Blogginlägg

Best of 1973/74: #19. "Land´s end"

JIMMY WEBB: Land's end (Asylum, 1974)

BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltsÃ¥ tidigt att Ringo Starr spelar trummor pÃ¥ skivan. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans lÃ¥tskrivande hade jag under mÃ¥nga Ã¥r placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje lÃ¥t frÃ¥n hans penna.
   PÃ¥ det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den dÃ¥ unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva lÃ¥tar. Som gjorde att jag inte jämförde hans lÃ¥tar med tidstypiska poplÃ¥tar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-Ã¥ring debuterade Webb som professionell lÃ¥tskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som lÃ¥tskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-Ã¥ring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just sÃ¥) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-lÃ¥tar.
   Innan 22-Ã¥rsdagen skrev han hela album Ã¥t bÃ¥de 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom bÃ¥de geni och underbarn. Den irländske skÃ¥despelaren Harris albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker pÃ¥ över sju minuter,
   Inom ett halvÃ¥r gjorde Webb om bravaden pÃ¥ Harris pÃ¥följande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som lÃ¥tskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgÃ¥ngen försökte han sig även pÃ¥ en artistkarriär som dock inte blev sÃ¥ uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och pÃ¥ de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat nÃ¥gon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fÃ¥ran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehÃ¥llsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklÃ¥tar och nÃ¥gra utsvävande melodier som i nÃ¥gon mÃ¥n ekar evergreens.
   SingellÃ¥tarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna pÃ¥ skivan har ju med Ã¥ren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll pÃ¥ att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgÃ¥ende spelades in pÃ¥ engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna Ã¥terfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar pÃ¥ skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även nÃ¥gra landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt pÃ¥ Carly Simons "No secrets".
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks pÃ¥ gitarrer ökar misstanken pÃ¥ att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt men opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehÃ¥ll men resultatet är allt annat än trött musik pÃ¥ ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar pÃ¥ en lÃ¥t, "Alice blue gown", här. En lÃ¥t som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar faktiskt John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör fÃ¥r Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter lÃ¥nga medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lÃ¥ng utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sÃ¥ng. MÃ¥hända lite överambitiöst men vackert är det.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.