Tidigare blogginlägg

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanWILLY DeVILLE 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #19. "Land´s end"

JIMMY WEBB: Land's end (Asylum, 1974)

BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltså tidigt att Ringo Starr spelar trummor på skivan. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans låtskrivande hade jag under många år placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje låt från hans penna.
   På det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den då unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva låtar. Som gjorde att jag inte jämförde hans låtar med tidstypiska poplåtar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-åring debuterade Webb som professionell låtskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som låtskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-åring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just så) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-låtar.
   Innan 22-årsdagen skrev han hela album åt både 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom både geni och underbarn. Den irländske skådespelaren Harris albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker på över sju minuter,
   Inom ett halvår gjorde Webb om bravaden på Harris påföljande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som låtskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgången försökte han sig även på en artistkarriär som dock inte blev så uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och på de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat någon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fåran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehållsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklåtar och några utsvävande melodier som i någon mån ekar evergreens.
   Singellåtarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna på skivan har ju med åren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll på att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgående spelades in på engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna återfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar på skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även några landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt på Carly Simons "No secrets".
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks på gitarrer ökar misstanken på att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt men opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehåll men resultatet är allt annat än trött musik på ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar på en låt, "Alice blue gown", här. En låt som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar faktiskt John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör får Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter långa medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lång utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sång. Måhända lite överambitiöst men vackert är det.

/ Håkan

Covers: The Speedways

THE SPEEDWAYS: Borrowed & blue (Snap!!/Hurrah, 2021)

COVER-KATEGORIN PÅ HÅKANS POP flyttar sig från ena veckan till den andra från 1969 till 2021 med den aktuella Nottingham-gruppen The Speedways i fokus. Medlemmarna heter Adrian Alfonso,bas/sång, Kris Kowalski, trummor, Matt Julian, sång/gitarr, och Mauro Venegas, gitarr/sång.
   Efter två album, ”Just another regular summer” (2018) och ”Radio sounds” (2020), gav den engelska powerpopgruppen The Speedways ut en ep med fem covers. En blandning låtar som kanske visar upp de breda rötterna till gruppens sound. Från genuint rockiga namn som Hanoi Rocks och Roky Erickson med lättviktiga popnamn som ABBA, Kirsty MacColl och Billy Ocean däremellan.
   I urvalet av låtar dominerar de rena popinfluenserna men det genomgående soundet är definitivt rockigt. Den inledande Hanoi Rocks-låten låter mer The Clash än powerpop och ABBA-tolkningen doftar tidig Elvis Costello och båda skramlar verkligen högljutt. Och jag vet inte om jag ska ta det här på allvar överhuvudtaget.
   Costellos tidiga sound gör Kirsty MacColls mycket fina ”They don't know” till en rockdänga med ett gitarrsolo som kramar ur all energi i låten.
   Kanske är gruppen som bäst när de tar hand om en uppenbart snäll poplåt som Billy Oceans ”Love Really Hurts Without You”, en ganska enkel poplåt som mår bra av lite mer energi.
   På ep:ns sista låt, ”Starry eyes”, tycker jag powerpopetiketten kommer som bäst till rätta på skivan. Utan att ha koll på Roky Ericksons original tycker jag låten lever upp till sitt rykte när den delar titel med en underbar Records-låt. Men skramligt och ungdomligt är det hela tiden.


A1. 11th Street Kids (Andy McCoy)
1981. Från albumet "Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks" med Hanoi Rocks.
A2. SOS (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson)
1975. Från albumet "ABBA" med ABBA.
B1. They Don't Know (Kirsty MacColl)
1979. Singel med låtskrivaren.
B2. Love Really Hurts Without You (Les Charles/Ben Findon)
1976. Singel med Billy Ocean (=Les Charles).
B3. Starry Eyes (Roky Erickson)
1975. Singel med R. Ericson And Bleibalien.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATHILDA WAHLSTEDT 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #20. "I´ve got my own album to do"

RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros, 1974)

DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt är det delar av Stones närvaro som präglar soundet på Woods skiva . Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Covers: Booker T & the MG´s

BOOKER T & THE MG'S: The Booker T set (Stax, 1969)

VID SIDAN AV SITT JOBB SOM FAST HUSBAND på det amerikanska skivbolaget Stax, där de kompade en mängd artister (bland annat Wilson Pickett, Otis Redding, Sam & Dave, Rufus Thomas och Johnnie Taylor) hade Booker T & the MG's en karriär under eget namn. Redan 1962 inleddes den karriären med singeln ”Green onions”, den klassiska instrumentala låten med hammondorgeln i centrum, och under fem år skrev de och spelade in eget låtmaterial innan covers blev deras huvudsakliga repertoar.
   Organisten Booker T Jones var musikaliskt placerad i mitten av gruppens sound men gitarristen Steve Cropper spelade också en viktig roll i det typiska Booker T-soundet. ”Green onions” är en stor favorit hos världens alla orgelspelare och den låten följdes upp med ytterligare originallåtar, ”Soul dressing”, ”Chinese checkers” och ”Boot-leg”, som dock inte var lika framgångsrika.
   1967 fick de en hit med en cover på The Rascals låt ”Groovin'” nästan samtidigt som originalet låg på de amerikanska listorna. Bandet fick ytterligare hits, först filmlåten ”Hang 'em high”, från Clint Eastwoods film med samma namn och sedan den egna låten ”Time is tight” som nästan blev gruppens största hit.
   Trots framgångarna med egenskrivna låtar blev i fortsättningen covers gruppens huvudsakliga skivrepertoar från 1968. En mindre hit med Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” följdes av ett helt album med covers, ”The Booker T Set”, som är en uppenbart blek historia i covergenren. Jag tänker mer på orkestrar som Klaus Wunderlich och James Last, som spelade in ett oräkneligt antal album med kända låtar, än ett kompetent instrumentalband med fyra skickliga musiker.
   Visserligen är det Booker T & the MG's sätt att instrumentalt tolka de kända låtarna men däremot saknar jag ambitioner att sätta en personlig prägel på musik och arrangemang. Innehållet på ”The Booker T set” befinner sig långt från originalens kvalité och är på inget sätt en spännande skiva.
   Därmed var originalrepertoaren en förlorad del i Booker T & the MG's skivhistoria. 1970 efter kom deras version av Beatles ”Abbey Road” som hette ”McLemore Avenue”.


Side One

"The Horse" (Jesse James)
1968. B-sida på singel ("Love is all right") med Cliff Nobles & Co.
"Love Child" (R. Dean Taylor/Deke Richards/Pam Sawyer/Frank Wilson/Henry Cosby)
1968. Singel med Diana Ross & the Supremes.
"Sing a Simple Song" (Harry Stephen Pepper/John E. Watt)
1968. Felaktiga kompositörer på etiketten. Skriven av Sly Stone. B-sida på singel ("Everyday people") med Sly & the Family Stone.
"Lady Madonna" (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med The Beatles.
"Mrs. Robinson" (Paul Simon)
1968. Från albumet "Bookends" med Simon & Garfunkel.

Side Two

"This Guy's in Love with You" (Burt Bacharach/Hal David)
1968. Singel med Herb Alpert.
"Light My Fire" (Robby Krieger/Jim Morrison/Ray Manzarek/John Densmore)
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
"Michelle" (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
"You're All I Need to Get By" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson)
1968. Singel med Marvin Gaye & Tammi Terrell.
"I've Never Found a Girl (To Love Me Like You Do)" (Eddie Floyd/Booker T. Jones/Alvertis Isbell)
1968. Singel med Eddie Floyd.
"It's Your Thing" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley)
1969. Singel med The Isley Brothers.

/ Håkan

Eriks framträdande vill inte lämna minnet

Bilder: Lena EmmothErik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart-festival tillsammans med sitt kompband The Burning Speedos: Från vänster Örjan Sundström,bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel.

SEDAN JAG UPPMÄRKSAMMADE den där 23-årige killen från Gällivare, Erik Emmoth, på Folk at Heart-festivalen i Örebro i helgen vill minnet inte riktigt lämna medvetandet. På plats i Scandic Grand-lokalerna kändes det sensationellt bra och väldigt överraskande, som jag noterade både i fredags och i lördags. Upplevelsen av en mellan låtarna tystlåten norrlänning bredvid en trio äldre västmanlänningar blev en inspirerande höjdpunkt när Erik med sin mogna röst kryssade sig fram i en generös blandning av tämligen okända covers och gjorde alla låtar till sina egna.
   Under de tre konserterna, som var Eriks sensationella debut på scen som gitarrist och sångare, fick jag lära mig lite mer om honom och hans band. Och under dagarna efter festivalen fick jag kontakt med hans mamma Lena som fanns på plats personligen under Folk at Heart. Som berättade mer om sin duktige son.
   ”Han gillade inte fotboll och inte hockey. Men gitarr. Han spelade hela tiden från fyra års ålder. Bara på gehör. Han kunde höra en låt i bilen och sedan springa in och ta ut den på gitarr. Han gick tre-fyra terminer på Popskolan i Åkersberga (30 min i veckan med grymma läraren Kristian Niemann) och tränade gitarr men vägrade spela i band eller stå på scen.
   På "River Fool", som han har lagt ut på YouTube (se nedan), spelar han alla instrument, han är även grym på dragspel, och har mixat ihop allt”.
   Vi får heller inte glömma att ge cred till pappa Staffan som lärt Erik att spela dragspel och som introducerat bluesen för honom."
   I ”stridens hetta” under festivalen beskrev jag Erik Emmoths uppträdande på Folk at Heart som ett fulländat genombrott och det var kanske en liten överdrift. Men han blev definitivt festivalens snackis som gjorde att finalkonserten i lördagsnatt flyttades från ett hotellrum till en större konsertlokal. Ett första positivt och optimistiskt steg mot större uppmärksamhet. Det är jag övertygad om.



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanSTAFFAN HELLSTRAND 2020.

/ Håkan

Best of 1973/74: #21. "Mike McGear"

MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros, 1974)

MIKE McGEAR ÄR BROR MED PAUL McCARTNEY som har skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer.
   Mike, som för övrigt fyllde 80 år förra veckan, har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men Mike höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under ”MacGear”-inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ”McGear”.

/ Håkan

Genombrottet är fulländat, Erik!

Erik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart. I hotellrummet med Örjan Rundström...

Foto: Carina Österling...och sedan tillsammans med övriga delar av kompbandet The Burning Speedos: Från vänster Mats Wikman och Jörgen Larsson.


Vincent Jedselius.


Olle Unenge & Orkestern.


Örebro Spelmanslag.


Spirit Harper.

DEN NIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, arrangerat av Anders Damberg och Andreas Svensson, avslutades i natt på Scandic Grand i Örebro. Under två dygn spelade ett 70-tal artister och grupper, samtliga med folkliga rötter, i olika lokaler och hotellrum. I mina ögon och öron var det en artist som fångade min uppmärksamhet mer än några andra, ERIK EMMOTH. En 23-årig ung artist från det nordliga norr, Gällivare, som på tre spelningar lyckades gå från extrem debutant till stor publikfavorit och samtidigt bjuda på vuxen och mogen singer/songwriter-musik av sensationell bredd och innehåll.
   Under lördagskvällen spelade han och hans band THE BURNING SPEEDOS vid två tillfällen där finalen, tack vare ett stort publiktryck, ägde rum i den stora lokalen Grace en våning upp på hotellet inför mycket tillfredsställda åskådare. Emmoths närvaro på Folk at Heart fick övriga artisters framträdanden att blekna lite i jämförelse. För egen del upplevde jag på lördagskvällen fina personliga framträdanden med KARL FIMMERSTAD, VINCENT JEDSELIUS (båda med munspelaren Peter Edgren i kompet), OLLE UNENGE & ORKESTERN, SPIRIT HARPER och en stund med ÖREBRO SPELMANSLAG innan Erik och hans band helt tog över min uppmärksamhet med två konserter med olika förutsättningar.
   Efter fredagskvällens debut, som jag noterade i min första Folk at Heart-rapport, fanns det plötsligt lite mer förväntningar i luften inför Erik Emmoths spelning i det lilla hotellrummet 121. Strax innan hade festivalschefen Damberg meddelat att finalspelningen vid midnatt med Erik hade flyttat från ett hotellrum till en större lokal. Men först det trånga alternativet i det intima formatet på ett hotellrum där det inte riktigt fanns utrymme för det stora publikintresset. Där fick vi en ganska tydlig repris på fredagskvällens repertoar där närheten till instrument och Eriks insatser i all sin personlighet blev än mer imponerande.
   Nu började informationen om bandets medlemmar fastna i mitt medvetande och detaljerna om det sensationella urvalet i låtrepertoaren, som i sin helhet innehöll covers men av väldigt obskyr skepnad, började skönjas. Det västmanländska kompbandet bakom Erik, Örjan Rundström, bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel, har sitt ursprung i folkmusikbandet WestMannaFolk, som faktiskt har medverkat på tidigare Folk at Heart-festivaler. Men här fick de kompa Erik och hans starkt USA-baserade repertoar. Låtar som jag från början hade svårt att identifiera under helgen men en liten tjuvtitt i låtlistan (se till vänster) förklarade mycket.
   Den unge Erik Emmoth har ett sensationellt intresse för musikhistoriens mindre kända låtmaterial
från låtskrivare och artister som absolut inte tillhör gemene mans intresse. Vem har exempelvis hört talas om Ian Noe (”River fool”), duon Watchhouse (”Wildfire”), The Wood Brothers (”One more day”) och Alvin Robinson (”Down home girl”) innan årets Folk at Heart?
   Då var det lite enklare och mer lättidentifierat att lyssna på låtar från Daniel Norgrens repertoar (”Are we running out of love?” och ”Putting my tomorrows behind”) och Justin Townes Earle (”One more night in Brooklyn”) utan att de tillhör var mans musikintresse. Sedan kom Bob Dylans fina ”You ain't going nowhere” som extra bonus på lördagskvällens finalkonsert.
   På den tredje och sista konserten med Emmoth tyckte jag mig höra lite mer självförtroende i den personliga rösten och det ska bli intressant att följa den unge mannens framtid. Jag kan se paralleller med Jesper Lindells utveckling under senare år och kan tänka mig en framtid för Emmoth i samma stil fast till det stora landsomfattande genombrottet krävs det kanske originallåtmaterial för att han ska hitta hem i stugorna. Men för oss Folk at Heart-besökare i Örebro räckte det med marginal för att uppfatta Erik Emmoths framträdanden som fulländade.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.