Dimpker Brothers uppträdde.
   Sedan stängde The Bland konserten definitivt när de dammade av några äldre dängor, som jag glömt låttitlar på, från bandets tidiga repertoar. Både sångmässigt och musikaliskt bländande.

/ Håkan

Jag rangordnar 50 år gamla albumfavoriter

Ser ni, Håkans Pop-läsare, "1973" lika otydligt som jag kanske det finns anledning att följa med på min resa när jag under nästa säsong rangordnar mina albumfavoriter från 1973 och 1974.

”IT WAS 50 YEARS AGO TODAY...” ÄR EN parafras på första raden i en låttext som inleder ett av musikhistoriens mest berömda album men är också ett uttryck som har blivit allt vanligare bland musikintresserade människor som vill titta i backspegeln. Det har på något sätt blivit på modet att blicka tillbaka just 50 år och då uppmärksamma fantastiska album som fortfarande lever och har hälsan i behåll. Musik som aldrig blir gammal och artister och grupper som ständigt behöver en påminnelse.
   Vill man vara cynisk kan man titta på Englandslistan i augusti 1973, alltså ganska exakt 50 år sedan, och konstatera att Gary Glitter toppade singellistan under tre veckor. Då tappar jag för en stund lite inspiration i mitt nya projekt, att återupptäcka 50 år gamla album, men det producerades naturligtvis så mycket mer och mycket bättre musik att minnas från den tiden som det finns anledning att positivt återvända till .
   Efter en ovanligt intensiv sommarsäsong på Håkans Pop, med uppdateringar varje vardag, blev det lite paus och vila den här veckan. Just nu laddar jag nämligen för nästa säsong, den 16:e(!) i ordningen sedan starten i augusti 2007, som kanske inte så överraskande kommer innehålla ännu en tillbakablick i musikhistorien.
   Jag tänkte hänga på den där vågen att musikaliskt blicka 50 år tillbaka i tiden. Jag har under hela sommaren grottat ner mig i en massa olika 50-åriga album som defintivt inte skäms för sig idag. Som vanligt gör jag det lite mer omfattande och med en lite mer djupdykande ambition. Jag tänker under nästa Håkans Pop-säsong 2023/2024 rangordna och recensera mina 40 albumfavoriter från åren 1973 och 1974. Från plats 40 på måndag till plats nummer ett i maj nästa år.
   Minnet är ju som det är, bräckligt på många sätt och kanske lika otydligt som bilden ovanför, och tiden har ju ett hemskt perspektiv som på ett märkligt sätt ständigt tycks krympa. Har man, som undertecknad, levt ett antal decennier kan det ibland vara svårt att skydda sig från den rent nostalgiska känslan när jag lyssnar på musik men jag ska i möjligaste mån känna temperaturen på de 50 år gamla albumen med dagens mått mätt.
   Listan på mina 40 favoritalbum från 1973/74 symboliserar den bästa musiken från de åren ur mitt perspektiv. Och jag hoppas att ni trogna läsare delar mina åsikter – ibland. Start på måndag alltså.

PÅ HÅKANS POP UNDER DEN NÄRMASTE säsongen, 2023/24, kommer jag fortsätta att uppmärksamma artisters och gruppers coveralbum. Recensera skivorna och noggrant notera innehåll och registrera originallåtarna.
   Och kommer även skriva om några Tribute-skivor, album där artister hyllar någon låtskrivare eller annan artist.

JAG KOMMER OCKSÅ ATT UNDER nästa säsong fortsätta publicera gamla fina fotografier från min saknade vän Anders Erkmans (1958-2020) stora arkiv. En bild i veckan.

VÄLKOMNA TILL HÅKANS POP 2023/24!

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.