Blogginlägg

Pendlade mellan förvirring och magi

Bilder: Carina Österling
DAVID RITSCHARD
Spelgården/Under Bar Himmel 16 juni 2023
Konsertlängd: 20:30-22:00 (90 min)
Min plats: På bänkrad 11 på läktaren.

INTE VISSTE JAG ATT COUNTRY PÅ svenska kunde vara så populär och så gränslöst hajpad att konserten i det trivsamma Wadköping sedan en lång tid tillbaka var slutsåld. Inte visste jag heller att föremålet för hajpen, David Ritschard, så till den milda grad ville placera konsertupplevelsen bland de historiskt oförglömliga utan att riktigt leverera ett musikaliskt helgjutet framträdande.
   Hos den del av publiken där de övertygade fansen befann sig var det redan från start en tydlig hemmavinst. Men vi, i den mer neutrala falangen som ville uppleva en förhoppningsvis legendarisk konsert med en up and coming svensk artist som skulle sätta ett landmärke i Örebros livehistoria, fick förväntningarna att frysa till is vid ett flertal tillfällen fast sommarkvällen var ljus och ljum.
   Kanske var förhoppningarna lite väl upptrissade och nästan uppjagade av den legendstatus som namnet David Ritschard numera bär med sig. Efter fredagskvällens konsert har jag i nästan ett dygn försökt analysera ambition och kunnande och kommit fram till att Ritschard till varje pris vill göra sitt konsertuppträdande till något unikt och personligt. Han lyckades ganska väl utan att varken musikaliskt och artistmässigt göra rätt för sig.
   David Ritschard är en udda fågel i svenskt musikliv och kanske ska vi inte jämföra honom med någon annan artist eller något annan konsertupplevelse. Han befinner sig i en musikgenre där det inom de svenska gränserna inte finns någon konkurrens. Som en osannolik mix av Alf Robertson och George Jones, med en tydlig Stockholm-accent, försöker han muta in en egen lite plats. På skiva har han lyckats väl men efter fredagskvällens upplevelse har jag svårt att placera honom på en piedestal som Sveriges just nu största countrystjärna fast han är tämligen ensam i genren.
   David hade ett fulländat countryrelaterat kompband med sig på scen, från vänster elgitarr (Peter Strömquist), akustisk gitarr/sång (Mira Ray), bas (Gustav Erlandsson), trummor (Fabian Ris Lundblad) och pedalsteel (Daniel Wigstrand) med Davids hustru Agnes ”Nalle” Odén Ritschards fiol i en framträdande roll.
   Bandet inledde konserten snyggt och elegant, med en sjungande trummis, innan huvudpersonen gjorde entré i en fritidskostym med hårband, kortbyxor (se bild ovan) och väska och verkade mellan låtarna allmänt förvirrad. Doften av 70-tal och dansband var överhängande.
   Efter två låtar frågade David, fortfarande lite förvirrad, ”orkar ni en till?” innan Mira Ray sjunger en låt och huvudpersonen släntrar av scenen.
   Så dags förstår jag att det här är en show som ska tillfredsställa fansen och de tillresta fantasterna och vi andra känner oss lite utanför den inre gemenskapen när han börjar krama vissa personer på de närmaste publikplatserna. Ibland ger han mikrofonen till någon i publiken som fyller i refrängen.
   Plötsligt presenterar han en ny låt, släppt samma dag som konserten, ”Duplantis blues” som i både energi och melodi tillhörde konsertens höjdpunkter. Följt av ”Inte här (när jag är här)” som också var en del av konsertens klart bästa sekvens.
   Sedan når den här konsertupplevelsen ännu en märklig downsekvens långt utanför Ritschards repertoar. Mira Ray får ytterligare ett solonummer där hon framför NJA-gruppens ”Balladen om Olsson” i en textmässigt tillspetsad version jämfört med originalet.
   När det blev dags för extralåt blev David naturligtvis hysteriskt inklappad under ovationsartade former och satte sig ensam på scen, utan kompband, med en elgitarr i sina händer och sjöng Cornelis Vreeswijks ”Sambaliten”. Nästan magi i luften.
   Sedan avslutas konserten än mer förvirrat när David vände sig till publiken, bjöd upp en kille (Johan) i cowboyhatt som ensam fick sjunga ytterligare en Cornelis-låt, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.
   Som publik står vi just då ganska förvirrade och undrar om konserten är slut eller... Innan vi tar oss ner från läktarna och är övertygade om att vi har varit med om något unikt och annorlunda. Om än inte musikaliskt perfekt eller speciellt strukturerat.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.