Blogginlägg

"American ride"

WILLIE NILE
American ride
(Blue Rose/River House)

Mitt i sommaren, i alla fall enligt almanackan, slår den här skivan ner som en smärre bomb. Jag hade väl inte helt avskrivit New Yorkaren Willie Nile som en föredetting men trodde inte i min enfald att han skulle kunna prestera något så här starkt. Vi ska väl inte falla i den lättköpta fällan att utropa "Vilken fantastisk comeback!" ty Nile har ju under de senaste dryga 20 åren men kanske inte så regelbundet producerat skivor, många liveinspelade, och turnerat flitigt. Jag hade ju själv nöjet att få se honom 2008 i Stockholm.
   Willie Nile har ju det dilemmat som artist att han aldrig under sin lÃ¥nga karriär kommer att kunna överträffa sitt magnifika debutalbum frÃ¥n 1980 och uppföljaren "Golden down" (1981). Den tysta pausen som följde var nog i allra högsta grad naturlig. Men nÃ¥gra av hans därpÃ¥ följande skivor, "Places I have never been" (1991), "Hard times in America" (1992) och "Beautiful wreck of the world" (2000), stÃ¥r tryggt insorterade i skivsamlingen.
   Men "American ride" slÃ¥r faktiskt alla de senare skivorna pÃ¥ fingrarna. Det är sällan man ska lita pÃ¥ skivbolags utrop om att en gammal artist "aldrig nÃ¥gonsin har varit bättre än nu" (som i det här fallet) men Nile har faktiskt kommit mycket nära all time high pÃ¥ nya skivan.
   FrÃ¥nsett nÃ¥gra felmanövrerade stickspÃ¥r i mitten, Hendrix-liknande ylet pÃ¥ "Holy war" och rockabillyjazziga "Say hey", är "American ride" helgjuten frÃ¥n början till slut.
   Inledningen, ja. Nile sparkar igÃ¥ng i rena rama Ramones-tempot pÃ¥ "This is our time" men i ett nÃ¥got poppigare arrangemang och följer direkt upp med lika övertygande "Life on Bleecker Street". Ni hör, Nile är sitt New York och Manhattan troget i mÃ¥nga texter och avslutar glatt med "There's no place like home".
   65-Ã¥rige Nile har av naturliga skäl inte kvar det där ungdomliga bettet i arrangemang och röst men pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar hÃ¥ller han huvudet högt och ett överraskande fräscht tempo. Med den inramningen lÃ¥ter skivans enda cover, Jim Carrolls "People who died", kanske i sammanhanget förutsägbar men är istället en mycket passande hyllning till den bortgÃ¥ngne lÃ¥tskrivaren och Willies bror.
   Sedan finns det pÃ¥ skivan ocksÃ¥ andhämtningspauser som gör "American ride" till ett varierat underhÃ¥llande album. TitellÃ¥ten är singer/songwriter-genren personifierad, "If I ever see the light" är Springsteen light, catchy "God laughs" (skriven med Hooters Eric Bazilian) är nästan en hit, pianoballaden "The crossing" är i skrivandets stund skivans bästa lÃ¥t och poppigt pianoskumpande hyllningen till Niles hemstad, "Sunrise in New York City", gör alla glada.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.