Blogginlägg från juni, 2019

I min skivhylla: Crosby, Stills, Nash & Young (1970)

CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Déjà vu (Atlantic, 1970)

”WE HAVE ALL BEEN HERE BEFORE” SJUNGS DET upprepande på titellåten. Och visst har vi det. Det var på våren för drygt 40 år sedan, närmare bestämt i mars 1970, som det första albumet med kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young släpptes. En fantastisk gruppskiva fast vi kan misstänka, med tanke på att nästan varje låt är skriven på egen hand, att gruppmedlemmarna huvudsakligen utarbetat varje låt, sång och arrangemang utan hjälp från de andra. Men det har inte gjort helheten sämre utan tvärtom än mer varierad och underbart underhållande.
   CSNY, som jag i fortsättningen kommer att kalla den här konstellationen, är ju fyra individuella soloartister. Det går inte att komma ifrån. Alla har gjort egna skivor och egen karriär men Neil Young är kanske den mest profilerade och egensinnige i kvartettenn. Både då och nu och tiden däremellan.
   Neil var också den person som kom med i gruppen sist och har sedan lämnat och kommit tillbaka vid ett otal tillfällen. Gruppen var ju ursprungligen en trio, CSN, som i maj 1969 debuterade på skiva. Och i augusti samma år, på den legendariska Woodstock-festivalen, tillkom Neil utan att riktigt vara officiell medlem. Men allt utvecklades under hösten till ett riktigt samarbete på några turnéer och samtidigt, från juli till december 1969, spelades ”Déjà vu” in.
   Titeln på albumet har ju en egen historia. Den franska frasen déjà vu betyder att du upplever en händelse som du tycker att du har upplevt tidigare. Stavas exakt déjà vu, med sina två olika accenter, som på omslaget till CSNY-skivan med det läderliknande mycket exklusiva konvolutet, men det är lika vanligt att det skrivs utan accenter (som på Atlantic-etiketten till samma skiva…). Eller som på John Fogertys 2004-skiva ”Deja vu (all over again).
   Omslaget är som sagt väldigt lyxigt och påkostat i sin kraftiga papputformning. Dessutom är fotografiet, där kvartetten plus de två kompmusikerna Dallas Taylor, trummor, och Greg Reeves, bas, (som faktiskt har sina namn på framsidan av omslaget), som en gammal bild från amerikanska inbördeskriget. Just därför har jag arkiverat det här ömtåliga omslaget lite försiktigare i en plastmapp än de flesta andra skivor jag äger.
   Dallas Taylor hade tidigare spelat i gruppen Clear Light och den färgadeGreg Reeves spelade bas på Motown-skivor redan i 16-årsåldern. De här två musikerna turnerade också med CSNY hösten 1969 och i januari 1970. Men från februari 1970 blev det trummisen Johnny Barbata och basisten Calvin Samuels som kompade kvartetten på turnéer och därmed också på den kommande liveskivan ”4 way street”. En av de mest spelade liveskivorna i mitt hem. Taylor fortsatte dock spela på Stephen Stills soloskivor och blev också medlem i supergruppen Stephen Stills Manassas.

Den månginstrumentala kvartetten CSNY behövde inte mycket hjälp utifrån vid inspelningen av skivan men vid två tillfällen hyrde de in experthjälp. Grateful Dead-medlemmen Jerry Garcias steelguitar pryder ”Teach your children” och Lovin Spoonful-ledaren John Sebastian spelar munspel på titellåten. Båda har också fått sina fotografier på omslaget till skivan.
   Utan att vara det minsta hitinriktad gav gruppen ut hela tre singlar från ”Déjà vu”. ”Woodstock” (skivans enda cover), ”Teach your children” och ”Our house”. Och däremellan, på kort varsel, spelade de in och släppte den kontroversiella Neil Young-låten ”Ohio” på singel.
   Joni Mitchells låt ”Woodstock” kom på skiva först med CSNY, en månad innan Jonis egen version släpptes. Texten handlar givetvis om den legendariska musikfestivalen, där Joni inte var med(!), men som hennes dåvarande pojkvän Graham Nash berättat om. Även den engelska gruppen Matthews’ Southern Comfort gjorde en framgångsrik cover på låten 1970 i en poppigare och mjukare version.
   På ”Déjà vu” var ”Woodstock”-låten klädd i rockiga gitarriff från Stills och Young. I övrigt var skivan inte så utpräglat rockig men David Crosbys starka ”Almost cut my hair” var överraskande handfast rockig. Med ett typiskt Neil Young-solo och duellerande mellan Young och Stills och Crosby sjöng kraftfullare än någonsin. Även den avslutande Stills/Young-låten ”Everybody I love you” är rockig och elektrisk.
   I övrigt är ”Déjà vu” en sagolik blandning av bedövande stämsång (exempelvis ”Carry on”), en läcker akustisk Stephen Stills-sång (”4+20”), ren och skär pop (Graham Nashs simpla ”Our house”), traditionell country (”Teach your children”) och ännu en klassisk Neil Young-ballad, ”Helpless”.
   ”Helpless” är en legendarisk Neil Young-låt som fick sin premiär på det här albumet. Låten har sedan följt Young genom hela karriären. En oerhört vacker ballad med piano och akustisk gitarr och en gripande text om Neils barndomsminnen. Öppningsraderna ”There is a town in north Ontario…” är magisk.
   Även Neils medley ”Country girl” med tre sånger insvepta i varandra, "Whiskey Boot Hill", "Down, Down, Down," och "Country Girl (I Think You're Pretty)”, är stor och historisk musik. Med låtar som mer eller mindre har suddats ut från Neil Youngs historia.

/ Håkan

I min skivhylla: Dan Hylander (1983)

DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Calypso (Amalthea, 1983)
DET KANSKE LÅTER SOM EN RAPPORT FRÅN STENÅLDERN, en annan tid eller helt enkelt ett annat sekel. Dan Hylander och hans då trogna kompanjon och sambo, Py Bäckman, var tillsammans med sitt skickliga kompband, Raj Montana Band, de största svenska artister som turnerade regelbundet under åren 1982-1984.
   Egentligen var det två karriärer som växte under de här åren. Både Dan och Py delade visserligen kompband men skivorna de gjorde hade två helt olika förutsättningar. Det stenhårda arbetet med att ständigt vara på turné gav i detta fall kommersiell utdelning. ”Calypso” var det stora, breda genombrottet för Dan Hylander. Py skulle snart få sitt stora sologenombrott innan bandet nådde sin sista turné och final i december 1984.
   Framgången med ”Calypso” grundlades med singeln innan, ”Vild är den längtan” (som dock inte fanns med på albumet), som faktiskt hade de exotiska rytmer som albumet saknade trots sin titel. Skivan var främst en uppvisning i Hylanders metodiska skrivande och Raj Montana Bands suveräna musikalitet.
   - ”Calypso” är en känsla, ett sinnestillstånd, förklarade Hylander titeln på skivan.
   Skivan var den hittills mest ambitiösa och genomarbetade från Hylander. Det började med en vecka i oktober 1982 i Hookfarm studio, Köpenhamn, där bakgrunderna till halva skivan spelades in. I februari 1983 fortsatte detta arbete ytterligare en vecka i samma studio.
   Därefter gjordes pålägg. Sång och mixning under tre veckor i mars i Park studio i Stockholm. Stor tonvikt lades på sången där Dan, som sjunger bättre än någonsin, är förstärkts med den tre kvinnor starka kören Py Bäckman-Emily Gray-Agneta Olsson där de två förstnämnda var fasta medlemmar av kompgruppen.
   Vardagsrealismen och vemodet i texterna gick hand i hand med de bitterljuva melodierna och starka balladerna. Hylander la ner känslor och noggrannhet i både text, musik och arrangemang som ingen annan svensk gjorde vid det här tillfället.
   Karaktärer som Silver, Anna och Maria dök åter upp i nya skepnader omfamnades av logiska arrangemang där gruppmedlemmarnas samarbete under många år fick sitt fullkomliga resultat. Större delen av bandet hade året innan turnerat med Ulf Lundell så det var ett genuint samspelt komp som gav arrangemangen sin utformning.
   Av skivan tio låtar var det två covers, Elvis Presleys ”Burning love” och ”Love has no pride” (känd med Linda Ronstadt), med svenska texter av Dan själv som fullbordade hans mästerverk.
   I april 1983 släpptes ”Calypso”. En månad senare var detta stora kollektiv på turné och bjöd på konserter där de snabbaste låtarna från skivan, ”Vykort, vykort”, ”21/3” (djupt Motown-influerad) och ”Brinner än”, redan agerade hörnstenar i repertoaren.

/ Håkan

I min skivhylla: Mickey Jupp (1978)

MICKEY JUPP: Juppanese (Stiff, 1978)

FÖR ATT CITERA PER GESSLE (OM JAG NU SKA NÄMNA en artist som inte alls har med sammanhanget att göra): Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ibland väljer jag 70-talsskivor på ren nostalgi, ibland spelar den musikaliska kvalitén en viktig huvudroll, ibland är det en kombination av allt och ibland, som just idag, är det känslorna kring en viss artist som bestämmer skiva.
   Jag har, sedan jag recenserade skivan 25 november 1978, haft en utpräglad hatkärlek till ”Juppanese”, Mickey Jupps långa karriärs mest uppmärksammade album. Dels är förstasidan så obeskrivligt fantastisk i sin enkelhet med Nick Lowe i producentstolen och Rockpile i kompet och dels är andrasidan så pass annorlunda med Gary Brooker som producent och Chris Spedding som utmärkande gitarrist. Det skapar sammantaget ingen jämn och homogen skiva.
   Det var också min slutsats när jag en gång recenserade skivan. ”Autentisk 70-talsrock som i en tidlös musical” mot ”Andrasidan saknar den hypnotiska kraften” som jag beskrev det som då. Det enkla självklara skulle mot min egen vilja absolut ställas mot och jämföras med det mer proffsigt producerade.
   Jag har sedan dess omvärderat hela skivan många gånger, försökt se helheten fast skivsidorna skiljer sig åt, och kan idag lyssna på alla skivans tolv låtar med samma glädje och intresse. Fast på olika sätt.
   Den här uppdelningen av skivan och dokumentationen i efterhand har givit upphov till långa diskussioner och många olika känslor, minnesbilder om det komplicerade tillvägagångssättet 1978.
   Det var först för något år sedan som det blev fullständigt klarlagt i vilken ordning inspelningarna genomfördes till ”Juppanese”. Först trodde vi, inklusive den store Jupp-experten och tillika min vän Lasse Kärrbäck, att det var så enkelt att Nick Lowe inledde inspelningarna och att han sedan ersattes av Gary Brooker men så var inte riktigt fallet. Snarare tvärtom.
   Hela grundintentionen var att Gary Brooker skulle producera hela skivan. Brooker, Procol Harum-sångare och liksom Mickey från Southend, hade de rätta rötterna och dessutom var Brookers-låtskrivarkollega, Keith Reid, Jupps nye manager.
   Inspelningarna inleddes med Brooker vid rodret och med musiker som Chris Spedding, Dave Mattacks och Bruce Lynch i studion när Stiffs egensinnige chef Dave Robinson lade sig i. Han gillade inte soundet (”not cooking”, som han sa) och föreslår att Rockpile bör kompa Jupp.
   Det blev som chefen sa men efter tre veckor och bara sju låtar inspelade (egentligen åtta, se nedan) fanns det ingen kemi kvar i studion och Lowe och Rockpile lämnade inspelningarna. Och Jupp fick be, inte utan stora samvetskval, Gary Brooker att komma tillbaka. En känslosam återförening och Brooker var, efter att ha blivit sparkad en gång, inte på allra bästa humör men ville naturligtvis hjälpa en gammal vän i nöd.
   De här händelserna och olika inspelningarna gjorde ju inte helheten på albumet bättre och Mickey har i efterhand ångrat mycket men trodde på Nick Lowe och Rockpile. Han har bland annat sagt:
    “I seized the opportunity with both hands, without thinking any further. Dave Edmunds is even older than me. I was sure he’d understand what I wanted with “Juppanese”. I didn’t think of Gary at that moment. That was unforgivable.”

Jupp har sedan dess alltså ångrat sitt beslut och tycker att Gary Brooker-sidan på “Juppanese” är mycket bättre men har också på senare tid uppskattat Nick Lowe-sidan mer och mer. I den här artikeln uttalar han sig om sin egen låt ”Switchboard Susan”, som spelades in tillsammans med Rockpile men Jupp var inte nöjd med den versionen.
   Hela ”Juppanese” spelades in i Pebble Beach Studios på Warwick Street i Worthing (faktiskt Mickey Jupps födelstad 1944) på den engelska sydkusten inte långt från Brighton. Studion användes i slutet på 70-talet till många punkinspelningar, bland annat spelades Adverts fina ”Gary Gilmore’s eyes” in där, men studion finns idag inte kvar utan är ombyggd till en restaurang i den berömda ASK-kedjan med italiensk inriktning.
   På omslagsfotot till ”Juppanese” är det däremot kinesisk inriktning på mat och stil. Mickey sitter framför ett fullt bord med asiatisk mat på ett foto som är taget på en thai-restaurang i Brighton, Sukhothai, men som på omslaget till skivan stavats fel, Sukhotahi...
   Trots extremt komplicerade inspelningar och ett okonventionellt tillvägagångssätt är ”Juppanese” en pärla bland alla andra 70-talspärlor och är höjdpunkten på Mickey Jupps karriär. Däremot kunde den kommersiellt ha blivit en större triumf. ”Juppanese” släpptes samtidigt som fyra andra Stiff-skivor, bland annat den här, samtidigt som ett paket med artister turnerade runt England med tåg. Här kan du läsa mer om den turnén.
   På förstasidan radar de fantastiska låtarna upp sig i sina enkla, simpla men oerhört imponerande arrangemang. Influerad av Fats Domino spelar Mickey tungt piano på flera låtar, även på inledande ”Making friends” fast skivomslaget säger annat, och det svänger pardonlöst med ett sammansvetsat och tajt Rockpile bakom.
   ”Making friends” är som sagt en knockoutstart, den trygga takten i ”Short list” doftar hitlåt (Roger Chapman spelade in den och kallade till och med sitt band för Short List), ”Old rock’n’roller” är den typ av enkel rocklåt som Jupp kan skriva i sömnen och även”If only mother” är en blandning av hit och traditionell rock.
   Men det finns annat än bara simpel pubrock på skivan. ”School” tycker jag nog är förstasidans höjdpunkt som kombinerar det akustiska soundet med en nostalgisk känsla. Detsamma gäller ”You’ll never get me up in one of those” (gitarrintrot brinner!) som handlar om Mickeys värsta skräck, flygrädsla. Men han har onekligen kommit över det eftersom han senare har skrivit låtar som ”Orlando FLA” och ”Little miss America”. ”You’ll never…” var tidigt en livehit med Rockpile och Dave Edmunds spelade in låten till sitt ”Twangin’”-album.
   Andrasidan hade inte det jordnära soundet som största positiva intryck men låtmässigt finns det onekligen även där höjdpunkter som ”Pilot”, låten om Billy the Kid, ”The ballad of Billy Bonney”, kärleksballaden med den franska titeln, ”Partir c’est mourir un peu”, detektivlåten ”S.P.Y.” och ännu en kärlekslåt (prioritet i Mickeys låtskrivande), ”Brother doctor, sister nurse”.

/ Håkan

Dave Bartholomew (1918-2019)

DAVE BARTHOLOMEW FANNS INTE MED på Topp 38-listan över mina 50-talsfavoriter, den senaste kategorin på Håkans Pop som publicerades från hösten 2018 till maj 2019. Bartholomew var en väldigt stor ikon i sig men som artist under eget namn hade han en begränsad karriär. Däremot stod han som låtskrivare, producent och arrangör bakom en rad betydelsefulla namn på 50-talet. Några fanns med på min lista, Smiley Lewis, Fats Domino och Lloyd Price, och alla hade tydlig New Orleans-koppling precis som Bartholomew.
   Redan på 40-talet var Bartholomew ledare för sin orkester och gav ut skivor som väl närmast kunde kategoriseras som jazz men det var som aktiv a&r-man på skivbolaget Imperial han skapade en mängd rock'n'roll-klassiker. Förutom låtskrivandet, väldigt många skrivna tillsammans med Fats Domino, fick han väldigt sällan credit för arrangemang och produktion fast han var spindeln i nätet hos artisterna som spelade in sina skivor i Cosimo Matassas J&M Recording Studio i New Orleans.
   Förutom ovannämnda viktiga namn skapade Bartholomew ett framgångsrikt sound till artister som Jewel King, Snooks Eaglin, Pee Wee Crayton, Shirley and Lee och Frankie Ford.
   Men det var kanske som låtskrivare hans namn har levt vidare mest sedan 50-talet. Redan 1952 skrev han ”My ding-a-ling” och gav också ut originalet under sitt eget namn fast utan kommersiell uppmärksamhet då. Däremot blev låten en ofattbart stor hit 1972 när Chuck Berry spelade in låten.
   Och som sagt en mängd Fats Domino-klassiker som ”Ain't that a shame”, ”Blue Monday”, ”I'm walking” och ”The fat man” men också den mindre kända ”Sick and tired” som var mitt val när jag i våras tipsade om en fantastisk Fats Domino-låt.
   Vi ska heller aldrig glömma Bartholomews låtar "I hear you knocking" (med Smiley Lewis och senare Dave Edmunds) och "One night" (med Elvis Presley).
   I julas fyllde Dave Bartholomew 100 år och avled igår 23 juni 2019 när han hjärta slutade slå.

/ Håkan

I min skivhylla: Graham Parker (1980)

GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
TYPICAL ENGLISH! GRAHAM PARKJER VAR DEN TYPISKE engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne (1974)

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

IDAG ÄR DET, SOM EN DEL PESSIMISTISKA och negativa olyckskorpar skulle vilja säga, plats för laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne för nästa Polarpris!
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju lågmäldheten, balladmästrandet och de vemodiga berättelserna nästan allenarådande.
   ”Late for the sky” kom 1974 och var då mitt andra Jackson Browne-mästerverk. Jag upptäckte Jackson på skivan innan, ”For everyman” (1973) som var hans andra album, köpte snabbt den fina men ordinära debutskivan från 1972 och befann mig därför törstande på artisten, låtskrivaren och sångaren Jackson Browne.
   På ”For everyman” var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig i många låtar här men även hans personliga fiolspel ger karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var också tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter. Men då bakom sina keyboards och med utpräglad körsång. Trummisen Larry Zack gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.
   I kören bakom på många av skivans låtar fanns det både kända namn och helt okända. Jacksons kopplingar med Eagles-medlemmar var kända så det var ingen överraskning att både Don Henley och J D Souther dök upp här. Och även Dan Fogelberg från samma bekantskapskrets men engelsmannen och sångaren Terry Reids namn var oväntat i det här sammanhanget.
   Texterna var naturligtvis viktiga för Jackson Browne men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar kunde jag texterna nästan utantill och varje intro sitter cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blev därför vad mitt hjärta tyckte var personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” efter fem minuter, stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats, Eagles-kören likaså, det avslappnade gitarrsolot på titellåten är skönhet symboliserad, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   ”Late for the sky” har kort sagt allt.

/ Håkan

I min skivhylla: Paul Carrack (1982)

PAUL CARRACK: Suburban voodoo
(F-Beat, 1982)
EFTER DET KORTA ÄVENTYRET I SQUEEZE FORTSATTE klaviaturspelaren och sångaren Paul Carrack i kompgrupperna bakom Nick Lowe och Carlene Carter. Men han hann också göra en egen skiva av underbar kvalité. Han hade visat upp hittendenser redan i Squeeze (Paul sjöng ”Tempted” som kanske är den gruppens största hit någonsin) och under Nick Lowes befäl som producent var de uppenbart på jakt efter fler hits på den här skivan.
   Precis som Carlene Carters ”Blue nun” doftar det mycket Motown men också genuin popkänsla a la Glenn Tilbrook/Chris Difford (Squeeze). Skivan innehåller övervägande originalmaterial men inte bara skrivet av Carrack, Lowe och Carter i olika kombinationer.
   Exempelvis är ”Call me tonight” skriven av basisten Alan Spenner och ”I found love” av gitarristen Neil Hubbard, två rutinerade engelska musiker som inte fanns med på den här skivan men hjälpte till på Carracks första soloskiva, ”The nightbird” (1980). Även de tidigare arbetsgivarna Difford-Tilbrook bidrog med en låt, ”Out of touch”.
   Kompet är identiskt med det som fanns på skivorna med Nick Lowe och Carlene Carter från den här tiden. Så både Martin Belmont, gitarr, James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, återfinns i det homogena kompet. Där gitarren har en underordnad roll när piano/orgel-soundet regererar bland de många Motown-skumpande arrangemangen.
   Som sagt väldigt hitinriktat, tack vare Nick Lowes produktion, men ”Suburban voodoo” är som helhet ett album som försvunnit från pophistorien i allmänhet och tillhör så här i efterhand parenteserna i Paul Carracks senare så framgångsrika karriär i synnerhet.
   Men vi ska glatt konstatera att en låt från skivan, ”I need you” (skriven av Carrack-Lowe-Belmont), blev en Top 40-hit i USA.

/ Håkan

”Samma skrot och korn”

GYLLENE TIDER
Samma skrot och korn
(Elevator Entertainment/Cosmos/Playground)

JAG HAR ALDRIG FÅTT KÄNSLAN ATT Per Gessle någonsin har drabbats av skrivkramp eller dränerats på kreativa idéer när det gäller låtskrivande. Allt har alltid verkat så otroligt lätt och ledigt när han får ihop sina slagkraftiga melodier och/eller skapar sina ofta färgglada berättelser till poptexter. I Gyllene Tider-sammanhanget, mer än någon annanstans, får han dessutom all utrymme i världen att med musikaliska klacksparkar, mer eller mindre lustfyllda rim och melodiösa mästerverk bjuda på den där sommarheta buketten med uppenbara pophits.
   I genren återvinning med stor personlighet är Gyllene Tider svenska mästare och när gruppens musik så tydligt är kopplad till sommarsäsongen befinner sig Per Gessle, gruppens store och ende låtskrivare, på hemmaplan. Mer lättsam och mer underhållande kan svensk pop knappt bli. Därför är det inte så konstigt att Gyllene Tider med nästan jämna mellanrum kan locka storpublik till sina sommarturnéer.
   Gruppens två senaste succéturnéer, 2004 och 2013, ackompanjerades av nyinspelade skivor, ”Finn fem fel” respektive ”Dags att tänka på refrängen”, med nytt material som bitvis var så starkt att flera låtar utan problem tog sig in i scenrepertoaren bland klassikerna. Med det långa perspektivet i bakhuvudet tycker jag att gruppen (och Gessle) vässat kvalitén varje gång på de tre senaste albumen. Det är närmast ett mirakel att den här kvintetten fortfarande kan producera så slagkraftig popmusik med låtar som tål fler än tre lyssningar utan att jag tappar intresset.
   ”Samma skrot och korn” känns för stunden mer jämn med fler toppar än de senaste återföreningarna. Det är naturligtvis mycket Per Gessles förtjänst. Nästan hundra procent av skivan är hans låtar. Han sjunger lika karaktäristiskt som vanligt och det skulle förvåna mig mycket om inte just han är huvudansvarig för produktionen fast det ordagrant är hela gruppen som har producerat skivan (tillsammans med Christoffer Lundquist).
   Klaviaturvirtuosen Clarence Öfwerman, som har följt Per Gessles alla karriärer sedan de första stapplande stegen som födde Roxette 1986, har den här gången, enligt egen utsago, inte varit engagerad. Fast ibland tycker jag mig höra en del ekon av hans tangenter i soundet när arrangemangen far iväg i något atmosfärisk och svävande riktning.

FÖRST ÄR DET FAKTISKT TEXTERNA som fångar min uppmärksamhet på skivan. Singeln ”Jag drömde jag mötte Flourtanten” sätter ett svenskt rekord i väldigt udda rim och jag tror för ett ögonblick att Gessle driver med oss lyssnare. Han slänger ur sig en massa ord utan sammanhang och det blir en vacker tavla av rim. Den kreativiteten och ironin har han aldrig kunnat utnyttja i Roxette. Kanske är det därför han självironiskt i en annan låt sjunger om tveksamma rim...
   Här staplar han rim som ”droppen urholkar stenen/vi kan korslägga benen”, ”svartvit tangent/covers av Kent”, ”ren reflex/blev jag ett måndagsex” och ”på min Strata/mammas gata”. Förvisso mäktiga plattityder men tillsammans med slagkraftiga melodier och dekorativa arrangemang blir det popfestival 2019 som säkert kan skapa hysteri på årets sommarscener.
   Den musikaliska mixen på albumet är total när det pendlar mellan små nästan singer/songwriter-anpassade låtar (”Vid hennes sida”) via enkelt poppiga hantverk (”Mannen med gitarr”) till ren kraftfull rock på gränsen till klassisk garagerock (”Det kändes inte som maj”).
   I det senare fallet kanske låten passar bättre i en Wilmer X-repertoar än i ett ofta snällt poppigt Gyllene Tider. Eller är det en alldeles försenad uppföljare till det drygt 20 år gamla Lonely Boys-projektet som Gessle hade tillsammans med Nisse Hellberg?
   Trots mängden av ganska perfekta originallåtar på skivan misstänker jag ändå att Per Gessle vid några tillfällen har letat djupt i arkivet eller byrålådan efter material. Exempelvis har han skakat liv i en 16 år gammal demo, ”Mannen med gitarr”, och visst ekar några låtar tydlig återvinning av redan publicerade låtar. Och i ett fall har han gått utanför sin comfort zone och letat upp en gammal Sven-Ingvars-cover, ”Någon att hålla i hand”, som har ännu djupare rötter och en intressant historia.

FOTNOT: ”Någon att hålla i hand” är i sin tur en cover på en engelsk mindre hit (#47) från februari 1962. Låten började alltså sin historia som ”Somebody to love” skriven av Charles Melvyn Thomas och Tommie Connor. Den förstnämnda låtskrivaren tog artistnamnet Brad Newman och spelade in låten som sin debutsingel. Samma år medverkade Brad i den engelska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen – och kom sist.
   ”Somebody to love” översattes till svenska (Arvid Forss) och Sven-Erik Magnusson spelade in och gav ut låten som solosingel redan 1962. Sven-Ingvars spelade sedan in den 1964 för albumet ”Sven-Ingvars” och året efter släpptes den på singel med gruppen och hamnade på Svensktoppen hösten 1965.

/ Håkan

”Rolling Thunder Revue”

ROLLING THUNDER REVUE: A Bob Dylan Story
(Netflix)

FILMEN PRESENTERAS SOM DOKUMENTÄR men Martin Scorseses högst egensinniga tolkning av Bob Dylans turné 1975 är bara delvis dokumentär och sann. Min absoluta favoritepok i Bob Dylans liv är just 1975. I januari släppte han albumet ”Blood on the tracks” som jag rankar högst av alla hans album, före både ”Blonde on blonde”, ”Street legal” och till och med ”Infidels”, och turnén han gjorde på hösten samma år har stimulerat fantasin i många år.
   Nu finns det äntligen en möjlighet att stilla nyfikenheten om den minst sagt spektakulära turnén som är ryggrad i Scorseses film som också tar ut svängarna med några regisserade påhitt, efterhandskonstruktioner och rent falska detaljer. Vad har man annars en regissör till på en dokumentärfilm?
   De där inte alltid sanningsenliga sekvenserna i filmen har rört upp himmel och jord i Dylan-fantasternas krets men jag som varken är Dylan-fantast eller Dylan-expert tycker att utsvävningarna i filmen ger en viss krydda åt historien. Sedan skulle jag nog också vilja se en rak och okomplicerad konsertfilm från den första Rolling Thunder-turnén oktober till december 1975. För de sporadiska konsertbilderna är av väldigt hög kvalité och Bob Dylans insatser är just där helt magiska. Så fokuserad, med sällan eller aldrig skådad attack i sången, och med sådan inlevelse vid mikrofonen som jag aldrig tidigare upplevt.
   Sedan visar det sig att det här turnésällskapet runt Dylan är så fantastiskt som jag alltid har trott i alla år när jag har läst namnen på de medverkande musikerna och sångarna.
   Det är ju en ynnest att få uppleva ögonblicken när gruppen Alpha Band faktiskt bildas ur den här brokiga skaran musiker. Med T Bone Burnett i spetsen tog bandet form under den här turnén, albumdebuterade året efter och blev en viktig del i Dylan-kompet på de närmaste två albumen, ”Desire” och den liveinspelade ”Hard rain”. Jag har alltid trott att manskapet på ”Desire” var en följd av Rolling Thunder-turnén men det är i själva verket tvärtom för albuminspelningarna inleddes sommaren 1975, flera månader innan turnén.
   På den här många gånger makalösa turnén gör ”nykomlingar” som Mick Ronson, elgitarr, och Scarlet Rivera, fiol, en fantastisk entré i Dylan-soundet och sparkar verkligen liv i arrangemang som under många år hade gått i stå. Ronsons energi, i bland annat ”A hard rain's gonna fall”, uppgraderar Dylans gamla låtar rejält och Scarlet Riveras fiol i ”One more cup of coffee” är närmast magisk.
   Hösten 1975 var Dylan uppenbart inne i en mycket kreativ period och skriver låtar medan han turnerade och inför publik var det mycket nytt material som fick sin premiär på scen som ytterligare höjer värdet på det musikaliska i filmen. Som exempelvis ovannämnda ”One more cup of coffee”, ”Hurricane”, en mycket intensiv ”Isis” och ”Oh sister”. Som han levererar med fullständig koncentration och de nya sedvanligt långa texterna bara rullar ur hans mun. Men det är väl som han sjunger i slutet på ”A hard rain's a-gonna fall”: ”I know my song well before I start singing”.
   Nåja, nu är inte filmen om Rolling Thunder Revue-turnén bara en musikalisk upplevelse utan är också till stor del en dokumentär om livet runt om. Vi får exempelvis se Dylan köra buss, besöker Jack Kerouacs grav, poesiläsning av Patti Smith och Allen Ginsburg, Rolling Stone-journalisten Larry ”Ratso” Sloman spelar sig själv, Roger McGuinn gör en fantastisk version av ”Knockin' on heaven's door” och långa nyinspelade intervjuer med bland annat Dylan.
   Dylan fördjupar myten om Rolling Thunder-turnén med många slagfärdiga men inte alltid sanna kommentarer. Mannen som påstås vara den ursprungliga regissören av originalfilmandet, Stefan van Dorp, håller sig inte heller alltid till sanningen. Men underhållande blir det.
   Men som redan sagts: Det är musiken och konsertbilderna som är filmens absoluta höjdpunkter. Eller på de filmade unika backstagescenerna, när Dylan vid ett tillfälle slänger ur sig några strofer ”Simple twist of fate” medan han spelar rock'n'roll-piano.

/ Håkan

”Purse”

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Purse
(Concord/Playground)

”BARA” EN EP, FYRA LÅTAR, MEN HÄR TRÄNGS verkligen de genuina och exklusiva höjdpunkterna bredvid varandra. Samtliga låtar skrivna med fyra andra legendariska namn. På pappret ser låtarna ut att vara arkivmaterial från förr men de är onekligen nyinspelade och håller en gemensam högklassig nivå som gör mig nästan stum av beundran.
   Först tar jag för givet att ”Everyone's playing house” är en outtake från Burt Bacharach/Costellos 21 år(!) gamla samarbete på underbara ”Painted from memory”. Men de skrev ju låtar ihop så sent som förra året på Costellos mycket starka ”Look now”-album så möjligen är det ett färskt samarbete. Hursomhelst hör man tydligt styrkan i båda låtskrivarnas låtskrivarkvalitéer.
   ”The lovers that never were” är den första låt som Paul McCartney skrev med Elvis och gavs första gången ut på McCartneys ”Off the ground”-album (1993). Där var det en hyfsat anonym McCartney-låt men här blir det ju en Elvis Costello-klassiker. Ett popmästerverk som är värt att lyssna på för hela jordens befolkning.
   ”If you love me” ekar kanske inte så typiskt Johnny Cash men faktum är att Elvis och han har skrivit låten tillsammans. En typisk Costello-låt i halvfart och bandet, The Imposters som vanligt, brinner i bakgrunden och vill verkligen inte sluta när låten egentligen är slut.
   Nästa legendariska namn som har skrivit en låt tillsammans med Elvis Costello är Bob Dylan, ”Down on the bottom”. Tjejkören, (Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe). ger en svart soulig prägel på låten och det är svårt att förstå vad Dylan har bidragit med. Men kreativa samarbeten kan utlösa oanade och oväntade positiva resultat. Sista låten på ep:n kanske är den minst lyckade men det beror mer på konkurrensen från de tre andra ytterst kvalitetsnoterade låtarna.
   Den här ep:n dök upp utan förvarning för mig och kvalitén gjorde att jag spelade den gång på gång på gång och kunde verkligen inte sluta lyssna, notera och älska att Costello just nu är inne i ett stim av klassiker.

/ Håkan

I min skivhylla: Eddie & the Hot Rods (1977)

EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

1977 VAR NOG DEN ENGELSKA PUNKROCKENS största år. Bandet Eddie & the Hot Rods tillhörde bildligt den genren men musikaliskt var deras karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer. Rubriken till min recension i Nerikes Allehanda 6 december 1977 löd visserligen ”Punkrock när den är som bäst” men gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Lew Lewis spelade då munspel i bandet men han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men lämnade gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.
   Förvirring eller tankefel gjorde att den singeln gavs ut under gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde ändå ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbart handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

/ Håkan

Musiktips från juni 1969

SÅDÄRJA, NU HAR JAG PÅ MIN ”ÅLDERS HÖST” återigen blivit publicerad i lokaltidningen. Min vän Ruben Hansson ringde och berättade att han hade varit kontakt med familjeredaktören Helene Berzelius på Nerikes Allehanda. Det planeras i sommar för några tidningssidor med återblickar 50 år tillbaka och i samband med det vill man ju minnas vilken musik som då gjorde störst intryck.
   Ruben fick i uppdrag att dra ihop en trio musikälskande människor och jag fick representera ungdomen (17 år 1969) tillsammans med Ruben själv och Hans Gustafsson. Ruben kan allt om gamla schlagers och Hans gillar jazz och blues medan jag, utan att överraska, har pop och rock närmast mitt hjärta. På ett uppslag i dagens NA (se ovan), med tidningsklipp och text från juni 1969, uppmärksammar Ruben, Hans och jag musik som var aktuell nämnda månad i en spalt (mina val, se nedan) .



/ Håkan

I min skivhylla: Wreckless Eric (1980)

WRECKLESS ERIC: Big smash!
(Stiff, 1980)
NÄR ERIC GOULDEN (a k a WRECKLESS ERIC) 29 FEBRUARI 1980 kom med sin tredje fullängdare hade nog inte framgångarna varit så stora som de, enligt skivbolaget Stiff, borde ha varit. Därför tog de till ett klassiskt knep i kriget om skivköparna: Den som köpte ”Big smash!” fick med en extraskiva med de hittills mest kända Wreckless-låtarna samlade. En skiva, döpt till ”Whole wide world” efter den mest kända låt han någonsin levererat, med singlar och extraordinära albumspår.
   Här i Sverige, där extraskivan redan kommit ut separat ett år innan vilket även var fallet i USA, kom ”Big smash!” som en enkelskiva och det var så Eric ville ha det. Han har berättat att i England hamnade det nya materialet i kläm när folk skulle jämföra mellan gamla mindre hits och helt nyproducerat.
   På helt egen hand håller ”Big smash!” en fantastisk kvalitativ nivå. Ändå är det kanske inte Eric all-time-high skiva, som jag tycker ”The wonderful world of Wreckless Eric” (1978) är, men är i varje detalj synnerligen stark. Mest tack vare Erics fina låtskrivande där många låtar håller singelstatus fast han bara släppte tre av låtarna, ”A popsong” (Stiff BUY 64) ”Broken doll”/”I need a situation” (Stiff BUY 75) på singel.
   ”Tonight (is my night)”, “Back in my hometown”, “It'll soon be the weekend”, “Excuse me” och “Out of the blue” är i min värld också potentiella singellåtar. “Break my mind” är kanske en udda och galen cover på John D Loudermilks låt men å andra sidan är ”Strange towns” en historiskt fantastisk låt stöpt i en blandning av musichall, Doors och Ray Davies.
   ”Broken doll” fick sin uppmärksamhet 1981, men inte med Eric utan på en coverversion av Cliff Richard.
   Förstasidan på ”Big smash!”, som inleds med ”A popsong”, är så gott som helt perfekt. Från popinspirerat material till rak rock. På andrasidan visar Wreckless i många arrangemang att han känner sympatier för 60-talets melodistyrka. Den poppiga Farfisa-orgeln används exempelvis.flitigt.
   Som sångare har Eric en härlig cockney-accent och musikaliskt balanserar på ett genialt sätt mellan kommersiella tongångar och fullkomligt förträfflig originalitet. Han behärskar engelsk rock och pop långt ut i fingerspetsarna.
   Wreckless Eric blev skivbolaget Stiffs längsta signing, tre år, tre album och sju singlar, men efter ”Big smash!” var det ironiskt nog stopp på Eric karriär. Både på Stiff i synnerhet och i artistvärlden i allmänhet.
   Till min respektlösa hyllning av ”Big smash!” hör säkert den inte helt objektiva händelsen att jag såg Wreckless Eric live, och intervjuade honom (läs om det här), i samband med releasen av skivan.
   Skivan släpptes även på kassett, och då med extralåten ”A little bit more”, 7 mars 1980.

/ Håkan

”Western stars”

BRUCE SPRINGSTEEN
Western stars
(Columbia)

JAG ÄLSKAR AVVIKELSER, STICKSPÅR och överraskningar från det förväntade. Där någonstans hamnar det första intrycket när jag lyssnar på Bruce Springsteens nya album som släpps idag. Nu är jag inte så överraskad ty de tre låtarna som släpptes i förhand har ju ganska tydligt pekat åt ett visst håll. Mer vuxet, mer songwriter-anpassat material och mindre rockigt så jag har inför den här skivan sakta men säkert fångat in känslan vad som har influerat Bruce hos klassiska låtskrivare.
   Jag kan tro att den genuina rockpubliken kan uppfatta ”Western stars” som ett svek eller ett mindre lyckat steg mot ett lite mer beräknat och kommersiellt sound. Den här skivan kommer inte tillfredsställa lyssnarna som hoppar högt när Bruce drar ett patenterat brännande gitarrsolo, som älskar tyngden i Max Weinbergs trummor eller gillar det unika samspelet mellan piano och orgel i E Street Band. Nej, det här är mer sånger och melodier än låtar och rock'n'roll.
   Jag har alltid gillat Bruce Springsteens mer eller mindre överraskande nya grepp i sin musik. ”Nebraska” kom ju en gång som en ganska tydlig, för att inte säga nödvändig, kontrast mittemellan ”The river” och ”Born in the USA”. 2005 tonade han plötslig ned uttrycket i ”Diesel and dust”, följt av alldeles magiska konserter. Den fullständiga inriktningen mot amerikansk folkmusik året efter med Seeger Sessions Band var ju också en lyckträff. Duoskivorna han gjorde utan E Street Band på 90-talet, ”Human touch” och ”Lucky town”, var kanske inte soundmässigt så lyckade men producerade ändå många starka låtar som utvecklades fantastiskt live.
   Jag har ett klassiskt exempel på en sådan mindre förändring i Springsteens sound som påverkade mig mycket. När ”The rising” (2002) hamnade på mitt bord var jag lyckligt positiv. Tyckte greppet att kalla in nye producenten Brendan O'Brien från tyngre håll var genialt och nyskapande. Gav skivan fem plus när jag recenserade men känslan för det där komprimerade rocksoundet svalnade ganska fort när jag efter ett tag omvärderade och nedvärderade skivan. Men jag har nyligen lyssnat igen och den är bättre än min senaste notering.
   Om ”Western stars” följer samma negativa trend eller står sig om ett halvår vet jag inte riktigt idag när jag som helhet uppfattar den som både spännande och fräsch. Jag var otroligt nyfiken efter att ha lyssnat på ”Tuscon train”, ”There goes my miracle” och ”Hello sunshine” med sina smällfeta arrangemang, nästan schlageranpassade melodier och den ofta högstämda rösten i sångerna. För det här känns som sagt som sånger och inte låtar. Material som lever i de fina melodierna och sedan får hjälp av de slagkraftiga arrangemangen och de förvånansvärt välsjungna texterna.
   Just nu blir jag lite uppfylld av ”Western stars” och alla de vackra melodierna. Dock blir det lite händelsefattigt på några låtar, bland annat titellåten och den korta (1:52) parentesen ”Somewhere north of Nashville”, och de upprepande stråkarrangemangen på albumet kanske blir för några för många. För några minuter anar jag kanske lite lite oråd att jag i längden kommer uppfatta skivan som lite jämntjock och snäll. Men då lyssnar jag på en av skivans få lite snabbare låtar, ”Sleepy Joe's cafe”, och kommer på andra tankar. Och låten efter, ”Drive fast (The stuntman)” tror jag har styrkan att växa för varje lyssning i framtiden. Den befinner sig nämligen på ett album med låtar, förlåt melodier, som ofta är ganska omedelbara.
   I stort tillfredsställer ”Western star” mina krav på underhållning och är rent hantverksmässigt en välgjord skiva. På samma sätt som jag alltid har högaktat Jimmy Webb och Burt Bacharach som både låtskrivare och artister.

/ Håkan

I min skivhylla: Frankie Miller (1972)

FRANKIE MILLER: Once in a blue moon (Chrysalis, 1972)

PUBROCK! KÄNSLOMÄSSIGT ÄR DET I MINA ÖGON OCH ÖRON pubrock som symboliserar det musikaliska 70-talet allra bäst. Den sympatiska musikformen ligger mig varmast om hjärtat men jag erkänner också direkt att genren är i smärtsam minoritet på min 70-talslista. Och med handen på samma hjärta finns det kanske inte så många pubrockalbum som i sin helhet är kvalificerade för en kamp med de allra största 70-talsalbumen.
   Så här långt har jag på min lista noterat skivor med Tyla Gang och Ducks Deluxe men med ett lite bredare synsätt borde kanske skivorna med Dave Edmunds, Mickey Jupp, Nick Lowe, Ian Dury, Eddie & the Hot Rods, The Motors och även Dire Straits också tillhöra den sympatiska pubrockgenren.
   Och dagens tveklösa pärla med Frankie Miller! ”Once in a blue moon”, Glasgow-sonen Frankies skivdebut, är lika sensationellt bra som skamlöst bortglömd när den totala rockhistorien sammanfattas i de större sammanhangen.
   Även Will Birch, som skrev pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”, har till stora delar missat Frankie Millers namn fast han mellan 1971 och 1973 var så nära förknippad med Brinsley Schwarz och kretsen runtomkring.
   Kanske har Frankie Millers allt bredare och opersonligare rockutveckling därefter tillsammans med hans omåttliga uppmärksamhet som låtskrivare i de allra största sammanhangen (hans låtar har spelats in av bland annat Eagles, Bonnie Tyler, Rod Stewart, Everly Brothers, Johnny Cash/Waylon Jennings, Peter Frampton, Traveling Wilburys, Joe Cocker och Bob Seger) i viss mån fläckat ned hans namn i de respektabla kretsarna.
   Millers namn nämns bara två gånger i Birchs bok men vid ett tillfälle är det med väldigt positiva ord från 1971 förmedlade av Dave Robinson, framtida Stiff-chef och något av spindel i nätet i hela den engelska pubrockgenerationen, när han berättar om första gången han ser men framförallt hör Frankie Miller på puben Tally Ho i Kentish Town i norra London i samband med en konsert med amerikanska bandet Eggs Over Easy:
   ”I remember finding Frankie Miller down at the Tally Ho. It was a really packed night. The Eggs were playing and I was standing at the bar. I suddenly heard this incredible soul voice. I knew it wasn’t one of the the Eggs sining. I turned round and there was nobody at the microphone. I turned back to get my pint and the voice started again. I swung round and again there was nobody at the microphone. It turned out to be Frankie Miller. He was so pissed he kept falling down, but he had an extraordinary voice for London at that time”.
   Just positiva ord och rejält hyllande uttalanden omsvärmade Frankie Miller tidigt i karriären. Rod Stewart: ”He is the only white guy that ever brought a tear in my eye” . Och änkan till den för tidigt bortgångne Otis Redding: ”That little ole white boy Frankie, has the blackest voice since Otis”.
   Men det började tidigt för Frankie på Colvend Street i Glasgows East End där han sjöng i kyrkokören men letade efter rockmusik och r&b i sin mors skivsamling och fick favoriter i Little Richard och Ray Charles. Han började skriva egna låtar vid nio års ålder och när han fick en gitarr av sina föräldrar tolv år gammal skrev han ”I can’t change it”, en låt som senare faktiskt spelades in av just Ray Charles.
   Del-Jacks blev Frankies första tillfälliga band. Det fortsatte med Sock ’Em JB, med Otis Redding-, Sam & Dave- och Wilson Pickett-covers på repertoaren, sedan den kortvariga gruppen Westfarm Cottage som blev The Stoics som i september 1968 gav ut en singel.

1971 begav sig Frankie till London där han först sprang på Brinsley Schwarz (se ovan) och sedan träffade gitarristen Robin Trower som just hade hoppat av Procol Harum. Mötet resulterade i en så kallad supergrupp, Jude, tillsammans med James Dewar, bas, och Clive Bunker, trummor. Dewar kom närmast från Stone The Crows, en annan skotsk rockgrupp, men hade tidigare spelat med Frankie i The Stoics. Och Bunker hade spelat med Jethro Tull.
   Trots ett intensivt spelande mellan juli 1971 och april 1972, åtskilliga positiva recensioner (där musikaliska jämförelser gjordes med Cream och Jimi Hendrix) och ett allmänt stort intresse fick hajpade Jude inget skivkontrakt och bandet splittrades. Och då var det plötsligt inte så svårt för Frankie Miller att skriva skivkontrakt med Chrysalis. Med gruppen Brinsley Schwarz i kompet och Dave Robinson som producent.
   Kombinationen kunde inte ha varit bättre och det lilla stora mästerverket ”Once in a blue moon” är så sympatiskt musikaliskt att det inte var ett dugg överraskande att skivan, trots åtskilliga positiva recensioner, sålde dåligt eller väldigt begränsat.
   Redan på första låten ”You don’t need to laugh (to be happy)” visar Frankie upp vilken vemodig urkraft som bor i hans röst. En hes röststyrka som tillsammans med en soulig tjejtrio, Bridget Dudoit (”Bridgit” på skivomslaget), Joy Yates och Janice Slater, redan är i nivå med Rod Stewart och Joe Cocker som sångare.
   Det stora vemodet fortsätter på ”I can’t change it”. Ett tungt piano, akustisk gitarr, en tjejkör och en text som är svår att förstå att det är en tolvåring som har skrivit:
   My own true love has gone away
   What can I say she left that day
   The moon still shines a different way
   What can I say
   She left that day
   I cant change it but I'm waiting patiently

Bakom den märkliga låttiteln “Candlelight sonata in ‘F’ major” döljer sig en tungt gungande Little Feat-inspirerad låt, perfekt anpassad Brinsley Schwarzs sound, där pianisten Bob Andrews leker Dr John. Kanske inte så konstigt att Andrews numera bor i New Orleans…
   Det släpptes märkligt nog inga singlar från ”Once in a blue moon”. Men ”Ann Eliza Jane” borde ha varit förstavalet. En trygg, skumpande rytm med en hitkänsla som gränsar till Rod Stewarts ”Maggie May” fast här är det dragspelet (Bob Andrews), istället för mandolinen, som pockar på uppmärksamhet.
   Sedan finns det på skivan konventionella pubrockdrag som är varken upphetsande eller överraskande men förbaskat mänskligt sympatiska. Som på Millers egen ”It’s all over” och coverversionen av Willie Dixons ”I’m ready” som avslutar skivan.
   Det halvakustiska soundet fortsätter på sidan två med ”In no resistance” och den mycket fina balladen ”After all (I live my life)”, med all säkerhet en gammal låt som Frankie skrivit med sin gamle kollega i Stoics, Jim Doris. Akustisk gitarr i introt, ett känsligt piano och en röst som här gränsar till Kevin Coynes udda stämma.
   Frankies cover av Bob Dylans ”Just like Tom Thumb’s blues” är också mycket intressant. En duettsång där Nick Lowes röst ligger längst fram och Frankie strax bakom. Brinsley Schwarz bränner av ett fint gitarrsolo och hela arrangemanget är laidback och skärpt på samma gång.

/ Håkan

I min skivhylla: Willie Nile (1980)

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)
BAKOM ETT SVARTVITT OMSLAG, MED ETT lätt suddigt fotografi på en man som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Medan publiken trodde han tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Rockkritikern Robert Palmer i The New York Times kallade honom “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.” Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways. Skivbolagen flockades kring honom och utan at tens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest attraktiva namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det kanske är förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka elektriska kompgitarrer. Och bandet är tajt och kompromisslöst. Debuten har hanterats mänskligt av producenten Roy Halee som vid sidan av Niles eget gitarr- och pianospel bara utökat kompet med några gitarrer, bas och trummor.
   Willie spelar själv gitarr och piano framför en kvartett killar som med ett enda undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, är tämligen okända. Gitarristen Clay Barnes, som här gör debut i större sammanhang, har sedan spelat stadigt med Steve Forbert.
   Hans folkrockbakgrund gör sig mycket påmind och genom nästan alla låtar leder den elektriska kompgitarren som en röd tråd. De få rena gitarrsolona ber nästan om ursäkt när de spelas. Så sparsamt och ärligt.
   Omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   Fast den mest kända låten på skivan är “Vagabond moon”. Inte bara för att Ulf Lundell 1983 gjorde en svensk cover på låten och kallade den ”Under månen i natt”
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

/ Håkan

I min skivhylla: Rod Stewart (1971)

ROD STEWART: Every picture tells a story (Mercury, 1971)

HÅKANS POP STRUNTAR FULLSTÄNDIGT I hur många gånger artisten i fråga har varit gift, hur många barn han har blivit pappa till eller hur ofta han har förekommit i skvallerspalterna. När det gäller Rod Stewart, det är nämligen han som är dagens huvudperson, finns det så många musikaliska höjdpunkter, så många energiska insatser på rockscenen och så ofantligt många historiska låtar som väger upp hans eventuella beteende genom åren.
   Det är ju så att Rod Stewart har många positiva saker på sitt samvete. Redan när han som 26-åring når sin absoluta höjdpunkt på skiva, “Every picture tells a story” (1971), har han en lång men kanske inte alla gånger så framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. 60-talet hade varit lärorikt och genomgående utvecklande för den här musikaliskt rastlöse London-grabben.
   Som 16-åring valde han bort fotbollen (Brentford FC) och valde musiken. Med grupper som The Ray Davies Quartet (med Kinks-stjärnan som inte ville sjunga), Jimmy Powell & the Five Dimensions, Hoochie Coochie Men (med Long John Baldry), Steampacket (med Baldry, Brian Auger och Julie Driscoll) och Shotgun Express (med flera kommande Fleetwood Mac-medlemmar) med flera små soloförsök däremellan.
   Innan han 1967 hamnade i Jeff Becks grupp, tillsammans med Ron Wood, och fick där en chans att visa upp sig sig på de större scenerna. Skrev låtar med Beck, under namnet Jeffrey Rod, och sjöng på singel-b-sidorna (A-sidan var ofta instrumental) och på de båda albumen “Truth” och “Beck-Ola”.
   Ron Wood lämnade sedan gruppen för att ersätta Steve Marriott som gitarrist i Small Faces och naturligtvis lockades Stewart av samma sak när de även sökte en sångare. Han hade påbörjat inspelningarna av sitt första soloalbum, “An Old Raincoat Won't Ever Let You Down”, och därmed en solokarriär när han också tackade ja till erbjudandet från Faces som de då hade kortat ned namnet till.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”. Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig.
   I Sverige distribuerades den amerikanska pressningen av “Every picture...” med kraftigare papp och spektakulärt utvikomslag som dessvärre sedan länge har fallit i bitar i min skivhylla. Men där på utviket får vi en tydlig fingervisning om vilka musiker som Rod har använt sig av på skivan. Ron Wood och Ian McLagan, från Faces, medverkar men även de övriga Faces-medlemmarna finns där på en låt, Temptations gamla ”(I know) I’m losing you”, men av kontraktsskäl nämns de enbart i den här av Rod skrivna texten på omslaget där han tackar Faces för att han fick möjlighet att göra den här soloskivan:
   ”Here we have few tunes, a couple of songs, and one or two sad laments for your musical ear. In the nonchalant construction of this album I'd like to express my gratitudes to all and sundry, for tuning up on a Monday, being on time and in a 'merry frame of mind'. Also... I'd like to drink a toast tomy old associates and colleagues The Faces (Jones, McLagan, Lane and Wood) (and their persons) for being patient in giving me the time to make this recording and for the musical development on 'Losing you'. Not forgetting Mike Bobak and Phil - for their engineering abilities. Bless their cotton socks.”

McLagan spelar genomgående orgel medan pianot spelas av Pete Sears, en engelsman som hade spelat med bluesrockgruppen Steamhammer, som sedan var trogen Stewart på flera skivor fast han flyttade till USA och började spela med Quicksilver Messenger Service och Jefferson Starship.
   Martin Quittenton, också Steamhammer-medlem, spelar akustisk gitarr och har skrivit “Maggie May”, skivans mest kända låt, tillsammans med Rod. Basisterna Andy Pyle och Danny Thompson, fiolkillen Dick Powell och den gamle trummisen från Steampacket och Jeff Beck Group, Micky Waller.
   Men killen som spelar mandolin på skivan har inte fått någon rättvis credit. “The mandolin was played by the mandolin player of Lindisfarne – The name slips my mind” som det lite slarvigt står på omslaget. Namnet Rod Stewart för ögonblicket inte kunde komma på var Ray Jackson och synnerligen viktig för soundet på hela “Every picture tells a story” och jag tänker inte bara på låten “Mandolin wind”.
   Rod släppte bara en singel från albumet. En skiva där A-sidan från början var hans fina tolkning av Tim Hardins “Reason to believe” med “Maggie May” på andrasidan. Radiproducenterna vände snart på skivan och det slutade med att “Maggie May” i oktober 1971 toppade listorna både i England och USA. Samtidigt som hela albumet gick upp i topp i de länderna.
   Blandningen av stilar och mixen i olika sound på albumet ger paradoxalt ett homogent intryck. Där ren Faces-rock blandas med engelsk folkrock och egna låtar blandas med material från Bob Dylan och Motown. Tillsammans med Sam Cooke-låtar är det tre ingredienser som fanns med på nästan alla Rod Stewart-skivor på 70-talet.
   Dylan-låten ”Tomorrow is a long time” var 1971 en tämligen obskyr låt. Spelades in av Dylan till albumet “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963) men valdes bort och släpptes inte officiellt med Dylan förrän på samlingsskivan “Bob Dylan's Greatest Hits Vol. II” 1971. Flera månader efter “Every picture tells a story”. I Sverige är låten mest känd i Tottas tolkning med Ulf Dagebys svenska text, “Bara om min älskade väntar”. Även Millencolin-sångaren Nikola gjorde låten i somras på en konsert.
   På vissa pressningar (men inte på min...) har de små instrumentala sekvenserna, som inleder eller avslutar de konventionella låtarna, fått egna titlar. Det akustiska introt till “Maggie May” är skrivet av den klassiskt skolade gitarristen Martin Quittenton och heter “O. Henry” och avslutningen på Elvis Presleys gamla “That’s alright” känner vi som den gamla traditionella melodin “Amazing grace”.

/ Håkan

I min skivhylla: John Cougar Mellencamp (1987)

JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee (Mercury, 1987)
I AUGUSTI 1987 TOG JOHN COUGAR MELLENCAMP steget upp jämsides med Bruce Springsteen bland de amerikanska rockartisterna. När Bruce sjöng om New Jersey sjöng Mellencamp om sitt Indiana.
   Det var med sitt nionde album som Mellencamp tog fram en lite lantligare touch än den rasande och energiska gitarrock som varit hans recept tidigare. Han hade plötsligt upptäckt folkmusik och country i sin tidigare så elektriska rockmusik.
   Fortfarande fanns det rötter i det gamla hederliga Stones-liknande soundet. Men det var med en förbluffande säkerhet han sedan hade utvidgat soundet med udda instrument som fiol, dragspel, mandolin, banjo med mera.
   Tack vare sin styrka som låtskrivare innehöll skivan ett otal mycket starka låtar. På det stilfulla omslaget kamperar Mellencamp tillsammans med en arbetare och han själv står med båda fötterna på deras sida i sina texter. Han sjunger romantiskt och melankoliskt om sitt arbetarklass-USA.
   ”Down and out in the paradise” är formad som ett brev till presidenten från arbetslöasa och på ”We are the people” sjunger han om samhällets svaga. På ytterligare ett handfull antal låtar är både text och musik ett gediget hantverk.
   Mellencamps kompband hade på den här skivan växt till en stor enhet där Lisa Germano, fiol, Larry Crane, på diverse gitarrer och den mäktige trummisen Kenny Aronoff var några av de mest framträdande.
   Att skivan innehåller en mängd starka låtar fick jag själv uppleva när Mellencamp med sitt kompband kom till Sverige och Isstadion i Stockholm i januari 1988 och framförde många av skivans låtar.
   Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
   Han jorde en fin version av ”Like a rolling stone” bland extralåtarna och hela konserten avslutades med ”Cherry bomb”, den kanske mest kända låten från ”The lonesome jubilee”, i en helt upplyst ishall.
   Denne Cougar Mellencamp, som snart slopade Cougar i sitt artistnamn, kanske inte höll sig kvar på Springsteen-nivå men "The lonesome jubilee" är tveklöst en 80-talspärla.

/ Håkan

I min skivhylla: U2 (1984)

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)
U2:S FJÄRDE ALBUM, SOM SLÄPPTES I SEPTEMBER 1984, är ett bevis för att historien måste skrivas om hela tiden. När 1984 års skivor då skulle sammanfattas valde jag Little Stevens ”Voice of America” som nummer ett och U2-skivan hamnade på en respektabel andraplats. Little Steven-skivan har inte överlevt decennierna sedan dess medan U2-skivans sound, fyllt av känsla, stämningar och moderna ljud, håller lika bra idag som hösten 1984.
   Efter tre album med Steve Lillywhite som producent, och något av skapare till de första årens typiska kristallklara U2-sound, bytte det irländska bandet producenter till det då oprövade teamet Brian Eno, välkänd ljudkonstnär, och tämligen okände Daniel Lanois. Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som varat, till och från, i alla år därefter.
   Jag såg bandet live i London redan i november 1980 men kunde inte på Marquees trånga lilla klubbscen i mina vildaste fantasier upptäcka bandets utvecklingsmöjligheter. Det var först 1983, på en livesändning från Tyskland, som bandet i allmänhet och sångaren Bono i synnerhet blommade ut till något riktigt stort och bra.
   Och på skiva blev ”The unforgettable fire” det stora genombrottet. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet och lilla sättning lyckades de utnyttja sina små resurser till att skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Bonos röstomfång vad gudabenådat och karisman total.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara plus oförglömliga låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”.

/ Håkan

”Rocketman”

ROCKETMAN
Directed by Dexter Fletcher
(121 minuter)

HÖSTEN 2017 FICK ELTON JOHNS LÅT ”Rocket man” oväntad aktualitet. Det skärpta läget mellan Nordkorea och USA nådde då sin kulmen. Donald Trump kallade Nordkoreas ledare Kim Jong-un för Rocket Man och Eltons då 45 år gamla låt fick plötsligt nytt liv. I dagarna är det åter dags att skaka liv i den gamla hitlåten, fram till våren 1972 var det Elton Johns största singelframgång, men den här gången av betydligt mer musikaliska skäl som titellåt till filmen om Elton Johns liv.
   ”Rocketman” ska inte uppfattas som en dokumentärbiografisk film där alla kronologiska detaljer är säkerställda eller att manus är direkt kopierat från Elton Johns verkliga liv. Underrubriken ”Based on a true fantasy” får sin ganska tydliga förklaring vid ett flertal tillfällen under filmens två timmar. Ändå blir jag lite besvärad när ”Elton John” i filmens inledning förklarar att artistnamnet ”John” har en koppling till John Lennon.
   Att just den (osanna) detaljen sedan möts med suckar och ”aha” från biopubliken gör mig lite deprimerad. Elton John-namnet var ju i verkligheten en kombination av namnen två andra musiker, Elton Dean och Long John Baldry, som Elton John hade spelat med långt innan berömmelsen.
   Just den felaktigheten känns lite omotiverad medan alla andra i historien felplacerade låtar tycker jag tillhör avdelningen konstnärlig frihet. Ty ”Rocketman” är en osedvanligt underhållande film där vi förutom en mängd klassiska låtar och ett imponerande låtmaterial, som både textmässigt och melodiskt framträder så fint här, som ackompanjerar den intressanta historien om Elton Johns uppgång och fall och ytterligare lite uppgång. Inte så sällan förvandlas scenerna till dans där koreografin blir viktig, som en musikal på bioduken. Det skulle förvåna mig mycket om inte det här så småningom kommer att dyka upp som musical på både Broadway i New York och i West End i London
   Taron Egerton spelar sin roll utmärkt och vid vissa tillfällen i filmen är han ganska porträttlik artisten som ständigt ändrade skepnad och kostym. Kanske är han mest bekväm och allra bäst i filmens mörkare partier där han får utrymme att visa sig som den ledsna clownen.
   Musikaliskt har de gamla Elton John-låtarna fått en rejäl ansiktslyftning och Egerton lyckas reproducera det klassiska materialet utan att direkt kopiera. Bakom musiken står producenten Giles Martin, George Martins son, som faktiskt personligen medverkar i filmen i en liten tyst roll i en kort scen som just skivproducent (Gus Dudgeon) i inspelningsstudion.
   Andra mer framträdande och bra rollgestaltningar i filmen är den skotske skådespelaren Richard Madden (från miniserien ”Bodyguard”) som utmärkt spelar managern John Reid som också har skotskt ursprung. Rollen som Bernie Taupin, textmakaren bakom uppskattningsvis 98% av Elton Johns melodier, spelas också bra av Jamie Bell.
   Reid och Taupin är av förklarliga skäl centrala roller i historien om Elton John. Två huvudpersoner vars samarbete med Elton i filmen når vägs ände, scener som i filmen blir dramatiska höjdpunkter, men som i verkliga livet fortsätter vid Elton Johns sida långt efter där filmen slutar. Reid blir faktiskt kvar som Eltons manager till 1998 och skilsmässan från Taupin varade i bara några år, från 1983 har Taupin skrivit samtliga texter till Elton.
   Visserligen en bisats eller enormt stickspår i Elton Johns karriär är det ändå lustigt att skivan ”Victim of love” (1979) får en liten uppmärksamhet i det här storskaliga sammanhanget. En discoskiva producerad av Pete Bellotte (Georgio Moroders kompis) där Elton varken skrev låtarna eller spelade piano. Resultatet blev en av pophistoriens största katastrofer.
   Det bästa med ”Rocketman” tycker jag är nyintresset i Elton Johns fantastiska karriär vars höjdpunkter mellan 1970 och 1975 är ganska oslagbara både i kvalitet och kvantitet. Låtar som bildar ryggrad i den här filmen och väcker min gamla slitna Elton John-fascination till liv vid flera tillfällen under filmen.
   Den väcker också minnen av gamla konserter med Elton John på scen. Som det där väldigt tidiga minnet när jag befann mig på Liseberg i Göteborg sommaren 1971 när en ung Elton ägde Stora Scenen. Och upplevelsen när Elton, efter ett till slut galet accelererande 70-tal, gjorde en typ av comeback 1979 när han uppträdde ensam (förutom percussionkillen Ray Cooper) på Stockholm Konserthus scen i över två timmar.
   Och även det för all del lite speciella minnet när vi 2013 köpte biljett till Elton Johns stora konsert i Hyde Park i London – som han sedan ställde in... Vi fick pengarna tillbaka men övriga artister uppträdde och gjorde dagen/kvällen till ett underbart minne med Nick Lowe, Ray Davies, Elvis Costello och Justin Currie på scen. Gratis!

/ Håkan

I min skivhylla: Paul McCartney and Wings (1973)

PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

PAUL McCARTNEY HADE INGEN JUBLANDE start på sin solokarriär på skiva. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England (det var Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water” som hindrade det), var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (4 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”.

Albumtiteln och låten ”Band on the run” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till skivan föreställde också interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   Men som jag har sagt vid upprepade tillfällen tidigare så har försäljningssiffror och min 70-talslista ingenting med varandra att göra. ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusiken på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men aldrig har givits ut på skiva.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!
   Nästa singel, ”Junior’s farm”, gick också under gruppnamnet Paul McCartney & Wings men från ”Venus & mars”-albumet 1975 hette gruppen enbart Wings och inget annat.

/ Håkan

I min skivhylla: Elvis Costello (1986)

THE COSTELLO SHOW: King of America (F-Beat, 1986)

LONDON-SONEN OCH LIVERPOOL-BON ELVIS COSTELLO, 31 år gammal, utropade sig i februari 1986 till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han delvis tillbaka sitt riktiga namn, Declan Patrick Aloysius MacManus, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show. Med tillägget ”featuring The Attractions and Confederates”.
   Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det ett amerikanskt gäng musiker under ledning av producenten T Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
   Poprockaren Costello hade på vägen till 1986 provat på både soul (”Get happy”) och country (”Almost blue”) men här kändes det som att han gick in i en ny tidsålder. Mognare, vuxnare och med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och jag kände först då spontant att Elvis Costello var en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
   Det gick så långt att jag i min tur utropade Elvis Costello till Kungen av hela pop- och rockåret 1986 i december samma år.
   Med lite perspektiv så är ”King of America” även det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis Costello. Här började pop- och rockfantasterna tvivla. Visserligen fick de nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate” med Attractions-återförening och allt men Costello var tveklöst på väg mot vuxen musik med både jazz, klassisk musik och opera i sikte.
   För första gången spelade Costello in en skiva i USA och det kunde naturligtvis ha blivit farligt när magplask i landet fullt av kommersiella stylister. Men på den punkten stod mästerproducenten T Bone emot alla sådana lockelser. Han höll soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna, också där långt ifrån amerikaniserade, betraktade Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
   Jag minns idag ”King of America” som en singer/songwriter-skiva. Costello, eller The little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff (som spelat med den ”riktige Elvis”), T-Bone Wolk, Mitchell Froom, Jim Keltner, James Burton (ännu en Presley-musiker) och den legendariske basisten Ray Brown.
   De stora numren på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood” fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom.
   Ett år innan ”King of America” kom ut turnerade Elvis Costello med T Bone Burnett som förband. Där uppstod duon The Coward Brothers, som fick ge ut singeln ”People’s limousine”, och det mötet ledde till ”King of America”-samarbetet.
   På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar på Konserthuset i Stockholm med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
   Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt slutade med ”Stay”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.