Blogginlägg från augusti, 2013

Covers: Eric Clapton

Postad: 2013-08-30 07:46
Kategori: Cover-skivor

ERIC CLAPTON: Me and Mr Johnson (Reprise/Duck, 2004)

Tio år efter bluescoverskivan "From the cradle" gör Clapton ännu ett album med genomgående covers och den här gången ägnar han sig till hundra procent åt Robert Johnsons låtar. Bluesguden för alla i allmänhet och den stora bluesförebilden för Eric Clapton i synnerhet. Influenserna av Johnson har funnits med i Claptons liv under hela hans karriär. Från Bluesbreakers via Cream och Derek & the Dominoes till många av hans soloskivor.
   "From the cradle" var framförallt en engelsk producerad skiva, inspelad i Olympic Studios i London, där kompet var engelskt förutom amerikanen och trummisen Jim Keltner liksom medproducenten Russ Titelman. På "Me and Mr Johnson" är förhållandet tvärtom. Bara amerikaner i kompet förutom engelsmannen Andy Fairweather Low (som för övrigt också finns med på "From the cradle"). Och nu heter medproducenten Simon Climie från England.
   Utan att vara någon bluesvän tycker jag det svänger oväntat bra om den här skivan. När jag läste namnen på musikerna i kompet Steve Gadd, trummor, Nathan East, bas, och Billy Preston, keyboards, fick jag en illusion av att det skulle låta snyggt och elegant med en viss riktning mot jazz men det här inspelningarna både lever och svänger.
   Kanske är det Claptons sidekick under senare år, gitarristen Doyle Bramhall II (bland annat Fabulous Thunderbirds), som skakat liv i gamlingens gitarrspel och energiska sång. Eller annars är det helt enkelt Claptons inspiration för ämnet Robert Johnson som vässat ambitionerna. Så här kärleksfullt skriver han i cd-häftet:
   "It is a remarkable thing... to have been driven and influenced all of my life by the work of one man. And even though I accept that it has always been the keystone of my musical foundation. I still would not regard it as an obsession, instead, I prefer to think of it as a landmark that I navigate by, whenever I feel myelf going adrift."
   Peter Blakes målning av Clapton med gitarr sittande på en stol framför två porträtt av Robert Johnson tillför skivans värde ytterligare.
   Eric Clapton har tagit Robert Johnsons låtar, som uteslutande är från 30-talet, in i 2000-talet.

Låtarna:
1. "When You Got a Good Friend" – 3:20
Inspelad 1936. Utgiven 1961.
2. "Little Queen of Spades" – 4:57
Inspelad 1937. Utgiven 1938.
3. "They're Red Hot" – 3:25
Inspelad 1936. Utgiven 1937.
4. "Me and the Devil Blues" – 2:56
Inspelad 1937. Utgiven 1938.
5."Travelling Riverside Blues" – 4:31
Inspelad 1937. Utgiven 1961.
6."Last Fair Deal Gone Down" – 2:35
Inspelad 1936. Utgiven 1937.
7. "Stop Breakin' Down Blues" – 2:30
Inspelad 1937. Utgiven 1938.
8. "Milkcow's Calf Blues" – 3:18
Inspelad 1937. Utgiven 1937.
9. "Kind Hearted Woman Blues" – 4:06
Inspelad 1936. Utgiven 1937.
10. "Come on in My Kitchen" – 3:35
Inspelad 1936. Utgiven 1937.
11. "If I Had Possession Over Judgement Day" – 3:27
Inspelad 1936. Utgiven 1961.
12. "Love in Vain" – 4:02
Inspelad 1937. Utgiven 1939.
13. "32-20 Blues" – 2:58
Inspelad 1936. Utgiven 1937.
14. "Hellhound on My Trail" – 3:51
Inspelad 1937. Utgiven 1937.

/ Håkan

"Texas Cannonballs"

Postad: 2013-08-29 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



TEXAS CANNONBALLS
Texas Cannonballs
(egen etikett)


Den här helt nya skivan med Austin-bandet Texas Cannonballs har kommit i min väg på lite okonventionella vägar. Skivan är egenproducerad, har en mycket begränsad spridning, saknar vanlig distribution och har via Chris Ruest, gitarrist och sångare i bandet, och några entusiastiska mellanhänder nått mina öron.
   Det här är ett band med amerikanska musiker som i flera fall har ett eller annat samband med Austins storheter Fabulous Thunderbirds. Texas Cannonballs tangerar också den gruppens musik i sitt strävande att spela livebaserad rockmusik. Bluesrock i en ganska smal och traditionell genre där det ofta ekar bekant fast repertoaren nästan uteslutande är originalmaterial.
   Två gitarrister längst fram, Chris Ruest och Hector Watt, som också sjunger och i kompet är det både tajt och stenhårt, Preston Hubbard, bas, och Jim Starboard, trummor.
   Ruest, som också sitt eget band vid sidan om, har tillbringat de senaste månaderna i Sverige tillsammans med bland annat Micke Finell. Men han är nog snart på väg hem till Texas för en spelning på Cypress Creek Café i Wimberley 6 september. Annars har Ruest trivts förträffligt i Sverige och kan tänka sig att flytta hit.
   Watt har också ett band vid sidan av Texas Cannonballs, Solid Senders (som absolut inte ska blandas ihop med Wilko Johnsons gamla kompgrupp). Och basisten Hubbard är kanske den mest kända medlemmen i Texas Cannonballs efter sina år i bluesstorbandet Roomful Of Blues och sedan 1986 i Fabulous Thunderbirds och har även spelat bakom närbesläktade Jimmie Vaughan och Kim Wilson.
   Gruppens musik och sound pendlar mellan Chuck Berry och Rolling Stones och påminner av naturliga skäl om Fab T-birds. Det här sammansvetsade gänget är säkert otroligt underhållande live men på skiva blir det tajta livebaserade bandet ändå lite profillöst fast de i sina bästa stunder presterar ett tveklöst sväng.
   Som jag nämnde tidigare ekar det bekant om både sound, Stones-intron och melodier på skivan. Kanske allra tydligast i "Hard way", en låt som Watt har skrivit tillsammans med Austin-profilen Lou Ann Barton, som mer eller mindre är en förklädd Chuck Berry-låt. Den stenhårda och taktfasta bluesrocken gör även enstaka utflykter till rockabillyland, som i Jerry McCains "Geronimo rock".
   Variationen på skivan är som helhet kanske inte överdriven men på avslutningslåten "Dreaming" överraskar bandet stort. En fantastiskt fin akustisk ballad med en makalös slidegitarr som kan jämföras med Mick Jagger/Stones och några av de mer avskalade låtarna på "Exile on Main Street". Inte illa.
   Skivan kan beställas här: danherbert40@me.com

/ Håkan

Lizzy gav högklassig konsert

Postad: 2013-08-28 07:51
Kategori: Live-recensioner

Sedan Gary Moore hade lämnat Thin Lizzy för andra gången sommaren 1979 hade gruppen haft tillfälliga lösningar med Midge Ure, ex-Ultravox, och Dave Flett, ex-Manfred Mann's Earthband, innan Snowy White vintern 1979-80 blev officiell medlem. Nya albumet "Chinatown" hade inte hunnit bli klar inför turnén i april 1980 och kom ut först till hösten 1980.
   Turnén inleddes på Irland i april, fortsatte till Skandinavien (Oslo, Köpenhamn, Stockholm, Göteborg) innan de i maj-juni spelade i England.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 1980.

THIN LIZZY
Isstadion, Stockholm 26 april 1980


Det finns nog ingen rockgrupp som så totalt kan fånga en stor publik som Thin Lizzy gör. De gör hårdrock med känsla och finess istället för med publikförakt, aggressioner, hög volym och betongkrossmusik som är så vanligt i genren.
   Nästan femtusen trogna Lizzy-fans trotsade det kommunikationsdrabbade Stockholm och hejade fram gruppen till en högklassig konsert i lördagskväll på Johanneshovs Isstadion. Ett bevis på ömsesidig uppskattning. En respons som kändes ärlig och sanningsenlig.
   Thin Lizzy är en intressant institution, 10 år gammal som den är. Gruppens många medlemskriser kan inte ta knäcken på Phil Lynott och grabbarna. Nye gitarristen Snowy White var sannerligen ingen dålig ersättare till Gary Moore.
   Den blonde kalufsen White tog många av kvällens förstklassiga solon och befann sig ofta i strålkastarljuset.
   Lizzykonserterna inramas alltid väldigt anspråkslöst där de kom och gick i ljusbomber och moln av rök men däremellan lät musiken tala för sig själv.
   Lördagskonserten innehöll få nyskrivna låtar och byggde mer på gamla standards som "Jailbreak" och "Rosalie". Och folket sjöng med, klappade händer och tjöt av lycka. Även inför Lynotts senaste solosingel "Dear miss lonely heart" som smälte in fint i det vanliga Lizzysoundet.
   Det blev alltså inga aptitretare från det kommande albumet som Lynott lovade, när jag träffade honom för en månad sedan, till månadsskiftet maj-juni men nu inte beräknas klar förrän i höst.
   Det allra roligaste med Thin Lizzy live var deras fantasi även inom den begränsade instrumenteringen två gitarrer, bas och trummor. De kunde som ingen annan växla mellan ballader och rocktempo utan att förlora i exakthet och skärpa. Övertygade tankar som for i huvudet under promenaden över Skanstullsbron mot Götgatan till storstadens andra nattliga nöjen. Ett lämmeltåg av rockintresserade.

Phil Lynott, bas och sång
Brian Downey, trummor
Scott Gorham, gitarr
Snowy White, gitarr
Darren Wharton, keyboards

(Affisch från www.thinlizzyguide.com)

Setlist:
Are You Ready?
Chinatown
Waiting For An Alibi
Jailbreak
Do Anything You Want To
Don't Believe a Word
Sweetheart
Got To Give It Up
Still In Love With You
Dear Miss Lonely Hearts
The Cowboy Song/The Boys Are Back In Town
Suicide
Sha La La
Sugar Blues
Baby Drives Me Crazy

/ Håkan

"Lower reaches"

Postad: 2013-08-27 07:52
Kategori: Ingen



JUSTIN CURRIE
Lower reaches
(Ignition)


Skotten Justin Currie gör nya skivor ungefär vart tredje år. När jag i juli i år såg Justin live i London, där han framförde flera aktuella låtar från nya skivan "Lower reaches", var det alltså mer än tre år sedan förra skivan. Och med hjälp av många nya intressanta låtar for mitt lätt insomnade Currie-intresse upp i topp.
   Konserter är en sak och skivor en helt annan. Jag borde ha lärt mig genom alla år att inte ta saker och ting för givet när fantastiska eller bra konserter följs av till på bristningsgränsen efterlängtade skivor. Förutsättningarna är ju så tveklöst olika.
   Jag såg alltså en Currie-konsert i det stora Hyde Park i juni. I en liten intim inomhuslokal lät Currie magin flyga fritt till komp av ett par akustiska gitarrer och/eller piano. Avskalat och bra på gränsen till himmelskt. Och de nya låtarna imponerade.
   Nu skulle alltså Justin Curries tredje album komma som kronan på verket. Jag känner visserligen igen många av de nya låtarna men Justin har ju märkvärdigt svårt att lita på sina egna låtar. Kladdar ner några av låtarna med en irriterande rytmmaskin, monotona och syntetiska taktslag, som inte tillför slutresultatet någonting. För att gå igenom dagens enorma brus i musikvärlden letar Currie. desperat efter både publik och sig själv.
   Mycket vackra "Priscilla" med bara en akustisk gitarr störs av denna metronom till ynklig taktmaskin men Justins visslande på slutet är såå snyggt. "Into a pearl" är som låt en Currie-klassiker i min värld om inte det syntetiska hade dolt pianot i det här fallet. "Little stars" är ytterligare en underbar Currie-låt som här har decimerats till en demo.
   Nu är inte allt lika negativt på Curries tredje soloalbum. En låt ("Every song's the same") som inleds med textraderna "let me teach you how to write a song..." och fortsätter i samma stil är naturligtvis en av topparna på skivan. Och bluegrass-explosionen i "On my concience" med banjo och steelguitar och tydliga countryinfluenser är både väldigt överraskande och bra
   I övrigt innehåller "Lower reaches" ett helt okej låtmaterial vars största fel är att de i en tuff jämförelse med hela Justin Curries överlag fina låtkatalog framstår som tämligen medelmåttiga.

/ Håkan

90:#35 Albert, tyfonen

Postad: 2013-08-26 07:59
Kategori: 90-talets bästa

NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic, 1997)

Min 90-talslista kommer givetvis att innehålla en massa förutsägbara, men i vissa fall bortglömda, namn men också några rena överraskningar och helt oväntade artister. Skåningen Nils Erikson tillhör väl helt klart men inte oförtjänt den senare kategorin. Både som artist och sound är han en främmande fågel i det 90-tal på skiva som jag älskade, och fortfarande älskar, mest.
   Nils dök upp 1996 från till synes ingenstans. Hans musik och röst fastnade direkt i min hjärna. Hans båda första album, 1996 och 1997, hamnade på mina årsbästalistor och jag hade fått en svensk favoritartist som kändes både personlig, djärv, spännande och genomgående stark. Inte långt från en seriös jämförelse med Peter Gabriel.
   Det började tidigt våren 1996 när singeln "Silver i sitt hår" ramlade ner framför mig. Det Lars Sundh-designade digipack-omslaget, med alla porträtterade nunnor på framsidan, var omöjligt att missa i den intensiva skivfloden. Det osvenska soundet, de spännande arrangemangen och den skånska poesin drog också åt sig uppmärksamhet. Och det kommande albumet "Spår" motsvarade alla då stora förväntningar.
   Debutanten Nils Erikson hade dessutom producerat skivan själv och spelat in den i sitt stall på Österlen. Klart jag var förundrad och imponerad. Det var inte mer än rätt att skivan blev Grammisnominerad men uppföljaren "Albert, tyfonen", som släpptes ett år senare, var faktiskt ännu bättre.
   Förutom stråkar och några sporadiska musiker spelade Nils de flesta instrumenten på debutskivan. På uppföljaren är det fler riktiga (men inte så kända) musiker och arrangemangen pendlar mellan svensk vistradition och vemodigt nordiskt temperament.
   Den här gången har Nils tagit hjälp av Christofer Stannow, som tidigare hade jobbat med Toms Tivoli, Bo Kaspers Orkester och Sophie Zelmani, vid produktionen. De konkreta låtarna har växt och det finns ett flertal exempel på albumet, "Kungen", "Sirius", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis", där Nils Erikson gjort potentiella men personliga hits. Lågmälda men raffinerade små diamanter.
   Det skulle dröja sex år innan Nils Erikson gav ut sitt nästa album.

YouTube: "Sirius"


/ Håkan

Soundtracks: "The Princess bride"

Postad: 2013-08-23 07:51
Kategori: Soundtracks

MARK KNOPFLER: The princess bride (Vertigo, 1987)

Jag har redan noterat ett antal Mark Knopfler-skivor i min kategori soundtracks och här kommer ytterligare ett. "The princess bride", en romantisk komedi, regisserades av Bob Reiner (bland annat "Spinal tap" och "Stand by me") som har skrivit på skivomslaget hur han bestämde sig för att Mark Knopfler skulle skriva filmmusiken.
   Reiner tänkte göra en lista på låtskrivare som kunde tänkas passa för att skriva filmmusiken. Den listan blev inte så lång, bara ett enda namn: Mark Knopfler. Utan att känna honom närmare var Knopfler det perfekta namnet.
   Skivan "The princess bride" har den traditionella filmmusiken med genomgående instrumentala låtar med ett enda undantag. Det är Willy DeVilles "Storybook love" hämtad från albumet "Miracle" som hade släpps tidigare under 1987. Det fanns ett samband, låten fanns med på den Knopfler-producerade skivan.
   I övrigt är det alltså enbart instrumentala låtar på skivan. Skrivna, arrangerade och producerade av Knopfler som dessutom spelar alla instrument på skivan tillsammans med Guy Fletcher på keyboards. Fletcher började samarbeta med Knopfler redan på soundtracken "Comfort and joy" och "Cal" innan han 1984 blev officiell medlem i Dire Straits.
   I ärlighetens namn spelar varken Knopflers gitarr eller Fletchers keyboards den instrumentala huvudrollen på skivan. Det gör de maffiga stråkarrangemangen som de kanske bör göra på en film av romantisk prägel där huvudrollsinnehavarna Robin Wright och Cary Elwes står och tittar varandra djupt i ögonen på skivomslaget.
   OK, Knopflers typiska akustiska gitarr toppar ibland stråkarrangemangen och någon folkmusikdänga avbryter det genomgående vackra på det här soundtracket. Men det finns också några hotfullt dramatiska spår innan Willy DeVille avslutar skivan med sin vackra "Storybook love", i en något maffigare version jämfört med den som avslutar "Miracle".
   Strax innan DeVille-spåret finns "Happy ending" som väl avslöjar att filmen slutar lyckligt. Där har Knopfler lånat mycket av melodin av DeVille utan att ge honom credit.

Innehåll:
1."Once upon a Time...Storybook Love" – 4:00
2."I Will Never Love Again" – 3:04
3."Florin Dance" – 1:32
4."Morning Ride" – 1:36
5."The Friends' Song" – 3:02
6."The Cliffs of Insanity" – 3:18
7."The Swordfight" – 2:43
8."Guide My Sword" – 5:11
9."The Fire Swamp and the Rodents of Unusual Size" – 4:47
10."Revenge" – 3:51
11."A Happy Ending" – 1:52
12."Storybook Love" (Willy DeVille) – 4:24

/ Håkan

"Black raven"

Postad: 2013-08-22 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 22/8 2013.

ELLEN SUNDBERG
Black raven
(Rootsy)


Det skånska nyfikna och pigga skivbolaget Rootsy har bland allt annat upptäckt att det musikaliska ljuset kommer från norr, närmare bestämt Jämtland. I våras släppte bolaget ett utmärkt album med duon Landstrom från lilla Kullsta och nu är det dags för den otroliga talangen Ellen Sundberg från lilla Bjärme. Det är ett bevis på att ögonen och öronen är öppna i Malmö och att det finns en osedvanlig ambition att upptäcka nya begåvningar. Långt från de stora metropolerna.
   Jag inbillar mig att artister och människor i övrigt utvecklas annorlunda och mer personligt på små ställen långt från Europavägar och citybetong. Där finns uppenbart friheten att hitta ett eget musikaliskt språk och poesi utan att vara påverkad av tydliga influenser. Det är både Landstrom och nu Ellen Sundberg talande och sjungande bevis för.
   Ändå vill skivbolaget i följebrevet till Ellen Sundbergs debutplatta lyfta fram några kända namn, Neil Young, Gene Clark (visserligen felstavat...) och Bright Eyes, för att musikaliskt placera hennes musik på den stora musikkartan. Kanske skulle de även lagt till First Aid Kit, den amerikanska drömmen har de gemensamt, men det kanske hade uppfattats som opersonligt och att rida på en våg. Men på absolut gott och bara lite ont delar hon stundtals samma atmosfäriska luftrum med systrarna från Svedmyra.
   Nej, 20-åriga Ellen ska inte i första hand uppfattas som en artist som enbart tar rygg. Hennes personlighet är stor, hennes kvalitéer som låtskrivare är redan fullvuxen och musikaliskt har hon tillsammans med sitt band hittat ett lågmält och eget sound. Sedan har vi Ellens texter, välutvecklad och överraskande poesi som imponerar. Inte bara på den långa "Some time ago" som har ett typiskt Dylan-driv i melodin.
   Debuten har tio arrangemangsmässigt liknande sånger inspelad i en liten ort, Kakuåsen, i norra Jämtland. Den ödsliga miljön har kanske påverkat den musikaliska utformningen som resulterat i singer/songwriter-sånger i utvecklade men varsamma arrangemang. Ellen spelar själv både gitarr, dragspel och munspel och Johan Arveli, som även spelat in och mixat skivan, står för den eleganta utsmyckningen med akustisk och elektrisk gitarr, lap steel, pedal steel och banjo. Och i bakgrunden finns en trygg traditionell rytmsektion.
   Skivans musikaliska höjdpunkt har jag hittat i "Whisper to the water" där Arveli spelar ett ödmjukt, känsligt och mycket vackert slidesolo. Men det finns små anspråkslösa guldkorn i nästan varje låt.
   "Black raven"-albumet har trots allt en garanterat varierad musikalisk bild, som sporadiskt utökas med en fiol ibland, fast många låtar går i nästan samma lunk. Kanske skulle en rejäl uptempolåt eller en helt naken ballad gjort helheten riktigt fulländad. Hon lyckas nästan i den lite snabbare "Come on" respektive avslutningslåten "Evil ones" vars inledning är magisk.
   Nu blir det "bara" tio mycket underhållande och hantverksmässigt välskrivna låtar. Men jag kanske redan nu begär för mycket på det här tidiga stadiet från Ellen Sundberg som fortfarande jobbar på ICA-butiken i Fåker (Jämtland). Karriären för Elin har ju nyss startat men kan uppenbart växa efter den här skivan, Live At Heart-festivalen i Örebro om några veckor och höstturnén i Europa som support till Israel Nash Gripka.

/ Håkan

Kung Richard erövrade Örebro

Postad: 2013-08-21 10:14
Kategori: Konserter


En ovanligt rörlig och stundtals dansande Richard Lindgren gjorde ett charmerande intryck på Stortorgets scen under tisdagens sena eftermiddag.

Kungen har gästat Örebro. Richard Lindgren kom i måndagskväll till stan och repeterade lite kort med sina tillfälliga kompmusiker på tisdagsförmiddagen. Richard (som lite slarvigt hade annonserats som "Rickard Lindberg") fick sedan uppträda under den senare delen av ett arrangemang på Stortorget under ledning av Peter Flack.
   Det var en minst sagt brokig samling artister, många med lokal förankring, som radades upp innan Richard äntrade scenen. Där den unge sångaren George Shaid inledde och följdes av singer/songwriter-stjärnan Mathias Lilja, slagverksduon Dunja, välsjungande Louise Lemón, Örebro Kammarkör under ledning av Fred Sjöberg och mezzosopranen Edith Barlow kompad av Carl Pontén på piano.
   Någonstans däremellan höll kungen, han som heter Gustav och i år 40-årsjubilerar som statschef och just nu genomför en resa genom Sverige, ett långt tal till örebroarna. Strax innan hade han tillsammans med drottningen och staben av säkerhetsfolk, poliser och rojalister vandrat nedför Stortorget till tonerna av kammarkörens "Kungssången". Talet följdes av Edith Barlows högtidliga välsång medan kungen och hans trupper avlägsnade sig från Stortorget.
   Under tiden utspelade sig ett litet "drama" bakom scenen när Richard Lindgren inte blev insläppt backstage och även Live At Heart-generalen Anders Damberg blev stoppad av en nitisk vakt som ville bestämma och inte litade på sunt förnuft. Missförståndet löste sig och Richard kunde gå upp på scenen där han kompades av den rutinerade trion Clas Olofsson, pedal steel/banjo, Fredrik Landh, bas, och Mathias Lilja, gitarr.
   Han inledde med rytmiska "Five pints and a wink from Gwendolyn" där en inspirerad Richard, utan gitarr i händerna, till och med spontandansade inför publiken som hade minskat i storlek efter statschefens avgång. Bredvid stod teckenspråkstolken och försökte "översätta" Richards texter. Det såg en smula komiskt ut när textrader som "I'm anchored in Barcelona/With a tankard by my bed" skulle formas till förklarande tecken.
   Och det blev inte ett dugg lättare för den stackars tolken att förmedla "I'm not in the mood for romance/I'm not in the mood for love/I got dirt 'neath my nails" i "Drunk on arrival". Då spelade Richard piano och vemodet, poesin (för kvällen med enbart alkoholrelaterat innehåll) och den vackra melodin kom som alltid fram allra bäst bakom det instrumentet.
   När arrangemanget avslutades framåt klockan 18 var det bara en kung kvar på Stortorget: Richard Lindgren från Malmö.


Mathias Lilja fick också chansen att framföra tre låtar vid arrangemanget på Stortorget. Bland annat några nya och lovande låtar från ett kommande soloalbum som släpps i höst.


Richard Lindgren på den stora scenen där kompmusikerna var uppträngda i det högra hörnet och teckenspråkstolken till vänster kämpade förtvivlat för att "översätta" Richards texter till förklarande tecken. Vid den tidpunkten hade kungen och hans stab lämnat sina platser framför scenen.


/ Håkan

Rock för den stora massan

Postad: 2013-08-21 07:52
Kategori: Live-recensioner



Redan 1980 var 10cc:s storhetstid över. Godley/Creme lämnade gruppen 1976 och Stewart/Gouldman fortsatte som duo med viss hjälp från turnétrummisen Paul Burgess. Album som "Deceptive bends" och "Bloody tourists" blev uppmärksammade mycket tack vare hits som "Things we do for love", "Good morning judge" och "Dreadlock holiday". Inför "Bloody..."-albumet utökades gruppen med ytterligare musiker, en konstellation (se nedan) som höll i sig över albumet "Look hear?" som släpptes i mars 1980, en månad innan Sverigespelningen, men var helt befriad från hits och gruppen tynade långsamt men stadigt bort.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1980.

10cc
Isstadion, Stockholm 17 april 1980


Den engelska gruppen 10cc har genomgått en ganska oroande musikalisk utveckling de senaste åren. De har växt. Långt utanför de ramar och gränser som deras ursprungliga genuina popmusik tangerade. De har övergivit de små mänskliga konsertlokalerna för de stora ogästvänliga arenorna och isladorna. På samma sätt har deras musik också förändrats. Den har svällt och blivit bombastisk. Rockmusik för den stora massan.
   10cc, originalet, med Eric Stewart, Graham Gouldman, Kevin Godley och Lol Creme, kom som en befriande vind på 70-talets första halva.
   Bandet spelade då innehållsrock, musik fylld med idéer och spännande uppslag. Med en originalitet och chanstagning som man får gå ända fram till idag för att hitta motsvarighet till.
   Efter arbete kommer succé.
   Med succén kom också splittringen. Kvartetten klyvdes i två delar. Agnarna skildes så att säga från vetet. Godley och Creme tog sin sin nyupptäckta gizmo (en gitarrsynthesizer) under armen och smet ut bakvägen. Stewart och Gouldman slapp de två trollkarlarna men gjorde ändå självklar och lysande musik på egen hand.
   De kom också att bilda kärnan i det nya och större 10cc. Som riktade sig till en större och delvis ny publik. Singelsuccéerna uteblev och gruppen satsade allvarligare på albumen.
   Därför låter 10cc annorlunda idag än för åtta år sedan.
   De är, i omfång och kvalité, en imponerande samling musiker. Flexibla killar som ofta klarade av att spela på mer än ett instrument. De två trummisarna spelade exempelvis också akustisk gitarr och piano. och gruppens ledande personlighet, Eric Stewart, var lika duktig pianist som gitarrist samt har en suverän röst.
   Som uppföljningsturné till deras senaste album, "Look hear", dominerade naturligtvis materialet från nya skivan fast ska sanningen fram har de gjort bättre låtar. Men de nya låtarna fick sig dock en ansiktslyftning när de pumpade uppenbart liv i de från skivan tämligen mediokra melodierna.
   "One two five", senaste singeln med sina många temposkiftningar, avslutades vilt när Stewart nästan gick bärsärkagång på slidegitarr. Gitarristen Rick Fenns solonummer "Don't send me back" (tillägnad de vietnamesiska båtflyktingarna) hade fina harmonier och "Lovers anonymous" liknade en självklar hitlåt och publiken kunde överraskande redan texten.
   Annars samlade 10cc mest poäng med klassiker som "Wall street shuffle", "Art for art's sake" och "Things we do for love" medan publiken definitivt tinade upp under "Dreadlock holiday".
   Visst har det stora gruppsound slätats ut i 10cc:s musik men de gjorde storslagen rockmusik i avslutningsnumret "Roll over Beethoven" som förlåter mycket denna kväll.

Eric Stewart: gitarr,piano och sång
Graham Gouldman, bas, gitarr och sång
Rick Fenn: gitarr
Duncan Mackay: keyboards
Paul Burgess: trummor, akustisk gitarr och piano
Stuart Tosh: trummor, akustisk gitarr och piano

Trolig setlist:
1 L.A. Inflatable
2 Wall Street Shuffle
3 One Two Five
4 I'm Mandy Fly Me
5 Lovers Anonymous
6 How'm I Ever Gonna Say Goodbye
7 Good Morning Judge
8 From Rochdale To Ocho Rios
9 Art For Art's Sake
10 It Doesn't Matter At All
11 The Things We Do For Love
12 Don't Send We Back
13 Dreadlock Holiday
14 Feel The Benefit
15 I'm Not In Love
16 Rubber Bullets/Silly Love/Life Is AMinestrone
17 Roll Over Beethoven

/ Håkan

90:#36 Titanic days

Postad: 2013-08-19 07:57
Kategori: 90-talets bästa

KIRSTY MacCOLL: Titanic days (ZTT, 1994)

Någonstans måste ju en lista över 90-talets bästa album börja (eller i det här fallet sluta) och det känns i denna stund synnerligen orättfärdigt att placera den förtjusande engelska sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl på jumboplats som nummer 36. Men tänk då på alla fantastiska 90-talsskivor som inte ens platsar på min minst sagt korta lista.
   För mig tillhörde nog Kirsty allra mest 80-talsvågen av intressanta artister. Debuterade dessutom redan 1979, med den numera legendariska singeln "They don't know", och var framförallt en singelartist av rang under 80-talet. Först den formidabla "There's A Guy Works Down The Chip Shop, Swears He's Elvis", sedan Stiff-singlarna "Terry" och "A new England", Pogues-samarbetet "Fairy tale of New York" och slutligen hennes fina Ray Davies-cover, "Days". Av albumen var "Kite" (1989) det främsta.
   När 90-talet inleddes var hon het som både artist, sångerska och låtskrivare och "Electric landlady" (1991) låg helt rätt i tiden när den mixade spännande moderna toner med ett klassiskt låtskriveri men också med ett lite ojämnt splittrat resultat. Då var nästa 90-talsskiva med Kirsty, dagens "Titanic days", både bättre och mer spännande och intressant.
   "Titanic days" beskrivs ofta som en skilsmässoskiva och innehållet i texterna ska alltså handla om den då problematiska relationen mellan Kirsty och hennes man, den etablerade skivproducenten Steve Lillywhite. Texterna andas lite svek, lite bitterhet, lite ilska och lite hopplöshet men musiken, arrangemangen och låtarna låter oss inte tryckas ned i medlidande.
   Av naturliga skäl har Lillywhite bara producerat ett spår och den australiske teknikern och producenten Victor Van Vugt (som tidigare hade jobbat med Nick Cave, Triffids och Billy Bragg) tog över produktionen. Tillsammans med Baboon Farm som är en pseudonym för Kirsty och Mark E Nevin. Förre Fairground Attraction-medlemmen, Morrissey-låtskrivaren och månginstrumentalisten Nevin hade på två skivor blivit Kirstys vanligaste medlåtskrivare.
   Med engelsk naturlighet och oerhörd känsla för smittande popmelodier skrev Kirsty om vardagen. En vintrig bänk på Soho Square, sommarens sista dag, ironi om sig själv som ful kärring, hopplös fru och avskyvärd dotter. Förre Smiths-gitarristen Johnny Marr har ännu en gång varit med och vässat en melodi på skivan, "Can't stop killing you".
   Hon har även skrivit en låt tillsammans med trummisen David Ruffy som också programmerat två spår, "Angel" och "Just woke up", och ger Kirstys musik en modernare prägel. Nykomlingen Ruffy, som spelat med både Aztec Camera, Ruts och Waterboys, befordrades på nästa MacColl-skiva, den latininspirerade "Tropical brainstorm". till producent.
   På den himmelska avslutningslåten "Tomorrow never comes" blixtrar tramporgeln och den distade gitarren sida vid sida. Som en kvinnlig Elvis Costello ger Kirsty poetiskt udda vinklingar på de vardagliga problemen till sina starkt melodiösa alster på den här skivan.

YouTube: "Soho Square"


/ Håkan

Välkommen till allt och 90-talet

Postad: 2013-08-18 12:07
Kategori: 90-talets bästa

Efter mina tidigare djupdykningar i gårdagens bästa skivor är det imorgon dags att sätta tänderna, öronen och tangenterna i det "glada" 90-talet. Premiärsäsongen här på Håkans Pop 07/08 satte jag luppen på det missförstådda 80-talet och under nästan två års tid, från hösten 09 till våren 11, gjorde jag en noggrann gradering av de bästa skivorna på det 70-tal jag kanske sätter främst av alla musikaliska decennier jag har upplevt. I alla fall när det gäller albumformat...
   90-talsskivorna har väl samma tveksamma rykte som en gång 80-talet men för mig är det enbart ett tveklöst nöje att återvända till de bästa skivorna från det decenniet. Och då kunna återupprätta det skamfilade ryktet om att 90-talet enbart handlade om britpop, grunge, hip-hop, Cheiron, tysk eurotechno och indierock, om man nu ska tro sommarens tv-följetong "Nineties".
   Nej, jag tycker vanlig pop och rock räcker så bra för att visa upp det bästa av det musikaliska som 90-talet hade att erbjuda. Jag har lyckats, dock inte utan problem, att rangordna 90-talets bästa album och kommer under 36 veckor att presentera album efter album (från plats 36 till nummer ett) i en lista som förhoppningsvis är lika intressant att följa som den har varit att sätta ihop.
   90-talet är liksom både nostalgi och nutid i samma andetag. Decenniets första år inträffade för över tjugo år sedan medan förslagsvis 1999 hände nyss, igår eller i förrgår. Sådant kan påverka minnet när en lista ska rangordnas, när exempelvis 1990 ska jämföras med 1998, men jag hoppas och tror att jag oavsett utgivningsår har sammansatt en lista rättvist efter vad mina öron hör idag.
   Det har inte varit så problematiskt att samla ihop skivorna, att leta upp favoriterna, som tveklöst är värda en plats på listan. Däremot har det varit svårt på gränsen till omöjligt att sedan rangordna skivorna, att exakt prioritera och i efterhand placera skivorna i förhållande till varandra, bland alla de kvalitativa och genomgående odödliga skivorna.
   Välkommen till en ny säsong på Håkans Pop, hemsidan som i dagarna firar sju år. Start imorgon! Välkommen till ett intressant musikdecennium. Och välkommen till alla retrospektiva texter om svunna tider. Kommentera gärna mitt urval, protestera eller håll med, och kom gärna med egna anekdoter från 90-talet.

I övrigt kommer jag under hösten och våren att återpublicera många av mina gamla konsertrecensioner. Stora konserter med Rolling Stones (1982), Bob Dylan (1987), John Mellencamp (1988), Ron Wood i Örebro (1988) och Ulf Lundell (1980) men också "mindre" konserter med exempelvis Irma Schultz, Warren Zevon, Eva Dahlgren, Mats Ronander, Jakob Hellman och många andra. Jag kommer också under den kommande säsongen att återvända till gamla kända kategorier som tributeskivor, soundtracks och de så kallade coverskivorna. Välkommen till allt!

SAMMANFATTNING AV SOMMAREN

Det som på Håkans Pop skulle bli en lugn, behaglig och händelsefattig sommar blev några heta, varma månader med både konserter, skivrecensioner och annat.
   En liten återblick och en sammanfattning ger vid handen att jag har varit på ett osunt stort antal konserter men också upplevt mycket bra. Som exempelvis Temperance Movement, Ducks Deluxes Blidösundsspelning, Richard Lindgren både här och där, Eilen Jewells återkomst till Örebro, en imponerande stjärnmönstring i Hyde Park, irländsk folkrock med Tullamore Brothers, en mer än förutsägbar Gyllene Tider-konsert, trädgårdsspelning med Mercy Brothers, en minifestival med Olle Ljungström, Amanda Jenssen och Moneybrother och gemytlig underhållning i Värmland med Göran Samuelsson & Jack Vreeswijk.
   Sedan recenserade jag några skivor med Del-Lords, Mickey Jupp, Willie Nile och Roadworks comeback, var på konstutställning med Yoko Ono, uppmärksammade en förhandslyssning på Nick Lowes nästa album, såg intressant Bruce Springsteen-film på bio och sa tack och adjö till både Anders Burman, J J Cale och Cowboy Jack Clement.

/ Håkan

Sommar13: Spencer Davis Group

Postad: 2013-08-17 07:55
Kategori: Sommar2013


"Gimme some lovin'" (1967) med SPENCER DAVIS GROUP var en fantastisk låt med fantastisk sång och ett underbart hammondorgelsound. Och allt var blott 18-årige Stevie Winwoods verk.

/ Håkan

Sommar13: Sonny & Cher

Postad: 2013-08-16 07:53
Kategori: Ingen


En av pophistoriens största duetter, "I got you babe" från 1964 med det äkta paret SONNY & CHER. Det var duons genombrottshit som var både skriven, producerad och arrangerad av Sonny Bono som hade jobbat med Phil Spector under det tidiga 60-talet.

/ Håkan

Sommar13: Simon & Garfunkel

Postad: 2013-08-15 07:52
Kategori: Sommar2013


1966, när den här singeln "Homeward bound" släpptes, hade SIMON & GARFUNKEL haft en stor hit med "The sound of silence". Men jag tycker den här vemodiga pärlan är en så mycket personligare och bättre låt.

/ Håkan

Sommar13: The Scaffold

Postad: 2013-08-14 07:51
Kategori: Sommar2013


Humor från Liverpool med Paul McCartneys bror Mike McGear (bytte tidigt efternamn för att slippa draghjälp) som medlem i THE SCAFFOLD som 1967 gjorde "Thank U very much" till gruppens första hit i England.

/ Håkan

Sommar13: The Who

Postad: 2013-08-13 07:56
Kategori: Sommar2013


60-talets kanske tuffaste hitlåt? Redan på sin tredje singel "My generation" 1965 satte THE WHO oerhört historiska spår i den engelska popbranschen. Gitarristen Pete Townshend skrev låten, Roger Daltrey stammade fram texten och Keith Moon levde rövare bakom trummorna. Punkt slut.

/ Håkan

Sommar13: John Lennon

Postad: 2013-08-12 07:56
Kategori: Ingen


I stundens ingivelse skrev JOHN LENNON "Instant karma!" samma dag som han spelade in den 27 januari 1970. Och bara tio dagar senare gavs den ut på singel, då under namnet Lennon/Ono. Producerad av Phil Spector med bland annat George Harrison i kompet.

/ Håkan

Sommar13: The Move

Postad: 2013-08-11 07:55
Kategori: Sommar2013


"Blackberry way" från 1968 var nog Roy Woods och THE MOVES största hit. Efter flera topp 3-singlar, bland annat "Night of fear" och "Flowers in the rain" toppade gruppen Englandslistan sent på hösten 1968.

/ Håkan

Sommar13: The Monkees

Postad: 2013-08-10 07:53
Kategori: Sommar2013


"Daydream believer" från 1967 var en av tv-gruppen THE MONKEES snällaste popsinglar sjungen av Davy Jones. Skrevs av John Stewart, en gång medlem i Kingston Trio och på 70-talet uppmärksammad soloartist.

/ Håkan

Cowboy Jack Clement (1931-2013)

Postad: 2013-08-09 10:29
Kategori: Minns

Jag är och var ingen inbiten countryfantast men helt naturligt har ju många namn under åren planterats i mitt huvud och mitt minne. Som exempelvis Cowboy Jack Clement som jag just nu minns bäst för hans unika och exklusiva lilla bidrag på Anna Ternheims senaste album "The night visitor". Hela hennes album andas ju lite av Clements legendariska Nashville-luft.
   Clement spelar resonatorgitarr på Annas "Walking aimlessly" och var en gammal kompis med Dave Ferguson, som följde med Anna på turné förra våren, och faktiskt producerade de två tillsammans två låtar på U2:s album "Rattle and hum". Anna gjorde för övrigt Clements låt "Baby is gone" på ovannämnda turné.
   Men Clement hade en så lång, lång karriär bakom sig att just U2- och Anna Ternheim-samarbetet är stora parenteser i hans händelserika liv. Han kom 1956 till Sun-studion som tekniker och producent och låg bakom soundet hos så legendariska namn som Johnny Cash, Roy Orbison, Charlie Rich och Carl Perkins.
   På 60-talet spred sig ryktet om Clements kvalitéer och han började samarbeta med Chet Atkins och Waylon Jennings och återförenades med Cash när han fick skriva blåsarrangemanget till "Ring of fire". Även Don Williams och Townes Van Zandt kom i hans väg.
   Under hela karriären, från 1957 och framåt, skrev Jack Clement hela tiden låtar som sedan Cash, Orbison, George Jones och Rick Nelson sedan gjorde kända. Låtskrivandet och producerandet gjorde att den egna artistkarriären under alla år kom i kläm och hans egna skivor sträcker sig till bara två sporadiska album, "All I want to do in life" (1978) och "Guess things happen that way" (2004) vars titellåt han framförde på Johnny Cashs minneskonsert 2003.
   Igår torsdag 8 augusti 2013 dog Cowboy Jack Clement i sitt hem i Nashville, Tennessee.

/ Håkan

Sommar13: Paul McCartney

Postad: 2013-08-09 07:52
Kategori: Sommar2013


"Jet" med PAUL McCARTNEY & WINGS från 1973 är en av de mest framträdande låtarna från albumet "Band on the run" som McCartney spelade in med sin fru Linda och Denny Laine i Nigeria. En fantastisk låt som stadigt förekommer på konserter med Paul än idag.

/ Håkan

Sommar13: Manfred Mann

Postad: 2013-08-08 07:51
Kategori: Sommar2013


Engelska MANFRED MANN hade tydligen första tjing på udda Bob Dylan-låtar under 60-talet. Efter "If you gotta go, go now" och "Just like a woman" gjorde de 1968 "Mighty Quinn" som släpptes först sju år senare med Dylan själv.

/ Håkan

Roadwork gör comeback på skiva och turné

Postad: 2013-08-07 17:38
Kategori: Diskografier


Efter nästan 30 år står Roadwork på egna ben igen. Från vänster Peder Sundahl, Dougie Lawton, Ingemar Rogefeldt och Kaj Söderström.

ROADWORK är tillbaka! Efter nästan 30 år gör bandet, som är mest känt som kompgrupp till JERRY WILLIAMS, comeback med turné och ett nyinspelat album, "Round two", med enbart originallåtar. Skivan släpptes för några veckor sedan, turnén har redan inletts men lördag 17 augusti är det releasekonsert på Akkurat i Stockholm där flera gästartister väntas dyka upp.
   En titt i backspegeln och vi upptäcker att under åren 1977 till 1981 var Jerry Williams med sitt eminenta kompband mycket heta både på turné och skiva. Skivor, nedan finns en komplett diskografi över Roadworks produktion, som nästan alltid spelades in i England och ofta i den legendariska Rockfield-studion i Wales.
   Kopplingen till den studion och bandets rockiga sound gjorde att Jerry och bandet under de här åren ofta jämfördes med det samtida engelska bandet Rockpile. Det bandet hade en viktig låtskrivare, Nick Lowe, men Roadwork hade två, basisten Caj Högberg och gitarristen Dougie Lawton. Högberg spelade på 60-talet i Long Johns från Skövde och engelsmannen Lawton spelade samtidigt i Shakemakers från Helsingborg.
   Innan Roadwork blev en enhet 1977 hade Högberg spelat i Beatmakers och turnerat med ABBA. Lawton blev redan 1969 medlem i Sweet Wine som hade en lång karriär fram till 1975. Peder Sundahl, trummis i den gruppen under senare år, hamnade också i Roadwork. Gitarristen Ingemar Rogefeldt hade under flera år spelat med sin storebror Pugh i Rainrock.
   Jerry och Roadwork släppte fyra album fram till 1981. Första skivan dominerades av covers plus några få originallåtar av Högberg-Lawton men sedan spelade låtskrivarparets material en huvudroll och var en av anledningarna till gruppens stora framgångar.
   1981 skildes Jerrys och gruppens vägar men Roadwork fortsatte existera som grupp. Gjorde omgående ett album, som enbart innehöll originallåtar, i eget namn. 1982 lämnade Högberg gruppen och ersattes av Kaj Söderström, rutinerade musiker (bas och keyboards) som under några år hade spelat med både Ulf Lundell och Magnus Lindberg.
   Det är den sista upplagan av Roadwork, som existerade fram till 1984, som i år har återförenats, spelat in ett album och nu åker på turné


JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
DISCOGRAPHY (med benäget tillstånd av Lasse Kärrbäck)


1977
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
"Too Fast To Live, Too Young To Die"

Producent: Jerry Williams & Roadwork
(Sonet - SLP-2604)

Ingemar Rogefeldt - gitarr, sång
Dougie Lawton - gitarr, (solo B1), sång
Caj Högberg - bas, gitarr, (solo A4, B4), keyboards, sång
Peder Sundahl - trummor, jeans-gylf, sång
Lars-Åke "Rallarn" Johansson – handklapp
Jerry Williams - sång

A-Sida
01 - No Money Down
(Chuck Berry)
02 - Git It (Bob Kelly)
03 - Guitar Nelly (Sven Åke Högberg)
04 - Serving Time (Högberg - Douglas)
05 - Rock On (Py Bäckman)
06 - Look Out Heart (Sven Åke Högberg)

B-Sida
01 - Slow Down
(Larry Williams)
02 - That'll Be The Day (Buddy Holly)
03 – Willie And The Hand Jive (Johnny Otis)
04 - Burn Out (Högberg - Lawton)
05 - Little Honda (Brian Wilson)

1979
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
"I Can Jive"

Producent: Jerry Williams & Roadwork med lite hjälp av Sam Charters
(Sonet ‎– SLP-2624)

Caj Högberg - bas, gitarr, piano
Peder Sundahl - trummor, slagverk
Ingemar Rogefeldt - gitarr
Dougie Lawton - gitarr
Jerry Williams - sång

A-sida
01 - I Can Jive
(Högberg - Lawton)
02 - Billy Jean, Charlie Brown & Susie Q (Högberg - Lawton)
03 - I Believe What You Say (Johnny Burnette - Dorsey Burnette)
04 - I Need You (Högberg - Lawton)
05 - Rock Me , Roll Me (Högberg - Lawton)
06 - Big Bad Wolf (Högberg)

B-sida
01 - Roll With The Punches
(Burton Cummings)
02 - Scandinavian Dynamite (Högberg - Lawton)
03 - Hooked On You (Högberg - Lawton)
04 - I'm A Rock N' Roller (Yes, I Am) (Högberg - Lawton)
05 - Rock-A-Billy Willie And The Dang-A-Lang Band (Högberg - Lawton)
06 - Someday (Thomas Lesslie - Dick Glasser)

1980
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
"Hot Rock'n'Roll Band"

Producent: Jerry Williams & Roadwork
(Sonet ‎– SLP 2664)

Ingemar Rogefeldt: gitarr, sång
Dougie Lawton: gitarr, sång
Caj Högberg: bas, gitarr, keyboards, sång
Peder Sundahl: trummor, sång
Jerry Williams - sång

A-sida
01 - Makin' Love To You
(Högberg - Lawton)
02 - Hot Rock'n'Roll Band (Högberg - Lawton)
03 - Rocket In My Pocket (Sundahl - Hans Olsson)
04 - Sixteen And Ready (Högberg)
05 - 747 For New York (Högberg - Lawton)
06 - Nancy, Nancy (Högberg - Lawton)

B-sida
01 - That'll Be All
(Högberg - Lawton)
02 – Framed (Jerry Leiber- Mike Stoller)
03 - Hey Kate (Högberg - Lawton)
04 - Shake Rattle And Roll (Charles Calhoun)
05 - The Little Things You Do (Högberg - Lawton)
06 - That's Why We Keep Fallin' In Love (Högberg - Lawton)

1980
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
Rocket In My Pocket
(Sundahl – Hans Olsson)
That'll Be All (Högberg - Lawton)
(Sonet - T-10025)

Caj Högberg - bas, gitarr, piano
Peder Sundahl - trummor, slagverk
Ingemar Rogefeldt - gitarr
Dougie Lawton - gitarr
Jerry Williams - sång

1981
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
"No Creases"

Producent: Jerry Williams & Roadwork
(Sonet ‎– SLP-2704)

Ingemar Rogefeldt - gitarr, sång
Dougie Lawton - gitarr, sång
Caj Högberg: bas, gitarr, keyboards, sång
Peder Sundahl - trummor, sang
Jerry Williams – sång

A-sida
01 - Na Na Na Na Na Na Na
(Högberg - Lawton)
02 - Woman Oh Woman (Högberg - Lawton)
03 - Cry To Me (Bert Russell)
04 - Bop-A-Lena (Mel Tillis – Webb Pierce)
05 - He Died From A Broken Heart (Högberg - Lawton)
06 – I Can't Go On Livin' Without You (Högberg - Lawton)

B-sida
01 - Wo-Bop Baby
(Högberg - Lawton)
02 - Midnight Mover (Sundahl - Hans Olsson)
03 - Aha Uhu Mhm (Högberg - Lawton)
04 – Hollywood (Högberg - Lawton)
05 - There'a A Guy On The Corner Looks Just Like Me (Högberg - Lawton)
06 - Without You (Högberg - Lawton)
07 - 12 West 44th Street (Högberg - Lawton)

1981
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
Bop-A-Lena
(Mel Tillis - Webb Pierce)
Wo-Bop Baby (Högberg - Lawton)
(Sonet ‎– 101628)

Caj Högberg - bas, gitarr, piano
Peder Sundahl - trummor, slagverk
Ingemar Rogefeldt - gitarr
Dougie Lawton - gitarr
Jerry Williams - sång

1981
JERRY WILLIAMS AND ROADWORK
Aha Uhu Mhm (Just Call On Me)
(Högberg - Lawton)
Wo-Bop Baby (Högberg - Lawton)
(Sonet ‎– T-10044)

Caj Högberg - bas, gitarr, piano
Peder Sundahl - trummor, slagverk
Ingemar Rogefeldt - gitarr
Dougie Lawton - gitarr
Jerry Williams - sång

1981
ROADWORK
Cold Winds Are Blowin’
(Högberg - Lawton)
Rock 'N ' Roll Music Time (Högberg - Lawton)
Producent - Roadwork
(Sonet - T-10033)

Ingemar Rogefeldt: gitarr
Dougie Lawton: sång och gitarr
Peder Sundahl: trummor
Caj Högberg: bas, gitarr, keyboards

1981
ROADWORK
"Roadwork"

Producent - Roadwork
(Sonet - SLP-2683)

Ingemar Rogefeldt: gitarr
Dougie Lawton: sång och gitarr
Peder Sundahl: trummor
Caj Högberg: bas, gitarr, keyboards

A-sida
01 - You´re A Big Boy Now
(Högberg - Lawton)
02 - Beautiful And Only 17 (Högberg - Lawton)
03 - Cold Winds Are Blowin’ (Högberg - Lawton)
04 – Schoolyard (Högberg - Lawton)
05 - Don't Ever Let A Good Thing Down (Högberg - Lawton)

B-sida
01 - Headin' For The Road Again
(Högberg - Lawton)
02 - I Was Right She Was Wrong (Högberg - Lawton)
03 – Rock ‘n' Roll Music Time (Högberg - Lawton)
04 - He Died From A Broken Heart (Högberg - Lawton)
05 – Yours Ever (Högberg)
06 - B 6 (Högberg - Lawton)

2013
ROADWORK
"Round two"

Producent - Micke Finell
(Ball & Chain BACCD2013003)

Peder Sundahl – trummor, sång
Dougie Lawton – sång, gitarr
Ingemar Rogefeldt – gitarr, sång
Kaj Söderström – bas, dragspel, piano, orgel

Billy Bremner – gitarr
Micke Finell – tenorsax, kör
Hans “Surte” Norin – barytonsax
Kenneth Skoglund, akustisk gitarr

Ingmar Wallén – sång
Jerry Williams, sång

01 - Jennifer Brown (Dougie Lawton - Hans Olsson - Peder Sundahl)
02 - Sinkin' Like A Stone (Hans Olsson - Peder Sundahl)
03 - Bus Stop (Dougie Lawton - Peder Sundahl)
04 - Jezebel (Dougie Lawton - Peder Sundahl)
05 - Busy Playing My Guitar (Hans Olsson - Kaj Söderström)
06 - Cajun Moon (Micke Finell - Brian Hodgson - Pete Lincoln)
07 - It's A Deal (Dougie Lawton - Hans Olsson)
08 - Hot Rod Dream (Bobby Cochran - Brian Hodgson - Micke Finell)
09 - Stay Forever (Dougie Lawton - Kjell-Åke Ring)
10 - Wham-A-Dam (Anders Henriksson - Dougie Lawton - Peder Sundahl)
11 - Sweet Jospehine (Dougie Lawton)
12 - Lucy Jane (Dougie Lawton)
13 - That'll Be All (Caj Högberg - Dougie Lawton)

/ Håkan

"Round two"

Postad: 2013-08-07 17:38
Kategori: Skiv-recensioner



ROADWORK
Round two
(Ball & Chain/Border)


Återföreningar kan ofta vara spekulativa dödsryckningar i nostalgins namn och kan knappast leva upp till gamla fina minnen. Jag hade därmed inga stora krav på det här projektet. Roadwork var ju i första hand en kompgrupp, visserligen med två bokstavligen lysande låtskrivare, men åren bakom Jerry Williams är verkligen beskrivna i minnet som en ytterst lyckad epok. Men 32 år efter den förra skivan och utan den spektakuläre Jerry i fronten, nåja han sjunger en låt här, är det svårt att känna stora förväntningar.
   Med den lite avvaktande utgångspunkten är Roadworks nya skiva huvudsakligen riktigt bra. Inget nytt, inget revolutionerande och absolut inget nydanande men det är otroligt tryggt och tidlöst att höra så traditionell rockmusik framföras så naturligt på skiva år 2013.
   Ni kan väl historien om den här gruppen? Om inte så kan ni läsa här. Kanske var jag lite skeptisk till den här återföreningen med anledning av att gruppens tidigare så starka låtskrivarteam, Caj Högberg och Dougie Lawton, nu har splittrats. Nu är det fler låtskrivare i gruppen.
   Lawton har del i de flesta av skivans låtar men även Kaj Söderström och Peder Sundahl har bidragit flitigt med material. Låtar som genomgående har sina rötter i den sanna rockmusiken men tack och lov finns här även variation med hjälp av några fina ballader, cajundragspel och gästsångare som Jerry Williams och Ingmar Wallén (Boppers). Även saxofonisten Micke Finell, skivans producent, och Billy Bremner bidrar på några spår. Och höjer temperaturen ytterligare i både arrangemang och energi.
   Det har alltid varit en tunn skiljelinje mellan svängig rock'n'roll och dansbandsgung, fråga Refreshments som klivit över den gränsen ett antal gånger på senare skivor, och Roadwork balanserar på några låtar nära det känslomässigt förbjudna där det simpla möter det förutsägbara. "Jennifer Brown" och "Wham-a-dam" representerar den lite tveksamma linjen.
   Roadwork hamnar också ibland i den gungande men ack så Status Quo-influerade boogierocken några gånger på nya plattan. Bland annat på "Sinkin' like a stone" och skivans enda gamla låt, "That'll be all" från 1980.
   Däremellan är "Round two" en väldigt trevlig lyssning. Ofta när låtarna befinner sig under den korta, snärtiga treminutersgränsen, när tempot är högt och aldrig tenderar att bli upprepande repriser. Poppiga "Bus stop", reptilsnabba "Busy playing my guitar" (visserligen över fyra minuter!), Fats Domino-parafrasen "Cajun moon" (med Wallén på sång), snygga balladen "Stay forever" och den Buddy Holly-ekande "Lucy Jane" är mina favoriter.

/ Håkan

Sommar13: The Knickerbockers

Postad: 2013-08-07 07:51
Kategori: Sommar2013


Få amerikanska band lät så engelskt som THE KNICKERBOCKERS på singeln "Lies" från 1965. En så kallad one-hit-wonder och var väl kanske det första exemplet på vad som senare kom att kallas amerikansk powerpop.

/ Håkan

Sommar13: The Kinks

Postad: 2013-08-06 07:59
Kategori: Sommar2013


Ännu en klassisk sommarsingel, den här gången från 1966 (samma år som "Summer in the city"). THE KINKS och Ray Davies soliga singel, en tveklös listetta i England, kom i en tid, mellan "Dedicated follower of fashion" och "Dead end street" när bandet radade upp hit efter hit.

/ Håkan

Sommar13: Janis Joplin

Postad: 2013-08-05 07:58
Kategori: Sommar2013


Kris Kristoffersons fantastiska låt "Me and Bobbie McGee" gjordes först av Roger Miller, men hela mänskligheten tycks ha glömt det, innan JANIS JOPLIN spelade in den hösten 1970 bara några veckor innan hon dog. En postum listetta i USA.
   Lalla Hansson gjorde en populär "översättning" av låten, "Anna och mej". Och i helgen blev jag påmind om att även Cornelis Vreeswijk skrivit en svensk tolkning, "Jag och Bosse Lidén".

/ Håkan

Trivsamt, gemytligt och underhållande

Postad: 2013-08-04 22:12
Kategori: Konserter

Foto: Carina Österling

GÖRAN SAMUELSSON & JACK VREESWIJK
Sillegården, Västra Ämtervik 3 augusti 2013
Konsertlängd: 19:15-20:00 och 20:35-21:42 (109 min)
Min plats: Sittande ca 15 m rakt framför scenen.


Några timmar innan konserten i lördags var det åskväder och skyfallsliknande regn som nästan höll på att spoliera hela finalkonserten på Samuelsson & Vreeswijks fem konserter långa turné på de små värmländska scenerna. Gräsmattan i sänkan utanför Sillegården badade just då i vatten och när goda råd var dyra ringde Göran Samuelsson till kyrkohedern i Sunne för att fråga om lov att flytta konserten inomhus till V Ämterviks kyrka. Han fick givetvis ett ja men innan kyrkvaktmästaren hittat nyckeln började regnet och himlen lugna sig så att planerna återgick till de ursprungliga.
   Den här dramatiken kring konserten på Görans hemmaplan kände vi inte till i realtid och trots lite regn i luften genomfördes konserten enligt konstens alla regler. Lite vatten hamnade på huvudartisternas ryggar och scengolvet fick skrapas några gånger men musikaliskt och tekniskt fungerade allt enligt planerna.
   Göran Samuelsson, initiativtagare och eldsjäl bakom det 20 år gamla konceptet Packmopedturnén, har i år tagit paus och funnit en ny vän i Jack Vreeswijk. Här har Göran funnit en lika duktig historieberättare och sångare som han själv men vars repertoar dominerades stort av pappa Cornelis material.
   Jack hann med att berätta bakgrunder till många av låtarna, ofta komiska ögonblicksbilder, för att sedan framföra låtarna med mycket hjälp från sin suveräne gitarrist Love Tholin. Han förstärkte det kompband som har sina rötter i Packmopedturnéerna och här briljerade med stabila arrangemang inklusive några snygga solopartier från gitarristen Bengan Blomgren och pianisten/dragspelaren Bengt Bygren.
   Pappa Cornelis låtar ligger naturligtvis varmt om hjärtat hos Jack men suddade också bort lite av hans egen profil. Kvällens enda låt som han hade skrivit själv, "Hon kommer aldrig hem", gjorde på inget sätt bort sig i den i övrigt välkända låtparaden.
   Jack berättade med både värme och humor om Cornelis tolkningar av de utländska låtarna "Me and Bobby McGee" och "After midnight". Om sin pappas kompis Bosse Lidén respektive berömmande ord om den nyligen avlidne J J Cale.
   Jack får ursäkta men ryggraden i årets värmländska föreställning tillhörde inte överraskande rutinerade Göran Samuelsson. Han kände sig inte riktigt bekväm inför sina ortsgrannar, berättade han för mig efteråt. Han var rädd att han har tjatat om samma historier för många gånger men jag uppfattade publikreaktionerna som varma och hjärtliga. Det var ännu en gång både trivsamt, gemytligt och underhållande att få höra Göran, inte utan självdistans, berätta sin historier med både intressant innehåll och klockrena poänger.
   Mellansnack som undantagslöst följdes av starka låtar ur en till synes gränslös repertoar där han för varje konsert plockar fram nya guldkorn. Den här gången fick jag några nya favoriter i cajunkryddade "Bomerang" (från 2006-albumet "29/30") och "Stora darren" (från 2008-albumet "Bättre tid"). Som vid sidan av "hits" som "Svarta moln" och "4 dar till lön" och stillsamma pärlor som "När natten faller" och "Zick zack" (en ödmjuk och mycket vacker hyllning av den bortgångne vännen/skådespelaren Stig Torstensson) gjorde att vi under flera ögonblick ignorerade det regn som till och från föll från ovan.

Love Tholin, gitarr
Bengan Blomgren, gitarr
Bengt Bygren, keyboards
Fredrik Lindholm, trummor
Gian Kündig, bas

Mandelblom & sjödoft (G)
Huvudlösen för aftonen (J)
Jag och Bosse Lidén (J)
Dom som byggde landet (G+J)
Vanliga människor (G)
Sjuttonde balladen (J)
När natten faller (G)
Hopplös blues (J+G)

Paus

Rosenblad, rosenblad (J)
Somliga går i trasiga skor (J)
Hon kommer aldrig hem (J)
Sjösättningsrap (G)
Jag hade en gång en båt (J)
Svarta moln (G)
Tick tack (G)
Efter midnatt (J)
Bomerang (G)
Vaggvisa (J)

Extralåtar
Lasse Liten blues (J)
Stora darren (G)
4 dar till lön (G+J)

/ Håkan

Lyxig trestegsraket på sommarfestival

Postad: 2013-08-04 20:22
Kategori: Konserter





"Sommar Deluxe"
OLLE LJUNGSTRÖM
AMANDA JENSSEN
MONEYBROTHER
Brunnsparken, Örebro 2 augusti 2013
Konsertlängd: 18:03-18:58 (Olle, 55 min), 20:01-20:50 (Amanda, 49 min) och 22:07-23:02 (Moneybrother, 55 min)
Min plats: Stående ca 20 m till vänster om scenen.


Det var just en lyxig sommar som kröntes av Sommar Deluxe-festivalen i Brunnsparken i Örebro under två varma kvällar. Jag upplevde den första i fredags med tre på väldigt olika sätt bra konserter. Olle Ljungström inledde, Amanda Jenssen fortsatte och Moneybrother avslutade kvällen. En trestegsraket med ett naturligt innehåll, från en rockigt stillsam konsert via en spektakulär soulpopexplosion till en rasande energisk final.
   Olle Ljungström startade kvällen i fullt dagsljus med solen i nacken. Ändå hade han solglasögon på sig och den annars så elegante Olle var klädd i en urtvättad t-shirt medan bandet i övrigt i svarta kostymer bar upp kläderna med stil.
   Konserten påminde om Olles framträdande på Södra Teatern i våras som jag har skrivit om här. Bara lite kortare här och en inte fullt lika sprittande Olle på scen. "Dansstegen" kändes inte lika spontana men mellansnacken var sedvanligt oplanerade och spontana.

Olles låtar var:
Du sköna värld
En förgiftad man
Du var min enda drog
En apa som liknar dig
???
Som man bäddar får man ligga
Tysk indian
Nåt för dom som väntar
Jag och min far
Jag spelar vanlig
Överallt

Extralåt
Norrländska präriens gudinna

Inför den följande konserten med Amanda Jenssen var jag, ska det erkännas, lyckligt oförberedd och jag var även lyckligt ovetande om hennes dragningskraft. Röstresurserna var imponerande men de hamnade ändå i skuggan av en alldeles fantastisk visuell show där en smakfull scendesign och ett litet storband, med bland annat en tjej på trombon ochn en trumpetkille som också spelade såg(!), uppklädda från topp till tå och gjorde allt för att nå ut till publiken.
   Publikreaktionerna vid Amandas konsert var ändå inte så galet vilda som jag i min fantasi trodde det skulle vara. Kanske var sommarkvällen så dags lite för ljus. Och när scenpersonligheten och energisprutan Moneybrother drygt två timmar senare hade avslutat sin genomgående explosiva konsert var det en tämligen naturlig final på denna sommarkväll.
   Moneybrother kompades av ett lika energiskt band med trombonisten Viktor Brobacke i spetsen som sjöng, dansade och stundtals tog över scenshowen. Patrik Kolar bakom klaviaturerna och den mäktiga hammondorgeln spelade också en musikalisk huvudroll medan Sara Wilson, gitarr och sång, Magnus "Norpan" Eriksson, trummor, och Martin Tronsson, bas, skötte grovjobbet i övrigt.
   Moneybrother (Anders Wendin) gjorde entré i långt hår, vit hatt och en sedvanlig energi och startade mycket naturligt med "Start a fire" på högsta växel. För att sedan fortsätta med "Dom vet ingenting om oss" ("They don't know")" och efter ett tag motsägelsefullt öka tempot i föreställningen med balladen "It's been hurting all the way with you, Joanna" och sedan fullständigt köra över både publik, vakter och sig själva med den blixtrande avslutningen "They're building walls around us" följt av "Reconsider me".

/ Håkan

Svarta moln och en bedövande utsikt

Postad: 2013-08-04 20:17
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingEn nedstigande kvällssol skulle lysa upp de svarta molnen över Västra Ämtervik.

I lördags strax efter lunch anlände vi till Västra Ämtervik i mörkaste Värmland fast just då sken solen upp en vacker bygd på landet med en bedövande utsikt över sjön Fryken. Men under eftermiddagen och den tidiga kvällen skulle väderförutsättningarna ändras när åska och regn drog in från väster.
   Vi anmälde oss i lanthandeln och fick sedan plats förevisad på Lindås Vandrarhem, ett stenkast från Sillegården där kvällens konsert med Göran Samuelsson & Jack Vreeswijk och deras kompband skulle arrangeras.
   Konserten var inte bara den sista i turnésvängen med paret, det skulle även ske på Görans hemmaplan bara två stenkast från hans hem i gamla prästgården bredvid kyrkan i byn.
   Vi som var nya på denna plats gjorde en sväng genom byn innan vi tog en tripp norrut mot Tossebergsklätten, en fantastisk utsiktsplats 343 meter över havet vid övre Frykens västra strand.
   På vandrarhemmet hittade jag en gästbok där Plura, Per Persson och Dregen för två år sedan skrev några positiva ord (se nedan). Inför Paackmopedsturnéerna skedde repetitionerna hemma hos Göran medan de medverkande artisterna bodde på detta vandrarhem. "Tack för en god frukost och ett förstklassigt omhändertagande" skrev de 25 juli 2011.
   Inom kort lägger jag även ut detaljer om konserten och de problematiska förberedelserna som följde i spåren av detta dramatiska åskväder.




/ Håkan

Sommar13: Jimi Hendrix

Postad: 2013-08-04 07:57
Kategori: Sommar2013


En påstådd amerikansk folksång blev i händerna på den vänsterhänte gitarristen JIMI HENDRIX en legendarisk debutsingel 1966 med hans nybildade band EXPERIENCEi kompet. Vilken sagolik tolkning!

/ Håkan

Sommar13: Peter Gabriel/Kate Bush

Postad: 2013-08-03 07:57
Kategori: Sommar2013


Slutspurten på sommarens tema med klassiska singelklipp domineras av naturliga skäl, jag fyllde 15 år 1967, med 60-talslåtar. Men här är en oförglömlig duett från 1986 med det udda men perfekta paret PETER GABRIEL/KATE BUSH. Från Gabriels kanske allra bästa album, "So", valdes den här låten ut som singeluppföljare till "Sledgehammer". Videon är gjord av en annan duo, Kevin Godley/Lol Creme.

/ Håkan

Sommar13: The Byrds

Postad: 2013-08-02 07:54
Kategori: Sommar2013


Det var väl inte så svårt att förstå att THE BYRDS singel "Eight miles high" skulle bli beskylld för att vara en drogrelaterad text. Men gruppen hade lagt Dylan-covers bakom sig och blev 1966 en fullfjädrad rockgrupp.

/ Håkan

Sommar13: Beach Boys

Postad: 2013-08-01 07:52
Kategori: Sommar2013


Sångstämmorna i bröderna BEACH BOYS var naturligtvis den stora hemligheten till gruppens succéer. Men utan Brian Wilson vid rodret som låtskrivare hade de inte nått pophistoriska höjder som på exempelvis "God only knows" från 1966.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2013 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.