Tidigare blogginlägg

TisdagsAkademien (17)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas och diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i somras och framåt hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer med Bee Gees, en soulfestival från 1969,-Harry Nilsson, om skivbolaget Silence, Buffy Sainte-Marie, och Marc Bolan.




BEE GEES: How can you mend a broken heart (SvtPlay, 1:46, 2020)
Musikdokumentär som följer bröderna Barry, Maurice och Robin Gibbs väg till framgången, från deras tidiga år i Australien, till den diskofeber som följde Saturday Night Fever. Men Bee Gees var mer än bara falsettsång. De var utomordentligt begåvade låtskrivare som skrev några av de största låtarna av sin generation.
   Dokumentären inleds på en konsert 1979 där Bee Gees sjunger titellåten, hämtad från Bee Gees mindre framgångsrika period (1972), inför en stor publik.
   2019, Barry Gibb i Miami, en gråhårig gammal man som tänker tillbaka och läspar när han pratar. De var inga vanliga bröder i Bee Gees.
   Brisbane 1958. Pappa var manager innan de kom till England 1967 och fick Robert Stigwood, som manager.
   Bröderna skrev ”To love somebody” ursprungligen till Otis Redding som dock förolyckades i en flygkrasch.
   Mark Ronson och Noel Gallagher berättar. Noel är väldigt positiv: ””Rösterna är som instrument som ingen kan köpa”.
   Robin hade ett enormt hårsvall.
   Lulu (som gifte sig med Maurice), Vince Melouney, gitarr, och Nick Jonas berättar.
   Bee Gees: ”Vi ville bli individuellt kända”. Därför blev det krig mellan Robin och Barry.
   Barry berättar om droger, piller och dryck.
   Brödernas kompband: Alan Kendall, gitarr i bandet. Dennis Bryon, trummor, och så småningom Blue Weaver, keyboards.
   1974 var ingen intresserad av Bee Gees.
   Eric Clapton berättar. Det var Erics förslag att Bee Gees skulle spela in i Miami 1975, i Criteria-studion. De bodde på samma ställe som Eric hade gjort några år innan, 461 Ocean Boulevard.
   Teknikern Karl Richardson berättar. ”Spännande kemi”. Skivproducenten Arif Mardin, Justin Timberlake och Chris Martin (Coldplay) berättar.
   ”Main course” (1975) blev en vändpunkt i Bee Gees karriär. Bland annat ”Jive talking”. Albhy Galuten, som arrangerade stråkar, berättar.
   De började göra musik för dansgolvet. Discosoundet exploderade 1977. ”Saturday night fever” och lillbrorsan Andy Gibb började sin karriär.
   Frankrike 1977, Chateau-studion där Elton John hade spelat in några år tidigare. Risigt ställe. Chopin hade bott på Chateau-slottet.
   Slutet på filmen handlar mer om låtskrivande och producerande åt andra artister (album med Barbra Streisand, Dionne Warwick, Diana Ross, Kenny Rogers/Dolly Parton och en låt med Celine Dion) än den egna karriären.
   1985 comeback. ”You win again” en hit. 1997 kom de med i Rock'n'roll Hall of Fame.
   April 2017. Ed Sheeran sjunger ”Massachusetts”.
   En avskalad ”Run to me” avslutar dokumentären som betyder att cirkeln är sluten. Från Bee Gees svacka i karriären, 1972.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Janne tyckte vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”When Dire Straits met Bob Dylan”, berättar Otis om en bok som basisten John Illsley har skrivit.



SUMMER OF SOUL (or, when the reveolution could not be televised) (Sf Anytime, 1:58, 2021)
Regissör Ahmir ”Questlove” Thompson,
   Under sex helger i rad sommaren 1969 besökte tusentals människor Harlem Cultural Festival i Manhattans Mt Morris Park. En festival som just då hamnade i skuggan av den stora Woodstock-festivalen samma sommar. Ett hav av svarta människor, sammanlagt 300 000. Fri entré.
   Stevie Wonder inleder på scenen som inte hade tak (någon gick runt med ett paraply över Stevie...). Innan han satte sig vid trummorna och spelade ett häftigt solo.
   Det är total partystämning i den hårt packade publiken. The Chambers Brothers, med vit trummis, fortsätter.
   ”Harlem var en himmel för oss”.
   ”Jag förknippade sommaren 1969 med våld” och vi får ögonblicksbilder från fatala händelser med dödlig utgång. Vietnamkriget pågick, rasmotsättningar i USA, och månlandningen med Apollo 11 20 juli 1969 var inte populär. ”De skulle ha satsat pengar på den fattiga befolkningen istället”.
   44-årige BB King spelar, ”Världens största bluessångare”.
   Tony Lawrence, initiativtagare till festivalen som sponsrades av Maxwell House-kaffe.
   John V Lindsey, republikan och borgmästare i New York var populär bland de svarta.
   Många festivaldeltagare ger sin syn på festivalen idag.
   5th Dimension på scen. Bra teknisk kvalité på filmen. Populära Edwin Hawkins Singers följde: ”Oh happy day”.
   Staple Singers. Pops Staples gitarrist. Religiös gospel. Blues + gospel. Mahalia Jackson.
   Jesse Jackson gjorde ett anförande. Berättar om Martin Luther King.
   David Ruffin sjunger ”My girl”, kanske bästa musiken i filmen. Gladys Knight & the Pips: ”I heard it through the grapevine”.
   Efter scenframträdande hoppade artisterna ut i publiken. Backstage existerade inte.
   Sly & the Family Stone. Trångt i publiken. Inga staket.
   Mongo Santamaria, rytmer, jazz. Ray Barretto, mer rytmer. Latinjazz.
   Stevie Wonder, 19 år, berättar. Hugh Masekela, trumpet.
   Nina Simone. ”To be young, gifted and black”. ”Hennes räst befinner sig mellan sorg och hopp”.
   Summer Of Soul var festivalen som glömdes bort.
   Sly Stone sjunger ”Higher” som inte kom på skiva förrän 1971.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Jag tyckte vi skulle lyssna/titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”We've lost Robbie Robertson” hyllar han Robbie Robertson.




HARRY NILSSON: Who is Harry Nilsson (and why is everybody talkin' about him)? (YouTube, 1:53, 2010)
Harry Nilsson föddes 1941. Den långa dokumentären inleds med hans sång ”1941” där han berättar om sitt liv.
   Låtskrivarna Jimmy Webb och Van Dyke Parks berättar.
   Harry hade i sin ungdom problem med sin icke närvarande pappa. Ett problem vi har stött på ett flertal gånger när vi har tittat på artistdokumentärer.
   Många intervjuer med många artister som levt nära Harry Nilsson. Vi får även höra Harry själv förklara sin historia. Han lämnade hemmet när han var 15. Åkte till East LA. Jobbade på bank klädd i kostym men började skriva låtar. Perry Botkin Jr förklarar. 50 dollar i veckan var lönen.
   När Beatles kom till USA 1964 blev Harry ett stort fan av den engelska gruppen. Han lämnade banken och blev artist.
   Micky Dolenz, Monkees, berättar om en låt med Nilsson som hamnade på albumet ”Headquarters” men det var egentligen på albumet ”Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd”.
   Inför andra albumet 1967, ”Pandemonium Shadow Show”, målade Harry ansiktet.
   Rick Jarrard, första producenten, berättar. Brian Wilson också liksom Randy Newman, Ray Cooper och låtskrivaren Paul Williams.
   Harry berättar själv, med engelsk accent, hur det lät när John, Paul och Ringo ringde honom.
   Harrys sånger har en klassisk ton, jämför exempelvis med Cole Porter.
   Brian Wilson beskrev hans låtar som ”experimental melodies”.
   Randy Newman vill jämföra Nilsson med Paul McCartney, Schubert(!) och Elton John.
   Al Kooper och Eric Idle berättar.
   John Lennon beskrev Harry Nilsson som sin ”favoritgrupp”. Manager Derek Taylor: ”As good as it gets”. Yoko Ono berättar.
   Harry upptäckte 1969 att hans pappa levde och träffade honom.
   Fred Neil-låten ”Everybody's talkin'” från filmen Midnight Cowboy. Men hans singel släpptes 1968, året innan filmen hade premiär. Fick en Grammy för sin inspelning.
   Ny producent: Richard Perry som berättar mycket i dokumentären.
   Inga konserter, inga turnéer. Ray Cooper: ”He was quite shy”. Nilsson avgudade Randy Newman. Robin Williams berättar.
   Harry gifte sig första gången 1964. Andra gången 1969 och fick grabben Zak Nilsson. Han var inte mogen för att bli pappa.
   Efter succén ”Nilsson Schmilsson” fick han ”drinking problems”. Och då var halva programmet kvar...
   Osannolik filmsekvens där Nilsson står med en massa åldringar och sjunger ”I'd rather be dead”.
   Han var intresserad av standardlåtar, evergreens, som Richard Perry tyckte var helt fel att spela in. Jämför med Frank Sinatra.
   Richard Perry: ”Harry hade death wish”.
   Blev kompis med Ringo. May Pang: Party time. Lennon/Nilsson: Albumet ”Pussy cats”. ”Friendship made in hell”.
   Tredje frun Una figurerar mycket i slutet på dokumentären. Från Dublin, fick tre barn och nu var han glad och lycklig med barn.
   1980 skrev han låtarna till filmmusikalen ”Popeye” med Robin Williams.
   Bankrutt på 90-talet. Musik till Terry Gilliams ”The fisher king”
   Januari 1993: heart attack.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”All along the watchtower” med Nathaniel Glasser som gäst.




TYSTNADEN – en film om Silence, musiken och tidemn (SvtPlay, 2019, 58 min)
Silence Records har sedan 1970 gett oss nyskapande, egensinnig och magisk musik från Bo Hansson, International Harvester, Philemon Arthur & the Dung, Turid, Samla Mammas Manna, Bob Hund, Hedningarna med flera.
   Skivbolaget i värmländska Näved drivs av den legendariske ljudteknikern Anders Lind, Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup. Silence ger inte ut ny musik längre, men studion är fortfarande igång och till Näved kommer musiker från när och fjärran.
   En film från 2020 av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg.
   Anders Lind, ljudtekniker på Silence, var besatt av det perfekta ljudet.
   1967, Summer of love, spelade Anders in allt på Bill Öhströms Klubb Filips. Mothers Of Invention, Jimi Hendrix bland annat.
   En fantastisk dokumentär med mycket autentiska bilder från 60-talet.
   Eva Wilke berättar: ”En stor våg av en ny värld öppnade sig”.
   Anders sa till Eva ”Du ser vacker ut i motljus”.
   Bosse Hanssons ”Sagan om ringen” blev första skivan. Det satte fart på skivbolaget Silence.
   Bo Anders Persson blev nästa viktiga person. Gärdet 1970. Jämför med Woodstock. Träd Gräs och Stenar. International Harvester. Kom och förändrade det strikta 60-talet.
   Odlingsfilosofen Anders Björnsson, guru i Värmland: ”I harmoni med naturen”
   1970 spelmansstämma i Delsbo var en viktig del i Silence fortsättning.
   1970: Eva berättar att grammofonskivan i framtiden kommer avveckla sig själv.
   Philemon Arthur & the Dung vann en Grammis 1972.
   1976 hittade de huset i Näved, Koppom. Ansågs för flummiga av bland annat Tommy Rander.
   Spännande 90-tal men 2003 försvann skivförsäljningen.
   Bo Hansson ”Han kommer och går”. Katten heter Bosse.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Whiffenpoof song” (Bing Crosby).




BUFFY SAINTE-MARIE: Carry it on (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:31)
Det faktum att hon redan för ett par år sedan passerade de 80 hindrar inte den kanadensisk-amerikanska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie att fortsätta med det som hon alltid har hållit på med.
   Viljan att skapa musik är fullt intakt, liksom hennes engagemang i människorättsfrågor och kampen för ursprungsfolks rättigheter. I den här nyproducerade dokumentären berättar hon själv sin historia, tillsammans med en rad kollegor från musikbranschen, som Joni Mitchell, Jackson Browne, Robbie Robertson och Taj Mahal. Allt ifrån ”Universal Soldier” till den Oscarsbelönade ”Up Where We Belong”.
   Regi: Madison Thomas.
   ”Hon låg alltid steget före”. Joni Mitchell: ”Imponerades av henne”.
   Över 80 år gammal och banbrytande. Hon bor på Hawaii och tror på ensamhet.
   En fräsch ny intervju med Buffy.
   Hon tillhör urbefolkningen. Adopterad och uppvuxen i Mains/Massachusetts. ”Där fanns inga indianer”.
   1963 kom hon till Greenwich Village. Träffade Bob Dylan och spelade på Gaslight Café. Fick en positiv recension, sedan knackade skivbolagen på dörren.
   Joni Mitchell och Taj Mahal intervjuas.
   Hon var ett ensamt barn. ”Musik blev min enda vän”.
   Djupt engagerad i urbefolkningen. Fick skivkontrakt med Vanguard.
   Jackson Browne och John Kay intervjuas.
   ”The universal soldier”. Sångens budskap var att det var soldatens fel att det var krig. Joni stod inte för texten. Trodde Donovan, som också spelade in låten, skrev den.
   Robbie Robertson intervjuas.
   ”Until it's time for you to go”. Elvis Presley spelade in låten 9 gånger. 157 gånger har den spelats in av olika artister.
   Buffy medverkade i tv-serien ”The virginian” som sändes 1962-1971.
   American Indian Movement. Buffy var en av förgrundsgestalterna. Svartlistad av FBI.
   ”Up where we belong”. Fick en Oscar för låten hon skrev med sin dåvarande man Jack Nitzsche som var en svår heroinist och misshandlade henne. Tog sonen Cody och flydde.   
   Hon är numera digital konstnär. Allkonstnär.
   Låten ”Power in the blood” 2015. Stor uppmräksamhet,.
   Buffy är konstnär, musiker och mamma. Och aktivist.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Blue bayou” (Roy Orbison).




MARC BOLAN: Cosmic dancer (BBC, 59:27, 2017)
”Fame was the drug for Marc”.
   En annan röst, en different artist. Superior being.
   En annan röst i dokumentären (skådespelaren Jamie Bamber) berättar Bolans historia.
   ”Jag var i min egen värld”.
   Harry Feld, Marcs bror berättar.
   Fick namnet Marc efter sin pappas bror.
   Tog sig in i musiken redan som barn. Såg filmen ”The girl can't halp it”. Rock'n roll.
   Little Richard och Elvis Presley var stora förebilder.
   Marc slarvade bort skolan. Uppvuxen i Hackney.
   Skivproducenten Tony Visconti berättar.
   Simon Napier-Bell, manager, berättar.
   Marc: ”Jag var poet, hade Dylan som idol. Och Chet Baker och James Dean. ”Total obsession”.
   Skrev låten ”Hippy gumbo”, 1966. Solosingel. Sedan John's Children, jämför soundet med The Who. Singeln ”Desdemona”. Andy Ellison, sångare, berättar.
   Psykedelia och influerad av Ravi Shankar. Bildade Tyrannosaurus Rex, namnet från en John Bradbury-bok. John Peel hjälpte fram duon, akustisk gitarr och congas.
   Fascinerades av ”Lord of the rings”.
   1969 kom elgitarren in i Marcs liv.
   Inte intresserad av politik.
   June Bolan, frun och manager, berättar.
   Elgitarren ”Changed everything”. T Rex. Ny partner: Mickey Finn. Rader av hits. ”Ride a white swan” först. ”Hot love”. Glam och glitter introducerades, A turning point. ”Jeepster”. ”Get it on”.
   Började med make up. Blev tjejidol. Glamrockdandy.
   Bandet sprack under ”The slider”-inspelningarna i Frabnkrike. Och det började gå neråt.
   Gloria Jones kom in i Marcs liv. Siktade mot USA men det var Bad timing. ”White soul music” som spårade ur.
   Cocaine. Levde i en fantasi. Han behövde hjälp. Captain Sensible berättar.
   Rolan Bolan föddes 1975.
   Toyah berättar. 1977 dog Marc Bolan i en bilolycka i Barnes.
   Det var en typisk dokumentär som berättade om både uppgång och fall.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Things have changed” med Oskar Örn som gäst.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #36. "Eldorado"

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Eldorado (Warner Bros, 1974)

PÅ ”ELDORADO” VISAR ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA , eller ELO som vi populärt brukade kalla bandet, sitt första kommersiellt framgångsrika steg mot supernivån som Jeff Lynne & Co senare på 70-talet skulle nå på allvar. Jo, jag var en stor beundrare av bandets första album, ”Electric Light Orchestra” (1971). Men gruppen var ursprungligen Roy Woods skapelse, fast förstasingeln ”10538 Overture” var en Jeff Lynne-knockout, och var egentligen bara ett frö till det som skulle komma.
   Efter den inspirerade debuten lämnade Wood skeppet, och bildade Wizzard, och ELO föll i glömska på några album, ”ELO 2” och ”On the third day” (båda 1973) innan Lynne och bandet hittade sin framgångsrika formel som blommar upp ordentligt på just ”Eldorado”. Här gör arrangören Louis Clark sitt första ELO-samarbete och de seriösa stråkarrangemangen blir därefter en stor hörnsten på bandets 70-talshistoria. Clark skrev arrangemangen tillsammans med Lynne och ELO-pianisten Richard Tandy och den klassiskt skolade Clark, på Leeds College of Music, dirigerade också körerna och symfoniorkestern och satte på ”Eldorado” verkligen sin prägel på ELO-soundet.
   Louis Clark, som avled 2021, följde Lynne och bandet under resten av 70-talet på albumen ”Face the music” (1975), ”A New world record” (1976) och dubbelalbumet ”Out of the blue” (1977). År som satte historisk prägel på Jeff Lynnes karriär och blev en växande framgångssaga som på många sätt producerade oförglömlig popmusik.
   ”Eldorado”, som presenterades som ”a symphony by The Electric Light Orchestra”, hamnar väl i ärlighetens namn i skuggan av de ovannämnda albumen och är väl också smått bortglömd i konkurrensen bland så många andra bra album. Men jag tycker skivan håller kvalitén än idag och och på albumet finns det åtskilliga första exempel på Jeff Lynnes geniala låtskrivarkonst som sedan skulle utvecklas till något mycket stort.
   Lyssna på ”Eldorado” idag, från det inledande symfoniska introt via en handfull starka popsånger till finalen där den engelske skådespelaren Peter Forbes-Robertson dramatiskt reciterar en text, och det är ett välgjort verk som håller för lyssning än idag.
   ”Eldorado” tituleras ibland som ett konceptalbum men är, med undantag av inledande ”Eldorado overture” och avslutande ”Eldorado finale”, ett album med åtta enskilda låtar som var och en äger styrka och profil. Av vilka tre låtar, ”Mister kingdom”, ”Poorboy (The greenwood)” och ”Eldorado faktiskt återanvändes som singel-b-sidor fyra år senare när tre singlar från ”Out of the blue” släpptes. Märkligt sätt att plocka upp gamla låtar. ”Mister kingdom” har för övrigt ”anklagats” vara väldigt lik Beatles-låten ”Across the universe”.
   Min första och största favorit av låtarna på ”Eldorado” är singellåten ”Can't get it out of my head” som är både mäktigt effektiv och vacker och innehåller också känslomässiga detaljer.
   Skivomslaget till ”Eldorado” är formgivet av den amerikanske designern John Kehe. Omslagsbilden är hämtad från den gamla filmen ”The wizard of oz”. Kehe ligger också bakom en mängd andra omslag till skivor med bland annat Clarence Carter, Johnny Rivers, Bobby Womack och han fick ett nytt förtroende på nästa ELO-utgivning, ”Face the music”.

/ Håkan

Covers: Son Volt

SON VOLT: Day of the Doug (Transmit Sounds, 2023)

REDAN 2009 HAMNADE ALTCOUNTRY-BANDET SON VOLT på min årsbästalista, med albumet ”American central dust”, och jag gillade de senaste albumen ”Union” (2019) respektive ”Electro melodier” (2021) starkt. De skivorna innehöll uteslutande eget låtmaterial men på årets Son Volt-album finns det enbart covers av Doug Sahms låtar.
   För mig, som har ett bristfälluigt förhållande med Sahms långa karriär, är det ett ovanligt urval av låtar som får mig att gräva djupt i Sahms diskografi och även upptäcka låtar han inte har skrivit. Och det är det värt ty ”Day of the Doug” är en överraskande poprockig skiva där både låtinnehållet och framförande är mycket positivt.
   Jag hade som sagt ingen närmare kunskap om Doug Sahms skivkarriär så låtmaterialet här är överraskande starkt och varierat och inte alls så texmex-baserat som jag i min enfald hade väntat mig.
   Albumet inleds och avslutas med några skrapiga Doug Sahm-uttalanden innan det musikaliska drar igång så effektivt och underhållande. Son Volt-ledaren Jay Farrar hade tydligen en livslång kontakt med Sahm, som avled 1999, och ”Day of the Doug” är en härlig hyllning till en underskattad (inte minst av mig) udda amerikansk kille.
   För mig, som egentligen bara minns Sir Douglas Quintets ”She's about a mover”, en låt som inte finns med här, är det en ynnest att här bli presenterad för ett dussin Sahm-låtar som i de flesta fall är underbart tolkade.
   Det fanns naturligtvis mycket country och blues i Doug Sahms musik men här tycker jag Son Volt har hittat en trivsam musikalisk väg som doftar mer gitarrdriven poprock än texmex.
   ”Day of the Doug” är en perfekt skiva som hyllar Doug Sahms minne på ett musikaliskt utsökt sätt.


"Doug Intro" (Doug Sahm) – 0:18
Original.
"Sometimes You’ve Got to Stop Chasing Rainbows" (Douglas Wayne Sahm) – 2:56
2004. Från albumet "The Genuine Texas Groover: Complete Atlantic Recordings" .
"What About Tomorrow" (Doug Sahm) – 2:22
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Beautiful Texas Sunshine" (Douglas Wayne Sahm) – 3:10
1974. Från albumet "Groover's paradise".
"Float Away" (Douglas Wayne Sahm) – 3:17
1976. Från albumet "Texas Rock for Country Rollers" med Sir Doug & the Texas Tornados. .
"Yesterday Got in the Way" (Doug Sahm)– 3:51
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Keep Your Soul" (Doug Sahm) – 3:24
1971. Från albumet "The Return of Doug Saldaña" med The Sir Douglas Quintet.
"Dynamite Woman" (Douglas Wayne Sahm) – 3:52
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"Huggin’ Thin Air" (Douglas Wayne Sahm) – 3:01
2000. Från albumet "The Return of Wayne Douglas" .
"Juan Mendoza" (Doug Sahm) – 3:35
1973. Från albumet "Texas tornado".
"Poison Love" (Elmer Laird) – 3:27
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Seguin" (Doug Sahm) – 2:56
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"It’s Gonna Be Easy" (Atwood Allen) – 3:08
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Doug Outro" – 0:14
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanANNE-LIE RYDÉ 1985.

/ Håkan

Best of 1973/74: #37. "These foolish things"

BRYAN FERRY: These foolish things (Island, 1973)

ROD STEWART VAR EN GÅNG EN hårt dubbelarbetande man i rockmusiken när hans engagemang var stort i både en solokarriär och rollen som sångare och frontperson i Faces. Vi är kvar i samma tidsperiod, 1973, och det dyker upp ett liknande scenario där gruppen heter Roxy Music och mannen i strålkastarljuset är Bryan Ferry som inleder en storstilad solokarriär parallellt med gruppen vars rykte växer för varje skiva och år.
   Efter bara två bandskivor, ”Roxy Music” (1972) och ”For your pleasure” (1973), var det tämligen överraskande att Ferry satsade solo och dessutom debuterade med en coverskiva. Som tidigt fick en evergreenstämpel på sig, tack vare titellåten, och gjorde mig just då både skeptisk, besviken och faktiskt ointresserad trots att jag vid det laget var en stor Roxy Music-anhängare. En välkammad man i fin kostym som romantiskt sjöng 30-talslåtar var då utanför mitt område av musik.
   Lite vilseledd visste jag inte då att urvalet på ”These foolish things” huvudsakligen var 60-talslåtar med en viss tyngdpunkt på amerikanskt material. Ferrys coverskiva släpptes i oktober 1973 och två månader senare kom Roxy Musics hett eftertraktade tredjeskiva, ”Stranded”, så jag gav nog aldrig Ferrys solokarriär en fair chance.
   När jag idag lyssnar på skivan blir intrycket trots allt en aning negativt mest med tanke på att det här utspelade sig för länge sedan och att soundet kanske inte direkt var tidlöst utan känns idag lite tunt och opersonligt. ”These foolish things” är på många sätt jämförbar med David Bowies ”Pin ups” men har ändå ett onekligen mer intressant innehåll.
   Ferry har samlat ett intressant gäng musiker kring sig på den här skivan. Där bara trummisen, Paul Thompson, är hämtad från Roxys manskap. John Porter var ju inhoppande basist i Roxy och får här spela både bas och gitarr. Det var några år innan Chris Spedding kom in och rockade till på Ferrys soloskivor.
   Eddie Jobson, på keyboards och fiol, gör här sin debut i stora sammanhang och gör tydligen så bra ifrån sig att han samtidigt blir Roxy-medlem som ersättare för Brian Eno. En annan keyboards-kille, David Skinner, finns också med på skivan men dyker upp mycket senare i Roxy Music-historien som musiker på gruppens turné 1979 i samband med skivan ”Manifesto”.
   På Ferry-skivan förekommer också ett maffigt blås hämtat från Average White Band, saxofonisterna Roger Ball och Malcolm Duncan, och trumpetaren Henry Lowther vars instrument utmärker sig på titellåten.
   Första låten på skivan, Bob Dylans ”A hard rain's a-gonna fall”, fanns redan ute på singel och gav därmed hela albumet marknadsföring. Och Ferry gör låten fantastiskt bra, den håller ren Roxy Music-kvalité med tryck i tjejkören (Angelettes) och stråkar. B-sidan på singeln är Roxy-låten ”2HB” så vid den här tidpunkten är det uppenbart att Ferry har svårt att hålla isär sina båda karriärer. Dessutom har Ferry senare visat sig ha en viss förkärlek för Dylan-låtar. 2007 gav han ut en skiva med enbart Dylan-låtar, ”Dylanesque”.
   Mycket på den här skivan är också kategorin soft sval soul, romantisk Phil Spector-pop, lätt-rock’n’roll och konventionell pop, ”River of salt”, ”Don’t ever change”, ”Baby I don’t care” och ”It’s my party”. Och i ”Piece of my heart” är ju Ferry bara en lätt bris i jämförelse med Janis Joplins briserande bomb till röst.
   Men det är vågat att ge sig på Rolling Stones klassiska ”Sympathy for the devil”. Visserligen en light-version jämfört med Stones men Ferrys ambition att klä om låten, med fiolsolo (Jobson), blås och körtjejer, slutar positivt.
   Bästa låt på skivan är dock en Motown-låt, Four Tops ”Loving you is sweeter than ever”. Ett maffigt och tidlöst arrangemang, pulserande trummor och blås med kör som höjer intensiteten. Så är låten skriven av en 14-årig(!)Stevie Wonder.

/ Håkan

Covers: Jeff Larson

JEFF LARSON: It'll never happen again (Melody Place, 2023)

SKIVANS UNDERRUBRIK ÄR "A TIM HARDIN tribute" och alla förstår att Jeff Larsons minialbum, sex låtar, är en hyllning till låtskrivaren Tim Hardin. Det är både lätt och svårt att tolka Hardins låtar. Lätt för att det finns så många kvalitetsmässigt starka låtar att välja och svårt för den otacksamma rollen att bli jämförd med en fantastisk låtskrivare med en obeskrivligt personlig röst.
   Jag kan väl direkt påstå att amerikanen Jeff Larsen bara lyckats till hälften, att göra ett minialbum med starka Tim Hardin-låtar, men har inte tillfört låtmaterialet någon personlig prägel eller haft någon ambition att förändra eller överraska lyssnaren.
   Skivan är till stora delar inspelad i Sydney och min första tanke är att Jeff Larson, som jag inte alls känner till sedan tidigare men har gjort två tidigare coverskivor med Rick Nelson- och Buffalo Springfield-låtar, har sina rötter i Australien men han är en rutinerad sångare och låtskrivare från San Francisco-trakten. Laurel Canyon-traditionen. Där har han tidigare samarbetat med gruppen America vilket fått till följd att det är den gruppens Gerry Beckley som har producerat den här skivan.
   Det är absolut inga fel på Jeff Larsons tolkningar av Tim Hardin-materialet. Däremot är de alldeles för proffsiga och låter alldeles för opersonligt eleganta för att bli ett alternativ till originalmaterialet. Beckley har inte bara producerat skivan, han spelar de flesta instrumenten (piano, gitarrer, orgel, dragspel, bas, flöjt, trummor...) och det blir som sagt snyggt och prydligt men lite själlöst.
   Ry Cooders son Joachim spelar trummor på ett par låtar men det ökar inte på personligheten fast låtmaterialet är av hög kvalité. En personlig favorit bland Tim Hardin-låtarna är ”How can we hang on to a dream” där en baklängesgitarr, spelad av Gerrys son Matt Beckley, flöjt, cello och violin gör allt för att övertyga mig om skivans musikaliska värde. Men jag behåller tyvärr min lite svala attityd till den här coverskivan.

Reason to believe (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
It'll never happen again (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
If I were a carpenter (Tim Hardin)
1966. Singel med Bobby Darin.
Don't make promises (Tim Hardin)
1966. Singel med låtskrivaren.
Misty roses (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.
How can we hang on to a dream (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin1" med låtskrivaren.

/ Håkan

Augusti 2023 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergLolita Pop i högform live i Örebro, här representerade av sångerskan Karin Wistrand och basisten Rickard Donatello.

SÅ FÖRSVANN ÅRETS UPPLAGA av augusti i ett nafs och kvar finns några färska minnen av levande musikaliska upplevelser, några musikfestivaler, och allt som har publicerats på Håkans Pop under månaden.
   Augusti har traditionsenligt varit säsongsstart på nya kategorier på Håkans Pop och i år inledde jag en 40 skivor lång rangordnad lista på album som gavs ut under 1973 och 1974, 50 år sedan alltså, och fortfarande är relevanta i det vi kallar musikhistorien. Under de första veckorna har jag avslöjat albumen på placeringarna #39-#40 med artisterna Pugh Rogefeldt & Rainrock och Kathi McDonald.
   Under augusti avslutade jag också sommartemat med strålkastare på så kallade katastrofgig, inte så positiva konsertupplevelser jag minns, på Håkans Pop. I den tveksamma katgeorin skrev jag om en Da Buzz-konsert från 2002.
   Ett annat sommartemat, ett urval bilder från min fotograferande vän Anders Erkmans arkiv kommer att sporadiskt fortsätta under hela nästa säsong. Finns tillgängligt under kategorin ”Anders Erkman”.
   I augusti fick vi den sorgliga plikten att ta adjö av Robbie Robertson, en i sanningens namn stor låtskrivare som ledare av The Band.
   Konsertmässigt blev augusti en händelserik månad både här (i Örebro) och där (i Malmö). Malmöfestivalen är ett gratisarrangemang som utspelar sig i mitten på månaden i de centrala delarna av landets sydligaste storstad. I år prickade jag in artister/grupper som Grus I Dojjan, Yvette Eklund, David Ritschard och Wilmer X och lite större fokus på vännen Richard Lindgrens traditionsenliga framträdande i Bluestältet på söndagskvällen.
   På hemmaplan i Örebro upplevde jag en fantastisk utomhuskonsert med Lolita Pop tillsammans med Staffan Hellstrand & the Nomads i ett regnigt Stadsträdgården. The Bland spelade på Stallbacken en fin lördagseftermiddag, Olle Unenge bjöd på releasekonsert på Clarion Hotel och under månadens sista dagar startade årets upplaga av showcasefestivalen Live at Heart. En reflekterande förhandsrapport inför festivalen. För att sedan rapportera om festivalens onsdags- och torsdagskväll då vi fortfarande befann oss i augusti.
   Säsongens tema på intressanta coverskivor sparkade också igång under augusti. Först ut blev Matthews Southern Comforts album ”The Woodstock album” och covertemat kommer fortsätta på fredagar under hela Håkans Pop-säsongen, ibland med avbrott för några aktuella tributeskivor.

DEN VÄLMATADE STRÖMMEN AV NYA intressanta album bromsade in något under augusti och jag kunde inte utnämna Månadens Bästa Album men kanske var min vän Olle Unenges ”Sånger från långsamheten” närmast det hedersbetyget. Bland övriga nya skivor har jag lyssnat på:
   Titeln på TEDDY THOMPSONS nya album, ”My love of country”, skvallrar om att han vill avslöja sin fascination för countrymusik. För mig som inte har följt hans karriär, som började 2000, och vet att han är son till Richard och Linda Thompson är det en överraskning att en artist med engelsk folkmusik i blodet gör covers på amerikanska countrylåtar. Men när jag fördjupar mig i hans bakgrund förstår jag att han flyttade till USA tidigt och är mer amerikansk än engelsk som artist.
   Jag upptäcker också att han redan 2007 gjorde ett album efter samma recept med enbart covers. Nya albumet är en välproducerad (David Mansfield) produkt av högt underhållningsvärde där han bland alla amerikanska ganska traditionellt countryklingande låtar har klämt in sin fars ”I'll regret it all in the morning” som är ungefär lika gammal som han själv är. Det finns all anledning att jag i höst tänker återkomma till den här skivan i min kategori ”Cover-skivor”.
   Efter elva år gör THE HIVES comeback på skiva, ”The death of Randy Fitzsimmons”, och låter för övrigt som de alltid har gjort, otroligt intensiv och tempofylld rockmusik, men inget känns varken upprepande eller förutsägbart. Tolv låtar på drygt 31 minuter betyder att låtarna i snitt håller knappt tre minuters längd och det är bra. Den gränslösa energin i var och varannan låt gör mig nästan andfådd men välskrivna låtar kan varken skrammel eller hög volym förstöra. Det här är punk med kvalité. Lyssna bara på ”Smoke & mirrors”.
   Två dagar efter Robbie Robertsons tragiska bortgång släpptes CORDOVAS nya album ”The rose of aces” och inleds med en låt, ”Fallen angels of rock'n'roll”, som nästan otäckt ekar The Band i både sound, låt och titel. ”Fallen angel” är en låt på Robertsons första soloskiva. Det finns fler låtar på Cordovas-skivan som doftar The Band men är lite modernare och framförallt med mer starka sånginsatser då bandet har fler sångare. Men jag tänker också på klassisk countryrock när jag lyssnar på den här skivan och hör den härliga steelgitarren.
   Amerikanen RYAN BINGHAM är inte alltid så americana-trogen som jag ofta förväntar mig och nya ”Watch out for the wolf” är ett mindre experiment i sin kortfattade form på bara sju låtar och en speltid på drygt 24 minuter. En blandad kompott. En kort (1:44) smattrande instrumental låt (”Internal intermission”) är ett frågetecken men den mandolinbaserade snabba ”River of love” med elgitarr är en höjdpunkt.
   Amerikanska duon THE PLEASURES (Catherine Britt/Lachlan Bryan) gör spännande och personlig musik i en genre som någon döpt till countryfolk men i mina öron låter som rockmusik med lite mindre resurser. Bryan figurerade alldeles nyss på Hannah Aldridges senaste album och här delar han på sångmässigt utrymme med en underbar kvinnlig stämma som låter både soul och country.
   Jag borde kanske ha anat oråd innan jag lyssnade på WRECKLESS ERICS nya album ”Leisureland” för typsnittet på albumtiteln på skivomslaget är identiskt med gruppnamnet på Len Bright Combos första album 1986. Eric Goulden (Wreckless Eric) hade en provokativt skramlig grupp under några år i mitten på 80-talet som han kallade Len Bright Combo. Enligt engelska tidningar spelade de garagerock och live, jag såg trion tre gånger 1985 och 1986, var det energiskt högljudd rockmusik. Och bandets båda album pendlade mellan distad rundgång och fantastisk rockmusik.
   Nya ”Leisureland” är inte samma provokation men albumet har en trist ojämn kvalité och är inte alls den starka uppföljaren till ”Transience” (2020) som jag gav en plats på årsbästalistan det året. Eric vill inte bestämma sig om låtarna ska vara instrumentala, enbart märkliga naturljud eller välkonstruerade rocklåtar med hans härliga engelska accent. Lätt tålamodskrävande album där man stundtals kan ana storhet och personlighet men att experimentlustan tar över ibland. Av de 15 låtarna finns det säkert en tredjedel som jag vill rangordna högt i hela hans diskografi.

SEPTEMBER 2023 PÅ HÅKANS POP sparkade igång på första dagen med mer Live at Heart-konserter och en otroligt stark Jesper Lindell-ep, ”Windows vol. 1”, med fem lite avskalade låtar.
   Om ungefär en månad lär jag återkomma till både och.

/ Håkan

Gary Wright (1943-2023)

DET VAR LÄNGE SEDAN GARY WRIGHT stod nära nog i centrum för mitt musikintresse, i början på 70-talet med en mindre höjdpunkt i albumet ”Footprint” (1972). Men amerikanen och keyboardskillen Gary fanns i mitt medvetande både före och efter, ofta tack vare sin koppling till George Harrison. Sedan såg jag honom live 2011 på Liseberg i Göteborg när han var en del av Ringo Starrs stora band All Starr Band (med många celebra artister), recensionen av konserten gav jag rubriken ”Ringos svar på popmusikens pensionärsförening”.
   Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Gary hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound när de var som bäst.
   Garys historia är lång och intressant, född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

GARY GICK SEDAN IN I STUDION tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
    Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men helt ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Jag tyckte då att det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).
   Det var naturligtvis intressant, om än inte musikaliskt spännande, att 2011 uppleva Gary som en del av Ringo Starrs grupp på en exklusiv Sverige-spelning. Vid ett tillfälle gick Gary fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt... Men ändå ett fint och tydligt minne i mitt medvetande.
   Det fanns en förklaring till Garys överraskande finformulerade svenska då han under många år var gift med svenskan Tina Uppström. Det finns förresten fler Sverige-relaterade minnen i Gary Wrights historia. Sommaren 1973 var han och George Harrison på ett privat besök i Jämtland. Östersunds-posten skrev om händelsen 2007.
   Gary Wright avled i måndags 4 september 2023 i en Parkinson-relaterad sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1982.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.