Blogginlägg

Folk at Heart såg en ny stjärna födas

Erik Emmoth och hans band bjöd på en fantastisk upplevelse på Folk at Hearts första festivalkväll.


Vargtegel.


Olle Unenge & Orkestern.


Kings Cross Stringband.


Lazy Afternoon.

Bilder: Carina ÖsterlingMette.

PÅ BORDET LIGGER ETT TÄMLIGEN tillknycklat festivalprogram (se höger) som minne av första kvällen på årets upplaga av Folk at Heart. Men i det musikaliska minnet finns det åtskilliga positiva detaljer att notera från korta vandringar mellan lokalerna på det sedvanliga hotellet Scandic Grand. Vi upplevde en blandning av gammalt bekant och nytt fräscht som gjorde fredagskvällens festival med både allsköns musik, med folkliga rötter, på scen och alla möten med delar av publiken. Och på toppen av allt en ny mäktig och helt oväntad favorit i en ung man från Gällivare. Fick vi på en halvtimme se en ny stjärna födas?
   Festivalkvällen inleddes med ett kort besök i baren där jag bland annat träffade munspelaren Peter Edgren som drabbats av en jobbrelaterad skada på sina händer. Men han lovade att det gick att spela munspel med lite annorlunda teknik. På årets Folk at Heart-festival ska han ”bara” spela med tre olika artister, till skillnad från förra året när han stressigt sprang mellan sju olika spelställen.
   Första, men inte enda, barbesöket följdes av en ganska konventionell konsert i den mindre konsertlokalen Clark på hotellets andra våning. Av det lilla vi på förhand hade hört med sångerskan METTE fick vi lovande musikaliska förhoppningar men konsertmässigt blev det en lite enahanda upplevelse. Bakom sitt piano stirrande i väggen fick de emotionellt bottnade texterna (”lättare att skriva när man är ledsen”) lite dålig kontakt med publiken. Men hon presenterade låtmaterialet fint med en klingande finlandssvensk accent och sjöng vackert till pianokompet. Det blev lite mer fantasifullt när hon i låten ”Run like the river” fick sånghjälp av sin sidekick Fanny.
   På väg mellan två olika konsertlokaler fick vi plötsligt se och höra irländaren STEFAN MURPHY helt utanför det officiella festivalprogrammet. Murphy, som vi känner från otaliga Örebrobesök som ledare för The Mighty Stef på både Live at Heart och Folk at Heart, ska enligt programmet dyka upp på minst fem olika ställen under festivalhelgen. Nu satt han i lokalen Ingrid med sin kraftfulla stämma och lika distinkta gitarrspel och blev på sätt och vis en rockig trubadur inför en tämligen stor publik som inkluderade hans dotter.
   Murphys låtmaterial var huvudsakligen hans eget med texter som behandlade alla hans ups and downs i livet plus en cover på Townes Van Zandts ”Waiting around to die” som han presenterade med en anekdot om den nyligen avlidne Shane MacGowan som han en gång hade spelat in den låten tillsammans med.
   Folk at Heart-programmet innehåller en mängd okända artister och det är omsorgsfulla förberedelser för att kunna identifiera eventuella höjdpunkter och guldkorn. Med hjälp av min fru Carina hade vi lyssnat på en låt med ERIK EMMOTH som lovade så mycket att ett besök i lokalen Gloria där han skulle spela med sitt band THE BURNING SPEEDOS fanns med i förhandsplanerna.
   Och det började bra redan innan konserten sparkade igång när ljudansvarige Silja spontant utbrast i ett ”det här kommer bli BRA!” när jag kom in i lokalen. Jag svarade med ett ”ja, jag vet” utan att egentligen veta någonting om hur det på scen skulle komma att låta.
   Mina högt ställda förväntningar besannades omedelbart. Här satt en ung långhårig och uppenbart lite blyg kille med keps från Gällivare och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Egentligen vill jag inte bokstavligen jämföra röster men det fanns Bob Dylan-likheter i både stämma och sångsätt.
   Till den här sensationellt oväntade röstnivån hade de tre killarna i bandet, som alla tillhörde en helt annan och äldre generation, en alldeles fantastisk ambition att ge den unge mannen en perfekt anpassad musikalisk kostym med instrument som (från vänster) elbas, lapsteel och gitarr/mandolin/munspel. Tillsammans med Eriks egen akustiska gitarr blev det så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst som det någonsin går att uppleva live. Jag visste inte att Gällivare och Louisiana låg så nära varandra...
   Jag hade naturligtvis dålig koll på repertoaren och jag borde ha upptäckt om hans cover på ”River fool” (låten som lockade mig till konserten) fanns med men jag var så uppfylld av positiva tankar att de faktiska konsertdetaljerna blev suddiga. Däremot minns jag när elbasisten, som höll i snacket på scen, bad Erik berätta något om nästa låt och han varade fåordigt med enbart en låttitel. Sedan kommer jag aldrig glömma avslutningslåten, Kris Kristoffersons ”Sunday morning coming down”, när den oförglömliga texten kom ur Erik Emmoths mun och lät både trovärdig och fantastisk: ”Well, I woke up Sunday morning/With no way to hold my head that didn't hurt/And the beer I had for breakfast wasn't bad/So I had one more for dessert...
   Efter den underbara upplevelsen var det naturligtvis svårt att riktigt på allvar ta resten av festivalkvällen till sitt hjärta men det blev ändå en fortsättning.
   I den stora trängseln på Verandan fick jag för en gångs skull uppleva VARGTEGELS grymma rytmer, de ofta reggaebaserade takterna, och med många eleganta soloinsatser på saxofon, trumpet, tung bas, gitarr och flera slagverkare framkalla danshysteri i det lilla utrymmet. Instrumentallåtarna dominerade och de suggestivt tunga arrangemangen blev klart underhållande.
   I lobbyn kunde vi på både håll och nära höra och se MOONSHINE PREACHERS, FANS OF OTHERWISE och härligt ekvilibristiska folkmusikbandet KINGS CROSS STRINGBAND.
   Gotländska LAZY AFTERNOON har spelat på flera Folk at Heart tidigare och är med sin mix av countryrock och americana ett fördelaktigt alternativ att uppleva live och med Bo Albertz i spetsen för ett band med både durspel, fiol och banjo i arrangemangen bjöds det på fin underhållning i ett nästan fullsatt Restaurangen.
   God underhållning men också en stund av allvar och sorg när Lazy Afternoon uppmärksammade lokalkollegan Ainbusk-sångerskan Marie Nilsson Linds tragiska bortgång i veckan genom att spela sin ”Passed away” från bandets första album ”Whatever!” (2016).
   Medan Stefan Murphy höll hov nere i Lobbyn inför stor publik trängde vi oss igenom och gick uppför trappan till rumsnumret 139 där OLLE UNENGE & ORKESTERN akustiskt framförde några låtar inför en publik på nära håll. Bandet på två, Oskar Hansson och Janne Hedström, hade toppats med lite rassel och slagverk från Mats Fjellner och låtrepertoaren (setlist vänster) hade vässats med två för mig okända och nyskrivna låtarna ”Mellan näktergalar” och ”Oktobersång” med sedvanlig poetisk elegans.
   I avslutningslåten ”Oktobersång” sjöng Olle om ”en kyla man inte blir kvitt” medan temeperaturen utanför hotellrummet just då passerade minus 20 medan vi planerade för hemgång i brutal kyla och livsfarlig halka. Med en fin festivakväll i färskt minne och en kommande lördagskväll inom räckhåll.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.