Blogginlägg

I min skivhylla: Mickey Jupp (1978)

MICKEY JUPP: Juppanese (Stiff, 1978)

FÖR ATT CITERA PER GESSLE (OM JAG NU SKA NÄMNA en artist som inte alls har med sammanhanget att göra): Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ibland väljer jag 70-talsskivor på ren nostalgi, ibland spelar den musikaliska kvalitén en viktig huvudroll, ibland är det en kombination av allt och ibland, som just idag, är det känslorna kring en viss artist som bestämmer skiva.
   Jag har, sedan jag recenserade skivan 25 november 1978, haft en utpräglad hatkärlek till ”Juppanese”, Mickey Jupps långa karriärs mest uppmärksammade album. Dels är förstasidan så obeskrivligt fantastisk i sin enkelhet med Nick Lowe i producentstolen och Rockpile i kompet och dels är andrasidan så pass annorlunda med Gary Brooker som producent och Chris Spedding som utmärkande gitarrist. Det skapar sammantaget ingen jämn och homogen skiva.
   Det var också min slutsats när jag en gång recenserade skivan. ”Autentisk 70-talsrock som i en tidlös musical” mot ”Andrasidan saknar den hypnotiska kraften” som jag beskrev det som då. Det enkla självklara skulle mot min egen vilja absolut ställas mot och jämföras med det mer proffsigt producerade.
   Jag har sedan dess omvärderat hela skivan många gånger, försökt se helheten fast skivsidorna skiljer sig åt, och kan idag lyssna på alla skivans tolv låtar med samma glädje och intresse. Fast på olika sätt.
   Den här uppdelningen av skivan och dokumentationen i efterhand har givit upphov till långa diskussioner och många olika känslor, minnesbilder om det komplicerade tillvägagångssättet 1978.
   Det var först för något år sedan som det blev fullständigt klarlagt i vilken ordning inspelningarna genomfördes till ”Juppanese”. Först trodde vi, inklusive den store Jupp-experten och tillika min vän Lasse Kärrbäck, att det var så enkelt att Nick Lowe inledde inspelningarna och att han sedan ersattes av Gary Brooker men så var inte riktigt fallet. Snarare tvärtom.
   Hela grundintentionen var att Gary Brooker skulle producera hela skivan. Brooker, Procol Harum-sångare och liksom Mickey från Southend, hade de rätta rötterna och dessutom var Brookers-låtskrivarkollega, Keith Reid, Jupps nye manager.
   Inspelningarna inleddes med Brooker vid rodret och med musiker som Chris Spedding, Dave Mattacks och Bruce Lynch i studion när Stiffs egensinnige chef Dave Robinson lade sig i. Han gillade inte soundet (”not cooking”, som han sa) och föreslår att Rockpile bör kompa Jupp.
   Det blev som chefen sa men efter tre veckor och bara sju låtar inspelade (egentligen åtta, se nedan) fanns det ingen kemi kvar i studion och Lowe och Rockpile lämnade inspelningarna. Och Jupp fick be, inte utan stora samvetskval, Gary Brooker att komma tillbaka. En känslosam återförening och Brooker var, efter att ha blivit sparkad en gång, inte på allra bästa humör men ville naturligtvis hjälpa en gammal vän i nöd.
   De här händelserna och olika inspelningarna gjorde ju inte helheten på albumet bättre och Mickey har i efterhand ångrat mycket men trodde på Nick Lowe och Rockpile. Han har bland annat sagt:
    “I seized the opportunity with both hands, without thinking any further. Dave Edmunds is even older than me. I was sure he’d understand what I wanted with “Juppanese”. I didn’t think of Gary at that moment. That was unforgivable.”

Jupp har sedan dess alltså ångrat sitt beslut och tycker att Gary Brooker-sidan på “Juppanese” är mycket bättre men har också på senare tid uppskattat Nick Lowe-sidan mer och mer. I den här artikeln uttalar han sig om sin egen låt ”Switchboard Susan”, som spelades in tillsammans med Rockpile men Jupp var inte nöjd med den versionen.
   Hela ”Juppanese” spelades in i Pebble Beach Studios på Warwick Street i Worthing (faktiskt Mickey Jupps födelstad 1944) på den engelska sydkusten inte långt från Brighton. Studion användes i slutet på 70-talet till många punkinspelningar, bland annat spelades Adverts fina ”Gary Gilmore’s eyes” in där, men studion finns idag inte kvar utan är ombyggd till en restaurang i den berömda ASK-kedjan med italiensk inriktning.
   På omslagsfotot till ”Juppanese” är det däremot kinesisk inriktning på mat och stil. Mickey sitter framför ett fullt bord med asiatisk mat på ett foto som är taget på en thai-restaurang i Brighton, Sukhothai, men som på omslaget till skivan stavats fel, Sukhotahi...
   Trots extremt komplicerade inspelningar och ett okonventionellt tillvägagångssätt är ”Juppanese” en pärla bland alla andra 70-talspärlor och är höjdpunkten på Mickey Jupps karriär. Däremot kunde den kommersiellt ha blivit en större triumf. ”Juppanese” släpptes samtidigt som fyra andra Stiff-skivor, bland annat den här, samtidigt som ett paket med artister turnerade runt England med tåg. Här kan du läsa mer om den turnén.
   På förstasidan radar de fantastiska låtarna upp sig i sina enkla, simpla men oerhört imponerande arrangemang. Influerad av Fats Domino spelar Mickey tungt piano på flera låtar, även på inledande ”Making friends” fast skivomslaget säger annat, och det svänger pardonlöst med ett sammansvetsat och tajt Rockpile bakom.
   ”Making friends” är som sagt en knockoutstart, den trygga takten i ”Short list” doftar hitlåt (Roger Chapman spelade in den och kallade till och med sitt band för Short List), ”Old rock’n’roller” är den typ av enkel rocklåt som Jupp kan skriva i sömnen och även”If only mother” är en blandning av hit och traditionell rock.
   Men det finns annat än bara simpel pubrock på skivan. ”School” tycker jag nog är förstasidans höjdpunkt som kombinerar det akustiska soundet med en nostalgisk känsla. Detsamma gäller ”You’ll never get me up in one of those” (gitarrintrot brinner!) som handlar om Mickeys värsta skräck, flygrädsla. Men han har onekligen kommit över det eftersom han senare har skrivit låtar som ”Orlando FLA” och ”Little miss America”. ”You’ll never…” var tidigt en livehit med Rockpile och Dave Edmunds spelade in låten till sitt ”Twangin’”-album.
   Andrasidan hade inte det jordnära soundet som största positiva intryck men låtmässigt finns det onekligen även där höjdpunkter som ”Pilot”, låten om Billy the Kid, ”The ballad of Billy Bonney”, kärleksballaden med den franska titeln, ”Partir c’est mourir un peu”, detektivlåten ”S.P.Y.” och ännu en kärlekslåt (prioritet i Mickeys låtskrivande), ”Brother doctor, sister nurse”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.