Blogginlägg från 2013-07-23

Annorlunda och intressant dokumentär

Postad: 2013-07-23 10:13
Kategori: Bio-recensioner




SPRINGSTEEN & I
Directed by Baillie Walsh
(124 minuter)


Under de inledande 75 minuterna på Springsteen & I är det fansen, de hängivna fantasterna, som spelar huvudrollen. Då radas det upp en mängd självinspelade inslag där varje fantast får fritt fram att berätta hur mycket Bruce Springsteen har betytt. Ja, det låter krystat när jag skriver det och jag var skeptisk innan jag såg filmen igår. Men det funkar oväntat bra.
   De genomgÃ¥ende underhÃ¥llande klippen är bÃ¥de komiska, känslofulla och ibland hysteriskt roliga. Mellan de korta privata videoinslagen visas mer eller mindre unik konsertmaterial, ofta privata bootlegupptagningar av stort historiskt värde, som hÃ¥ller tempot i filmen uppe under den dryga timmen.
   Vid upprepade tillfällen fÃ¥r vi uppleva Bruce Springsteens unika förhÃ¥llande till sina fans. Vi fÃ¥r bland annat se hur han spontant ställer sig med en gatumusikant (pÃ¥ Ströget i Köpenhamn) och alla de privata berättelserna lockar fram bÃ¥de skratt och tÃ¥rar.
   Vi fÃ¥r möta Springsteen-fans av alla sorter. BÃ¥de de som äger en mängd skivor och souvenirer och har sett massor av konserter men ocksÃ¥ fans som aldrig har haft rÃ¥d att gÃ¥ pÃ¥ en enda Springsteenkonsert. Ett av de roligaste inslagen är när maken till en Springsteenälskande fru berättar hur han, som är marginellt intresserad, släpats runt Europa och mot sin vilja tvingats se alldeles för lÃ¥nga konserter.
   Efter 45 minuters konsert frÃ¥n Hyde Park i London förra sommaren följer en epilog med nÃ¥gra av fansen som bidragit till historien. De fÃ¥r efter en konsert möta en avslappnad och ödmjuk Bruce privat där skratt blandas med känslor. Och Bruce förklarar mycket enkelt hur han orkar genomföra alla lÃ¥nga konserter sÃ¥ fokuserat hela tiden.
   - Konserten dagen innan är glömd, konserten dagen efter finns inte. Det är just nu som gäller, sa han naturligt.
   Vi fÃ¥r se Ã¥tskilliga filmklipp där fans bjuds upp pÃ¥ scenen där de fÃ¥r sjunga (Elvis Presley-imitatören Nick Ferraro), bli kramade och dansa till "Dancing in the dark" med Bruce.
   "Springsteen & I", som visades exklusivt pÃ¥ Sveriges SF-biografer endast igÃ¥r mÃ¥ndag (vi var ett 100-tal i publiken), är ingen vanlig filmdokumentär. Regissören Baillie Walshs fina balans mellan fansens berättelser och de unika filmsekvenserna följs av en kvalitativ konsertupptagning frÃ¥n Hyde Park förra sommaren.
   Jag var själv pÃ¥ plats i London och den drygt tre timmar lÃ¥nga konserten när bÃ¥de solen sken och regnet strilade. Här berättar jag om Springsteenkonserten och till viss del även om John Fogertys och Amy MacDonalds framträdanden. Och här har jag försökt samla YouTube-klipp frÃ¥n Bruce-konsertens samtliga 29 lÃ¥tar och har nästan lyckats.
   PÃ¥ "Springsteens & I" fÃ¥r vi sex fulländade versioner av lÃ¥tar frÃ¥n konserten. FrÃ¥n den lugna men ändÃ¥ allsÃ¥ngsbenägna öppningen med "Thunder road" och sedan en blixtrande "Because the night" (med en helt galen Nils Lofgren), "We are alive" och "Shackled and drawn" (med Cindy Mizelle pÃ¥ explosiv gospelsÃ¥ng) innan kvällens stora överraskning Paul McCartney dyker upp.
   Som Beatles-fantast befann jag mig just dÃ¥ under "I saw her standing there" och "Twist and shout" naturligtvis i himlen. Konserten inför över 80 000 Ã¥skÃ¥dare fick ett numera legendariskt abrupt slut när publikljudet skruvades ner under avslutningen av "Twist and shout". Springsteen och bandet hade passerat stopptiden, den sÃ¥ kallade "curfew", med nästan tio minuter och grannarna i Mayfair vill ha tyst den här lördagskvällen.
   PÃ¥ den här filmen fÃ¥r jag ett anständigt slut pÃ¥ lÃ¥ten, folk kommer sedan in pÃ¥ scenen och visar tydligt att nu är det slut men Bruce lyckas ändÃ¥ klämma ur sig en "Goodnight Irene" innan han tvingas av scenen. En legendarisk avslutning pÃ¥ en Springsteen-konsert.

/ HÃ¥kan

Det blev som jag hade tänkt mej

Postad: 2013-07-23 08:21
Kategori: Live-recensioner

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Mats MP Persson är den musikaliska ryggraden i dagens Gyllene Tider.

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/7 2013.

GYLLENE TIDER
LINNEA HENRIKSSON
Brunnsparken, Örebro 21 juli 2013
Konsertlängd: 19:40-20:27 (Linnea, 47 min) och 21:07-22:50 (Gyllene, 103 min)
Min plats: stående ca 70 m från scenen till höger.


Det är just nu en gyllene tid för svensk sommar. Och är det något svenskt musikaliskt projekt som symboliserar sommar bäst så är det tveklöst Gyllene Tider. Gruppens återkommande revivals, återföreningar, lockar ständigt rekordpublik. Men jag tror det är mer nostalgiska orsaker än rent musikaliska som lockar massorna.
   För det kan väl omöjligt vara sÃ¥ att folk i gemen upplever spänning, upptäcker ett nytt överraskande sound eller injiceras av en musikalisk drog när de hejdlöst gapar med i gamla simpla refränger som "Sommartider", "Ska vi älska, sÃ¥ ska vi älska till Buddy Holly" och "Flickorna pÃ¥ TV2".
   Under söndagskonserten riktade Gyllene Tider just dÃ¥ sin musik mot människans mest primitiva känslor. Och just dÃ¥ passerade konserten, enligt mitt sätt att se det, den minst intressanta repertoaren. De extremt söndertjatade lÃ¥tarna, Per Gessles smarta men antika popmaterial, ligger som en snara runt bandets hals och utrymmet för utveckling är obefintligt.
   Under konserten i Brunnsparken pÃ¥ söndagskvällen fick jag vid upprepade tillfällen en känsla att Gyllene Tiders viktigaste ambition var att "bara" tillfredsställa älskarna av det förgÃ¥ngna. Det vi till vardags brukar kalla ren nostalgi. LÃ¥tarna frÃ¥n Gyllenes tvÃ¥ senaste Ã¥terföreningsskivor var överraskande fÃ¥ i den generösa scenrepertoaren som omfattade 23 lÃ¥tar pÃ¥ närmare 100 minuter.
   Sedan kan jag tycka att Gyllene Tider gjorde det bästa av situationen, var i bästa möjliga fysiska form och det pipiga orgelsoundet har ju en viss hypnotisk charm även idag. Mellan alla tydliga popreferenser har det här bandet blivit en riktigt fungerande rockgrupp där gitarristen Mats MP Persson i söndags var den viktiga musikaliska ryggraden, introt till exempelvis "(Dansar inte lika bra som) sjömän" var ju blixtrande effektivt, som höjde energin lÃ¥ngt över nostalginivÃ¥n pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar.
   Kvällens startlÃ¥t blev "Det blir aldrig som man tänkt sej", den ena av blott tre lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet, och lite elakt vill jag pÃ¥stÃ¥ att konserten tyvärr blev som jag pÃ¥ förhand lite fördomsfullt hade tänkt mig. Full av nostalgi och gamla hits. TitellÃ¥ten pÃ¥ senaste albumet "Dags att tänka pÃ¥ refrängen" höjde spänningen bland extralÃ¥tarna och hade de bara klämt in "Jag tänker Ã¥ka pÃ¥ en lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng lÃ¥ng resa" bland alla gamlingar i slutet pÃ¥ huvudavdelningen hade jag som helhet uppfattat konserten som bra mycket mer aktuell och tidsenlig.

Sångerskan Linnea Henriksson, en gammal Idol-medverkande, skivdebuterade förra året med albumet "Till mina älskare och älskade" och har i sommar fått sitt stora nöje att inleda konserterna med Gyllene Tider. Hon var verkligen motsatsen till huvudartisten. Ville väcka personlig uppmärksamhet både visuellt (hennes plastiga färgstarka scenutstyrsel!) och musikaliskt.
   Utan att jag var förberedd tyckte jag hennes musik inledningsvis var just plastig och hÃ¥rt keyboardbaserad med tunga smÃ¥tt dansanta basrytmer. Men medan hon satte sig ned mellan lÃ¥tarna och pratade ödmjukt med publiken växte bÃ¥de sympatierna och lÃ¥tarna under hennes framträdandet.
   Hon var som en ovanlig mix av Kate Bush och en svensk modern sÃ¥ngerska och hon gjorde ett pÃ¥tagligt intryck fast den större delen av Gyllene Tider-publiken mest stod och gapade av förvÃ¥ning. Under den till synes stÃ¥lblanka ytan fanns det varma känslor.
   Bakom sig hade hon fyra killar, Anton Toorell, gitarr, Oscar Johansson, keyboards och sÃ¥ng, Adam Börjesson, bas och gitarr och Kalle Persson, trummor, där alla utom trummisen ocksÃ¥ spelade tre keyboards. Med sÃ¥ starka lÃ¥tar som "Mitt rum i ditt hjärta", "Lyckligare nu" och "Dansa med mej" kan Linneas framtid anses vara ljus.

Gyllene Tiders låtar:

Det blir aldrig som man tänkt sej
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
PÃ¥ jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) sjömän
Man blir yr
Marie i växeln
Min tjej och jag
Flickan i en Cole-Porter sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva Livet
Tylö Sun

Extralåtar:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
GÃ¥ & fiska

Extra extralåtar
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem






/ HÃ¥kan

Sommar13: The Beatles

Postad: 2013-07-23 07:55
Kategori: Sommar2013


Där satt vi i slutet på juni 1967 och tittade på jorden runt-sändningen på tv och fick höra "All you need is love" med THE BEATLES i Abbey Road-studion första gången. Vilken musikhistoria som skrevs i samma stund. Och vilken oförglömlig hitlåt.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juli 2013 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.