Blogginlägg

90:#35 Albert, tyfonen

NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic, 1997)

Min 90-talslista kommer givetvis att innehålla en massa förutsägbara, men i vissa fall bortglömda, namn men också några rena överraskningar och helt oväntade artister. Skåningen Nils Erikson tillhör väl helt klart men inte oförtjänt den senare kategorin. Både som artist och sound är han en främmande fågel i det 90-tal på skiva som jag älskade, och fortfarande älskar, mest.
   Nils dök upp 1996 från till synes ingenstans. Hans musik och röst fastnade direkt i min hjärna. Hans båda första album, 1996 och 1997, hamnade på mina årsbästalistor och jag hade fått en svensk favoritartist som kändes både personlig, djärv, spännande och genomgående stark. Inte långt från en seriös jämförelse med Peter Gabriel.
   Det började tidigt våren 1996 när singeln "Silver i sitt hår" ramlade ner framför mig. Det Lars Sundh-designade digipack-omslaget, med alla porträtterade nunnor på framsidan, var omöjligt att missa i den intensiva skivfloden. Det osvenska soundet, de spännande arrangemangen och den skånska poesin drog också åt sig uppmärksamhet. Och det kommande albumet "Spår" motsvarade alla då stora förväntningar.
   Debutanten Nils Erikson hade dessutom producerat skivan själv och spelat in den i sitt stall på Österlen. Klart jag var förundrad och imponerad. Det var inte mer än rätt att skivan blev Grammisnominerad men uppföljaren "Albert, tyfonen", som släpptes ett år senare, var faktiskt ännu bättre.
   Förutom stråkar och några sporadiska musiker spelade Nils de flesta instrumenten på debutskivan. På uppföljaren är det fler riktiga (men inte så kända) musiker och arrangemangen pendlar mellan svensk vistradition och vemodigt nordiskt temperament.
   Den här gången har Nils tagit hjälp av Christofer Stannow, som tidigare hade jobbat med Toms Tivoli, Bo Kaspers Orkester och Sophie Zelmani, vid produktionen. De konkreta låtarna har växt och det finns ett flertal exempel på albumet, "Kungen", "Sirius", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis", där Nils Erikson gjort potentiella men personliga hits. Lågmälda men raffinerade små diamanter.
   Det skulle dröja sex år innan Nils Erikson gav ut sitt nästa album.

YouTube: "Sirius"


/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.