Blogginlägg

Rock för den stora massan

Redan 1980 var 10cc:s storhetstid över. Godley/Creme lämnade gruppen 1976 och Stewart/Gouldman fortsatte som duo med viss hjälp från turnétrummisen Paul Burgess. Album som "Deceptive bends" och "Bloody tourists" blev uppmärksammade mycket tack vare hits som "Things we do for love", "Good morning judge" och "Dreadlock holiday". Inför "Bloody..."-albumet utökades gruppen med ytterligare musiker, en konstellation (se nedan) som höll i sig över albumet "Look hear?" som släpptes i mars 1980, en månad innan Sverigespelningen, men var helt befriad från hits och gruppen tynade långsamt men stadigt bort.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1980.

10cc
Isstadion, Stockholm 17 april 1980

Den engelska gruppen 10cc har genomgått en ganska oroande musikalisk utveckling de senaste åren. De har växt. Långt utanför de ramar och gränser som deras ursprungliga genuina popmusik tangerade. De har övergivit de små mänskliga konsertlokalerna för de stora ogästvänliga arenorna och isladorna. På samma sätt har deras musik också förändrats. Den har svällt och blivit bombastisk. Rockmusik för den stora massan.
   10cc, originalet, med Eric Stewart, Graham Gouldman, Kevin Godley och Lol Creme, kom som en befriande vind pÃ¥ 70-talets första halva.
   Bandet spelade dÃ¥ innehÃ¥llsrock, musik fylld med idéer och spännande uppslag. Med en originalitet och chanstagning som man fÃ¥r gÃ¥ ända fram till idag för att hitta motsvarighet till.
   Efter arbete kommer succé.
   Med succén kom ocksÃ¥ splittringen. Kvartetten klyvdes i tvÃ¥ delar. Agnarna skildes sÃ¥ att säga frÃ¥n vetet. Godley och Creme tog sin sin nyupptäckta gizmo (en gitarrsynthesizer) under armen och smet ut bakvägen. Stewart och Gouldman slapp de tvÃ¥ trollkarlarna men gjorde ändÃ¥ självklar och lysande musik pÃ¥ egen hand.
   De kom ocksÃ¥ att bilda kärnan i det nya och större 10cc. Som riktade sig till en större och delvis ny publik. Singelsuccéerna uteblev och gruppen satsade allvarligare pÃ¥ albumen.
   Därför lÃ¥ter 10cc annorlunda idag än för Ã¥tta Ã¥r sedan.
   De är, i omfÃ¥ng och kvalité, en imponerande samling musiker. Flexibla killar som ofta klarade av att spela pÃ¥ mer än ett instrument. De tvÃ¥ trummisarna spelade exempelvis ocksÃ¥ akustisk gitarr och piano. och gruppens ledande personlighet, Eric Stewart, var lika duktig pianist som gitarrist samt har en suverän röst.
   Som uppföljningsturné till deras senaste album, "Look hear", dominerade naturligtvis materialet frÃ¥n nya skivan fast ska sanningen fram har de gjort bättre lÃ¥tar. Men de nya lÃ¥tarna fick sig dock en ansiktslyftning när de pumpade uppenbart liv i de frÃ¥n skivan tämligen mediokra melodierna.
   "One two five", senaste singeln med sina mÃ¥nga temposkiftningar, avslutades vilt när Stewart nästan gick bärsärkagÃ¥ng pÃ¥ slidegitarr. Gitarristen Rick Fenns solonummer "Don't send me back" (tillägnad de vietnamesiska bÃ¥tflyktingarna) hade fina harmonier och "Lovers anonymous" liknade en självklar hitlÃ¥t och publiken kunde överraskande redan texten.
   Annars samlade 10cc mest poäng med klassiker som "Wall street shuffle", "Art for art's sake" och "Things we do for love" medan publiken definitivt tinade upp under "Dreadlock holiday".
   Visst har det stora gruppsound slätats ut i 10cc:s musik men de gjorde storslagen rockmusik i avslutningsnumret "Roll over Beethoven" som förlÃ¥ter mycket denna kväll.

Eric Stewart: gitarr,piano och sång
Graham Gouldman, bas, gitarr och sång
Rick Fenn: gitarr
Duncan Mackay: keyboards
Paul Burgess: trummor, akustisk gitarr och piano
Stuart Tosh: trummor, akustisk gitarr och piano

Trolig setlist:
1 L.A. Inflatable
2 Wall Street Shuffle
3 One Two Five
4 I'm Mandy Fly Me
5 Lovers Anonymous
6 How'm I Ever Gonna Say Goodbye
7 Good Morning Judge
8 From Rochdale To Ocho Rios
9 Art For Art's Sake
10 It Doesn't Matter At All
11 The Things We Do For Love
12 Don't Send We Back
13 Dreadlock Holiday
14 Feel The Benefit
15 I'm Not In Love
16 Rubber Bullets/Silly Love/Life Is AMinestrone
17 Roll Over Beethoven

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.