Blogginlägg från juli, 2013

Festligt svängande gospelrock

Postad: 2013-07-31 10:05
Kategori: Konserter



THE MERCY BROTHERS
Brf Räven, Trädgårdsgatan 23/25
30 juli 2013
Konsertlängd: 19:38-20:25 och 20:49-21:50 (104 min)
Min plats: Sittande ca 10 m från "scenen".


Det kanske trots allt inte är så långt mellan Louisiana träskmarker och ett regnigt Örebro på sommarens blötaste dag? Hursomhelst var det ett inspirerat USA-band som ställde sig på den provisoriska primitiva lilla scenen i trädgården strax öster om Örebro City en tidig tisdagkväll.
   I helgen bjöd The Mercy Brothers, som alltså kommer från Lafayette i Louisiana, upp till en uppmärksammad konsert på Storsjöyran i Östersund. Med stor respons som följd vars svallvågor sedan dränkt hela Sverige. Nu är bandet bokat för hela fyra kvällar på Akkurat, onsdag till lördag, så bandets rykte kan växa snabbt nu.
   På en unik gårdsfest/trädgårdskonsert fick örebroarna en liten glimt av bandets festligt svängande gospelrock. En inledningsvis avvaktande publik släppte loss på slutet med både dans och glädje på gräsmattan framför bandet. Ett band uppklätt i snygga hattar och eleganta kläder.
   I bandets centrum stod sångaren och akustiske gitarristen Kevin Sekhani och höll hov och även spelade kazoo vid några tillfällen. Prisade Gud på det amerikanskt underhållande och stämningshöjande sättet. Möjligen hade han också kontakt med högre makter ty det dagslånga regnet upphörde precis innan konserten startade. Och när han sjöng Hank Williams "I saw the light" skingrade sig molnen på himlen.
   Även gitarristen Mark Meaux, bland annat duktig på slide, sjöng också några låtar medan den flyhänte pianisten Garland Theriot var minst lika viktig för bandets sound. Och bakom stod basisten Matt Thornton, med sitt ZZ Top-långa skägg, och satt trummisen Dave Nezat och höll en stabil takt i det extremt tajta bandet.
   Är ingen expert på Mercy Brothers repertoar men senaste albumet "Holy ghost power" stod naturligtvis i fokus under större delen av konserten. Med låtar som titellåten, "Rise, devils rise", "Keys to the kingdom", "The 309" och den mycket fina "Kite tails".
   Men en och annan cover förekom också under konserten. Jim Carrolls "People who died" dök lite oväntat och lite omotiverat upp bland alla gospelrelaterade låtar men med bandets sköna energi i ryggen gjorde de den klassiska och hypersnabba rocklåten full rättvisa.
   På en konsert som avslutades med den kanske mest ultimata gospellåten, "Down by the riverside", med full allsång från den dansande publiken. Men sjöng gjorde vi också på låten strax innan, Stones klassiker "Sympathy for the devil", eller ropade med i det spektakulära "ooh-ooh"-andet. I en version som även försvann ut i den gamla kända musikallåten "Ease on down the road".

Foto: Lars-Åke Madelid

/ Håkan

Sommar13: Troggs

Postad: 2013-07-31 07:57
Kategori: Sommar2013


Engelska TROGGS gjorde några inledande tuffa singlar, "Wild thing" och "I can't control myself". Men deras mjuka popsång "Love is all around" har nog överlevt allra längst. Inte minst med hjälp av Wet Wet Wets cover av låten i filmen "Fyra bröllop och en begravning" 1994.

/ Håkan

Sommar13: The Animals

Postad: 2013-07-30 07:58
Kategori: Sommar2013


Engelska ANIMALS följde upp "Bring it on home to me" med "We've gotta get out of this place" 1965. Gruppens mest framgångsrika singel sedan "House of the rising sun". Energi och melodi i en fin allians.

/ Håkan

Sommar13: ABBA

Postad: 2013-07-29 07:57
Kategori: Sommar2013


"Mamma Mia" med ABBA. Tala om välkänd hit! Efter det internationella "Waterloo"-genombrottet 1974 var det lite segt för gruppen under ett och ett halvt år. Med just "Mamma Mia" var de tillbaka på toppen hösten 1975 och släppte inte den positionen på många år.

/ Håkan

Sommar13: Tages

Postad: 2013-07-28 07:55
Kategori: Sommar2013


Göteborgsgruppen TAGES levererade en mängd fantastiska singlar på 60-talet, både covers och originallåtar. "Miss Mac Baren" (1966) skrev de fem medlemmarna tillsammans. En av gruppens bästa singlar men kommersiellt inte så framgångsrik, som bäst 4:a på Tio i Topp.

/ Håkan

J J Cale (1938-2013)

Postad: 2013-07-27 23:16
Kategori: Minns

Kungen av tillbakalutad rock, J J Cale, är död. Hans musik, hans låtar och hans gitarrspel personifierade kategorin laidback mer än någon annan. Eric Clapton gjorde hans namn känt men Cale påverkade också Claptons musikaliska utveckling under större delen av 70-talet. I det nästan tysta var J J Cale en influens för många artister och grupper.
   Första gången jag hörde J J Cales namn var när Eric Clapton gjorde "After midnight" på sin solodebut 1970. Cale hade visserligen gjort den på en bortglömd singel 1966 men hans egen seriösa artistkarriär skulle, med hjälp av Claptons uppmärksamhet, inte skjuta fart förrän 1972 då han släppte sitt första album, "Naturally" där han gjorde en stillsammare "After midnight" på nytt.
   Men John Weldon Cale hade dessförinnan producerat många singlar utan minsta respons från varken skivbolag eller skivköpare. Första singeln släppte J J, under namnet Johnny Cale, redan 1958 men 1965 bytte han namn till J J Cale för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Redan på sin första singel samarbetade han med Leon Russell som producent som väl också var anledningen till att han på större delen av 70-talet gav ut skivor på Russells skivbolag Shelter.
   I november 1979 skrev jag en artikel om J J Cale där jag beskrev hans musik som "lågmälda men snärtiga gitarrsolon, sträv och skrovlig röst och extremt korta låtar vars tempo är makligt som flodbåtarna på Mississippi". Men jag hade redan i september 1978 associerat Cales namn i samband med ett engelskt(!) debutalbum. Dire Straits första skiva: "J J Cale är säkert Mark Knopflers stora idol då tempo och arrangemang påminner mycket om Cales laidback-musik".
   Cale producerade korta album, runt 30 minuter, sporadiskt på 70-talet. Skivor som alltid gav ett eko i musikvärlden i allmänhet och hos Clapton i synnerhet. "Cocaine", Cales låt, blev en av Claptons största hits på 70-talet. Cale själv gav ut låten 1976 och låten blev sedan en hörnsten på Claptons "Slowhand" året därpå. Men ännu en Cale-låt, "I'll make love to you anytime", gjorde Clapton på skiva, "Backless" (1978), innan Cale. Och överhuvudtaget var Claptons sound vid den här tidpunkten mycket influerad av Cales sparsamma sound.
   J J Cale var en skygg och tillbakadragen person men hans musik och hans stil har påverkat musikutvecklingen i decennier.
   I fredags 26 juli 2013 dog J J Cale i en hjärtattack.

/ Håkan

Sommar13: Nick Lowe

Postad: 2013-07-27 07:52
Kategori: Sommar2013


NICK LOWES "Cruel to be kind" (1979) är en engelsk popklassiker som Lowe har återanvänt vid ett flertal tillfällen. Som gammal Brinsley Schwarz-låt var det ju redan från början en återanvändning...

/ Håkan

Sommar13: The Temptations

Postad: 2013-07-26 08:00
Kategori: Sommar2013


Med David Ruffin vid mikrofonen gjorde THE TEMPTATIONS några av sina mest klassiska 60-talssinglar. Alltid med Norman Whitfield som producent. "(I know) I'm losing you" (1966) har Whitfield skrivit med Eddie Holland.

/ Håkan

God Jul i juli med Nick Lowe!

Postad: 2013-07-25 19:24
Kategori: Blogg



NICK LOWE: Quality street
Ja, det må jag säga. Plötsligt har vi ett nytt överraskande Nick Lowe-album framför ögonen och i öronen. Och det är en julskiva! Tiden är ur led och en kommande julskiva var ingenting som Nick yppade ett ord om när jag såg honom för snart två veckor sedan i London. Skivan släpps i höst, 29 oktober, man kan just nu fram till fredag förmiddag 26 juli avlyssnas i sin helhet här.
   Informationen om innehållet på skivan är ännu så länge knapphändigt och begränsat till tolv låttitlar, de flesta traditionella men inte så kända låtar, där Lowe bidrar med två nyskrivna låtar av vilka en tillsammans med Ry Cooder. Dessutom har Ron Sexsmith specialskrivit en låt till just det här projektet och hela skivan avslutas med en version Roy Woods 70-talsklassiker "I wish it could be Christmas everyday".
   Marknadsföringen inför skivreleasen i höst inleddes alltså tidigare idag under en sedvanligt Nick Lowe-skruvad slogan: "The kind of record that gives vulgar, tawdry commercialism a good name!".
   Skivbolagets idé om en julskiva tog inte Nick emot med öppna positiva armar:
   "It was more disquiet and alarm, accompanied by feelings of 'Do they really think I would wish to sully my good name on this tawdry and vulgar commercialism?'" Lowe says with a laugh. "But that feeling lasted about thirty-six and a half seconds, before I came to and thought, 'Vulgar, tawdry commercialism? Yes, please, when do we start?' Seriously, I thought, 'Wait a minute, this could be really good fun.'"
   Så nu sitter vi med en julskiva i juli som i korthet innehåller detta:

01. Children Go Where I Send Thee
Rockabilly-kryddad och akustisk traditionell låt. Inspelad av Johnny Cash ett antal gånger och har inte så överraskande både country- och gospeltendenser. Inspelningen låter spontan och smått komisk.

02. Christmas Can't Be Far Away
En Boudleaux Bryant-ballad, gjord tidigare av både Johnny Cash och Burl Ives, som perfekt passar Nicks numera vemodiga och lite jazzigt långsamma stil. Kören förstärker känslan.

03. Christmas At The Airport
Gissar jag är ett Lowe-original. Gammaldags popkänsla med högtalarröster och småkomisk text och mariachitrumpeter.

04. Old Toy Trains
Ännu en naken och nära ballad. En gång (1967) skriven av Roger Miller till sin son om leksakståget som ramlar ur tomtens säck.

05. The North Pole Express
Tåget startar och låten hoppar igång i typiskt tågtempo. En traditionell låt med twanggitarrsolo.

06. Hooves On The Roof
Ron Sexsmiths nyskrivna låt i gammal stil med fingerknäpp och jazzkänsla.

07. I Was Born In Bethlehem
En traditionell jullåt med Nick och en akustisk gitarr och en avlägsen orgel.

08. Just To Be With You (This Christmas)
Chockerande lättsam öppning med en la-la-lallande refräng i bossanovatakt. Jag tänker Lennart Hyland/Burt Bacharach.

09. Rise Up Shepherd
Ännu en traditionell jullåt som jag aldrig har hört tidigare. Folkmusik, allsång och många fina akustiska gitarrer (och en sitar?).

10. Silent Night
Skivans överlägset mest kända (och uttjatade) låt. Nick gör en lekfull uptempoversion. Med maffigt blås och piporgel.

11. A Dollar Short Of Happy
Gissar jag är skivans andra Lowe-original. Inte överraskande en jazzkryddad ballad.

12. I Wish It Could Be Christmas Every Day (Roy Wood)
Nick har förvandlat Roy Woods Phil Spector-influerade poplåt till en tungt arrangerad skalåt. Kan bli en hit!

/ Håkan

Sommar13: Small Faces

Postad: 2013-07-25 07:58
Kategori: Sommar2013


SMALL FACES var länge ett typiskt singelband som först 1968 gjorde ett album av dignitet, "Ogden's nut gone flake". Men då hade gruppen gjort starka singlar i tre års tid. En av de bättre var "My mind's eye" från 1966.

/ Håkan

Ny upptäckt i Billy Bremners diskografi

Postad: 2013-07-24 09:38
Kategori: Diskografier


Diskografierna här på Håkans Pop uppdateras regelbundet. Det dyker ständigt upp nya uppgifter på gamla skivor som vi först inte hade koll på. Nu har Lasse Kärrbäck, detektiven i teamet, hittat ännu en Billy Bremner-relaterad skiva, "King Biscuit Flower Hour" (1999). En liveinspelning med Dave Edmunds och hans band, där Bremner medverkade 1983. Bremners diskografi hittar ni här.
   Får väl snart anledning att återkomma i ämnet när återförenade Roadwork, Jerry Williams gamla kompband, släpper sitt nyinspelade album "Round two", där Bremner medverkar, i augusti.

/ Håkan

Sommar13: The Rolling Stones

Postad: 2013-07-24 07:57
Kategori: Sommar2013


Även på 70-talet producerade THE ROLLING STONES starka singlar. "Tumbling dice" var, när den släpptes i april 1972, en fin försmak till det kommande dubbelalbumet "Exile on Main Street" en månad senare. En bra singel men inte visste vi att nästa album skulle bli så epokgörande.

/ Håkan

Annorlunda och intressant dokumentär

Postad: 2013-07-23 10:13
Kategori: Bio-recensioner




SPRINGSTEEN & I
Directed by Baillie Walsh
(124 minuter)


Under de inledande 75 minuterna på Springsteen & I är det fansen, de hängivna fantasterna, som spelar huvudrollen. Då radas det upp en mängd självinspelade inslag där varje fantast får fritt fram att berätta hur mycket Bruce Springsteen har betytt. Ja, det låter krystat när jag skriver det och jag var skeptisk innan jag såg filmen igår. Men det funkar oväntat bra.
   De genomgående underhållande klippen är både komiska, känslofulla och ibland hysteriskt roliga. Mellan de korta privata videoinslagen visas mer eller mindre unik konsertmaterial, ofta privata bootlegupptagningar av stort historiskt värde, som håller tempot i filmen uppe under den dryga timmen.
   Vid upprepade tillfällen får vi uppleva Bruce Springsteens unika förhållande till sina fans. Vi får bland annat se hur han spontant ställer sig med en gatumusikant (på Ströget i Köpenhamn) och alla de privata berättelserna lockar fram både skratt och tårar.
   Vi får möta Springsteen-fans av alla sorter. Både de som äger en mängd skivor och souvenirer och har sett massor av konserter men också fans som aldrig har haft råd att gå på en enda Springsteenkonsert. Ett av de roligaste inslagen är när maken till en Springsteenälskande fru berättar hur han, som är marginellt intresserad, släpats runt Europa och mot sin vilja tvingats se alldeles för långa konserter.
   Efter 45 minuters konsert från Hyde Park i London förra sommaren följer en epilog med några av fansen som bidragit till historien. De får efter en konsert möta en avslappnad och ödmjuk Bruce privat där skratt blandas med känslor. Och Bruce förklarar mycket enkelt hur han orkar genomföra alla långa konserter så fokuserat hela tiden.
   - Konserten dagen innan är glömd, konserten dagen efter finns inte. Det är just nu som gäller, sa han naturligt.
   Vi får se åtskilliga filmklipp där fans bjuds upp på scenen där de får sjunga (Elvis Presley-imitatören Nick Ferraro), bli kramade och dansa till "Dancing in the dark" med Bruce.
   "Springsteen & I", som visades exklusivt på Sveriges SF-biografer endast igår måndag (vi var ett 100-tal i publiken), är ingen vanlig filmdokumentär. Regissören Baillie Walshs fina balans mellan fansens berättelser och de unika filmsekvenserna följs av en kvalitativ konsertupptagning från Hyde Park förra sommaren.
   Jag var själv på plats i London och den drygt tre timmar långa konserten när både solen sken och regnet strilade. Här berättar jag om Springsteenkonserten och till viss del även om John Fogertys och Amy MacDonalds framträdanden. Och här har jag försökt samla YouTube-klipp från Bruce-konsertens samtliga 29 låtar och har nästan lyckats.
   På "Springsteens & I" får vi sex fulländade versioner av låtar från konserten. Från den lugna men ändå allsångsbenägna öppningen med "Thunder road" och sedan en blixtrande "Because the night" (med en helt galen Nils Lofgren), "We are alive" och "Shackled and drawn" (med Cindy Mizelle på explosiv gospelsång) innan kvällens stora överraskning Paul McCartney dyker upp.
   Som Beatles-fantast befann jag mig just då under "I saw her standing there" och "Twist and shout" naturligtvis i himlen. Konserten inför över 80 000 åskådare fick ett numera legendariskt abrupt slut när publikljudet skruvades ner under avslutningen av "Twist and shout". Springsteen och bandet hade passerat stopptiden, den så kallade "curfew", med nästan tio minuter och grannarna i Mayfair vill ha tyst den här lördagskvällen.
   På den här filmen får jag ett anständigt slut på låten, folk kommer sedan in på scenen och visar tydligt att nu är det slut men Bruce lyckas ändå klämma ur sig en "Goodnight Irene" innan han tvingas av scenen. En legendarisk avslutning på en Springsteen-konsert.

/ Håkan

Det blev som jag hade tänkt mej

Postad: 2013-07-23 08:21
Kategori: Live-recensioner

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Mats MP Persson är den musikaliska ryggraden i dagens Gyllene Tider.

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/7 2013.

GYLLENE TIDER
LINNEA HENRIKSSON
Brunnsparken, Örebro 21 juli 2013
Konsertlängd: 19:40-20:27 (Linnea, 47 min) och 21:07-22:50 (Gyllene, 103 min)
Min plats: stående ca 70 m från scenen till höger.


Det är just nu en gyllene tid för svensk sommar. Och är det något svenskt musikaliskt projekt som symboliserar sommar bäst så är det tveklöst Gyllene Tider. Gruppens återkommande revivals, återföreningar, lockar ständigt rekordpublik. Men jag tror det är mer nostalgiska orsaker än rent musikaliska som lockar massorna.
   För det kan väl omöjligt vara så att folk i gemen upplever spänning, upptäcker ett nytt överraskande sound eller injiceras av en musikalisk drog när de hejdlöst gapar med i gamla simpla refränger som "Sommartider", "Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly" och "Flickorna på TV2".
   Under söndagskonserten riktade Gyllene Tider just då sin musik mot människans mest primitiva känslor. Och just då passerade konserten, enligt mitt sätt att se det, den minst intressanta repertoaren. De extremt söndertjatade låtarna, Per Gessles smarta men antika popmaterial, ligger som en snara runt bandets hals och utrymmet för utveckling är obefintligt.
   Under konserten i Brunnsparken på söndagskvällen fick jag vid upprepade tillfällen en känsla att Gyllene Tiders viktigaste ambition var att "bara" tillfredsställa älskarna av det förgångna. Det vi till vardags brukar kalla ren nostalgi. Låtarna från Gyllenes två senaste återföreningsskivor var överraskande få i den generösa scenrepertoaren som omfattade 23 låtar på närmare 100 minuter.
   Sedan kan jag tycka att Gyllene Tider gjorde det bästa av situationen, var i bästa möjliga fysiska form och det pipiga orgelsoundet har ju en viss hypnotisk charm även idag. Mellan alla tydliga popreferenser har det här bandet blivit en riktigt fungerande rockgrupp där gitarristen Mats MP Persson i söndags var den viktiga musikaliska ryggraden, introt till exempelvis "(Dansar inte lika bra som) sjömän" var ju blixtrande effektivt, som höjde energin långt över nostalginivån på många låtar.
   Kvällens startlåt blev "Det blir aldrig som man tänkt sej", den ena av blott tre låtar från senaste albumet, och lite elakt vill jag påstå att konserten tyvärr blev som jag på förhand lite fördomsfullt hade tänkt mig. Full av nostalgi och gamla hits. Titellåten på senaste albumet "Dags att tänka på refrängen" höjde spänningen bland extralåtarna och hade de bara klämt in "Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa" bland alla gamlingar i slutet på huvudavdelningen hade jag som helhet uppfattat konserten som bra mycket mer aktuell och tidsenlig.

Sångerskan Linnea Henriksson, en gammal Idol-medverkande, skivdebuterade förra året med albumet "Till mina älskare och älskade" och har i sommar fått sitt stora nöje att inleda konserterna med Gyllene Tider. Hon var verkligen motsatsen till huvudartisten. Ville väcka personlig uppmärksamhet både visuellt (hennes plastiga färgstarka scenutstyrsel!) och musikaliskt.
   Utan att jag var förberedd tyckte jag hennes musik inledningsvis var just plastig och hårt keyboardbaserad med tunga smått dansanta basrytmer. Men medan hon satte sig ned mellan låtarna och pratade ödmjukt med publiken växte både sympatierna och låtarna under hennes framträdandet.
   Hon var som en ovanlig mix av Kate Bush och en svensk modern sångerska och hon gjorde ett påtagligt intryck fast den större delen av Gyllene Tider-publiken mest stod och gapade av förvåning. Under den till synes stålblanka ytan fanns det varma känslor.
   Bakom sig hade hon fyra killar, Anton Toorell, gitarr, Oscar Johansson, keyboards och sång, Adam Börjesson, bas och gitarr och Kalle Persson, trummor, där alla utom trummisen också spelade tre keyboards. Med så starka låtar som "Mitt rum i ditt hjärta", "Lyckligare nu" och "Dansa med mej" kan Linneas framtid anses vara ljus.

Gyllene Tiders låtar:

Det blir aldrig som man tänkt sej
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) sjömän
Man blir yr
Marie i växeln
Min tjej och jag
Flickan i en Cole-Porter sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva Livet
Tylö Sun

Extralåtar:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska

Extra extralåtar
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem






/ Håkan

Sommar13: The Beatles

Postad: 2013-07-23 07:55
Kategori: Sommar2013


Där satt vi i slutet på juni 1967 och tittade på jorden runt-sändningen på tv och fick höra "All you need is love" med THE BEATLES i Abbey Road-studion första gången. Vilken musikhistoria som skrevs i samma stund. Och vilken oförglömlig hitlåt.

/ Håkan

Total succé för bröderna Tullamore

Postad: 2013-07-22 10:20
Kategori: Konserter

Bilder: Anders ErkmanEtt sprudlande aktivt (och stundtals hoppande) Tullamore Brothers på scen i Stadsträdgården i Örebro. Från vänster Thomas Gustafsson, Simon Nyberg, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Mats Lindström.


TULLAMORE BROTHERS
Stadsträdgården, Örebro 20 juli 2013
Konsertlängd: 19:47-20:33 och 20:49-21:51 (108 min)
Min plats: sittande ca 40 m från scenen.


Att kräva överraskning och nya grepp varje gång är kanske för mycket begärt när jag ser ett band för fjärde gången i år. Men det var första gången utomhus inför en respektabel samling åhörare (ca 150) och med ett fantastiskt sommarväder som bästa samarbetspartner. Alla dessa komponenter, plus mat, dryck och goda vänner, påverkade naturligtvis känslorna och gjorde intrycken än mer positiva.
   Samma gamla traditionellt baserade repertoar, låtar från bandets hela långa karriär och en populär lång avslutning med många extralåtar som nästan blev en egen konsert.
   Publikresponsen gjorde bandet osedvanligt inspirerat och succén var total när de touchade klassiker som "The wild rover" och "Whisky in the jar".





/ Håkan

Sommar13: The Righteous Brothers

Postad: 2013-07-22 07:53
Kategori: Sommar2013


THE RIGHTEOUS BROTHERSballad "You've lost that loving feeling" (1964) tillhör nog Phil Spectors vemodigare stunder på skiva. Bill Medley och Bobby Hatfield sjöng dessutom med svarta soulfyllda röster som gjorde hela framförandet spännande och historiskt oförglömlig.

/ Håkan

Sommar13: Mott The Hoople

Postad: 2013-07-21 07:51
Kategori: Sommar2013


David Bowie inte bara producerade "All the young dudes" till MOTT THE HOOPLE 1972, han skrev och arrangerade den också. Då är det kanske inte så konstigt att Ian Hunter låter så förvillande lik Bowie på rösten.

/ Håkan

Sommar13: Richard Harris

Postad: 2013-07-20 07:49
Kategori: Sommar2013


Med sina dryga 7 minuter är kanske "MacArthur Park" (1968) med skådespelaren RICHARD HARRIS några minuter för lång men är ändå en mäktig Jimmy Webb-låt av bästa märke. Klassisk låtskriveri.

/ Håkan

Sommar13: The Jam

Postad: 2013-07-19 07:55
Kategori: Sommar2013


Knycker man det klassiska basintrot till "You can't hurry love" och placerar allt i England är det inte så svårt att räkna ut att det blir succé. "Town called Malice" med THE JAM från 1982 är kanske inte helt originell men ändå en klockren hit.

/ Håkan

Sommar13: Rod Stewart

Postad: 2013-07-18 07:53
Kategori: Sommar2013


Engelsk folkrock från 1971, ROD STEWARTS med "Maggie Mae", fast här i en inspelning från en Unplugged-konsert 1993 med Ron Wood på akustisk gitarr. Och den där viktiga mandolinen finns med.

/ Håkan

Mer Hyde Park, mer Justin Currie

Postad: 2013-07-17 09:09
Kategori: Setlists

Jag hade inledningsvis lite svårt att identifiera samtliga låtar på JUSTIN CURRIES framträdande på British Summer Time-spelningen när jag igår redovisade mina synpunkter. Nu har jag uppdaterat den ursprungliga texten, här, med bland annat en komplett låtlista. Och jag hittade även åtskilliga bra YouTube-klipp från konserten, sju av tio låtar, som jag tänkte presentera här som en snabbrepris av hela konserten.
   En konsert som innehöll hela fyra nya outgivna låtar som, om jag har förstått det rätt, finns med på Justin Curries tredje soloalbum "Lower reaches" som släpps nästa månad.

Konserten i sin helhet:

Justin inledde konserten med Del Amitri-låten "Always the last to know", en singel från 1992 och fanns också med på det fina albumet "Change everything". Han fortsatte med "Everyone I love" från det andra soloalbumet "The great war" (2010).

Konsertens första nya låt, den korta men mycket fina "Priscilla":


Justin följde upp med ytterligare en ny låt, "Into a Pearl":


"Sleep instead of teardrops" hämtades från 1997-skivan "Some other sucker's parade" med Del Amitri.

"Every song's the same", ännu en ny låt, var kanske konsertens bästa låt:


"Tell her this" fanns med på Del Amitris "Twisted"-album (1995):


"Move away Jimmy Blue" var konsertens äldsta låt, från Del Amitris "Waking hours" (1989):


"Driving with the brakes on" var ytterligare en låt Del Amitris "Twisted"-album:


Nya låten "Little stars" gav också positiva förhoppningar inför nästa album:


"No, surrender" var sista låt på Justins första soloalbum och avslutade också den här konserten.

/ Håkan

Sommar13: Four Tops

Postad: 2013-07-17 07:52
Kategori: Sommar2013


Explosiv Motown-hit. "Bernadette" (1967) är höjdpunkten i både Four Tops och låtskrivartrion Holland-Dozier-Hollands karriärer. Som uppföljare till "Reach out I'll be there" och "Standing in the shadows of love" överträffade den alla förväntningar.

/ Håkan

En laddad het Hyde Park-happening

Postad: 2013-07-16 08:50
Kategori: Konserter


Stora lilla Nick Lowe på festivalens stora scen.



NICK LOWE
JUSTIN CURRIE
ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
RAY DAVIES
British Summer Time, Hyde Park, London 12 juli 2013


Efter förra årets "fadäs" med avstängt ljud på övertid som final på Bruce Springsteens konsert har Hard Rock Calling-arrangörerna dragit vidare till andra platser i London. Och nya arrangörer, organisatörer och sponsorer har ockuperat grönområdet närmast Mayfair i Hyde Park vid sidan om Park Lane. Grönområde är kanske för mycket sagt för gräset var både nedtrampat, utslitet och torrt och bör närmast jämföras med en öken.
   Konsertarrangemanget under rubriken British Summer Time pågick i år mellan 5 och 14 juli med olika artister, inklusive Rolling Stones vid två tillfällen inför 65 000 i publiken. Fredagskvällens begivenheter hade ursprungligen Elton John som headline men i onsdags meddelades den fatala nyheten att han ställt in sin konsert till följd av akut blindtarmsinflammation. Då spreds den sensationella nyheten att hela konsertkvällen blev gratis och vi biljettinnehavare skulle få tillbaka pengarna. Ett helt unikt initiativ som ingen har hört talas om tidigare.
   Eftersom inte Elton John var anledning till konsertbesöket får man tacka för det generösa erbjudandet att få uppleva fyra favoritartister gratis på en lite mer komprimerad tid. Där Nick Lowes solokonsert blev den naturliga lågmälda startpunkten för vårt engagemang och avslutningen med legendaren Ray Davies blev en helt naturlig final med massor av allsång och kända låtar.
   Så här tveklöst underhållande var våra hålltider från en soldränkt och het fredagseftermiddag till en marginellt svalare solnedgång:

NICK LOWE
Konsertlängd: 16:42-17:25 (43 min)

I originalprogrammet låg Nick Lowes konsert insprängd på kvällstid på en mindre scen mellan Ray Davies och Elton John men fick nu det naturliga nöjet att inleda artistkavalkaden på den stora huvudscenen. Han kanske ser lite ensam och vilsen ut på bilden men han tacklade allt med sedvanlig anspråkslös och småkomisk personlighet. I solglasögon, jeans(!) och pikétröja bjöd han in till en "tea time consumption" med en rad alldeles utsökta låtar.
   Bakom Nick på den stora scenen fanns en backdrop med ett snyggt designat foto med åtskilliga intressanta detaljer. Ett pass, biljetter (bland annat "Nick Lowe and Rockpile" på Bottom Line), Stiff-singeln "Heart of the city" och en pin ("It's ok to love Nick Lowe"). Smakfullt.
   Förutom att Nick framförde sina låtar alldeles avslappnad, i "I trained her to love me" kom han av sig två gånger, så var han även sedvanligt lugn och spontan i mellansnacken. Fast den starka heta solen pressade mot honom där han stod och drack te mellan låtarna.
   Lowes repertoar var som vanligt en mix av gamla klassiker och senare mer aktuellt material. Med några få sporadiska nedslag i 80-talet.

Och låtlistan för kvällen såg ut så här:
Where's my everything
Heart
Long limbed girl
Ragin' eyes
Rome wasn't build in a day
Has she got a friend?
I trained her to love me
I live on a battlefield
Cruel to be kind
Raining raining
Somebody cares for me
Withoutlove
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding
I Knew The Bride (When she used to rock and roll)

JUSTIN CURRIE
Konsertlängd: 18:15-18:57 (43 min)

Nykomlingen Gabrielle Aplin har precis debuterat på album men fick stå med nästan lika stora bokstäver på affischen som Elton, Costello och Davies. Hann höra henne och bandet i några låtar, bland annat Frankie Goes To Hollywoods gamla "The power of love", men tyckte likheten med Amy MacDonald var lite för påtaglig för att jag ska uppfatta det som något nytt. Sedan skyndade jag till skotten Curries föreställning i den mysiga men varmt tryckande inomhusscenen Unwind Theatre.
   Förre Del Amitri-sångaren Currie tog oss till himlen under majoriteten av sina 43 minuter på den lilla scenen. Ett utrymme han delade med extragitarristen Stuart Nesbit som även hjälpte till med sång vid sidan av några ypperliga akustiska gitarrsolon.
   Det var svårt att notera exakta låttitlar under Curries framförande då repertoaren innehöll flera ännu ej utgivna låtar. Men efter en viss research har jag fått fram en fullständig låtlista, se nedan. De gamla Del Amitri-låtarna "Always the last to know" (som inledde), "Sleep instead of tears", "Tell her this", "Move away Jimmy Blue" och "Driving with the brakes on" blev den uppskattade ryggraden i konserten men de redan publicerade sololåtarna "Everone I love" (där Justin visslade snyggt) och finalnumret "No, surrender".
   Currie växlade mellan akustisk gitarr och piano och var allra bäst i det senare fallet när han lindade in nya låtar som "Into a pearl" och "Little stars", från nya albumet "Lower reaches" som släpps om en månad, med sin soulfyllt personliga stämma. Himmelskt var ordet.
Men även de nya låtarna "Priscilla" och "Every song's the same" lovade gott inför nya albumet.

Justin Curries låtlista:
Always the last to know
Everyone I love
Priscilla
Into a Pearl
Sleep instead of teardrops
Every song's the same
Tell her this
Move away Jimmy Blue
Driving with the brakes on
Little stars
No, surrender

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Konsertlängd: 18:58(?)-20:14 (77 min)

När jag kom ut från Curries magiska föreställning hade Costello redan trampat igång med sin genomgående rockiga, stundtals hetsiga, tempoladdade och frustande föreställning. Men så heter ju den pågående turnén "The revolver tour" och musikaliskt fick jag vid flera tillfällen under konserten uppleva en pånyttfödelse av 70-talets rasande rockiga Costello. Kompbandet heter ju numera Imposters men påminde starkt om Attractions både bokstavligen (den nye basisten Davey Faragher är enda skillanden) och soundmässigt.
   Snart 60-årige Elvis höll inte igen på tempot varken i låtarna eller mellan. Och ville kraftigt understryka att hans ansikte fortfarande var något en mamma kan älska. Och apropå mamma Costello så fyllde hon denna kväll 86 år och vi sjöng "Happy birthday" för henne.
   Även den här kvällens repertoar hade ett övervägande gammalt stuk. Där det rockades vilt i låtar som "Accidents will happen", "Radio radio", "(I Don't Want To Go To) Chelsea", "The angels wanna wear my (red shoes)" (exklusivt förlängd med Prince-låten "Purple rain") och "Pump it up".
   Men det svängde också pardonlöst om både pianisten Steve Nieve (som Costello envisades med att kalla "Naive") och trummisen Pete Thomas i nyare material som "Bedlam" (från 2004 års "The delivery man") och den långa "I want you" med sitt mördande elgitarrintro.
   Ett så riffigt och intensivt framförande kräver naturligtvis några pauser och ballader där "Alison", smörlåten "She" och "Shipbuilding" (Nieves stora solonummer!) fick representera den ingrediensen.

I sin helhet såg Costellos repertoar ut så här:
Accidents Will Happen
I Can't Stand Up For Falling Down
High Fidelity
Radio, Radio
Everyday I Write The Book
Watching The Detectives
Alison
Bedlam
She
A Slow Drag With Josephine
Good Year For The Roses
Oliver's Army
(I Don't Want To Go To) Chelsea
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes / Purple Rain
Pump It Up
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?
Shipbuilding
I Want You

RAY DAVIES
Konsertlängd: 20:59-22:27 (88 min)

Legendaren och Kinks-ledaren Ray Davies fyllde nyligen 69 år och under konserten i Hyde Park hade han kanske stundtals lite svårt att låta så där ungdomligt pigg som låtarna i original en gång lät på 60-talet. Sången brast ibland men han hade en charmig distans till sin historia när han vid några tillfällen satte sig ned på en stol, kallade sig själv "uncle Ray" och gjorde några små korta akustiska varianter på sina klassiker. För att snart vara på benen igen när bandet pumpade igång den mer elektriska versionen av samma klassiker.
   Nostalginivån slog naturligtvis i topp under hela Davies föreställning och bandet gjorde sitt allra bästa för att kunna presentera trovärdiga versioner av pophistoriens bästa Kinks-klassiker. Gitarristen Bill Shanley startade föreställningen med historiens mest kända gitarriff, "You really got me"-introt, innan Davies kom in på scenen och sjöng den tidiga Kinks-låten "I need you".
   Trummisen Damon Harris, som vi förresten såg i Örebro för någon månad sedan när Temperance Movement gästade staden, spelade lite för muskulöst för att låta 60-tal men pianisten Ian Gibbons (en senare Kinks-medlem) och basisten Dick Nolan höll sig stabilt på mattan.
   Medan de legendariska låtarna radades upp överfölls jag av känslan att Ray Davies var 60-talets viktigaste engelske låtskrivare. Det är/var svårt att slå så magnifika hits som "Sunny afternoon", "Dead end street", "Dedicated follower of fashion", "Till the end of the day", "See my friends", "All day and all of the night", "Waterloo sunset", "Tired of waiting for you", "You really got me" och "Days".
   Däremellan stoppade han in marginellt nyare låtar som "Apeman", "Victoria", "20th century man", "Full moon" (1977), "Celluloid heroes" för att avsluta allsångskvällen med "Lola".

Hela Ray Davies-repertoaren var enligt följande:
I Need You
Where Have All the Good Times Gone
I'm Not Like Everybody Else
Sunny Afternoon
Dead End Street
Dedicated Follower of Fashion
Victoria
20th Century Man
Till The End Of The Day
See My Friends
All Day and All of the Night
Waterloo Sunset
Full Moon
Come dancing
Apeman
Tired Of Waiting For You
Celluloid Heroes
You Really Got Me
Days

Extralåt:
Lola

Det samlade intrycket av denna festivaldag/kväll var givetvis mycket positivt. Spektakulära förhoppningar att Nick Lowe skulle dyka upp på Elvis Costellos konsert och att sedan Costello skulle sjunga duett med Ray Davies på "Days" fanns naturligtvis i huvudet. Men det hände aldrig.



/ Håkan

Sommar13: James Taylor

Postad: 2013-07-16 07:51
Kategori: Sommar2013


Efter några inte så framgångsrika år på Apple-skivbolaget var amerikanen JAMES TAYLOR tillbaka i USA med Peter Asher som producent. Och succén ett faktum. "Fire and rain", från albumet "Sweet baby James", borde stå modell för alla levande blivande singer/songwriters.

/ Håkan

Madness svalkade i London-hetta

Postad: 2013-07-15 11:18
Kategori: Blogg


Efter att under fyra dagar och tre nätter i London ha levt som i en Buster Poindexter-schlager ("Hot hot hot") är jag några timmar efter hemkomsten ännu inte man att sammanfatta det musikaliska eldorado som bjöds i fredags i Hyde Park. Men jag lovar att inom en dag återkomma med en detaljerad dokumentation av konserterna med Nick Lowe, Justin Currie, Elvis Costello och Ray Davies.
   Temperaturer runt 30 grader hindrade oss inte från att ta rejäla promenader och återvända till platser som var "vårt hem" för 30 år sedan. Att se gamla hotell fullständigt igenbommade, att se pubar byta namn eller ännu vanligare försvinna för att ersättas av kommers och skivaffärers död är verkligen realism i London.
   Dock såg begagnade-affären på Notting Hill Gate, Music & Video Exchange som den nu heter, att må bra med ett både bra, intressant och billigt urval. Exempelvis hittade vi Nick Lowe-singeln "Burning" för blott ett pund.
   För att fullända nostalgin gick vi också över gatan till Kensington Church Street och puben The Old Swan som trots allt fanns kvar i ursprungligt namn fast skyltarna och inredning var moderniserade. På den gamla goda tiden satt vi i de nedslitna sofforna och storögt älskade etiketterna på våra nyinköpta vinylskivor. I fredags lätt vi oss enbart roas av en pint bitter, The Old Hen.
   En annan dag, dagen efter den stora Hyde Park-konserten, tog vi en långpromenad norrut på Edgware Road för att svänga höger vid St John's Wood Road och sedan ta vänster vid Grove End Road. Den som kan sin London-karta vet att vi här närmade oss Abbey Road och mycket riktigt var det full uppståndelse vid det berömda övergångsstället. Fotograferande turister och folk som i olika formationer gick över gatan till bilisternas sedvanliga förargelse.
   Jag fotograferade den helt nedklottrade muren utanför den berömda inspelningsstudion innan vi fortsatte norrut på Abbey Road i vår jakt på en svalkande öl i den mer än tropiskt heta London-luften. 1988 hade jag besökt en pub lite längre fram på gatan men den fanns inte längre och hade förvandlats till ett opersonligt Pizza Express...
   Vi svängde upp till Wellington Road och vände söderut, noterade Beatles-souvenir-affären på St John's Wood-stationen innan vi svängde in på den lilla anspråkslösa gatstumpen Cavendish Avenue för att stanna utanför nummer 7 där en anonym brun trädgrind delvis skymmer ett tämligen anonymt hus. Det är Paul McCartneys hus i London och huset han köpte redan i april 1965 såg för tillfället dött ut. Snett mittemot på gatan satt en minnesskylt för Billy Fury som hade bott där.
   När vi sedan styrde stegen i riktning mot Primrose Hill hittade vi till slut vårt vid den tidpunkten svårt efterlängtade vattenhål. På sommarens varmaste dag gjorde en simpel kall Fosters underverk när vi satt utanför The Duke Of York i hörnet Circus Road/St John's Wood High Street/St Ann's Terrace (de engelska gatunamnen är ren poesi).
   Uppe på Primrose Hill, med sin fantastiska utsikt över hela London, fläktade det tacksamt innan vi sökte oss mot Camden och ännu mer välkända kvarter. Svängde in på Parkway och i den stekande solen på södra sidan av gatan låg Dublin Castle kvar men var just då folktomt fast Camden i övrigt kryllade av lördagsturister. Killen i baren klagade över dåliga affärer och att han snart skulle få sluta men, som han sa, "it's not the end of the world" samtidigt som han visade upp en konsertbiljett till kvällens Rolling Stones-konsert. Och fyllde sedan högtalarna med några antika Stones-r&b-spår.
   Vi var ännu en gång törstiga och längtade efter en kall lager men killen tipsade om en lokal öl från bryggeriet Growler Brewery som hette Gladness och var en blandning av ale och lager. Som namnet på ölen skvallrade om var det alltså Dublin Castles hustomtar från 80-talet, Madness, som låg bakom denna öl. En både svalkande och god öl som absolut rekommenderas.
   På Dublin Castle har jag upplevt många stora och intressanta konserter på 80-talet, The Men They Couldn't Hang, Ian Stewart Band, Los Pistoleros med flera, och vi blev inbjudna bakom dörrarna för att få återuppleva konsertlokalen (se nedan). För ögonblicket var det tomt men på lördagskvällen skulle Spizzenergi spela där.
   Efter en het och svettig promenad längs Regent's Canal från Camden till Marylebone var vi åter i centrala London och efter kaffepaus i Regent's Park, ytterligare några lager, fish & chips och några bitter på The Harcourt gled vi på kvällen neråt mot Marble Arch och hörde åtskilliga kvarter innan hur Rolling Stones höll hov i Hyde Park.
   Just då var det "Midnight rambler", där Mick Taylor exklusivt gästade på gitarr, men fortsättningen och avslutningen av konserter hade genomgående showstopperkaraktär med låtar som "Gimme Shelter", "Jumpin' Jack Flash", "Sympathy for the Devil", "Brown Sugar" och de traditionella extralåtarna "You Can't Always Get What You Want" (med stor kör) och "(I Can't Get No) Satisfaction". Och allt avslutades med ett magnifikt fyrverkeri.
   Men musikaliskt hade vi alltså upplevt något ännu mer intressant och spännande dagen och kvällen före på samma plats i Hyde Park. Mer om det imorgon på denna plats.



/ Håkan

Sommar13: Bruce Springsteen

Postad: 2013-07-15 07:50
Kategori: Sommar2013


"Born to run" (1975) är en av BRUCE SPRINGSTEENS mest kända låtar som ofta förekommer i konsertrepertoaren och då i slutet på föreställningen. Titellåt på hans tredje album i ett arrangemang inspirerad av Phil Spectors Wall Of Sound. Här i en liveversion från Phoenix 1978.

/ Håkan

Sommar13: Pink Floyd

Postad: 2013-07-14 07:57
Kategori: Sommar2013


PINK FLOYDS psykedeliskt klingande poplåt "See Emily play" från 1967 var den definitiva höjdpunkten på låtskrivaren Syd Barretts korta karriär. Det här var gruppens andra och mest framgångsrika singel. Vintern 1967-68 försvann Barrett ur gruppen.

/ Håkan

Sommar13: Crosby Stills Nash & Young

Postad: 2013-07-13 07:56
Kategori: Sommar2013


"Ohio" med CROSBY STILLS NASH & YOUNG är en typisk arg, politisk Neil Young-låt med lika arg sologitarr. 4 maj 1970 sköts fyra studenter ihjäl vid en demonstration på Kent State University, Young skrev låten omgående och gruppen gav omgående ut den på singel.

/ Håkan

Sommar13: Marvin Gaye

Postad: 2013-07-12 07:53
Kategori: Sommar2013


MARVIN GAYES "I heard it through the grapevine" (1968) brukar toppa omröstningar om pophistoriens största låtar. Gayes röst och Norman Whitfields produktion är verkligen tidlös och klassisk. Här i en inspirerande liveversion.

/ Håkan

Sommar13: Roy Orbison

Postad: 2013-07-11 07:52
Kategori: Sommar2013


ROY ORBISONS "You got it" (1989) blev en månad efter sin död hans sista hitlåt. Jag har alltid framhållit hans röst, och den är exemplarisk på den här låten, men det är nog Jeff Lynnes produktion som är största anledningen till framgången.

/ Håkan

Sommar13: The Lovin' Spoonful

Postad: 2013-07-10 08:00
Kategori: Sommar2013


Från sommaren 1966 till dags datum är "Summer in the city" med THE LOVIN' SPOONFUL lika aktuell som årets sommarlåt i min värld. Det doftar verkligen het asfalt om låten och dess arrangemang.

/ Håkan

Sommar13: Bangles

Postad: 2013-07-09 07:58
Kategori: Sommar2013


Prince skrev den här poppiga låten under pseudonym (Christopher) för att inte förutfattade meningar skulle rasera dess hitchanser när han gav låten till flickpopgruppen THE BANGLES. En självklar hit.

/ Håkan

Sommar13: Buffalo Springfield

Postad: 2013-07-08 07:57
Kategori: Ingen


BUFFALO SPRINGFIELD var en supergrupp innan ordet var uppfunnet. Med Stephen Stills och Neil Young i ledande roller hade gruppen förutsättningar att lyckas. Med Stills "For what it's worth" (1966) gjorde de en protestlåt som blev oförglömlig.

/ Håkan

Sommar13: Chuck Berry

Postad: 2013-07-07 07:55
Kategori: Sommar2013


Rockklassiker låter i sammanhanget en aning i underkant. Av CHUCK BERRYS alla kända 50-talsklassiker är nog "Johnny B Goode" den mest kända. ;Med gitarriff som Chuck själv och världen i övrigt återanvänt ett antal gånger sedan 1958 när den släpptes första gången.

/ Håkan

Sommar13: Human League

Postad: 2013-07-06 07:53
Kategori: Sommar2013


Syntpop av osedvanligt långsiktig hitprägel med HUMAN LEAGUE. "Don't you want me" (1981) är ju en perfekt poplåt där alla lager av elektroniska syntmaskiner i all sin prakt får en unikt vemodig känsla.

/ Håkan

Sommar13: Ronettes

Postad: 2013-07-05 07:50
Kategori: Sommar2013


"Be my baby" med flicktrion RONETTES slåss med några andra klassiker om att vara Phil Spectors största ögonblick på skiva. Men det var i alla fall hans första (1963) stora historiska ögonblick i popvärlden.

/ Håkan

Sommar13: The Rolling Stones

Postad: 2013-07-04 07:57
Kategori: Sommar2013


THE ROLLING STONES har gjort väldigt många bra men alldeles för kända singlar för att kunna hamna på min just avslutade Singelfavoritlista. "Paint it black" kanske inte tillhör deras stora klassiker men är ju en hörnsten i både pop- och Stones-historien.

/ Håkan

Sommar13: The Clash

Postad: 2013-07-03 07:52
Kategori: Ingen


Klassikernas klassiker, "London calling", gjord av punkbandet THE CLASH som vid det här laget (1979) vuxit upp och blivit ett rockband med dignitet. Drivet i låten är lika effektivt idag som i december 1979 när den släpptes.

/ Håkan

"American ride"

Postad: 2013-07-02 11:12
Kategori: Skiv-recensioner



WILLIE NILE
American ride
(Blue Rose/River House)


Mitt i sommaren, i alla fall enligt almanackan, slår den här skivan ner som en smärre bomb. Jag hade väl inte helt avskrivit New Yorkaren Willie Nile som en föredetting men trodde inte i min enfald att han skulle kunna prestera något så här starkt. Vi ska väl inte falla i den lättköpta fällan att utropa "Vilken fantastisk comeback!" ty Nile har ju under de senaste dryga 20 åren men kanske inte så regelbundet producerat skivor, många liveinspelade, och turnerat flitigt. Jag hade ju själv nöjet att få se honom 2008 i Stockholm.
   Willie Nile har ju det dilemmat som artist att han aldrig under sin långa karriär kommer att kunna överträffa sitt magnifika debutalbum från 1980 och uppföljaren "Golden down" (1981). Den tysta pausen som följde var nog i allra högsta grad naturlig. Men några av hans därpå följande skivor, "Places I have never been" (1991), "Hard times in America" (1992) och "Beautiful wreck of the world" (2000), står tryggt insorterade i skivsamlingen.
   Men "American ride" slår faktiskt alla de senare skivorna på fingrarna. Det är sällan man ska lita på skivbolags utrop om att en gammal artist "aldrig någonsin har varit bättre än nu" (som i det här fallet) men Nile har faktiskt kommit mycket nära all time high på nya skivan.
   Frånsett några felmanövrerade stickspår i mitten, Hendrix-liknande ylet på "Holy war" och rockabillyjazziga "Say hey", är "American ride" helgjuten från början till slut.
   Inledningen, ja. Nile sparkar igång i rena rama Ramones-tempot på "This is our time" men i ett något poppigare arrangemang och följer direkt upp med lika övertygande "Life on Bleecker Street". Ni hör, Nile är sitt New York och Manhattan troget i många texter och avslutar glatt med "There's no place like home".
   65-årige Nile har av naturliga skäl inte kvar det där ungdomliga bettet i arrangemang och röst men på många låtar håller han huvudet högt och ett överraskande fräscht tempo. Med den inramningen låter skivans enda cover, Jim Carrolls "People who died", kanske i sammanhanget förutsägbar men är istället en mycket passande hyllning till den bortgångne låtskrivaren och Willies bror.
   Sedan finns det på skivan också andhämtningspauser som gör "American ride" till ett varierat underhållande album. Titellåten är singer/songwriter-genren personifierad, "If I ever see the light" är Springsteen light, catchy "God laughs" (skriven med Hooters Eric Bazilian) är nästan en hit, pianoballaden "The crossing" är i skrivandets stund skivans bästa låt och poppigt pianoskumpande hyllningen till Niles hemstad, "Sunrise in New York City", gör alla glada.

/ Håkan

Sommar13: The Band

Postad: 2013-07-02 07:59
Kategori: Sommar2013


"The night they drove old Dixie down" hade i många år varit en klassiker på THE BANDS repertoar innan den 1977 framfördes på gruppens avskedskonsert (se ovan!) och fick sitt absolut mest legendariska framförande. Med Levon Helm på underbar sång samtidigt som han spelade trummor och uppbackad av ett stort band med blås (arrangerade av Allen Toussaint) som höjde kvalitén ytterligare ett snäpp.

/ Håkan

Mot nya innerliga höjder

Postad: 2013-07-01 08:44
Kategori: Konserter


Två singer/songwriters, två "bröder" och två underhållare: Richard Lindgren och Olle Unenge.

OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN
Svalbo Café 30 juni 2013
Konsertlängd: 19:03-19:43 och 20:15-20:56 (81 min)
Min plats: Sittande på en pinnstol 6 m från scenen.


Efter lördagskvällens mer eller mindre stökiga uppträdande som uppvärmare på Eilen Jewell-konserten i Örebro tog Richard Lindgren och Olle Unenge en stor, värdig och fantastiskt fin revansch på söndagskvällen. I en fantastisk miljö på Svalbo Café, närmare tre mil norr om Örebro, framförde Olle och Richard en innerlig och lågmäld konsert, inför ett 40-tal åhörare, som på affischen beskrevs som "Dylan, annat och eget". I jämförelse var det som natt och dag, på mer än ett sätt, mellan konserterna.
   Richard och Olle har på senare tid funnit varandra musikaliskt och fick här utrymme att både improvisera, avslöja sin Bob Dylan-fascination, spela tillsammans orepeterat men ändå finstämt och sedan mycket personligt presentera sina låtar.
   Kvällens slutgiltiga repertoar uppstod i samma stund som de började spela och sjunga varje låt. Nästa låt bestämdes exempelvis på väg till pianot, de kompade varandra utan att ha förberett sig och allt resulterade i en både perfekt och spontan föreställning.
   Den här kvällen var det på riktigt, inget fusk förekom, närvarokänslan var stor och ur den där spontana ambitionen växte det fram små magiska ögonblick som jag sällan upplever på konserter numera. Som när Richard med darr på gitarrsträngarna kompade Olle på hans vidunderligt fina svenska tolkning av "Farewell Angelina" ("Farväl vackra Sara") och "Långsamt väder" eller när han lät vattenfallspianot dekorera Olles "Wild mountain thyme".
   Medan Olle presenterade några av Richards mer kända låtar som "hits" förklarade Richard att han inte har upptäckt några hits på bankkontot. Richard tolkade Mississippi John Hurt kraftfullt och Olle sjöng Dylan med samma pondus. Men det var nog ändå deras respektive egna låtar som var konsertens verkliga guldkorn.
   Olles svenska reflektioner i "Långsamt väder" och "Kejsarens nya kläder" växer för varje gång och Richard stående bakom det ostämda men gemytligt välljudande pianot kunde briljera med både Dylans fina "Make you feel my love", underbara "Driftwood", en allsångsframkallande "Goodnight Irene" och "I wish I had someone to love me".

Make me a pallett on the floor
Farväl vackra Sara
From Camden Town to Bleecker Street
Five pints and a wink from Gwendolyn
Långsamt väder
Guinness song (a woman black as night)
Kejsarens nya kläder
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Boots of Spanish leather
Make you feel my love
Driftwood
Wild mountain thyme
Goodnight Irene

Extralåt
I wish I had someone to love me

Foto: Carina ÖsterlingI en underbar miljö på Svalbo Café med antika pinnstolar, Jan Lahall-fotografier på väggarna och ett lagom ostämt piano genomfördes en lågmäld, spontan men väldigt koncentrerad konsert med två kompisar som har växt ihop musikaliskt.

/ Håkan

Sommar13: REM

Postad: 2013-07-01 07:57
Kategori: Sommar2013


REM hade haft en förhållandevis lång karriär bakom sig när de 1991 släppte "Losing my religion". Det blev inledningen på gruppens stora epok där de under några år tillhörde världens kommersiellt mest framgångsrika band. Mandolin!

/ Håkan

Eilens populära återbesök i Örebro

Postad: 2013-07-01 00:40
Kategori: Konserter





Bilder: Carina Österling
EILEN JEWELL
RICHARD LINDGREN
Privat, Örebro 29 juni 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Richard) och 22:52-00:43 (111 min, Eilen)
Min plats: Olika


Eilen Jewell gjorde entré i mitt liv hösten 2009. Först på skiva, "Sea of tears"-albumet, och sedan den första, numera legendariska, konserten i den privata källarlokalen på öster i Örebro i oktober samma höst. Sedan dess har hon besökt Örebro varje år, Clarion 2010 (en konsert som jag gav maximalt betyg (5+) i Nerikes Allehanda), publiksuccén på Prisma 2011, Grand Hotel 2012 och nu för femte gången på detta privata sätt som blivit en konserttradition i den här staden.
   Återigen packade musikintresserade ihop sig i en varm på gränsen till outhärdligt het lokal och fullkomligt älskade Boston-tjejen Jewell, född i Idaho, med sitt tajta och fullkomligt fulländade lilla kompband. I en konsert som höll på att ta andan ur oss på mer än ett sätt. Efter en timmes speltid, när jag trodde att konserten närmade sig en paus, tog luften i stort sett slut i lokalen och jag rörde mig mot dörren där lite friskare luft fläktade och fick då avnjuta en både intensiv och innerlig avslutning av konserten som till slut pågick i nästan två timmar.
   Ovanligt nog skippade Eilen med band pausen, jag tappade räkningen på låtar och repertoaren bara ökade i omfång. Naturligtvis fick vi höra många kända låtar ur den numera välbekanta Jewell-repertoaren.
   Egna låtar som "Sea of tears", "Reckless" (tillägnad den nyligen avlidne fiolspelaren Rich Dubois som medverkar på Eilens senaste album), "Heartache boulevard", "High shelf booze", "Bang bang bang", "Final hour", "Too hot to sleep" (tillägnad den svenska midsommaren), "Santa Fe" (där Eilen tog fram munspelet), Eric Andersens "Dusty box car", "Warning sign", bluesiga "One of those days" plus några sedvanliga Loretta Lynn-covers ("You wanna give me alift", "Another man loved me last night") var några som framfördes innan luften tog slut.
   En cover på ArthurAlexanders "The girl that radiates that charm", som nu fanns på konsertrepertoaren, finns inte på skiva men gjorde nu stor entré. Konserten avslutades med en extralång, extraintensiv och en publikmässig extrasuccé med "Shakin all over" där flyhänte gitarristen Jerry Miller fick utrymme att visa sitt kunnande. Efter den finalen ville den exalterade publiken inte gå hem så Eilen och bandet avslutade lite lugnare med "I remember you".
   Konserten med Eilen Jewell fick under lördagen en hemlig uppvärmare som beskrevs som en man från Deep Down South och var på riktigt Richard Lindgren som ännu en gång tillbringat några dagar i sitt älskade Örebro. På kort varsel hade han engagerats för att under 30 minuter tillsammans med delar av sitt nya band, Olle Unenge och Simon Nyberg, framföra några av sina mest kända låtar:
   From Camden town to Bleecker Street
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   Dead man
   Goodbye Rosie
   Reconsider me

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (413)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2013 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.