Blogginlägg

Best of 1973/74: #22. "Greetings from Asbury Park, N.J."

BRUCE SPRINGSTEEN: Greetings from Asbury Park, N.J. (Columbia, 1973)

JAG SKA DIREKT ERKÄNNA ATT NÄR DET HÄR ALBUMET släpptes, januari 1973, var jag inte medveten om varken Bruce eller ”Greetings from Asbury Park, N.J.”. Som så många andra var det först hösten 1975, när det revolutionerande albumet ”Born to run” hade släppts, som jag vaknade på allvar för New Jersey-artisten Springsteen. Men ganska omedelbart efter ”Born to run” ville jag lära mig hans ursprung och hans tidiga karriär. Och då blev debutalbumet ”Greetings...” min stora favorit före uppföljaren ”The wild, the innocent & the E Street shuffle” som släpptes bara tio månader efter debuten.
   Än idag kan jag tycka att debuten överträffar uppföljaren på flera sätt, främst låtmässigt. Traditionellt innehåller debutskivor bättre låtmaterial, av naturliga skäl finns det i det läget mycket fler originallåtar att välja bland, och jag kan räkna upp ett antal låtar som har blivit hörnstenar i Springsteens samlade repertoar. Som exempelvis ”Blinded by the light” (klassiskt placerad som första låt på första albumet), ”Growin' up”, ”For you” och ”Spirit in the night”. Sedan har ju låtar som ”Does this bus stop at 82nd Street?” och ”Lost in the flood” också blivit stora favoriter genom åren.
   I maj 1972 spelade Bruce in demon som hamnade på Columbia-chefen John Hammonds bord och bara en månad senare gick han in i studion 914 Sound Studios i Blauvelt, en bit utanför New York City. Fyra låtar hade överlevt från demon, ”Mary queen of Arkansas”, ”It's hard to be a saint in the city”, ”Growin' up” och ”Does this bus stop at 92nd Street?” och fem låtar till spelades in mellan juni och oktober 1972.
   Redan här fanns några välbekanta E Street Band namn i Springsteens än så länge begränsade kompband, saxofonisten Clarence Clemons och basisten Gary Tallent, och i övrigt var det trummisen Vincent Lopez och jazzpianisten David Sancious som följde med in i studion. Men än så länge saknas Steve Van Zandt, Roy Bittan, Max Weinberg och Danny Federici.
   Sound och arrangemang på ”Greetings...” är genomgående ganska återhållsamma och de tidiga jämförelserna med Bob Dylan är faktiskt relevanta och är väldigt tydliga på ”Mary queen of Arkansas” där Bruce kompar sig på bara akustisk gitarr och munspel. Sedan är ju texterna, den ordrika storstadspoesin, också på Dylan-nivå.
   ”Greetings...” är fyllda av långa berättande texter men låtarna är ändå relativt korta. Debutartisten Bruce inleder hela sin skivkarriär med textraden ”Madmandrummers bummers and indians in the summer with a teenage diplomat”. Det kan man kalla udda och annorlunda och nästan pretentiöst, va?
   De typiskt stora Springsteen-arrangemangen får alltså vänta till ”Born to run”, när Van Zandt, Bittan, Weinberg och Federici ansluter, och produktionen sväller märkbart.
   Även visuellt är ”Greetings...” en ovanligt kreativ debutskiva, utformat som en vykortshälsning från New Jersey, Bruce Springsteens hemdelstat, gjort av det kända Bostonföretaget Tichnor Brothers, Inc.
   1973 hade Bruce Springsteen Mike Appel som manager och producent. Appel har producerat ”Greetings...” tillsammans med sin kompanjon Jim Cretecos. Springsteens samarbete med Appel sprack 1975 men det tog många år att lösa upp de affärsmässiga banden. I början på 70-talet var jag mer bekant med Appels namn som låtskrivare och producent. Han och Cretecos låg faktiskt bakom den amerikanska tv-serien The Partridge Family där David Cassidy var ungdomsidol. Från 1970 till 1972 producerades fem Partridge Family-album med lättsam familjevänlig pop och jag kan inte riktigt förstå hur Appel kunde satsa själ och hjärta i en ny artist som Springsteen. Men han blev som sagt inte långvarig i det sammanhanget innan förre rockjournalisten Jon Landau kom in och tog över ”företaget”.

FOTNOT. Jag kan avslöja att bilden högst upp på Håkans Pop-sidan, vinylskivan på grammofonen, är "Greetings from Asbury Park, N.J.".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.