Blogginlägg från juni, 2019

”Rolling Thunder Revue”

Postad: 2019-06-17 10:12
Kategori: Bio-recensioner



ROLLING THUNDER REVUE: A Bob Dylan Story
(Netflix)


FILMEN PRESENTERAS SOM DOKUMENTÄR men Martin Scorseses högst egensinniga tolkning av Bob Dylans turné 1975 är bara delvis dokumentär och sann. Min absoluta favoritepok i Bob Dylans liv är just 1975. I januari släppte han albumet ”Blood on the tracks” som jag rankar högst av alla hans album, före både ”Blonde on blonde”, ”Street legal” och till och med ”Infidels”, och turnén han gjorde på hösten samma år har stimulerat fantasin i många år.
   Nu finns det äntligen en möjlighet att stilla nyfikenheten om den minst sagt spektakulära turnén som är ryggrad i Scorseses film som också tar ut svängarna med några regisserade påhitt, efterhandskonstruktioner och rent falska detaljer. Vad har man annars en regissör till på en dokumentärfilm?
   De där inte alltid sanningsenliga sekvenserna i filmen har rört upp himmel och jord i Dylan-fantasternas krets men jag som varken är Dylan-fantast eller Dylan-expert tycker att utsvävningarna i filmen ger en viss krydda åt historien. Sedan skulle jag nog också vilja se en rak och okomplicerad konsertfilm från den första Rolling Thunder-turnén oktober till december 1975. För de sporadiska konsertbilderna är av väldigt hög kvalité och Bob Dylans insatser är just där helt magiska. Så fokuserad, med sällan eller aldrig skådad attack i sången, och med sådan inlevelse vid mikrofonen som jag aldrig tidigare upplevt.
   Sedan visar det sig att det här turnésällskapet runt Dylan är så fantastiskt som jag alltid har trott i alla år när jag har läst namnen på de medverkande musikerna och sångarna.
   Det är ju en ynnest att få uppleva ögonblicken när gruppen Alpha Band faktiskt bildas ur den här brokiga skaran musiker. Med T-Bone Burnett i spetsen tog bandet form under den här turnén, albumdebuterade året efter och blev en viktig del i Dylan-kompet på de närmaste två albumen, ”Desire” och den liveinspelade ”Hard rain”. Jag har alltid trott att manskapet på ”Desire” var en följd av Rolling Thunder-turnén men det är i själva verket tvärtom för albuminspelningarna inleddes sommaren 1975, flera månader innan turnén.
   På den här många gånger makalösa turnén gör ”nykomlingar” som Mick Ronson, elgitarr, och Scarlet Rivera, fiol, en fantastisk entré i Dylan-soundet och sparkar verkligen liv i arrangemang som under många år hade gått i stå. Ronsons energi, i bland annat ”A hard rain's gonna fall”, uppgraderar Dylans gamla låtar rejält och Scarlet Riveras fiol i ”One more cup of coffee” är närmast magisk.
   Hösten 1975 var Dylan uppenbart inne i en mycket kreativ period och skriver låtar medan han turnerade och inför publik var det mycket nytt material som fick sin premiär på scen som ytterligare höjer värdet på det musikaliska i filmen. Som exempelvis ovannämnda ”One more cup of coffee”, ”Hurricane”, en mycket intensiv ”Isis” och ”Oh sister”. Som han levererar med fullständig koncentration och de nya sedvanligt långa texterna bara rullar ur hans mun. Men det är väl som han sjunger i slutet på ”A hard rain's a-gonna fall”: ”I know my song well before I start singing”.
   Nåja, nu är inte filmen om Rolling Thunder Revue-turnén bara en musikalisk upplevelse utan är också till stor del en dokumentär om livet runt om. Vi får exempelvis se Dylan köra buss, besöker Jack Kerouacs grav, poesiläsning av Patti Smith och Allen Ginsburg, Rolling Stone-journalisten Larry ”Ratso” Sloman spelar sig själv, Roger McGuinn gör en fantastisk version av ”Knockin' on heaven's door” och långa nyinspelade intervjuer med bland annat Dylan.
   Dylan fördjupar myten om Rolling Thunder-turnén med många slagfärdiga men inte alltid sanna kommentarer. Mannen som påstås vara den ursprungliga regissören av originalfilmandet, Stefan van Dorp, håller sig inte heller alltid till sanningen. Men underhållande blir det.
   Men som redan sagts: Det är musiken och konsertbilderna som är filmens absoluta höjdpunkter. Eller på de filmade unika backstagescenerna, när Dylan vid ett tillfälle slänger ur sig några strofer ”Simple twist of fate” medan han spelar rock'n'roll-piano.

/ Håkan

”Purse”

Postad: 2019-06-17 09:36
Kategori: Skiv-recensioner



ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Purse
(Concord/Playground)


”BARA” EN EP, FYRA LÅTAR, MEN HÄR TRÄNGS verkligen de genuina och exklusiva höjdpunkterna bredvid varandra. Samtliga låtar skrivna med fyra andra legendariska namn. På pappret ser låtarna ut att vara arkivmaterial från förr men de är onekligen nyinspelade och håller en gemensam högklassig nivå som gör mig nästan stum av beundran.
   Först tar jag för givet att ”Everyone's playing house” är en outtake från Burt Bacharach/Costellos 21 år(!) gamla samarbete på underbara ”Painted from memory”. Men de skrev ju låtar ihop så sent som förra året på Costellos mycket starka ”Look now”-album så möjligen är det ett färskt samarbete. Hursomhelst hör man tydligt styrkan i båda låtskrivarnas låtskrivarkvalitéer.
   ”The lovers that never were” är den första låt som Paul McCartney skrev med Elvis och gavs första gången ut på McCartneys ”Off the ground”-album (1993). Där var det en hyfsat anonym McCartney-låt men här blir det ju en Elvis Costello-klassiker. Ett popmästerverk som är värt att lyssna på för hela jordens befolkning.
   ”If you love me” ekar kanske inte så typiskt Johnny Cash men faktum är att Elvis och han har skrivit låten tillsammans. En typisk Costello-låt i halvfart och bandet, The Imposters som vanligt, brinner i bakgrunden och vill verkligen inte sluta när låten egentligen är slut.
   Nästa legendariska namn som har skrivit en låt tillsammans med Elvis Costello är Bob Dylan, ”Down on the bottom”. Tjejkören, (Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe). ger en svart soulig prägel på låten och det är svårt att förstå vad Dylan har bidragit med. Men kreativa samarbeten kan utlösa oanade och oväntade positiva resultat. Sista låten på ep:n kanske är den minst lyckade men det beror mer på konkurrensen från de tre andra ytterst kvalitetsnoterade låtarna.
   Den här ep:n dök upp utan förvarning för mig och kvalitén gjorde att jag spelade den gång på gång på gång och kunde verkligen inte sluta lyssna, notera och älska att Costello just nu är inne i ett stim av klassiker.

/ Håkan

I min skivhylla: Eddie & the Hot Rods (1977)

Postad: 2019-06-17 07:58
Kategori: I min skivhylla

EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

1977 VAR NOG DEN ENGELSKA PUNKROCKENS största år. Bandet Eddie & the Hot Rods tillhörde bildligt den genren men musikaliskt var deras karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer. Rubriken till min recension i Nerikes Allehanda 6 december 1977 löd visserligen ”Punkrock när den är som bäst” men gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Lew Lewis spelade då munspel i bandet men han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men lämnade gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.
   Förvirring eller tankefel gjorde att den singeln gavs ut under gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde ändå ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbart handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

/ Håkan

I min skivhylla: Wreckless Eric (1980)

Postad: 2019-06-15 07:50
Kategori: I min skivhylla

WRECKLESS ERIC: Big smash!
(Stiff, 1980)

NÄR ERIC GOULDEN (a k a WRECKLESS ERIC) 29 FEBRUARI 1980 kom med sin tredje fullängdare hade nog inte framgångarna varit så stora som de, enligt skivbolaget Stiff, borde ha varit. Därför tog de till ett klassiskt knep i kriget om skivköparna: Den som köpte ”Big smash!” fick med en extraskiva med de hittills mest kända Wreckless-låtarna samlade. En skiva, döpt till ”Whole wide world” efter den mest kända låt han någonsin levererat, med singlar och extraordinära albumspår.
   Här i Sverige, där extraskivan redan kommit ut separat ett år innan vilket även var fallet i USA, kom ”Big smash!” som en enkelskiva och det var så Eric ville ha det. Han har berättat att i England hamnade det nya materialet i kläm när folk skulle jämföra mellan gamla mindre hits och helt nyproducerat.
   På helt egen hand håller ”Big smash!” en fantastisk kvalitativ nivå. Ändå är det kanske inte Eric all-time-high skiva, som jag tycker ”The wonderful world of Wreckless Eric” (1978) är, men är i varje detalj synnerligen stark. Mest tack vare Erics fina låtskrivande där många låtar håller singelstatus fast han bara släppte tre av låtarna, ”A popsong” (Stiff BUY 64) ”Broken doll”/”I need a situation” (Stiff BUY 75) på singel.
   ”Tonight (is my night)”, “Back in my hometown”, “It'll soon be the weekend”, “Excuse me” och “Out of the blue” är i min värld också potentiella singellåtar. “Break my mind” är kanske en udda och galen cover på John D Loudermilks låt men å andra sidan är ”Strange towns” en historiskt fantastisk låt stöpt i en blandning av musichall, Doors och Ray Davies.
   ”Broken doll” fick sin uppmärksamhet 1981, men inte med Eric utan på en coverversion av Cliff Richard.
   Förstasidan på ”Big smash!”, som inleds med ”A popsong”, är så gott som helt perfekt. Från popinspirerat material till rak rock. På andrasidan visar Wreckless i många arrangemang att han känner sympatier för 60-talets melodistyrka. Den poppiga Farfisa-orgeln används exempelvis.flitigt.
   Som sångare har Eric en härlig cockney-accent och musikaliskt balanserar på ett genialt sätt mellan kommersiella tongångar och fullkomligt förträfflig originalitet. Han behärskar engelsk rock och pop långt ut i fingerspetsarna.
   Wreckless Eric blev skivbolaget Stiffs längsta signing, tre år, tre album och sju singlar, men efter ”Big smash!” var det ironiskt nog stopp på Eric karriär. Både på Stiff i synnerhet och i artistvärlden i allmänhet.
   Till min respektlösa hyllning av ”Big smash!” hör säkert den inte helt objektiva händelsen att jag såg Wreckless Eric live, och intervjuade honom (läs om det här), i samband med releasen av skivan.
   Skivan släpptes även på kassett, och då med extralåten ”A little bit more”, 7 mars 1980.

/ Håkan

”Western stars”

Postad: 2019-06-14 09:46
Kategori: Skiv-recensioner



BRUCE SPRINGSTEEN
Western stars
(Columbia)


JAG ÄLSKAR AVVIKELSER, STICKSPÅR och överraskningar från det förväntade. Där någonstans hamnar det första intrycket när jag lyssnar på Bruce Springsteens nya album som släpps idag. Nu är jag inte så överraskad ty de tre låtarna som släpptes i förhand har ju ganska tydligt pekat åt ett visst håll. Mer vuxet, mer songwriter-anpassat material och mindre rockigt så jag har inför den här skivan sakta men säkert fångat in känslan vad som har influerat Bruce hos klassiska låtskrivare.
   Jag kan tro att den genuina rockpubliken kan uppfatta ”Western stars” som ett svek eller ett mindre lyckat steg mot ett lite mer beräknat och kommersiellt sound. Den här skivan kommer inte tillfredsställa lyssnarna som hoppar högt när Bruce drar ett patenterat brännande gitarrsolo, som älskar tyngden i Max Weinbergs trummor eller gillar det unika samspelet mellan piano och orgel i E Street Band. Nej, det här är mer sånger och melodier än låtar och rock'n'roll.
   Jag har alltid gillat Bruce Springsteens mer eller mindre överraskande nya grepp i sin musik. ”Nebraska” kom ju en gång som en ganska tydlig, för att inte säga nödvändig, kontrast mittemellan ”The river” och ”Born in the USA”. 2005 tonade han plötslig ned uttrycket i ”Diesel and dust”, följt av alldeles magiska konserter. Den fullständiga inriktningen mot amerikansk folkmusik året efter med Seeger Sessions Band var ju också en lyckträff. Duoskivorna han gjorde utan E Street Band på 90-talet, ”Human touch” och ”Lucky town”, var kanske inte soundmässigt så lyckade men producerade ändå många starka låtar som utvecklades fantastiskt live.
   Jag har ett klassiskt exempel på en sådan mindre förändring i Springsteens sound som påverkade mig mycket. När ”The rising” (2002) hamnade på mitt bord var jag lyckligt positiv. Tyckte greppet att kalla in nye producenten Brendan O'Brien från tyngre håll var genialt och nyskapande. Gav skivan fem plus när jag recenserade men känslan för det där komprimerade rocksoundet svalnade ganska fort när jag efter ett tag omvärderade och nedvärderade skivan. Men jag har nyligen lyssnat igen och den är bättre än min senaste notering.
   Om ”Western stars” följer samma negativa trend eller står sig om ett halvår vet jag inte riktigt idag när jag som helhet uppfattar den som både spännande och fräsch. Jag var otroligt nyfiken efter att ha lyssnat på ”Tuscon train”, ”There goes my miracle” och ”Hello sunshine” med sina smällfeta arrangemang, nästan schlageranpassade melodier och den ofta högstämda rösten i sångerna. För det här känns som sagt som sånger och inte låtar. Material som lever i de fina melodierna och sedan får hjälp av de slagkraftiga arrangemangen och de förvånansvärt välsjungna texterna.
   Just nu blir jag lite uppfylld av ”Western stars” och alla de vackra melodierna. Dock blir det lite händelsefattigt på några låtar, bland annat titellåten och den korta (1:52) parentesen ”Somewhere north of Nashville”, och de upprepande stråkarrangemangen på albumet kanske blir för några för många. För några minuter anar jag kanske lite lite oråd att jag i längden kommer uppfatta skivan som lite jämntjock och snäll. Men då lyssnar jag på en av skivans få lite snabbare låtar, ”Sleepy Joe's cafe”, och kommer på andra tankar. Och låten efter, ”Drive fast (The stuntman)” tror jag har styrkan att växa för varje lyssning i framtiden. Den befinner sig nämligen på ett album med låtar, förlåt melodier, som ofta är ganska omedelbara.
   I stort tillfredsställer ”Western star” mina krav på underhållning och är rent hantverksmässigt en välgjord skiva. På samma sätt som jag alltid har högaktat Jimmy Webb och Burt Bacharach som både låtskrivare och artister.

/ Håkan

I min skivhylla: Frankie Miller (1972)

Postad: 2019-06-13 07:54
Kategori: I min skivhylla

FRANKIE MILLER: Once in a blue moon (Chrysalis, 1972)

PUBROCK! KÄNSLOMÄSSIGT ÄR DET I MINA ÖGON OCH ÖRON pubrock som symboliserar det musikaliska 70-talet allra bäst. Den sympatiska musikformen ligger mig varmast om hjärtat men jag erkänner också direkt att genren är i smärtsam minoritet på min 70-talslista. Och med handen på samma hjärta finns det kanske inte så många pubrockalbum som i sin helhet är kvalificerade för en kamp med de allra största 70-talsalbumen.
   Så här långt har jag på min lista noterat skivor med Tyla Gang och Ducks Deluxe men med ett lite bredare synsätt borde kanske skivorna med Dave Edmunds, Mickey Jupp, Nick Lowe, Ian Dury, Eddie & the Hot Rods, The Motors och även Dire Straits också tillhöra den sympatiska pubrockgenren.
   Och dagens tveklösa pärla med Frankie Miller! ”Once in a blue moon”, Glasgow-sonen Frankies skivdebut, är lika sensationellt bra som skamlöst bortglömd när den totala rockhistorien sammanfattas i de större sammanhangen.
   Även Will Birch, som skrev pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”, har till stora delar missat Frankie Millers namn fast han mellan 1971 och 1973 var så nära förknippad med Brinsley Schwarz och kretsen runtomkring.
   Kanske har Frankie Millers allt bredare och opersonligare rockutveckling därefter tillsammans med hans omåttliga uppmärksamhet som låtskrivare i de allra största sammanhangen (hans låtar har spelats in av bland annat Eagles, Bonnie Tyler, Rod Stewart, Everly Brothers, Johnny Cash/Waylon Jennings, Peter Frampton, Traveling Wilburys, Joe Cocker och Bob Seger) i viss mån fläckat ned hans namn i de respektabla kretsarna.
   Millers namn nämns bara två gånger i Birchs bok men vid ett tillfälle är det med väldigt positiva ord från 1971 förmedlade av Dave Robinson, framtida Stiff-chef och något av spindel i nätet i hela den engelska pubrockgenerationen, när han berättar om första gången han ser men framförallt hör Frankie Miller på puben Tally Ho i Kentish Town i norra London i samband med en konsert med amerikanska bandet Eggs Over Easy:
   ”I remember finding Frankie Miller down at the Tally Ho. It was a really packed night. The Eggs were playing and I was standing at the bar. I suddenly heard this incredible soul voice. I knew it wasn’t one of the the Eggs sining. I turned round and there was nobody at the microphone. I turned back to get my pint and the voice started again. I swung round and again there was nobody at the microphone. It turned out to be Frankie Miller. He was so pissed he kept falling down, but he had an extraordinary voice for London at that time”.
   Just positiva ord och rejält hyllande uttalanden omsvärmade Frankie Miller tidigt i karriären. Rod Stewart: ”He is the only white guy that ever brought a tear in my eye” . Och änkan till den för tidigt bortgångne Otis Redding: ”That little ole white boy Frankie, has the blackest voice since Otis”.
   Men det började tidigt för Frankie på Colvend Street i Glasgows East End där han sjöng i kyrkokören men letade efter rockmusik och r&b i sin mors skivsamling och fick favoriter i Little Richard och Ray Charles. Han började skriva egna låtar vid nio års ålder och när han fick en gitarr av sina föräldrar tolv år gammal skrev han ”I can’t change it”, en låt som senare faktiskt spelades in av just Ray Charles.
   Del-Jacks blev Frankies första tillfälliga band. Det fortsatte med Sock ’Em JB, med Otis Redding-, Sam & Dave- och Wilson Pickett-covers på repertoaren, sedan den kortvariga gruppen Westfarm Cottage som blev The Stoics som i september 1968 gav ut en singel.

1971 begav sig Frankie till London där han först sprang på Brinsley Schwarz (se ovan) och sedan träffade gitarristen Robin Trower som just hade hoppat av Procol Harum. Mötet resulterade i en så kallad supergrupp, Jude, tillsammans med James Dewar, bas, och Clive Bunker, trummor. Dewar kom närmast från Stone The Crows, en annan skotsk rockgrupp, men hade tidigare spelat med Frankie i The Stoics. Och Bunker hade spelat med Jethro Tull.
   Trots ett intensivt spelande mellan juli 1971 och april 1972, åtskilliga positiva recensioner (där musikaliska jämförelser gjordes med Cream och Jimi Hendrix) och ett allmänt stort intresse fick hajpade Jude inget skivkontrakt och bandet splittrades. Och då var det plötsligt inte så svårt för Frankie Miller att skriva skivkontrakt med Chrysalis. Med gruppen Brinsley Schwarz i kompet och Dave Robinson som producent.
   Kombinationen kunde inte ha varit bättre och det lilla stora mästerverket ”Once in a blue moon” är så sympatiskt musikaliskt att det inte var ett dugg överraskande att skivan, trots åtskilliga positiva recensioner, sålde dåligt eller väldigt begränsat.
   Redan på första låten ”You don’t need to laugh (to be happy)” visar Frankie upp vilken vemodig urkraft som bor i hans röst. En hes röststyrka som tillsammans med en soulig tjejtrio, Bridget Dudoit (”Bridgit” på skivomslaget), Joy Yates och Janice Slater, redan är i nivå med Rod Stewart och Joe Cocker som sångare.
   Det stora vemodet fortsätter på ”I can’t change it”. Ett tungt piano, akustisk gitarr, en tjejkör och en text som är svår att förstå att det är en tolvåring som har skrivit:
   My own true love has gone away
   What can I say she left that day
   The moon still shines a different way
   What can I say
   She left that day
   I cant change it but I'm waiting patiently


Bakom den märkliga låttiteln “Candlelight sonata in ‘F’ major” döljer sig en tungt gungande Little Feat-inspirerad låt, perfekt anpassad Brinsley Schwarzs sound, där pianisten Bob Andrews leker Dr John. Kanske inte så konstigt att Andrews numera bor i New Orleans…
   Det släpptes märkligt nog inga singlar från ”Once in a blue moon”. Men ”Ann Eliza Jane” borde ha varit förstavalet. En trygg, skumpande rytm med en hitkänsla som gränsar till Rod Stewarts ”Maggie May” fast här är det dragspelet (Bob Andrews), istället för mandolinen, som pockar på uppmärksamhet.
   Sedan finns det på skivan konventionella pubrockdrag som är varken upphetsande eller överraskande men förbaskat mänskligt sympatiska. Som på Millers egen ”It’s all over” och coverversionen av Willie Dixons ”I’m ready” som avslutar skivan.
   Det halvakustiska soundet fortsätter på sidan två med ”In no resistance” och den mycket fina balladen ”After all (I live my life)”, med all säkerhet en gammal låt som Frankie skrivit med sin gamle kollega i Stoics, Jim Doris. Akustisk gitarr i introt, ett känsligt piano och en röst som här gränsar till Kevin Coynes udda stämma.
   Frankies cover av Bob Dylans ”Just like Tom Thumb’s blues” är också mycket intressant. En duettsång där Nick Lowes röst ligger längst fram och Frankie strax bakom. Brinsley Schwarz bränner av ett fint gitarrsolo och hela arrangemanget är laidback och skärpt på samma gång.

/ Håkan

I min skivhylla: Willie Nile (1980)

Postad: 2019-06-11 07:59
Kategori: I min skivhylla

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)
BAKOM ETT SVARTVITT OMSLAG, MED ETT lätt suddigt fotografi på en man som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Medan publiken trodde han tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Rockkritikern Robert Palmer i The New York Times kallade honom “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.” Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways. Skivbolagen flockades kring honom och utan at tens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest attraktiva namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det kanske är förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka elektriska kompgitarrer. Och bandet är tajt och kompromisslöst. Debuten har hanterats mänskligt av producenten Roy Halee som vid sidan av Niles eget gitarr- och pianospel bara utökat kompet med några gitarrer, bas och trummor.
   Willie spelar själv gitarr och piano framför en kvartett killar som med ett enda undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, är tämligen okända. Gitarristen Clay Barnes, som här gör debut i större sammanhang, har sedan spelat stadigt med Steve Forbert.
   Hans folkrockbakgrund gör sig mycket påmind och genom nästan alla låtar leder den elektriska kompgitarren som en röd tråd. De få rena gitarrsolona ber nästan om ursäkt när de spelas. Så sparsamt och ärligt.
   Omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   Fast den mest kända låten på skivan är “Vagabond moon”. Inte bara för att Ulf Lundell 1983 gjorde en svensk cover på låten och kallade den ”Under månen i natt”
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

/ Håkan

I min skivhylla: Rod Stewart (1971)

Postad: 2019-06-09 07:53
Kategori: I min skivhylla

ROD STEWART: Every picture tells a story (Mercury, 1971)

HÅKANS POP STRUNTAR FULLSTÄNDIGT I hur många gånger artisten i fråga har varit gift, hur många barn han har blivit pappa till eller hur ofta han har förekommit i skvallerspalterna. När det gäller Rod Stewart, det är nämligen han som är dagens huvudperson, finns det så många musikaliska höjdpunkter, så många energiska insatser på rockscenen och så ofantligt många historiska låtar som väger upp hans eventuella beteende genom åren.
   Det är ju så att Rod Stewart har många positiva saker på sitt samvete. Redan när han som 26-åring når sin absoluta höjdpunkt på skiva, “Every picture tells a story” (1971), har han en lång men kanske inte alla gånger så framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. 60-talet hade varit lärorikt och genomgående utvecklande för den här musikaliskt rastlöse London-grabben.
   Som 16-åring valde han bort fotbollen (Brentford FC) och valde musiken. Med grupper som The Ray Davies Quartet (med Kinks-stjärnan som inte ville sjunga), Jimmy Powell & the Five Dimensions, Hoochie Coochie Men (med Long John Baldry), Steampacket (med Baldry, Brian Auger och Julie Driscoll) och Shotgun Express (med flera kommande Fleetwood Mac-medlemmar) med flera små soloförsök däremellan.
   Innan han 1967 hamnade i Jeff Becks grupp, tillsammans med Ron Wood, och fick där en chans att visa upp sig sig på de större scenerna. Skrev låtar med Beck, under namnet Jeffrey Rod, och sjöng på singel-b-sidorna (A-sidan var ofta instrumental) och på de båda albumen “Truth” och “Beck-Ola”.
   Ron Wood lämnade sedan gruppen för att ersätta Steve Marriott som gitarrist i Small Faces och naturligtvis lockades Stewart av samma sak när de även sökte en sångare. Han hade påbörjat inspelningarna av sitt första soloalbum, “An Old Raincoat Won't Ever Let You Down”, och därmed en solokarriär när han också tackade ja till erbjudandet från Faces som de då hade kortat ned namnet till.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”. Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig.
   I Sverige distribuerades den amerikanska pressningen av “Every picture...” med kraftigare papp och spektakulärt utvikomslag som dessvärre sedan länge har fallit i bitar i min skivhylla. Men där på utviket får vi en tydlig fingervisning om vilka musiker som Rod har använt sig av på skivan. Ron Wood och Ian McLagan, från Faces, medverkar men även de övriga Faces-medlemmarna finns där på en låt, Temptations gamla ”(I know) I’m losing you”, men av kontraktsskäl nämns de enbart i den här av Rod skrivna texten på omslaget där han tackar Faces för att han fick möjlighet att göra den här soloskivan:
   ”Here we have few tunes, a couple of songs, and one or two sad laments for your musical ear. In the nonchalant construction of this album I'd like to express my gratitudes to all and sundry, for tuning up on a Monday, being on time and in a 'merry frame of mind'. Also... I'd like to drink a toast tomy old associates and colleagues The Faces (Jones, McLagan, Lane and Wood) (and their persons) for being patient in giving me the time to make this recording and for the musical development on 'Losing you'. Not forgetting Mike Bobak and Phil - for their engineering abilities. Bless their cotton socks.”

McLagan spelar genomgående orgel medan pianot spelas av Pete Sears, en engelsman som hade spelat med bluesrockgruppen Steamhammer, som sedan var trogen Stewart på flera skivor fast han flyttade till USA och började spela med Quicksilver Messenger Service och Jefferson Starship.
   Martin Quittenton, också Steamhammer-medlem, spelar akustisk gitarr och har skrivit “Maggie May”, skivans mest kända låt, tillsammans med Rod. Basisterna Andy Pyle och Danny Thompson, fiolkillen Dick Powell och den gamle trummisen från Steampacket och Jeff Beck Group, Micky Waller.
   Men killen som spelar mandolin på skivan har inte fått någon rättvis credit. “The mandolin was played by the mandolin player of Lindisfarne – The name slips my mind” som det lite slarvigt står på omslaget. Namnet Rod Stewart för ögonblicket inte kunde komma på var Ray Jackson och synnerligen viktig för soundet på hela “Every picture tells a story” och jag tänker inte bara på låten “Mandolin wind”.
   Rod släppte bara en singel från albumet. En skiva där A-sidan från början var hans fina tolkning av Tim Hardins “Reason to believe” med “Maggie May” på andrasidan. Radiproducenterna vände snart på skivan och det slutade med att “Maggie May” i oktober 1971 toppade listorna både i England och USA. Samtidigt som hela albumet gick upp i topp i de länderna.
   Blandningen av stilar och mixen i olika sound på albumet ger paradoxalt ett homogent intryck. Där ren Faces-rock blandas med engelsk folkrock och egna låtar blandas med material från Bob Dylan och Motown. Tillsammans med Sam Cooke-låtar är det tre ingredienser som fanns med på nästan alla Rod Stewart-skivor på 70-talet.
   Dylan-låten ”Tomorrow is a long time” var 1971 en tämligen obskyr låt. Spelades in av Dylan till albumet “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963) men valdes bort och släpptes inte officiellt med Dylan förrän på samlingsskivan “Bob Dylan's Greatest Hits Vol. II” 1971. Flera månader efter “Every picture tells a story”. I Sverige är låten mest känd i Tottas tolkning med Ulf Dagebys svenska text, “Bara om min älskade väntar”. Även Millencolin-sångaren Nikola gjorde låten i somras på en konsert.
   På vissa pressningar (men inte på min...) har de små instrumentala sekvenserna, som inleder eller avslutar de konventionella låtarna, fått egna titlar. Det akustiska introt till “Maggie May” är skrivet av den klassiskt skolade gitarristen Martin Quittenton och heter “O. Henry” och avslutningen på Elvis Presleys gamla “That’s alright” känner vi som den gamla traditionella melodin “Amazing grace”.

/ Håkan

I min skivhylla: John Cougar Mellencamp (1987)

Postad: 2019-06-07 07:57
Kategori: I min skivhylla

JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee (Mercury, 1987)
I AUGUSTI 1987 TOG JOHN COUGAR MELLENCAMP steget upp jämsides med Bruce Springsteen bland de amerikanska rockartisterna. När Bruce sjöng om New Jersey sjöng Mellencamp om sitt Indiana.
   Det var med sitt nionde album som Mellencamp tog fram en lite lantligare touch än den rasande och energiska gitarrock som varit hans recept tidigare. Han hade plötsligt upptäckt folkmusik och country i sin tidigare så elektriska rockmusik.
   Fortfarande fanns det rötter i det gamla hederliga Stones-liknande soundet. Men det var med en förbluffande säkerhet han sedan hade utvidgat soundet med udda instrument som fiol, dragspel, mandolin, banjo med mera.
   Tack vare sin styrka som låtskrivare innehöll skivan ett otal mycket starka låtar. På det stilfulla omslaget kamperar Mellencamp tillsammans med en arbetare och han själv står med båda fötterna på deras sida i sina texter. Han sjunger romantiskt och melankoliskt om sitt arbetarklass-USA.
   ”Down and out in the paradise” är formad som ett brev till presidenten från arbetslöasa och på ”We are the people” sjunger han om samhällets svaga. På ytterligare ett handfull antal låtar är både text och musik ett gediget hantverk.
   Mellencamps kompband hade på den här skivan växt till en stor enhet där Lisa Germano, fiol, Larry Crane, på diverse gitarrer och den mäktige trummisen Kenny Aronoff var några av de mest framträdande.
   Att skivan innehåller en mängd starka låtar fick jag själv uppleva när Mellencamp med sitt kompband kom till Sverige och Isstadion i Stockholm i januari 1988 och framförde många av skivans låtar.
   Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
   Han jorde en fin version av ”Like a rolling stone” bland extralåtarna och hela konserten avslutades med ”Cherry bomb”, den kanske mest kända låten från ”The lonesome jubilee”, i en helt upplyst ishall.
   Denne Cougar Mellencamp, som snart slopade Cougar i sitt artistnamn, kanske inte höll sig kvar på Springsteen-nivå men "The lonesome jubilee" är tveklöst en 80-talspärla.

/ Håkan

I min skivhylla: U2 (1984)

Postad: 2019-06-05 07:55
Kategori: I min skivhylla

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)
U2:S FJÄRDE ALBUM, SOM SLÄPPTES I SEPTEMBER 1984, är ett bevis för att historien måste skrivas om hela tiden. När 1984 års skivor då skulle sammanfattas valde jag Little Stevens ”Voice of America” som nummer ett och U2-skivan hamnade på en respektabel andraplats. Little Steven-skivan har inte överlevt decennierna sedan dess medan U2-skivans sound, fyllt av känsla, stämningar och moderna ljud, håller lika bra idag som hösten 1984.
   Efter tre album med Steve Lillywhite som producent, och något av skapare till de första årens typiska kristallklara U2-sound, bytte det irländska bandet producenter till det då oprövade teamet Brian Eno, välkänd ljudkonstnär, och tämligen okände Daniel Lanois. Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som varat, till och från, i alla år därefter.
   Jag såg bandet live i London redan i november 1980 men kunde inte på Marquees trånga lilla klubbscen i mina vildaste fantasier upptäcka bandets utvecklingsmöjligheter. Det var först 1983, på en livesändning från Tyskland, som bandet i allmänhet och sångaren Bono i synnerhet blommade ut till något riktigt stort och bra.
   Och på skiva blev ”The unforgettable fire” det stora genombrottet. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet och lilla sättning lyckades de utnyttja sina små resurser till att skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Bonos röstomfång vad gudabenådat och karisman total.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara plus oförglömliga låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”.

/ Håkan

”Rocketman”

Postad: 2019-06-04 10:31
Kategori: Bio-recensioner






ROCKETMAN
Directed by Dexter Fletcher
(121 minuter)


HÖSTEN 2017 FICK ELTON JOHNS LÅT ”Rocket man” oväntad aktualitet. Det skärpta läget mellan Nordkorea och USA nådde då sin kulmen. Donald Trump kallade Nordkoreas ledare Kim Jong-un för Rocket Man och Eltons då 45 år gamla låt fick plötsligt nytt liv. I dagarna är det åter dags att skaka liv i den gamla hitlåten, fram till våren 1972 var det Elton Johns största singelframgång, men den här gången av betydligt mer musikaliska skäl som titellåt till filmen om Elton Johns liv.
   ”Rocketman” ska inte uppfattas som en dokumentärbiografisk film där alla kronologiska detaljer är säkerställda eller att manus är direkt kopierat från Elton Johns verkliga liv. Underrubriken ”Based on a true fantasy” får sin ganska tydliga förklaring vid ett flertal tillfällen under filmens två timmar. Ändå blir jag lite besvärad när ”Elton John” i filmens inledning förklarar att artistnamnet ”John” har en koppling till John Lennon.
   Att just den (osanna) detaljen sedan möts med suckar och ”aha” från biopubliken gör mig lite deprimerad. Elton John-namnet var ju i verkligheten en kombination av namnen två andra musiker, Elton Dean och Long John Baldry, som Elton John hade spelat med långt innan berömmelsen.
   Just den felaktigheten känns lite omotiverad medan alla andra i historien felplacerade låtar tycker jag tillhör avdelningen konstnärlig frihet. Ty ”Rocketman” är en osedvanligt underhållande film där vi förutom en mängd klassiska låtar och ett imponerande låtmaterial, som både textmässigt och melodiskt framträder så fint här, som ackompanjerar den intressanta historien om Elton Johns uppgång och fall och ytterligare lite uppgång. Inte så sällan förvandlas scenerna till dans där koreografin blir viktig, som en musikal på bioduken. Det skulle förvåna mig mycket om inte det här så småningom kommer att dyka upp som musical på både Broadway i New York och i West End i London
   Taron Egerton spelar sin roll utmärkt och vid vissa tillfällen i filmen är han ganska porträttlik artisten som ständigt ändrade skepnad och kostym. Kanske är han mest bekväm och allra bäst i filmens mörkare partier där han får utrymme att visa sig som den ledsna clownen.
   Musikaliskt har de gamla Elton John-låtarna fått en rejäl ansiktslyftning och Egerton lyckas reproducera det klassiska materialet utan att direkt kopiera. Bakom musiken står producenten Giles Martin, George Martins son, som faktiskt personligen medverkar i filmen i en liten tyst roll i en kort scen som just skivproducent (Gus Dudgeon) i inspelningsstudion.
   Andra mer framträdande och bra rollgestaltningar i filmen är den skotske skådespelaren Richard Madden (från miniserien ”Bodyguard”) som utmärkt spelar managern John Reid som också har skotskt ursprung. Rollen som Bernie Taupin, textmakaren bakom uppskattningsvis 98% av Elton Johns melodier, spelas också bra av Jamie Bell.
   Reid och Taupin är av förklarliga skäl centrala roller i historien om Elton John. Två huvudpersoner vars samarbete med Elton i filmen når vägs ände, scener som i filmen blir dramatiska höjdpunkter, men som i verkliga livet fortsätter vid Elton Johns sida långt efter där filmen slutar. Reid blir faktiskt kvar som Eltons manager till 1998 och skilsmässan från Taupin varade i bara några år, från 1983 har Taupin skrivit samtliga texter till Elton.
   Visserligen en bisats eller enormt stickspår i Elton Johns karriär är det ändå lustigt att skivan ”Victim of love” (1979) får en liten uppmärksamhet i det här storskaliga sammanhanget. En discoskiva producerad av Pete Bellotte (Georgio Moroders kompis) där Elton varken skrev låtarna eller spelade piano. Resultatet blev en av pophistoriens största katastrofer.
   Det bästa med ”Rocketman” tycker jag är nyintresset i Elton Johns fantastiska karriär vars höjdpunkter mellan 1970 och 1975 är ganska oslagbara både i kvalitet och kvantitet. Låtar som bildar ryggrad i den här filmen och väcker min gamla slitna Elton John-fascination till liv vid flera tillfällen under filmen.
   Den väcker också minnen av gamla konserter med Elton John på scen. Som det där väldigt tidiga minnet när jag befann mig på Liseberg i Göteborg sommaren 1971 när en ung Elton ägde Stora Scenen. Och upplevelsen när Elton, efter ett till slut galet accelererande 70-tal, gjorde en typ av comeback 1979 när han uppträdde ensam (förutom percussionkillen Ray Cooper) på Stockholm Konserthus scen i över två timmar.
   Och även det för all del lite speciella minnet när vi 2013 köpte biljett till Elton Johns stora konsert i Hyde Park i London – som han sedan ställde in... Vi fick pengarna tillbaka men övriga artister uppträdde och gjorde dagen/kvällen till ett underbart minne med Nick Lowe, Ray Davies, Elvis Costello och Justin Currie på scen. Gratis!

/ Håkan

I min skivhylla: Paul McCartney and Wings (1973)

Postad: 2019-06-03 07:51
Kategori: I min skivhylla

PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

PAUL McCARTNEY HADE INGEN JUBLANDE start på sin solokarriär på skiva. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England (det var Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water” som hindrade det), var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (4 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”.

Albumtiteln och låten ”Band on the run” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till skivan föreställde också interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   Men som jag har sagt vid upprepade tillfällen tidigare så har försäljningssiffror och min 70-talslista ingenting med varandra att göra. ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusiken på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men aldrig har givits ut på skiva.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!
   Nästa singel, ”Junior’s farm”, gick också under gruppnamnet Paul McCartney & Wings men från ”Venus & mars”-albumet 1975 hette gruppen enbart Wings och inget annat.

/ Håkan

I min skivhylla: Elvis Costello (1986)

Postad: 2019-06-01 07:53
Kategori: I min skivhylla

THE COSTELLO SHOW: King of America (F-Beat, 1986)
LONDON-SONEN OCH LIVERPOOL-BON ELVIS COSTELLO, 31 år gammal, utropade sig i februari 1986 till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han delvis tillbaka sitt riktiga namn, Declan Patrick Aloysius MacManus, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show. Med tillägget ”featuring The Attractions and Confederates”.
   Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det ett amerikanskt gäng musiker under ledning av producenten T-Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
   Poprockaren Costello hade på vägen till 1986 provat på både soul (”Get happy”) och country (”Almost blue”) men här kändes det som att han gick in i en ny tidsålder. Mognare, vuxnare och med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och jag kände först då spontant att Elvis Costello var en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
   Det gick så långt att jag i min tur utropade Elvis Costello till Kungen av hela pop- och rockåret 1986 i december samma år.
   Med lite perspektiv så är ”King of America” även det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis Costello. Här började pop- och rockfantasterna tvivla. Visserligen fick de nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate” med Attractions-återförening och allt men Costello var tveklöst på väg mot vuxen musik med både jazz, klassisk musik och opera i sikte.
   För första gången spelade Costello in en skiva i USA och det kunde naturligtvis ha blivit farligt när magplask i landet fullt av kommersiella stylister. Men på den punkten stod mästerproducenten T-Bone emot alla sådana lockelser. Han höll soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna, också där långt ifrån amerikaniserade, betraktade Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
   Jag minns idag ”King of America” som en singer/songwriter-skiva. Costello, eller The little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff (som spelat med den ”riktige Elvis”), T-Bone Wolk, Mitchell Froom, Jim Keltner, James Burton (ännu en Presley-musiker) och den legendariske basisten Ray Brown.
   De stora numren på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood” fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom.
   Ett år innan ”King of America” kom ut turnerade Elvis Costello med T-Bone Burnett som förband. Där uppstod duon The Coward Brothers, som fick ge ut singeln ”People’s limousine”, och det mötet ledde till ”King of America”-samarbetet.
   På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar på Konserthuset i Stockholm med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
   Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt slutade med ”Stay”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2019 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.