Tidigare blogginlägg

Live at Heart 23: Bästa fem konserterna

Ett återförenat Waldemaar, med Martin Bengtsson längst fram vid mikrofonen, bjöd på personlig poprock med både bra låtmaterial och ett härligt explosivt sound.

DET HAR FÖR MIN DEL VARIT ETT intensivt Live at Heart i år, 19 konserter och två diaserter. En stundtals lyckad festival och jag har haft tur, det handlar ofta om det, och upplevt ett flertal väldigt bra konserter. Utanför nedanstående rangordnade Topp 5 finns de två mycket intressanta diaserterna, med Martin Hederos och Mariam Wallentin, som jag minns med glädje.
   Av de konventionella konserterna jag såg och hörde var det dessa fem som gav mig mest:

1. WALDEMAAR, Coco Thai 1 september
Martin Bengtssons koncept gjorde en tung comeback under årets Live at Heart. Ett återförenat Waldemaar slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt. Martin kompades av Anders Jakobson, trummor, Gabriel Rådström, bas, och Max Koldenius, gitarr, och det grymma soundet var en befrielse, en underbart levande höjdpunkt på festivalen.
   Låtmaterialet hade en tidlös poprockig prägel. Explosivt och helt underbart!


2. BRO MESA, Makeriet 2 september
Miljön kunde ha varit bättre, Live at Heart-publiken fick konkurrens av Makeriets nattklubbsfolk och många var nyfikna på Kristinehamnsgruppen. Det var trångt på gränsen till stökigt.
   Bro Mesas klart countryfierade rockmusik är värd all uppmärksamhet. Sångaren Joakim Hildingsson med band stod på jordnära fötter och sjöng lika naturligt på både svenska och engelska.


3. A.S. FANNING, Örebro Teater 1 september.
Irländaren Fanning byggde upp en enorm stämning med sina musiker, gitarristen stod på knä på scengolvet och framkallade suggestiva toner och keyboardsspelarens skimrade ljud fyllde upp hela Örebro Teaters fina lokal. Med en röst som påminde om både Lou Reed och Leonard Cohen gav A.S. långsamheten ett ansikte. Det var rockmusik utan trummor.
   Fannings uppträdande i Nikolaikyrkan nästa kväll var inte lika imponerande. Sound, låtar och arrangemang försvann i ett tråkigt eko.


4. DEN SVENSKA SYNDEN, Makeriet 31 augusti.
Johan Persson, gitarristen och pianisten som spelat med Lars Winnerbäck under Hovet-tiden och gjorde en turné (2009) med Ulf Lundell, gömmer sig bakom det här skumma namnet. En intressant låtskrivare som spelade piano och akustisk gitarr.
   Hans låtar är kanske inte det mest udda i i svensk poprock-genre men jag uppfattade att nästan varje låt, som blev min premiär för Den Svenska Synden-repertoaren, under 30-minutersuppträdandet hade kvalitéer i låtskrivandets ädla konst.


5. EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, STÅ Pinxtios & Vänner 30 augusti.
Degerforsaren Eddie är så mycket mer personlig än den ofta förekommande jämförelsen med Winnerbäck som han har fått leva med. Live blev det än mer imponerande där nya låtar, bland annat senaste singeln ”Howth” (som handlar om en ö utanför Dublin), och hans lilla kompband med Andreas Tysk, elgitarr, och Tim Wallbom, slagverk och lite akustisk gitarr, förstärkte framtidstron på Eddies karriär.

/ Håkan

Live at Heart 23: Anders Jakobson

Anders Jakobson, min vän webdesignern och grindcoretrummisen, gav poprockiga Waldemaar tyngd och dignitet.

ÅRETS LIVE AT HEART ÄR SLUT men minnet av konserten med Waldemaar kan inte riktigt lämna mitt medvetande. Det finns fler än en anledning att rikta strålkastarna mot mannen bakom trummorna: Anders Jakobson. Han och jag var arbetskamrater på Nerikes Allehanda i minst 15 år innan jag lämnade tidningen 2012 men vi har hållit regelbunden kontakt under alla år. I sin roll som webdesigner var det han som sommaren 2007 föreslog att jag skulle registrera www.hakanpettersson.se och ha en blogg på den adressen.
   22 augusti 2007 var det premiär för Håkans Pop-bloggen och på den tekniska sidan är Anders, av väldigt naturliga skäl, helt ansvarig och en otrolig trygghet i en värld som brukar beskrivas med 1:or och 0:or. Namnet på bloggen härstammade från Håkan Pop som då hade varit mitt alter ego i typ 35 år.
   Men det var egentligen inte den delen av Anders Jakobsons historia som jag tänkte berätta här utan hans ”karriär” som trummis för jag blev i fredagskväll väldigt imponerad av hans driv, tyngd och dignitet bakom trummorna som faktiskt var okänt för mig. Trots att vi har känt varandra i nu säkert 30 år har jag aldrig upplevt Anders live tidigare. Och det beror säkert på att hans roll som dödsmetall-trummis aldrig snuddat min horisont.
   Anders var ju känd, för att inte säga världskänd, för sina insatser i Nasum, mellan 1992 och 2004, som i historieböckerna beskrivs som ett grindcoreband vars genre för mig är helt okänd. Sedan 2014 har Anders spelat i Axis Of Despair vars sound han med egna ord beskriver som ”arg musik”.
   I Waldemaar, dramatikern och manusförfattaren Martin Bengtssons grupp, fick Anders chansen att spela ”vanlig” rock, visserligen adrenalinstinn och högljudd men ändå melodisk, och blev den trygga hörnsten som varje levande rockgrupp borde ha. Han såg till synes helt avslappnad ut men blev motorn som lyfte Martins låtar till himlen. Inte sällan med hjälp av basisten Gabriel Rådström, gitarristen Max Koldenius och Martins scennärvaro i centrum längst fram.
   Jag var egentligen oförberedd inför Waldemaars framträdande. Hade missat gruppens ursprungliga karriär för nio år sedan och albumet ”Schizolectric” (2022) är nog lite för experimentell för mina timida ögon. Med de lågt ställda men ändå intresserade förväntningarna tog Martin och gruppen mig med storm med sitt poprockiga sound. Och när jag nu lyssnar på nya singeln ”Joko”, som fanns med live, kan jag tro på en lovande framtid för den återförenade gruppen. Suggestiv tyngd, det doftar lite Bowie och har en hitmässig detalj (”boom boom boom” i refrängen) som är genial.
   Jag har hört att det finns inspelningsplaner för gruppen i höst, bland annat ett par låtar, ”The weekend” och ”Dead end”, som också fanns med i liverepertoaren i fredags. Och Martin har en hög med andra mer eller mindre färdiga låtar.

PS. Anders har lovat att göra Håkans Pop lite mer mobilanpassad i framtiden. Skål för det!

/ Håkan

Best of 1973/74: #38. "Ozark Mountain Daredevils"

OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M, 1973)

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gång i tiden "sprang på" det här albumet, debutskiva med ett för mig då okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag på min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta på skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades från USA i samma genre.
   Jag kunde på många sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det långa fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen på ett producentnamn som nästan på egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles två första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var något för mig utan att ha hört en enda låt. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville få det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsåren gjorde några missar men känslan att gå hem från skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan från plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfångsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hårt tummat idag!) med sångtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, återigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in på samma legendariska plats. Det är sådana tecken som blir ett framgångsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande åren i mitten på 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan på skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas också tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade på bandets flesta skivor från "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var också exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, från Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade också en längre karriär i musikbranschen bakom sig. Både som a&r och manager innan han blev anställd producent först på Elektra Records och sedan, från 1970, på A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan på Ozarks-skivans första låt, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar på plats. En typisk countryrocklåt i både melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsång och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i någon snäv musikalisk fålla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare på miljöbilderna i textbladet är det på landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten långt från både Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet långt från ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhållande och variationerna i låtmaterialet gör lyssnandet så mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation på sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver låtarna, ofta på egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från Linköping till Kristinehamn

Stephan Berg med band bjöd på en konsert i fullformat på lördagseftermiddagen.

ÅRETS UPPLAGA AV LIVE AT HEART avslutades på lördagen med en sedvanlig musikalisk mix som till viss del fick symbolisera hela festivalens utbud. Min ambition, som jag optimistiskt förkunnade i Nerikes Allehanda i torsdags, att uppleva upp till 30 konserter på årets Live at Heart och nu kan jag berätta att jag hann med ”bara” 17 plus två diaserter.
   Lördagens Live at Heart-arrangemang inleddes på Stallbacken på eftermiddagen med sydamerikansk kultur i huvudrollen. Chilenaren Yuri Yaniz (se bild till höger) sjöng sånger som ”Gacias a la vida” och berättade om bland annat Victor Jara som för nästan exakt 50 år sedan, september 1973, mördades vid militärkuppen i Chile.
   Efter det tänkvärda arrangemanget gick vi in på Makeriet för en konsert under tidsmässigt ovanliga förhållanden. Där satt Stephan Berg med sitt stora band med fyra musiker, två körsångare och en rad gästartister, bland annat Boris René. En konsert i fullformat, nästan två timmar inklusive paus, och många covers som ”Mercury blues”, ”Nutbush city limits” och Doobie Brothers ”Takin' it to the street”.
   Efter matpaus i hemmet, då det stora lastbilsflaket med Trio Elétrico svängande rytmer, passerade Stortorget med högljudd underhållning.
   Sedan begav jag mig ut i vimlet för att njuta av allehanda musikaliska nöjen. Med artister som hade sina rötter i städer som Linköping och Kristinehamn:




SIMON LINDSTRÖM, Coco Thai 2 september 2023.
Det är inget fel när den unga generationen med artister som har inspirerats av Håkan Hellström och Linköpingsbon Simon Lindström är en av dessa. På skiva är det ganska tydligt var han har hämtat sin inspiration men live blev det musikaliskt genomgående rockigt framför de fyra killarna i bandet.
   Repertoaren avslöjade kanske inte någon stor personlighet men Simon, i lång lugg och snygg outfit, gjorde allt för att bjuda på mycket energi när han stundtals gick ned på knä för att avslöja sitt ärliga syfte som rocksångare.




DONOVAN KEITH, Clarion Hotel 2 september 2023.
Under den ganska magra beskrivningen ”Pop” avslutade Austin-sångaren Donovan Keith sina tre framträdanden på årets Live at Heart med en hårt soulsvängig konsert på Clarion Hotel. Med hjälp av ryktet från sina tidigare uppträdanden hade han lockat mycket folk till hotellfoajén där det var trångt, svettigt och dansvänligt i publiken.
   Med en ukulele i sina händer och ett fyrmannaband, inklusive en saxofonist, bakom sig bjöd Donovan på både underhållande mellansnack och kraftfull taktfast soulinfluerad musik.




MOHLAVYR, Clarion Hotel 2 september 2023.
Ulrika Mohlin, som hon egentligen heter, gör vad jag brukar beskriva som musikalisk teater där hennes sånger smälter samman med mellansnacken och kombinerar det stora allvaret med lekfulla harmonier som engagerar.
   Mohlavyrs piano och lite dragspel spelade musikaliskt den stora huvudrollen men tillsammans med cellisten Silia Hahne blev upplevelsen som vanligt både speciell och unik.


Foto: Olle Unenge
A.S. FANNING, Nikolaikyrkan 2 september 2023.
Irländaren Fanning gjorde mig nästan mållös på ett tidgare Live at Heart-uppträdande på Örebro Teater i fredags. Så personligt och så musikaliskt starkt att jag ville uppleva magin igen. Men jag gick till Nikolaikyrkan med skräckblandad glädje ty lokalen är inte soundmässigt den enklaste. Jag har i kyrkan genom åren upplevt både magi och katastrofer.
   Och tyvärr slogs mina optimistiska förhoppningar i spillror. Det var ingen katastrof med Fanning men hans atmosfäriska arrangemang, med keyboards och den mörka långsamma stämman i rösten som huvudroll, blev till ett elakt eko och det var, från min position bakom kyrkbänkarna, svårt att ens höra Fannings mellansnack.




BRO MESA, Makeriet 2 september 2023.
Jag vill väl inte påstå att det var jag som lockade publik till ett mer än fullsatt Makeriet sent på lördagskvällen. Jag hade ju offentligt (i lokaltidningen) lovat en bra konsert med Kristinehamnsgruppen Bro Mesa som jag har upplevt live ett antal gånger tidigare.
   Nu var det väl en lite väl stor nyfikenhet kring Bro Mesas klart countryfierade rockmusik där Live at Heart-publiken trängdes fysiskt med nattklubbspubliken medan sångaren Joakim Hildingsson,med sitt band, stod på jordnära fötter och sjöng lika naturligt på både svenska och engelska.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från diasert till schlagerpop

Magnus Sundells diasert med Mariam Wallentin och Martin Hederos som gästmusiker.

IBLAND LÖPER VERKLIGHETEN INTE ihop med historien. Efter en upplysande timme om sydamerikansk kultur med musikalisk underhållning av Yuri Yaniz, på Stallbacken, och sedan en eftermiddagskonsert, alldeles nyss, med Stephan Berg Band sätter jag mig ned för att försöka minnas vad som utspelade sig på Live at Heart på fredagskvällen.
   På pappret, den fysiska egenhändigt klottrade fusklappen, såg fredagskvällen på Live at Heart ut att bli den musikaliskt mest intressanta. Vi hade fyllt varje konserttimme med ett namn och gav oss ut i ett regnigt och blött centrum. På jakt efter förhoppningsvis oförglömliga liveupplevelser och jag kan lova att jag fick närvara vid ett par konserter som tillhör det bästa som jag överhuvudtaget sett och hört på Live at Heart.
   Magnus Sundells diasert med Mariam Wallentin i fokus blev den underbart underhållande timme som jag trodde. Med Martin Hederos som inspirerad gästmusiker visade Mariam upp sina kvalitér både med ord och sång.
   Innan tillbakablicken på gårdagskvällen vill jag avslöja några planerade programpunkter för lördagskvällen men det är i högsta grad skrivet i stjärnorna. Kanske Simon Lindström, kanske Donovan Keith, Mohlavyr, absolut A.S. Fanning igen, absolut Bro Mesa och sedan kanske tröttheten slår till...
   Nu till fredag på Live at Heart:



Ida Gratte på Kvarteret & Co. 2 september 2023

IDA GRATTE, Kvarteret & Co 1 september 2023
Kom lite sent till konserten, Sundells diasert drog ut lite på tiden, och kastade jag mig in i den rockklubbsliknande lokalen där en lätt kaxig tjej framförde sin personliga popmusik till komp av en extra sångtjej, trummor och elgitarr. Uppfattade textraden ”heja på AIK” ungefär samtidigt som ÖSK gjorde mål på tv-skärmarna inför glada krogbesökare på övriga krogen.



Irländske AS Fanning på Örebro Teater.

A.S. FANNING, Örebro Teater 1 september 2023
En snabb promenad i hällregn till Örebro Teater där irländaren A.S. Fanning stod på scenen. Men först träffade jag en tjej (Lena Johansson)i baren som en gång i tiden, på 80-talet, sjöng i hårdrockgruppen Lifeline. Utvecklade lite minnen innan A.S. (riktigt förnamn är oklart...) med en gitarrist och en klaviaturkille till komp.
   Det byggdes upp en enorm stämning mellan A.S. och musikerna, gitarristen stod på knä på scengolvet och framkallade suggestiva toner. Med en röst som påminde om både Lou Reed och Leonard Cohen gav han långsamheten ett ansikte. Det var rockmusik utan trummor. Suggestivt långt upp i taket på den fina teatern.
   Han sjöng en egen låt som heter ”Carmelita”. Inte Warren Zevons sång fast han lite mystiskt hade lånat en textrad (”I'm strung out on heroin”...) från originalet. Men det var inget som störde ty Fanning är jag intresserad att höra igen. Han sjöng en fin sång om Louis Armnstrong som också satte sig i minnet.



DSH5 på ett fullkomligt fullpackat Clarion Hotel.

DSH5, Clarion Hotel 1 september 2023
Jag kom till ett fullständigt fullsatt Clarion där DSH5, tänk att jag nästan glömt att bandet en gång i tiden hette David Södergrens Hot Five, skulle framföra en rad låtar av sin gamla repertoar. Det mnest intressanta för mig med konserten var att få se om pianisten/dragspelaren Erik Mattsson med sitt trasigt skadade finger kunde vara med. Och mycket riktigt, längst till vänster stod han - och spelade akustisk gitarr.



En mästerlig rockurladdning med gruppen Waldemaar med Martin Bengtsson vid mikrofonen.

WALDEMAAR, Coco Thai 1 september 2023
Kvällens, och kanske hela festivalens, absolut mest intressanta konsert utspelade sig på Coco Thai 22:00. Då stod ett till viss del återförenat Waldemaar och slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt.
   Sångaren och bandledaren Martin Bengtsson hade omgivit sig med musiker, Anders Jakobson, trummor, Gabriel Rådström, bas, och Max Koldenius, gitarr, och det grymma soundet var en befrielse, en underbart levande höjdpunkt på festivalen. Två före detta arbetskamrater i absolut högform och speciellt Anders (som för övrigt har designat Håkans Pop-bloggen!) som jag aldrig har upplevt live tidigare. Till synes helt avslappnad gav han både tyngd och dignitet åt gruppsoundet medan Martins låtar hade en tidlös rockig prägel. Explosivt och helt underbart!



Kvällens avslutning med allsångschlagerpop med åtta personer starka Bon Martin.

BON MARTIN, Clarion Hotel 1 september 2023
Återigen en promenad genom stan, över Storbron och förbi Stortorget till Clarion Hotell där konsertkvällen skulle avslutas med ett stort band (sju män och en kvinna) i något som liknade ett after work-liknande framträdande. Sångaren Martin Hedlund skuttade runt på scenen, flaxade vilt med armarna och uppmanade till allsång.
   Uppenbart ett partyband med låtar som hade de där typiska ”You can't hurry love”-takterna men så dags, mellan 23 och 24 på kvällen var det lite sent för party och dans.

/ Håkan

Live at Heart 23, fredag: Bildspecial

ETT KORT, MYCKET KORT, SAMMANDRAG av fredagskvällen på Live at Heart. En bildspecial:




Magnus Sundells diasert med Maryam Wallentin och Martin Hederos som gästmusiker.


Ida Gratte på Kvarteret & Co.


Irländske A.S. Fanning på Örebro Teater.


DSH5 på ett fullkomligt fullpackat Clarion Hotel.


En mästerlig rockurladdning med gruppen Waldemaar med Martin Bengtsson vid mikrofonen.


Kvällens avslutning med allsångschlagerpop med åtta personer starka Bon Martin.

JAG ÅTERKOMMER TIDS NOG MED DETALJERAD rapport lite senare.

/ Håkan

Live at Heart 23: Från diasert till drömsk pop

Foto: Olle UnengeÅrets Live at Heart pendlar från en intressant diasert med Martin Hederos...


…till rena sambafestivalen utomhus.

ANDRA KVÄLLEN PÅ ÅRETS LIVE AT HEART inleddes med en diasert (dialog+konsert) där Magnus Sundell mötte pianisten och mångsysslaren Martin Hederos i ett samtal med musikaliska inslag på Konserthuset. Mycket underhållande, mycket upplysande.
   Den här programpunkten, i regi av studieförbundet Bilda, hade sin premiär på Live at Heart 2017 och har, vad jag förstår, blivit mycket uppskattat. Magnus har med en avslappnad men ändå koncentrerad ton samtalat med både artister, låtskrivare och musiker.
   Den dryga timmen långa mötet med Martin Hederos, som i sin karriär har spelat allt från jazz till rockmusik, gav verkligen allt. Vi fick hela hans historia från barndom via punk, Soundtrack Of Our Lives och folkmusik till kompositör av musik till tv-serier. På viola och flygel fick han visa sina flyhänta kvalitéer.
   På kvällens diasert i Konserthuset 18:00, där Magnus möter Mariam Wallentin, kommer Hederos också att medverka som musiker.
   Torsdagskvällen på Live at Heart blev efter den nästan omtumlande upplevelsen med Martin Hederos lite lätt rumphuggen då logistik och inställda konserter försvårade planeringen. Som gjorde att vi efter Konserthuset stannade till på Stortorget där det var rena sambakarnevalen i både färger och taktfast musik.
   Makeriet blev nästa anhalt med två konserter av olika prägel innan vi sa god natt för att ladda batterierna inför fredagens program som enligt plan är fullmatad med intressanta artister och grupper. Ida Gratte, A S Fanning, Hannes Aitman och Waldemaar för att nämna några.
   Men först en liten tillbakablick på gårdagskvällen:



DEN SVENSKA SYNDEN, Makeriet 31 augusti 2023
Bakom det här lite hemligt skumma namnet döljer sig artisten Johan Persson, gitarristen och pianisten som spelade med Lars Winnerbäck under Hovet-tiden och gjorde en turné (2009) med Ulf Lundell. Men han uppträder nu under namnet Den Svenska Synden som ibland kan vara en gruppkonstellation men till Live at Heart kom Johan med bara sitt piano och akustiska gitarr.
   Han är en intressant låtskrivare som med både text, melodier och röst kunde förmedla sitt kunnande på ett uppenbart starkt och personligt sätt live. Hans låtar är kanske inte det mest udda i poprock-genren men jag uppfattade att nästan varje låt, som blev min premiär för Den Svenska Synden-repertoaren, under 30-minutersuppträdandet hade kvalitéer i låtskrivandets ädla konst.
   Som pianist äger Johan kanske inte Martin Hederos, aktuell jämförelse, enorma talang men den personliga klangen i själva låtskrivandet räcker långt.
   Johan inledde med att presentera programförklaringen för Den Svenska Synden. ”Det handlar om livet och döden och lite kärlek”. ”Kom så lurar vi döden” (som jag tror att den heter...), ”Någonstans längs vägen Sunne-Gustavsberg”, ”Den allra sista färden”, ”En sista sång för dig” och ”Jag släpper dig fri” blev kvällens stora behållning för mig på Live at Heart.



NAOMI WIEHE, Makeriet 31 augusti 2023
Lite lockad av efternamnet, hon är dotter till Thomas Wiehe, spärrade jag upp både ögon och öron inför Naomis uppträdande. Tillsammans med medmusikern Ida Bergqvist, 5-strängad banjo och elgitarr, gjorde Naomi ett självsäkert men ändå ödmjukt intryck i sina mellansnack och framförde sina låtar på både akustisk gitarr och piano.
   I programpresentationen fanns beskivningen ”drömska akustiska arrangemang” kring hennes låtar men jag tyckte att jag hörde melodiska höjdpunkter i min första kontakt med hennes låtmaterial som hon själv presenterade som bräcklig pop. Med låttitlar som ”Don't stay too long”, ”Vissna”, Finns inga stjärnor i stan”, ”Flingor i april”, ”Slita mig isär” och ”Juni”.

/ Håkan

Onsdag kväll på Live at Heart 23

TEKNIKEN (INTERNETPROBLEM) SATTE IGÅR krokben för min första dagsrapport från Live at Heart. Därför kommer det under fredagsförmiddagen två dagsrapporter, om både onsdags- och torsdagskvällen, på Håkans Pop. Först om vad jag upplevde under Live at Hearts första kväll:


Gruppen Savion på Live at Heart-invigningen.


Festivalgeneralen Martin Qvarfordt och sångerskan Karin Wistrand talade på invigningen.

FÖRSTA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 23: FRÅN INVIGNING TILL BLUEGRASS

FÖRSTA KVÄLLEN PÅ EN NY UPPLAGA av Live at Heart är på förhand alltid ett oskrivet blad men inleddes i år som sig bör med stor invigning i Foajén på Konserthuset. Inbjuden av festivalgeneralen Martin Qvarfordt gjorde att jag kände mig lite tvingad att mingla bland andra ”prominenta” personer.
   Fick ett glas bubbel och hälsade på Benke, Olle, Diasertchefen Magnus Sundell, Christer, Ferna, Rolle, Mohlavyr, LG och många andra, fick ta chefredaktör Anders Nilsson i hand och blev till slut intervjuad (se klipp nedan) av Nerikes Allehandas Kristina Eriksson. Se klipp från gårdagens lokaltidning nedan.
   Invigning från scen, tal av Qvarfordt, Karin Wistrand presenterade vinnaren av årets Musikörat, Nathalie ”Cleo” Missaoui, som dock inte var på plats.
   Vi fick också några smakprov från årets program på Live at Heart när Caspar Camitz och gruppen Savion gjorde två korta framträdanden.
   Tre politiker fick också utrymme på scenen för att säga några väl valda ord innan vi avslutade minglandet och tog oss ut på stan för att uppleva ännu mer levande musik på musikställen i det centrala Örebro. Nytt för i år är att artister och grupper bara har 30 minuter på sig för att presentera sin musik. Mindre tid för musik men mer tid för alla stackars musiktekniker som ska byta förutsättningar på varje scen inför varje ny artist/grupp.
   Mellan konserterna på Clarion Hotel träffade jag Live at Heart-pionjären Johannes Nilsson (se bild till vänster där han samtalar med Olle Unenge), han som tillsammans med Anders Damberg 2010 drog igång festivalen för tretton år sedan. Johannes är numera Umeå-bo och berättade om sitt liv långt norrut med mycket kultur och musik. Och ska under årets festival medverka på seminarier och paneldebatter, en annan stor och viktig del av Live at Heart som jag aldrig har upplevt.
   Min upplevelse av Live at Heart under onsdagskvällen blev, förutom de små invigningssmakproven, fyra konserter på två olika ställen.


Olle och jag fick avslöja våra planer på årets Live at Heart i torsdagens Nerikes Allehanda.




Eddie Lövholm Eriksson blev första artist i årets program.

EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, STÅ Pintxos & Vänner 30 augusti 2023
Jag upplevde degerforsaren Eddie live redan på förra årets Live at Heart och upptäckte en artist och låtskrivare som var så mycket mer personlig än den vanliga jämförelsen med Winnerbäck som han har fått leva med.
   Live blev det än mer imponerande i år där nya låtar, bland annat senaste singeln ”Howth” (som handlar om en ö utanför Dublin), och hans lilla kompband med Andreas Tysk, elgitarr, och Tim Wallbom, slagverk och lite akustisk gitarr, förstärker framtidstron på Eddies karriär.
   Off stage berättade Eddie att han på senare produktioner jobbat med producenten och förre örebroaren Anton Sundell som är ett hett namn i musikbranschen.



Harvig på Clarion Hotel.

HARVIG, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Pop från Skåne med den Malmöfödda sångerskan och låtskrivaren Hannah Harvigsson i centrum. I en liten udda sättning med två kvinnliga keyboardspelare bredvid sig gjorde hon ett personligt intryck. Trallvänliga låtar och en hes nästan förkyld röst gav den skånska accenten ytterligare en dimension.



Maria Alvebro med band fortsatte kvällen på Clarion Hotel.

MARIA ALVEBRO, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Vi blev kvar på hotellet hos teknikern Robban Damasdis välmixade scenljud. Enligt programmet skulle Stockholmstjejen Maria Alvebro sjunga Folk/Country-genren men vi fick uppleva lite mer soulgospelkryddad pop med en liten religiös prägel. Ett livligt band, plus två körtjejer förstärkte det intrycket.



...och Kings Cross Stringband avslutade den på samma scen.?*

KINGS CROSS STRINGBAND, Clarion Hotel 30 augusti 2023
Den bluegrass-doftande kvartetten Kings Cross Stringband fick avsluta vår första Live at Heart-kväll. Ett sprudlande glatt gäng som spelade old time music på mandolin, akustisk gitarr, en modern ståbas och banjo och sjöng med en frejdig energi som fick hela Clarions foajé att gunga. Killarna på mandolin och banjo spelade sina instrument mycket skickligt och kvickt och tjejen på bas följde med i det ofta uppskruvade tempot.
   Repertoaren hade naturligtvis amerikanska rötter från kanten av Appalacherna men det fanns också utrymme för överraskningar. En låt från 70-tals-gruppen Sjön Sugers skivor, ”Doften” och den avslutande versionen av Pink Floyds ”Another brick in the wall” blev också uppskattade.

JAG ÅTERKOMMER STRAX med en rapport från Live at Hearts torsdagskväll.

/ Håkan

Covers: Susanna Hoffs

SUSANNA HOFFS: The deep end (Baroque Folk, 2023)

THE BANGLES-MEDLEMMEN SUSANNA HOFFS gör också soloskivor och har på fem av sina åtta album i eget namn har hon ägnat sig åt covers. Jag har lite överraskande missat hennes coveralbum tidigare, bland annat har hon gjort tre album tillsammans med Matthew Sweet (alla med titeln ”Under the covers”) och förstår att jag måste ta mig i kragen och lyssna ifatt. Men jag börjar med den allra senaste skivan som släpptes i våras.
   ”The deep ends” inleds på ett väldigt förutsägbart och ospännande sätt med Stones-låten ”Under my thumb”, både låtval och arrangemang blir opersonligt och konventionellt och skapar inte någon större nyfikenhet inför fortsättningen. Med rutinerade producenten Peter Asher vid spakarna låter det förstås proffsigt och välarrangerat men jag saknar ofta det personliga uttrycket.
   Men ”The deep end” blir inte uteslutande repriser av gamla 60-talsklassiker utan är innehållsmässigt fylld med huvudsakligen tämligen aktuella låtar med artister som jag normalt sett inte har någon koll på. Till namn känner jag naturligtvis till Ed Sheeran och Billie Eilish men har inte lockats att lyssna tillräckligt för att bilda mig en uppfattning av deras karriärer. Däremot är namn som Holly Humberstone, Jay Oladokun, Phantom Planet, Dodie och några till helt nya i min värld. Och jag tror inte jag kan bedöma det materialet på djupet. Men det är skinande vacker pop som klingar samstämmigt med Susanna Hoffs hela karriär.
   Då är låtval som Squeezes fina ”Black coffe in bed” och Denny Laines gamla ”Say you don't mind” mer bekanta utan att Susanna har lyckats tolka dem på ett helt eget sätt. Och avslutningen på albumet är kanske i tråkigaste laget när hon gör Lesley Gores ganska uttjatade ”You don't own me” och Yazoos ”Only you” för att tillfredsställa den alltför breda lyssnarskaran.

1. "Under My Thumb" (Mick Jagger/Keith Richards)
1966. Från albumet "Aftermath" med The Rolling Stones.
2. "Deep End" (Benjamin Francis Leftwich/Holly Humberstone/Rob Milton)
2020. Singel med Holly Humberstone.
3. "If You've Got a Problem" (Joy Oladokun/Ian Fitchuk/Peter Groenwald)
2021. Från albumet "In Defense of My Own Happiness" med Joy Oladokun.
4. "Afterglow" (Ed Sheeran/David Hodges/Fred Gibson)
2020. Singel med Ed Sheeran.
5. "Time Moves On" (Alex Greenwald)
2020. Singel med Phantom Planet.
6. "Say You Don't Mind" (Denny Laine)
1967. Singel med låtskrivaren.
7. "Black Coffee in Bed" (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
1982. Singel med Squeeze.
8. "West Coast" (Jason F Schwartzman)
2008. Från filmen "Cloverfield" med Coconut Records.
9. "Would You Be So Kind" (Dorothy Clark/Joseph Wander)
2017. Från ep:n "EP" med Dodie (Dorothy Clark)
10. "When the Party's Over" (Finneas O'Connell)
2018. Singel med Billie Eilish.
11. "Pawn Shop" (Brandy Clark/Troy Verges)
2016. Från albumet "Shelley Skidmore" med Shelley Skidmore.
12. "You Don't Own Me" (David White/John Madara)
1963. Singel med Lesley Gore.
13. "Only You" (Vince Clark)
1982. Singel med Yazoo.

/ Håkan

Jag älskar och jag hatar Live at Heart

OM JAG GENERALISERAR SÅ ÄLSKAR JAG musik. Om jag samtidigt vill säga min åsikt om musikfestivalen Live at Heart, som inleds i Örebro idag och är en överdos i levande musik, vill jag lite provokativt påstå att jag både älskar och hatar festivalen.
   För det första är det en djungel av musik med artister och grupper som jag till stor del aldrig har hört talas om. Men för det andra är det en folkfest när publiken byter spelställe varje timme och det är just då stor chans, eller risk, att man stöter på någon man känner som har tips på någon konsert med en artist/grupp som man har missat i planeringen. En händelse som kan komma att stjälpa hela den noggrant planerade kvällen. Men det kan också, om man vill se det positivt, resultera i en fantastisk musikalisk upplevelse.
   Jag (och min hustru Carina) har på lite olika sätt upplevt varje Live at Heart sedan den lite anspråkslösa premiären 2010. Första åren, i Anders Dambergs och Johannes Nilssons kärleksfulla regi, var det en sprudlande intressant festival med många lågprofilerade, men musikaliskt femstjärniga, amerikanska artister på programmet. Det gjorde att man med glädje tog sig, nästan stressigt, mellan spelställen och nya intressanta 40-minuters-konserter.
   Det går att följa mina tidigare Live at Heart-upplevelser här på Håkans Pop, se under kategorin ”Live at Heart” till höger på sidan.
   Med åren har mycket av den mest intressanta musiken i mina öron urholkats men festivalen har ändå varit en i högsta grad levande upplevelse och nu står jag (och Carina) i startgroparna för ännu en under fyra dagar och lika många kvällar lång festival. Och det ser på ytan ut att resultera i massor av nya bekantskaper på artistsidan. Som betyder att det krävs många timmar av planering och research för att hitta de stora musikaliska tillfällena i ett program som numera endast är digitalt och lite för modernt för våra gamla utslitna ögon och stillastående hjärna.
   När vi till slut laddade ner Live at Heart-appen så kan man ganska enkelt planera sin festival men det krävs research och det krävs lyssning för att på förhand kunna identifiera det man är mest intresserad av.
   Med programmet i mobiltelefonen låter jag (se stora bilden ovan) hustrun notera alla, och ännu okända, artist/gruppnamn med klockslag och spelställe för att till slut resultera i en fungerande personlig festivalguide.
   Det är många namn på vår tilltänkta festivalupplevelse men det är som vanligt fler konserttillfällen som vi missar. Jag gjorde en gång i tiden ett snabbt överslag på hela Live at Heart-programmet och kom fram till att jag enligt planen skulle se och höra 25-30 konserter – men att jag också missade cirka 300... Det är den bistra verkligheten när det gäller Live at Heart men det finns ändå förhoppningar att få några nya favoriter och på vägen träffa trevliga kamrater som också vill uppleva god musik och god underhållning i glada vänners lag.
   Om jag ska försöka tyda de nedklottrade namnen på min hustrus planerade festivalupplevelse så ser jag namn som Eddie Lövholm Eriksson, Kings Cross Stringband, Martin Hederos (diasert), Den Svenska Synden, Mariam Wallentin (diasert), Ida Gratte, Hannes Aitman, Waldemaar, Bon Martin, Mohlavyr, Jonatan Lindner och Bro Mesa. Det kan komma att ändras...

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.