Blogginlägg

50-tal: #5. ”Sick and tired” (1958)

Postad: 2019-04-22 07:54
Kategori: 50-talets bästa



FATS DOMINO
Sick and tired

(Imperial)

REDAN PÅ BÄSTA 50-TALETS 5:E PLATS BER JAG att få presentera den allra störste artisten, Fats Domino. Fats, som döptes till Antoine 1928 i New Orleans, väger tungt på toppen av listan för hans repertoar under det decenniet är både omfattande och klassisk. Som vanligt i den här serien har jag inga autentiska minnen av Fats Domino när han stod som högst i karriären mellan 1955 och 1960. Däremot fick jag under tidig ungdom på 60-talet en ganska fadd smak för hans gungande pianomusik när det på radion spelades ”Blueberry hill” och inget annat med honom.
   Jag har genom åren lärt mig att hans repertoar var så mycket mer, större och bredare. Tillsammans med några andra namn på min lista, Hank Williams, Moon Mullican, Smiley Lewis, Muddy Waters, Ivory Joe Hunter och Joe Turner, hade Fats Domino sina rötter i 40-talet och där grundlade han sin karriär som skulle bli lång, mycket lång.
   Fats var den ledande artisten från New Orleans som fick framgångar med sin tunga pianobaserade rock'n'roll. Och fick också några efterföljare som jag redan skrivit om i min 50-talsserie, Smiley Lewis, Lloyd Price och Huey ”Piano” Smith. Och i den svängiga New Orleans-baserade pianogenren fanns det under 50-talet ytterligare några framgångsrika namn som Frankie Ford, James Booker, Mac Rebennack (Dr John), Clarence ”Frogman” Henry, Joe Jones och Allen Toussaint (under namnet Al Tousan).
   Det var Antoine Dominos svåger, jazzbanjospelaren Harrison Verette, som lärde honom spela piano och redan i 14-årsåldern uppträdde han på New Orleans-barer. 1947 fick han erbjudande om att spela i Billy Diamond & the Solid Senders och det var också då han fick förnamnet Fats för att han påminde om den redan berömde Fats Waller. December 1949 blev Fats både upptäckt, skrev skivkontrakt och spelade in sin första låt, ”The fat man”, som när den gavs ut ursprungligen var b-sida på första singeln ”Detroit city blues”.
   Det råder däremot delade meningar om hans debutsingel ”The fat man” släpptes i december 1949 eller januari 1950. Det diskuteras också om ”The fat man” är den första miljonsäljande rock'n'roll-skivan och skeptiker vill nog dessutom påstå att den låten är en ganska tydlig kopia av Champion Jack Duprees drogförhärligande ”Junker's blues” från 1940 med en ny tvättad självbiografisk text.
   Hursomhelst skulle Fats Domino under hela 50-talet ge ut skivor regelbundet i en svindlande hastighet som resulterade i decenniets fetaste diskografi. Om jag har räknat rätt gav Fats Domino på 50-talet ut 47(!) singlar som alla var utgivna på ett och samma amerikanska skivbolag, Imperial. Vilket är unikt bara det.

DET VAR PRODUCENTEN, ARRANGÖREN och låtskrivaren Dave Bartholomew som upptäckte Fats Domino 1949. Bartholomew hade redan då en lång karriär bakom sig som jazztrumpetare, orkesterledare och var nyanställd talangscout på Imperial när han imponerades av den unge begåvade pianisten. Teamet Domino/Bartholomew skulle bli historiskt framgångsrikt som låtskrivare under hela 50-talet med undantag för 1951 till hösten 1952 då Bartholomews schism med Imperial omöjliggjorde ett fortsatt samarbete med Domino. Under tiden sökte sig Bartholomew för egen del till andra skivbolag och artister.
   Kopia eller inte så svänger det grymt om ”The fat man”. Det gränsar till blues men Fats underbara pianoteknik tar bort känslan för traditionell blues och intensiteten i rösten hjälper till. Debutsingeln blev faktiskt en miljonsäljare för Fats och under första året som etablerad artist hade han Bartholomews band bakom sig på skivorna. Musikaliskt pendlade det mellan ibland storbandsjazzigt och ibland traditionellt bluesigt men var allt som oftast också personligt unik.
   När jag under dagar och nätter plöjt mig igenom Fats Dominos intensiva och omfattande skivproduktion upptäcker jag, som jag också haft misstankar om, en viss likriktning i arrangemang och låtkonstruktioner där variationen inte alltid var så stor. Men här finns också tveklöst många guldkorn och jag som vill hitta de där små orörda men perfekta diamanterna får min vällust att svälla många gånger.
   Efter det stora genombrottet 1950 blir det lite paus i framgångarna och den ofrivilliga brytningen med Dave Bartholomew gjorde inte saken bättre. Det tog något år innan det började fungera perfekt för Fats med den nye samarbetspartnern Al Young som producent och medlåtskrivare. Nästa kommersiella höjdpunkt och låtklassiker blev ”Goin' home” som toppade den amerikanska r&b-listan våren 1952.
   Den singelns b-sida hette ”Reeling and rocking” men Domino/Youngs pianodominerade och långsammare låt hade inget släktskap med Chuck Berrys mycket senare (1958) låt med samma namn. Ungefär samtidigt som ”Goin' home” gjorde Fats ett (hemligt) gästinhopp som pianist på Lloyd Prices Dave Bartholomew-producerade ”Lawdy miss Clawdy”. Vid den här tidpunkten började 7”-singlarna konkurrera ut stenkakorna och skivförsäljningen ökade kraftigt.
   Den framgången följdes av ytterligare några mindre hits innan Bartholomew var tillbaka på Imperial som Fats Dominos närmaste partner men det skulle dröja några år innan det teamet skulle rada upp klassiker efter klassiker. Men jag har från den här perioden ändå fastnat för låtar som ”Please don't leave me”, ”Where did you stay”, ”Don't you know” och singel-b-sidan ”Mardi Gras in New Orleans”, en Professor Longhair-cover där Fats visslar så snyggt.
   Som artist lät Fats ofta lite snällare, inte så vulgär och inte så vild och hänsynslös som sina rock'n'roll-kollegor just då. Fats sjöng inte så sällan om olycklig kärlek i sina texter men ibland kom det mer direkta budskap ur hans mun, exempelvis ”You can pack your suitcase” och coverlåten ”(I'll Be Glad When You're Dead) You Rascal You”.
   Fram till våren 1955 hade Fats spelat in samtliga skivor i sin hemstad New Orleans. I samband med inspelningen av ”Ain't that a shame” (felaktigt ”Ain't it a shame” på skivetiketten), som gjordes mitt under brinnande turné, föll valet på en Hollywood-studio. Om det förklarar varför låten blev Fats hittills största hit vet jag inte men det stora breda genombrottet var ett faktum. Plötsligt började hans låtar att spelas även på de vita radiostationerna och Fats hamnade för första gången på USA:s Hot 100.

LISTETTORNA BÖRJADE NU (1955/56) RADA UPP SIG för Fats och låtar som ”All by myself”, ”Poor me”, ”Bo Weevil” och ”I'm in love again”, alla obligatoriska låtar på varje ”Greatest hits”-samling, gavs hans namn stjärnstatus överallt. Samtliga låtar är stabila Domino/Bartholomew-kompositioner men märkligt nog började Fats och hans omgivning 1956 snegla på covermaterial från långt tillbaka. ”My blue heaven” (1927), ”When my dreamboat comes home” (1937) och ”Blueberry hill” (1940) var ju inte riktigt vägen till en originell och personlig framtid som artist.
   Jo, jag kan väl förstå framgångarna för den sistnämnda låten, den inledande textraden ”I found my thrill...” har ju ett härligt sug, men själv hoppar jag idag gärna över lyssningen av den låten.
   För sin karriärs bästa var Fats tack och lov snart tillbaka i originalmaterial, ”Blue Monday” och ”I'm walkin'” är ju helt underbara höjdpunkter i hela hans karriär, men valde fortfarande covers till singel-b-sidorna.
   Mot slutet av 50-talet började Domino/Bartholomew-paret att skriva låtar med utomstående och det är just i ett sånt samarbete jag till slut har hittat min definitiva Fats Domino-favorit, ”Sick and tired” från april 1958. Några månader innan hade paret gjort en ypperlig singel med två fantastiska låtar, den ytterst snabba ”Yes, my darling” och ”Don't you know I love you”, men lyckades nu överträffa allt.
   ”Sick and tired” kallas aldrig klassiker eller berömd när Fats Dominos karriär sammanfattas. Men i den låten finns både energi, personlighet och begåvning. Den utomstående låtskrivaren är Chris Kenner, från New Orleans precis Fats, som 1958 var ganska okänd men hade inlett en artistkarriär året innan. Då gav han själv ut sin version av ”Sick and tired” producerad av just Bartholomew och där fanns alltså kopplingen till Fats version. Parallellt med sin artistkarriär blev Kenner snart känd som låtskrivare med låtar som ”I like it like that” och ”Land of 1000 dances” som mest kända.
   Fats avslutade 50-talet i grandios stil med klassiker som ”Whole lotta loving”, ”I'm ready” och ”I want to walk you home”, lyckades göra en hyfsad och oväntat godkänd version av den traditionella ”When the saints go marching in” (credit till Domino/Bartholomew som låtskrivare av bara farten...) och decenniets sista Fats Domino-singeln är den mycket minnesvärda låten ”Be my guest”, skriven tillsammans med en debuterande Tommy Boyce. En kille som under 60-talet skulle blir känd som duktig hitlåtskrivare åt bland annat Monkees.
   89 år gammal avled Fats Domino 24 oktober 2017 av naturliga orsaker.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.