Tidigare blogginlägg

Best of 1973/74: #33. "Mind games"

JOHN LENNON: Mind games (Apple, 1973)

PÅ MIN LISTA ÖVER BÄSTA FAVORITALBUM från 1973 och 1974 finns det naturligtvis en rad fantastiska skivor. Men jag kommer också i min serie att regelbundet hävda att artisterna/grupperna jag har valt haft ännu bättre perioder i sina karriärer. Jag drog en sådan jämförelse förra veckan när jag skrev om Elton Johns ”Don't shoot me I'm only the piano player” som 1974 hade gjort några övermäktiga album under tidigare 70-talsår.
   Idag, när jag ska berätta om ett mer än godkänt John Lennon-album från 1973, blir det samma visa igen. ”Mind games”, Lennons fjärde soloalbum (Yoko Ono-duetter och liveskivan med Plastic Ono Band oräknade) står sig ganska slätt i jämförelse med debuten ”John Lennon/Plastic Ono Band” (1970), ikoniska ”Imagine” (1971) och politiskt riviga ”Some time in New York City” (1972). Ändå försvarar ”Mind games” sin placering på min 1973/74-lista mycket väl fast den kanske inte har det där tidlösa soundet.
   När ”Mind games” spelades in, sommaren 1973, var det en extremt turbulent tid i John Lennons liv. Äktenskapet med fru Yoko Ono knakade i fogarna. 18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Men strax innan de explosiva händelserna spelades alltså ”Mind games” in under förhållandevis ordnade former i Record Plant-studion i New York City. För första gången på flera år fanns inte Phil Spector vid hans sida och han hade också lämnat sitt sedan flera år fasta kompband, Elephant's Memory, bakom sig och anlitade nu en grupp ärrade amerikanska studiomusiker. Just de killarna hade precis kompat Yoko Ono på hennes album ”Feeling the space” vars inspelningar Lennon bara tillfälligt gästat med sin gitarr (under pseudonymen John O'Cean...) på två låtar. Men han gillade gruppen av musiker som han tyckte skulle passa in på det nya låtmaterialet.
   Den redan hårt anlitade trummisen Jim Keltner hade spelat på Lennons alla tre soloalbum medan de övriga tillhörde studiomaffian utan större kändisfaktor. Men ett namn i samlingen, gitarristen David Spinozza, hade två år innan spelat på Paul and Linda McCartney-albumet ”Ram”, en märklig tillfällighet.
   Nåväl, med tanke på att John Lennon själv den här gången satt i producentstolen låter det mycket bra om ”Mind games”-produktionen, möjligen ekar soundet 70-tal och är inte lika tidlöst som exempelvis ”Imagine”. Men fullt godkänt i jämförelse med Spectors tidigare jobb.
   Just då, hösten 1973, kanske inte Lennon själv var så nöjd med ”Mind games” för bara två månader innan release i slutet på november började han spela in ett nytt album som skulle resultera i ”Walls and bridges”.
   På ”Mind games” finns inte de där typiska politiskt slagkraftiga Lennon-texterna men på min största favoritlåt ”Bring on the lucie (freeda peeple)”, kan jag tyda en liten politisk kommentar som är lika slagkraftig som ”Give peace a chance” eller ”Power to the people”.
   Den storartade titellåten inleder annars albumet perfekt. Så perfekt att den också släpptes som albumets singellåt på samma dag. Annars innehåller albumet den variation på låtar, både sött och salt, som jag gärna föredrar när jag lyssnar på hela album.
   På den tuffa sidan är de ganska skramliga låtarna ”Tight A$” och ”Meat city”. Däremellan finns många fina mer lågmälda och välskrivna Lennon-sånger som exempelvis ”Aisumasen (I'm sorry)” (en liten kommentar till Yoko), ”Out the blue” och ”One day (at a time)”.
   ”Låten” som avslutar ”Mind games” förstasida, ”Nutopian international anthem”, är kanske i sammanhanget lite väl lågmäld. Den är nämligen tre sekunder lång av total tystnad...

/ Håkan

Svartvitt och exklusivt med ”Skuggan”

Foto: Olle Unenge

FOTOUTSTÄLLNING
Ikoner
Larsåke ”Skuggan” Thuresson
Örebro Slott, 7 oktober 2023-4 februari 2024

DET HÄNDER ATT JAG GÅR på eleganta utställningar, nästan alltid med musikrelaterade fotografier som tema. Jag har besökt och tidigare skrivit om utställningar med fotografer som Patti Boyd, Mick Rock och, inte minst, min gamle fotograferande vän Anders Erkman (1958-2020). Och i torsdags var det dags igen när Motala-fotografen Larsåke Thuresson hade vernissage på sin utsällning Ikoner som kommer att visas fram till 4 februari nästa år.
   Det var snittar, förfriskningar och mycket folk i utställningslokalerna på Örebro Slott där Thuresson hade hängt upp 200 av sina drygt 70 000 samlade fotografier från musikvärlden under främst 60- och 70-talet. Uteslutande svartvita bilder som förvandlade fotoögonblicken till historia och ren konst. Utställningen har premiär imorgon 7 oktober.
   Thuresson jobbade som frilansfotograf under en tid när det var enklare att komma artister och kändisar nära och privat och det finns i utställningen många exempel på det: En sprallig Bob Dylan 1966, The Beatles stiger ut från flygplanet och möts av ett hav av fans på Arlandas landningsbana, Ted Gärdestad i inspelningsstudion, Simon & Garfunkel på tågstationen i Mariefred och de första exklusiva bilderna på (en rökande) Agnetha Fältskog tillsammans med Björn Ulvaeus i deras hem. Allt privat och massmedialt väldigt unikt.
   På vernissagen fick Thuresson berätta om omständigheterna kring många bilder och sin egen historia. Musikjournalisten Håkan Lahger höll i samtalet med Thuresson och förklarade hur världsunika fotografierna är i både kvalité och exklusivitet. Han framhöll att det förr var så mycket enklare att komma artister nära och tog några exempel när Thuresson var med när tullen granskade The Whos bagage på flygplatsen och när han följde med Cher på shoppingrunda.
   Och på den tiden handlade det uteslutande om fysiska filmrullar och framkallning i mörkrum.

/ Håkan

Covers: Edgar Winter

EDGAR WINTER: Brother Johnny (Quarto Valley, 2022)

EDGAR WINTER HAR, TILLSAMMANS med många musikaliska vänner, gjort en hyllningsskiva till sin bror Johnny som 70 år gammal avled sommaren 2014. Jag kunde givetvis ha placerat skivan i min tribute-kategori men Johnny var ingen stor och flitig låtskrivare så precis som på hans egna skivor förekommer det en massa covers och inte så många originallåtar. Och då tycker jag ”Brother Johnny”-skivan passar bättre under coverkonceptet.
   Som ung popfantast på 60-talet befann jag mig långt från bluesrock och dess släktingar blues och traditionell rock and roll i vars spår Johnny Winter härjade med sin gitarr och röst. Jag fick en doft från den musikaliska världen genom några mer bluesintresserade kompisar och fascinerades faktiskt av skivorna med Johnny Winter när Rick Derringer gjorde entré och påverkade sound och låtmaterial. Och jag tyckte att det var fräckt när Johnny kallade sitt kompband för And, Johnny Winter And.
   Nästan ungefär samtidigt kom Johnnys två år yngre bror Edgar Winter in i mitt lyssnande liv och där gjorde Derringer också en insats. Men så mycket mer blev det inte med intresset av bröderna Winter förrän 1974 när Johnnys album ”John Dawson Winter III” släpptes ty skivan innehåller den först publicerade versionen av John Lennons låt ”Rock & roll people”. Just den låten finns inte med på det här albumet men 17 andra låtar hämtade från Johnny Winters diskografi fast i flera fall är det kända covers från andra artisters karriärer.
   ”Brother Johnny” är en hårt gitarrkoncentrerad skiva med en rad tunga gästartister som Joe Bonamassa, Warren Haynes, Robben Ford, Kenny Wayne Shepherd, Keb' Mo', Billy Gibbons, Derek Trucks, Joe Walsh, Steve Lukather och Doyle Bramhall III. Men också andra stjärnor som Ringo Starr, Michael McDonald, Taylor Hawkins (Foo Fighters) och Bobby Rush. Och givetvis också broder Edgar som sjunger och spelar på flera låtar.
   Gitarrsoundet är stort och framträdande på hela skivan men jag blir inte så imponerad av ännu några versioner av ”Johnny B Goode”, ”Jumpin' Jack Flash” och ”Highway 61 revisited”. Då blir jag mer imponerad av Edgars 20 sidor långa kärleksfulla text om sin bror i cd-häftet.


1. Mean Town Blues (Johnny Winter)
1969. Från albumet "The progressive blues experiment" med Johnny Winter.
2. Still Alive And Well (Rick Derringer)
1972. Från albumet "Roadwork" med Edgar Winter's White Trash.
3. Lone Star Blues (Edgar Winter)
Original.
4. I’m Yours And I’m Hers (Johnny Winter)
1969. Från albumet "Johnny Winter" med låtskrivaren.
5. Johnny B. Goode (Chuck Berry)
Singel med låtskrivaren.
6. Stranger (Johnny Winter)
1974. Från albumet "John Dawson Winter III" med Johnny Winter.
7. Highway 61 Revisited (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Highway 61 revisited" med låtskivaren.
8. Rock ‘n’ Roll Hoochie Koo (Rick Derringer)
1970. Från albumet "Johnny Winter And" med Johnny Winter And.
9. When You Got A Good Friend (Robert Johnson)
1936/1961. Inspelad/Utgiven på albumet "King of the delta blues singers" med låtskrivaren,.
10. Jumpin’ Jack Flash (Mick Jagger/Keith Richjard)
1968. Singel med The Rolling Stones.
11. Guess I’ll Go Away (Johnny Winter)
1970. Från albumet "Johnny Winter And" med Johnny Winter And.
12. Drown In My Own Tears (Henry Glover)
1952. Singel med Sonny Thompson.
13. Self Destructive Blues (Johnny Winter)
1974. Från albumet "John Dawson Winter III" med Johnny Winter.
14. Memory Pain (Percy Mayfield)
1964. B-sida på singel ("You don't exist no more") med låtskrivaren.
15. Stormy Monday Blues (Aaron Walker)
1947. "Call It Stormy Monday But Tuesday Is Just As Bad", b-sida på singel ("I Know Your Wig Is Gone") med T-Bone Walker.
16. Got My Mojo Workin’ (Preston Foster)
1957. Singel med Muddy Waters.
17. End of The Line (Edgar Winter)
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanTOM PETTY & BOB DYLAN 1987.

/ Håkan

September 2023 på Håkans Pop

Gruppen Waldemaar live. Årets levande höjdpunkt på Live at Heart i Örebro.

SEPTEMBER, FÖRSTA HÖSTMÅNADEN, BLEV främst skivmässigt en strålande start på ett upplopp som slutar med december, julrusch och årsbästalistor. Hela månaden på Håkans Pop fylldes med de regelbundna kategorierna 1973/74-listan, coverskivor och Anders Erkman-bilder.
   Efter några intensiva konsertkvällar runt månadsskiftet augusti/september i samband med Live at Heart blev resten av månaden för min del fri från konsertbesök. Vill ni läsare återvända till mina festival-skriverier finns de samlade under rubriken ”Live at Heart” vars länk ni hittar i spalten till höger på sidan.
   Bland alla existerande coverskivor lyssnade jag under september på skivor med Susanna Hoffs, Jeff Larson, Son Volt, duon Bobbie Nelson/Amanda Shires och under sista veckan skrev jag om en tributskiva tillägnad Marc Bolan.
   I den ”spännande” rangordnade listan på mina albumfavoriter från 1973/74 skrev jag under månaden om skivor med Ozark Mountain Daredevils, Bryan Ferry, ELO och Roxy Music på platserna 35-38.
   Skrev också en lång och känsloladdad text om musikern och artisten Gary Wright som gick bort i början på september.
   Ännu ett sammandrag av sex olika sammanträden i TisdagsAkademien publicerades under september.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET FÖRSTOD jag under september att den för skivbranschen så viktiga julmarknaden närmade sig. Jag har lyssnat på en mängd nysläppta album av vilka några (Brent Cobb, Old Crow Medicine Show, Jobi Riccio, Charlie Crockett, Lydia Loveless, Margo Cilker, Darin (ja, faktiskt!) och The National) aldrig nådde den kvalitetsnivå som ”tvingade mig” att skriva en recension.
   Däremot blev september årets överlägset bästa skivmånad med åtskilliga riktigt bra album som är starka nog att så småningom hamna på årsbästalistan. Konkurrensen om Månadens Bästa Album-priset var knivskarp!
   2021 gjorde det trevliga engelska popbandet THE CORAL ett trevligt album, en dubbel dessutom, som när året skivmässigt skulle sammanfattas hamnade på min årsbästalista så jag hade vissa förhoppningar när jag började lyssna på nya ”Sea of mirrors”. Albumet har några toppar, ”Cycles of the seasons” och ”That's where she belongs”, men helheten är lite ojämn. Några korta instrumentala låtar splittrar albumet. Synd, för jag gillar bandets ingredienser med stråkar och akustiska gitarrer.
   Den svenska duon SAFARI SEASON har gjort ett anmärkningsvärt bra och underbart varierat album, ”Forevermoor”. Sångaren Lars Ryen och producenten Anders Lindgren spelar en massa olika instrument, och har fått hjälp av ytterligare några musiker, som har resulterat i en skiva som kryllar av fantasi och många starka originallåtar.
   Pop är nog det simpla samlingsnamnet på duons sound men ingredienserna är många, akustiska gitarrer, stämsång, stråkar, framträdande piano, en sordinerad trumpet och melodier på gränsen till powerpop, och variationen är mycket positiv. Många starka låtar och jag har fastnat för ”Peaceful”, där Magnus Bergs smakfulla trumpet briljerar, som allra bäst.
   BUDDY & JULIE MILLER, ännu en duo som har gjort ett imponerande album, ”In the throes”. Det gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning. Paret gör inte skivor så ofta tillsammans men jag välkomnar de båda tillbaka på min årsbästalista, 2001 var förra gången.
   Efter första låten, den oerhört elektriskt rockiga ”Losing my sense of taste”, på PRETENDERS nya album ”Relentless” tror jag att Chrissie Hynde & Co släppt loss alla spärrar i vilda våldsamma arrangemang Ett recept som delvis gav förra albumet ”Hate for sale” förstaplatsen på min årsbästalista 2020. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial och Walbourne leder det tillfälliga kompbandet mot nya höjdpunkter.
   ”Relentless” blir till slut ett sedvanligt varierat rockalbum för här finns vid sidan av de rockiga utbrotten flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som också gör att hela albumet växer i sin helhet. ”The copa” (med twanggitarr) och ”Look away” är fina pärlor men allra bäst är ”Your house is on fire”, med ”spruckna” trummor. Men kanske är pianoballaden ”I think about you daily” lite för snäll och inställsam?
   Det finns inga gränser för vad JESPER LINDELL kan åstadkomma både på scen och skiva. Tillsammans med sitt band växer han för varje konsert och framtiden på skiva ser ljus ut. Innan höstens samarbete med Magnus Carlson på skiva och turné kommer en fem låtar liten ep-inspirerad och lätt avskalad historia med lite färre bandmedlemmar och gästviolinisten Scarlet Rivera.
   ELLEN SUNDBERG har under senare år gjort sig känd genom att sjunga texter av Kjell Höglund och tonsätta Bodil Malmstens dikter men först nu ”debuterar” hon med helt egna svenska texter på albumet ”Vita gäss”. Det låter så självklart och helt naturligt när hon tar sina ord i munnen till komp av bandet Malmfältens Rockklubb. Efter turnerande i hela Sverige och USA har hon ändå kvar sin jämtländska och lite karga charm när hon smeker fram sin poesi som stundtals är självbiografisk och väldigt personlig.
   Det kan mycket väl vara så att WILCO med nya albumet ”Cousin” har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har vid upprepade tillfällen genom åren klagat på Jeff Tweedy, bandets huvudman, och hans irrationella ambitioner att ta oväntade och negativa vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. Men på nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.
   Det var också länge sedan jag noterade ett GRAHAM PARKER-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men nya ”Last chance to learn the twist” är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Tillsammans med det nya kompbandet THE GOLDTOPS, där både Geraint Watkins och Martin Belmont ingår, har Parker gjort ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett LARS WINNERBÄCK-album på min årsbästalista. I takt med sin allt ökande popularitet har han länge gjort bra men inte exklusivt fantastiska skivor men nu, nådens år 2023, tycker jag mig ha upptäckt ett album som står ut, ”Neutronstjärnan”, har en spännande inramning med en högintressant produktion som resultat.
   Att Jocke Berg har producerat albumet (tillsammans med Kent-musikern Martin Sköld) betyder nya förutsättningar och bokstavligen nya klanger som gör att mitt sedan många år lite trötta Winnerbäck-intresse får en nystart av stora mått. Jag är ju ett fan av Jocke Berg, hans eget album ”Jag fortsätter glömma” var enligt mig förra årets allra bästa skiva, och här har han färgat produktion och arrangemang och därmed också låtmaterialet med sina innovativa tankar. Och det har Lars Winnerbäcks kreativitet mått mycket bra av.
   Men det är inte utan invändningar som jag tar ”Neutronstjärnan” till mitt hjärta. Stundtals låter det mer Jocke Berg än Winnerbäck om soundet och ännu oftare hör jag rent kommersiella inslag som kanske aldrig tidigare på ett Winnerbäck-album. De eleganta klaviaturklangerna ger Winnerbäcks låtar en tydlig profil här och de ofta förekommande elektroniska trummorna är väl tydligt up-to-date i dagens moderna popvärld och det är väl inte riktigt min kopp te. Men tillsammans med den övervägande kvalitén på Winnerbäcks låtar och en uppseendeväckande närhet i sångtekniken blir ”Neutronstjärnan” som helhet ett väldigt bra album.
   Jocke Bergs produktion har inte bara resulterat i ett nytt sound utan även lyft låtskrivandet till en ny nivå. Vi fick ju en försmak på låtarna ”Nåt som verkligen är bra”, där Berg gör ett viktigt besök, och ”Är det nåt jag ska ta med”, som kanske är lite för kommersiell för min smak, men det finns fler klara höjdpunkter på albumet. ”Vad gör det om hundra år” och avslutningslåten ”Vår tid” (som Berg vässat med sin sång) är bara två exempel. Och det finns fler. Som gör att jag direkt efter första lyssning av ”Neutronstjärnan” vill lyssna igen. Det tror jag inte har hänt en Winnerbäck-skiva sedan albumet ”Singel” (2001).

/ Håkan

Best of 1973/74: #34. "Don´t shoot me I´m only the piano player”

ELTON JOHN: "Don't shoot me I'm only the piano player (DJM, 1974)

I MINA ÖRON ÄR ELTON JOHNS TIDIGARE ALBUM ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och ”Honky Château” (1972) sammantaget bättre album än ”Don't shoot me...”. Elton upplevde överhuvudtaget några fantastiska år som albumartist mellan 1970 och 1976. Produktiva framgångsrika år som resulterade i massor med oförglömlig musik.
   Precis som förra veckans representant på min lista över de bästa albumen 1973/74, Roxy Music, var Elton John en kreativt hyperaktiv artist under de här två åren och släppte på endast 17 månader(!) tre(!) nyproducerade album. Det finns anledning att återkomma till fler starka Elton John-album på min 1973/74-lista.
   Det känns som Elton Johns karriär är enbart fylld av succéer men starten var kommersiellt tveklöst seg och utdragen. Det tog exempelvis genombrottssingeln ”Your song” ett år att slå igenom, från albumet ”Elton John” som släpptes våren 1970 innan singeln tog sig in på den engelska hitlistan i februari 1971. Då hade redan Eltons nästa album, ”Tumbleweed connection” kommit ut med den extremt produktive artisten.
   Men nu är vi alltså i januari 1973 när ”Don't shoot me I'm only the piano player” släpps men egentligen börjar historien om albumet redan i juni 1972 när skivan spelas in på blott tio(!) dagar i den franska studion Château d'Hérouville i Hérouville-en-Vexin. Elton hade anlitat den populära studion redan på albumet innan, ”Honky Château” (som var ett smeknamn på studion). Både Gong, Pink Floyd, Joan Armatrading, Cat Stevens och T. Rex hade hunnit besöka studion innan Elton med sitt entourage spelade in nästa album.
   Lite märkligt är att studionamnet som officiellt nämns på Eltons båda album är Strawberry Studios...
   Den kommersiella uppmärksamheten för ”Don't shoot me I'm only the piano player” inleddes redan hösten 1972 när singeln ”Crocodile rock” släpptes och så småningom nådde förstaplatsen i USA. Låten var så långt Elton Johns största hit men ekade välbekant 50-talsrock med kopplingar till både ”Rock around the clock” och falsetten i ”Speedy Gonzales”. Inte så originellt kanske men Eltons succé var given.
   Det huvudsakliga kompet på ”Don't shoot me I'm only the piano player” var bas/trum-teamet Dee Murray och Nigel Olsson som även uppträdde med Elton på konsert under den här tiden. Den skotske gitarristen Davey Johnstone gjorde entré i Eltons musikaliska värld 1971 och var 1973 en fast medlem i Eltons komp. På det här albumet spelar Davey, som hade folkmusikaliska rötter, även banjo, mandolin och akustisk gitarr vid sidan av elektrisk gitarr.
   Kompet på Eltons album är ganska tajt och småskaligt men det finns även plats för Paul Buckmasters stråkarrangemang på två låtar. Och blåsarrangemanget på tre låtar, som spelas av fyra fransmän, visade upp utveckling för Elton Johns sound.
   Förutom singellåtarna ”Crocodile rock” och ”Daniel” tycker jag dramatiska ”Have mercy on the criminal” och den lite lugnare ”High-flying bird” är albumets mest framträdande låtar.

/ Håkan

Tributes: Marc Bolan

"Elemental child: The words and music of Marc Bolan" (Easy Action, 2023)

ATT LYSSNA PÅ DEN HÄR SKIVAN, som uteslutande innehåller Marc Bolan-låtar, är som att ta ett gigantiskt kliv till 60-talet. Jag vet inte så mycket om bakgrunden till den tämligen nysläppta hyllningen av T Rex-grundaren. Jag har förstått att det är en ganska bred samling artister och grupper, har inte så mycket musikaliskt gemensamt, som bidrar. Utan någon ansvarig producent blir resultatet splittrat och ojämnt men inte helt ointressant.
   Jag misstänker också att låtarna har samlats in förutsättningslöst från många olika håll under många olika år. Exempelvis är den svenska gruppen Burn It To The Grounds inspelning av ”Children of the revolution” från 2014. En av hyllningens hårdaste tolkningar av en Marc Bolan-låt och vid sångmikrofonen finns lite överraskande Håkan Hemlin (Nordman).
   I övrigt pendlar materialet på skivan från det tunnaste akustiska till det hårdast rockiga. Och låtarna har sitt ursprung i Marc Bolans historia från riktigt tidiga låtar som ”Beyond the rising sun” (1965) och ”Third degree” (1966), från två solosinglar, plus flera låtar från Tyrannosaurus Rex repertoar till senare T Rex-låtar från den lite mindre intressanta andra halvan av 70-talet. Men det känns som att initiativtagaren till tributskivan, vem det nu är, har prioriterat Marc Bolans mindre kända repertoar och lämnat uppenbara hits som ”Ride a white swan”, ”Metal guru”, ”Hot love” och ”Get it on” utanför.
   Prioriteringen av udda material med ett udda resultat som följd är tydligt redan från start där den franska sångerskan Sylvie Vartan mycket fint framför ovannämnda ”Beyond...” på sitt språk. Och än mer udda blir det mot slutet av skivan när den polska sångerskan Illa Falażynski sjunger ”Life is strange” på polska. Udda men intressant och det känns relevant ty Marc Bolan var en av pop- och rockmusikens mest udda figurer. Speciellt under de tidiga åren när han var sjukligt intresserad av surrealistisk poesi.
   Urvalet artister/grupper på den här skivan är huvudsakligen hämtade från den okända musikvärlden men det finns ett par Marc Bolan-relaterade namn som känns mer passande än andra. Marsha Hunt, i slutet på 60-talet var hon Bolans flickvän, gör Tyrannosaurus Rex-låten ”Stacey grove”, hämtad från hennes album ”Woman child” (1971). Och Andy Ellison, en gång medlem i John's Children tillsammans med Bolan, bidrar med två låtar tillsammans med Boz Boorer.
   När jag hör 90-talsindierockarna i Swervedriver ta sig igenom ”Chateau in Virginia Waters” påminns jag om hur jag som 16-åring sommaren 1968 med visst besvär lyssnade på Tyrannosaurus Rexs första album, med den osannolika titeln ”My People Were Fair And Had Sky In Their Hair... But Now They're Content To Wear Stars On Their Brows”. Det ekar på något sätt bekant.
   Annars faller jag på den här hyllningsplattan mer för de lugnare, mindre arrangerade tolkningarna. Som exempelvis Aton Ferraris soloprojekt Automatic Shoes båda bidrag, ”Pictures of Purple People” har en läckert klingande akustisk gitarr. Men även för mig okända Puretongue, italienska Witchwood, engelska skådespelerskan Kelly Reilly och pianot på engelsmannen Chris Braides version tillhör skivans toppar.


Beyond the Rising Sun (Il Faut Trouver Son Coin de Ciel) - Sylvie Vartan
Third Degree - Andy Ellison & Boz Boorer
Menthol Dan - Andy Ellison & Boz Boorer
Pictures of Purple People - Automatic Shoes
Chateau in Virginia Waters - Swervedriver
Stacey Grove - Marsha Hunt
Child Star - Witchwood
Travelling tragition - Fair Folk
Eminesque head - Puretongue
Cat Black (The Wizard's Hat) - Chris Connelly & The Liquid Gang
Lofty Skies - Automatic Shoes
Wind Cheetah - Catherine Lambert
Elemental Child - The Charms
Visit - Tarwater
Cosmic Dancer - Mair
Lean woman blues - Alison MacCallum
Jeepster (alt version)- The Polecats
Raw Ramp - Black Bombers
Ballrooms of Mars - Kelly Reilly
Spaceball Ricochet - Speedtwinn
Life's a Gas - Mexican Dogs
Children of the Revolution - Burn It to the Ground
Life Is Strange (Dziunaje Zyccio)- Illa Falażynski
Calling All Destroyers - Rachel Stamp
Soul of My Suit - Chris Braide
Visions of Domino - Schwefel
Jewel - Prelude

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN (Raj Montana Band) 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #35. "Country life"

ROXY MUSIC: Country life (Island, 1974)

I HÅKANS POPS TIDIGA HISTORIA, 2009-2011, sammanfattade jag 70-talets bästa skivor i en 70 album lång lista och där fanns givetvis plats för flera Roxy Music-album. Det borde i rättvisans namn ha funnits utrymme för ännu fler ty fantastiska ”Country life” hamnade utanför 70-listan. Kanske var det min blygsamhet (det kontroversiellt avklädda skivomslaget med två tyska modeller!) som höll ”Country life” utanför den listan.
   Med facit i hand, så här runt 50 år senare, var Roxy Music ett makalöst personligt band som under åren 1972-75 gav ut fem mer eller mindre genialt producerade album av vilka tre släpptes under rekordtajta 20 månader de aktuella åren 1973-74. (Jag kan så här lite inofficiellt nästan lova att fler Roxy Music-album kommer att figurera högre upp på min 73/74-lista...).
   På ”Country life”, som släpptes 15 november 1974, hade violinisten och keyboardsspelaren Eddie Jobson, som tidigt 1973 hade ersatt Brian Eno, växt in i bandet ordentligt. Men Roxy var ett band med många personligheter, inte bara frontmannen Bryan Ferry. Gitarristen Phil Manazanera och saxofonisten och oboespelaren Andy Mackay hade båda framträdande roller i bandets musikaliska sound och båda har här hjälpt Ferry med låtskrivandet på två låtar var. Basist, som aldrig var officiell bandmedlem i Roxy, var John Gustafson för andra albumet i rad.
   Det rena experimenterandet, som var ganska tydligt på debuten 1972, är kanske lite dämpat på ”Country life” men där finns många sekvenser med instrumentala utfall från ovannämnda musiker. Och när ingen annan tar plats vid mikrofonen kan Ferry dra ett vasst munspelssolo som i ”If it takes all night” som tillsammans med ”Triptych” är en av skivans mer anonyma inslag.
   Bara en av albumets låtar, den snabba rockiga ”All I want is you”, blev en mindre singelhit. Men ”Country life” innehåller flera singelpotentiella spår som exempelvis ”The thrill of it all”, ”Bitter-sweet” och gitarrbaserade ”Prairie rose”, med både en härlig slide och saxsolo, fast de i några fall är lite långa över både fem- och sexminutersgränsen.

/ Håkan

Covers: Bobbie Nelson & Amanda Shires

BOBBIE NELSON & AMANDA SHIRES: Loving you (2023)

NÄR WILLIE NELSONS PIANOSPELANDE SYSTER Bobbie 91 år gammal dog i mars 2022 hade hon spelat in ett album med den betydande mycket yngre fiolspelande sångerskan Amanda Shires som för övrigt är gift med Jason Isbell. Ett i sanningens namn udda artistpar. Repertoaren på den här skivan med enbart covers är mer anpassad Bobbie än Amanda.
   Låtarna på skivan har kanske gemensamma rötter i countrymusiken men är en sorts blandning av otroligt gamla låtar, några yngre evergreens och ett par Willie Nelson-låtar, Lite för gamla melodier för att mina öron ska uppfatta det som spännande. Däremot är det givande att höra samarbetet mellan Amanda Shires klockrent starka röst och Bobbies solklara pianospel. Och hela albumet har genomgående avskalade arrangemang fast Amanda spelar fiol på några låtar tillsammans med ytterligare några lågmälda musiker på trummor, ståbas, banjo, akustisk gitarr och cello.
   Skivan spelades in i Arlyn Studios i Austin 2022, som ägs av Bobbies son Freddy Fletcher, och är mer njutbar som bakgrundsmusik i en cocktailbar än som koncentrerat och analyserat lyssnande. Jag har svårt att ännu en gång lyssna på 89 år gamla ”Summertime” och den ännu äldre instrumentala låten ”La Paloma” och bli överraskad. Då är Bobbies egen nyskrivna instrumentala titelmelodi betydligt mer intressant.


1. Waltz Across Texas (Billy Talmadge) 02:47
1965. Singel med Ernest Tubb and His Texas Troubadours.
2. Always On My Mind (John Lee Christopher/Mark James/Wayne Thompson) 03:54
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.
3. Old Fashioned Love (Frank Loesser/Fritz Miller) 03:15
1939. Okänd.
4. Summertime (Feat. Willie Nelson) (DuBose Heyward/George Gershwin/Ira Gershwin) 04:05
1934. Operan "Porgy and Bess".
5. Angel Flying Too Close To The Ground (Willie Nelson) 02:49
1980. Från albumet "Make the world go away" med Hank Cochran.
6. Dream A Little Dream Of Me (Fabian André/Wilbur Schwandt) 02:38
1931. Singel med Ozzie Nelson.
7. Tempted And Tried (Barney E Warren/W B Stevens) 03:25
1911. Folkmusik. Alternativ titel: "Farther along".
8. La Paloma (Sebastián Yradier) 04:10
1894. Med Cornet Duet.
9. Loving You (Bobbie Nelson) 03:26
Original.
10. Over The Rainbow (Harold Arlen/E.Y. Harburg) 04:06
1939. Singel med Larry Clinton & His Orchestra.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.