Blogginlägg från 2019-06-14

”Western stars”

BRUCE SPRINGSTEEN
Western stars
(Columbia)

JAG ÄLSKAR AVVIKELSER, STICKSPÅR och överraskningar från det förväntade. Där någonstans hamnar det första intrycket när jag lyssnar på Bruce Springsteens nya album som släpps idag. Nu är jag inte så överraskad ty de tre låtarna som släpptes i förhand har ju ganska tydligt pekat åt ett visst håll. Mer vuxet, mer songwriter-anpassat material och mindre rockigt så jag har inför den här skivan sakta men säkert fångat in känslan vad som har influerat Bruce hos klassiska låtskrivare.
   Jag kan tro att den genuina rockpubliken kan uppfatta ”Western stars” som ett svek eller ett mindre lyckat steg mot ett lite mer beräknat och kommersiellt sound. Den här skivan kommer inte tillfredsställa lyssnarna som hoppar högt när Bruce drar ett patenterat brännande gitarrsolo, som älskar tyngden i Max Weinbergs trummor eller gillar det unika samspelet mellan piano och orgel i E Street Band. Nej, det här är mer sånger och melodier än låtar och rock'n'roll.
   Jag har alltid gillat Bruce Springsteens mer eller mindre överraskande nya grepp i sin musik. ”Nebraska” kom ju en gång som en ganska tydlig, för att inte säga nödvändig, kontrast mittemellan ”The river” och ”Born in the USA”. 2005 tonade han plötslig ned uttrycket i ”Diesel and dust”, följt av alldeles magiska konserter. Den fullständiga inriktningen mot amerikansk folkmusik året efter med Seeger Sessions Band var ju också en lyckträff. Duoskivorna han gjorde utan E Street Band på 90-talet, ”Human touch” och ”Lucky town”, var kanske inte soundmässigt så lyckade men producerade ändå många starka låtar som utvecklades fantastiskt live.
   Jag har ett klassiskt exempel på en sådan mindre förändring i Springsteens sound som påverkade mig mycket. När ”The rising” (2002) hamnade på mitt bord var jag lyckligt positiv. Tyckte greppet att kalla in nye producenten Brendan O'Brien från tyngre håll var genialt och nyskapande. Gav skivan fem plus när jag recenserade men känslan för det där komprimerade rocksoundet svalnade ganska fort när jag efter ett tag omvärderade och nedvärderade skivan. Men jag har nyligen lyssnat igen och den är bättre än min senaste notering.
   Om ”Western stars” följer samma negativa trend eller står sig om ett halvår vet jag inte riktigt idag när jag som helhet uppfattar den som både spännande och fräsch. Jag var otroligt nyfiken efter att ha lyssnat på ”Tuscon train”, ”There goes my miracle” och ”Hello sunshine” med sina smällfeta arrangemang, nästan schlageranpassade melodier och den ofta högstämda rösten i sångerna. För det här känns som sagt som sånger och inte låtar. Material som lever i de fina melodierna och sedan får hjälp av de slagkraftiga arrangemangen och de förvånansvärt välsjungna texterna.
   Just nu blir jag lite uppfylld av ”Western stars” och alla de vackra melodierna. Dock blir det lite händelsefattigt på några låtar, bland annat titellåten och den korta (1:52) parentesen ”Somewhere north of Nashville”, och de upprepande stråkarrangemangen på albumet kanske blir för några för många. För några minuter anar jag kanske lite lite oråd att jag i längden kommer uppfatta skivan som lite jämntjock och snäll. Men då lyssnar jag på en av skivans få lite snabbare låtar, ”Sleepy Joe's cafe”, och kommer på andra tankar. Och låten efter, ”Drive fast (The stuntman)” tror jag har styrkan att växa för varje lyssning i framtiden. Den befinner sig nämligen på ett album med låtar, förlåt melodier, som ofta är ganska omedelbara.
   I stort tillfredsställer ”Western star” mina krav på underhållning och är rent hantverksmässigt en välgjord skiva. På samma sätt som jag alltid har högaktat Jimmy Webb och Burt Bacharach som både låtskrivare och artister.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.