Blogginlägg från juli, 2019

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers (1979)

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)

TOM PETTY KOM UNDER DE SENASTE DECENNIERNA att bli en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, valde att 1976 kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns ett band med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
   Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och har faktiskt genom åren skapat en otrolig dignitet med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
   Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
   Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckoträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
   Iovine var en uppskattad tekniker och hade jobbat med Harry Nilssons ”Pussy cats”, John Lennons ”Walls & bridges”, ”Born to run” och skivor med Southside Johnny och Meatloaf. 1978 tog han steget upp och blev producent, Patti Smiths album ”Easter” blev debutskivan och efter några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers blev ”Damn the torpedoes” nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. Det här var en fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
   ”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen. Under några år producerade han skivor med Dire Straits, The Motors, Graham Parker (”The up escalator”), Stevie Nicks, Bob Seger och U2:s ”Rattle and hum”.
   Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
   Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationell. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty och Heartbreakers det på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”. På den senare är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
   Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
   Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
   ”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
   Så sant, så sant.

/ Håkan

I min skivhylla: Mats Ronander (1985)

MATS RONANDER: Tokig (Polar, 1985)
I KONKURRENS MED "GOD BOK" (1982), ”50/50” (1984) och den engelska skivan ”Reality” (1987) tar jag mig friheten att välja ”Tokig” från 1985. Den skivan är på något paradoxalt sätt både bäst och sämst av den här uppräknade kvartetten. Samtidigt som den har 80-talets mest typiska och värsta sound, betongtunga syntar och ekodränkta svulstiga trummor, så har den förmodligen Mats Ronanders bästa koncentrerade samling av låtar, texter och melodier.
   Räcker inte den programförklaringen så kan jag dra den optimistiska och positiva historien runt inspelningen och Mats liv vid tillfället.
   19 mars 1985 gifte sig Mats med den danska sångerskan Sanne Salomonsen och skivinspelningarna som följde samma sommar och på hösten resulterade i denna platta är så kärleksfullt laddade att det inspirerade honom att skriva flera typiska kärlekslåtar. Ofta tillsammans med Ronander-bandets andre gitarrist Henrik Janson som kom in i Mats liv på skivan innan, ”50/50”.

Titeln på skivan är ”Tokig”. Som i förklaringen ”galen som i kärlek” som han sjunger i titellåten. Och det finns fler tydliga titlar som skvallrar om att det är en vuxet förälskad man som har skrivit dom. ”Kött och blod”, är en av de mest positivt sugande kärlekstexter jag har hört, och balladen ”För kärleks skull” är ytterligare bevis på Mats känsloläge det här året.
   Musikaliskt är det väldigt precist och beräknat, instrumentala solopartier växer inte fram ur spontana nycker utan finns noggrant inplanerade redan på skissbordet.
   I sin positiva iver vräker Mats ibland på med både flera skrikande gitarrer, slamriga trummor (ibland spelade av både Per Lindvall och Åke Sundqvist) och tjutande klaviaturer och då kan det bli lite för mycket av det goda.
   I de högljudda stunderna är det skönt att konstatera att Mats på sin fjärde soloplatta tar fram munspelet, ett vinande solo på ”Överallt”, en text av Rolf Börjlind, för första gången på en soloskiva och i en låt sjunger om sig själv som en bluesman från Örebro.
   Sedan har den danska dynamiten i form av Mats fru Sanne en stor del i det här soundet. Hon backar upp vid mikrofonen och har hjälpt till att skriva en låt, ”Ut ur mörkret”. En låt som också fanns med på Sannes eget just då aktuella album. I både en engelsk och dansk version.
   ”Kött och blod” blev Mats största hit på hela 80-talet och karisman hos honom under den här tiden i allmänhet och på den här skivan i synnerhet har aldrig, varken förr eller senare, varit större.
   Mats Ronanders förlag till låtarna på den här skivan hette Crazy Music...

/ Håkan

I min skivhylla: Tyla Gang (1977)

TYLA GANG: Yachtless (Beserkley, 1977)

DET GICK ÖVER TVÅ ÅR FRÅN DUCKS DELUXES definitiva splittring 1 juni 1975 innan Sean Tyla återigen gav ut musik i albumformatet, Tyla Gangs ”Yachtless”. Det var ingalunda händelsefattiga år ty skivinspelningar, mängder med spelningar och flera medlemsförändringar avlöste varandra. Samtidigt med Ducks-finalen på 100 Club i London splittrades två andra engelska grupper, The Winkies och The Neutrons, vars medlemmar skulle komma att figurera i framtida Tyla-konstellationer.
   Tyla blev först erbjuden av Dave Robinson, managern och kommande Stiff-chefen, att bli frontman i ett band med Martin Belmont och Brinsley Schwarz men han tackade nej. Det jobbet gick istället till en bensinstationsarbetare från östra London…
   Nästan omgående bildade Sean Tyla ett band med det tuffa namnet Tyla Gang. Ett band som då också innehöll Seans bror Gary Tyla, basisten Peter O’Sullivan och gitarristen Richard Treece. Gary har jag varken förr eller senare hört talas om, O’Sullivan har efter Tyla Gang-tiden spelat i elektroniska band men Treece hade en lång karriär bakom sig. Han träffade Sean Tyla redan 1971 i gruppen Help Yourself och spelade sedan tillsammans med flera Man-medlemmar i gruppen The Neutrons innan han hamnade i Tyla Gang.
   Treeces mest uppmärksammade insats i Tyla Gang var hans blixtrande solo på låten ”Texas Chainsaw Massacre Boogie” från inspelningar som planerades att ges ut på ett album under namnet ”The dance of the Botswana beach rats” på skivbolaget Chrysalis. Skivan spelades in i Rockfield-studion med Pat Moran som producent men gavs aldrig ut i sin helhet.
   Däremot gavs ”Texas…” ut tillsammans med ”Styrofoam” på en tidig Stiff-singel (Stiff BUY 4) medan en annan låt, ”Mad muchachos”, kom ut på gratis-ep:n ”Sean’s demos” som bifogades de första exemplaren av ”Yachtless”.
   I januari 1977 var O’Sullivan fortfarande med i gruppen, den kanadensiske gitarristen Bruce Irvine var ny och trummisen hette Michael Desmarais. De gick in i studion med Help Yourself-kompisen Deke Leonard som producent med ett album på Stiff som mål men även det projektet sprack som helhet. Fyra låtar hann de spela in av vilka tre, ”New York sun”, ”Lost angels” och ”Hurricane”, finns med på ”Yachtless”-albumet. Den fjärde låten, ”The young lords”, hamnade på Stiffs samlingsskiva ”Bunch of Stiffs”. Fast den låten finns med på ”Yachtless” i en senare inspelad version.
   Tyla Gang kom senare att spika sättningen med nye basisten Brian Turrington som tillsammans med Desmarais hade spelat i pubrockgruppen The Winkies. Och ”Yachtless”-inspelningarna slutfördes i en studio i Kent, Escape Studios, delvis med hjälp av producenten John Burns. En rutinerad tekniker, åt bland annat Jethro Tull, Trapeze och Ronnie Lane, som också producerat skivor med Genesis och Keef Hartley.
   Mina sympatier för”Yachtless” har faktiskt skiftat under åren. Det var naturligtvis på topp på den sena hösten 1977 när skivan var ny och skinande blank. När den officiellt släpptes i England hade skivbolaget Beserkley ingen distribution i Sverige. På senhösten 1977 fick svenska Sonet det kontraktet men först inkluderade det bara de amerikanska artisterna och engelska Tyla Gang stod följaktligen utanför.
   Jag hade köpt skivan på import i Stockholm och jag jagade de lokala skivhandlarna i Örebro för att få besked om skivan skulle finnas tillgänglig. Flera negativa kommentarer men en affär, LP-skivan på Nygatan, hade bra kontakt med en importaffär i Stockholm och kunde därmed ordna ett antal exemplar till rockhungriga örebroares glädje. Senare kom även Sonet att officiellt distribuera Tyla Gangs uppmärksammade album.
   Under rubriken ”Raffinerad rockmusik” skrev jag i Nerikes Allehanda 3 januari 1978 en högst positiv recension av ”Yachtless”. Jag skrev att premiärchocken vid första lyssningen var förödande:
   ”Tyla Gang har samma bett och övertygande säkerhet som en gång Stones behärskade. Musiken lever och det bubblar och kokar i varje liten ton. Det här är ett gäng som spelar samma glada, oförargliga, raffinerade och härligt gränslösa (försök slå den kombinationen!) rocmmusik.
   Sean Tyla har fortsatt att skriva slagfärdiga men kraftfulla sånger med stort gitarrutrymme utan att svälla ut i några orgier. Tylas röst är ohämmat svag men ger sig på låtarna på samma sätt som han slogs med grannpojken vid unga år. Hänsynslöst och vildsint. En rockplattssom träffar hjärtat.”
   Sedan levde den här skivan högt på mina första upplevelser. Men det där med Rolling Stones-referenserna gjorde ju också soundet med tiden lite bedagat. Och jag minns hur jag blev lite besviken när skivan till slut återutgavs på cd 2003 (Mystic) när jag i viss mån saknade det bett och den aggressivitet jag kom ihåg från 1977. Jag minns att jag spelade skivor på en popklubb (En Bra Klubb) för ungdomar och min plan var att skölja över dessa unga människor med levande härlig rockmusik. Men det jag då hörde kunde säkert i orutinerade öron missförstås som traditionell Status Quo-rock så jag skippade den idén.
   Nu har jag däremot arbetat upp ett förnyat förtroende för denna mindre klassiker. Gitarrerna är ju sagolika, Bruce Irvines slide fyller verkligen ut soundet, och låtar som ”Hurricane”, ”Dust on the needle” och ”On the street”, en omtumlande start på skivan, är ju stora monumentala kompositioner. Sedan fortsätter Tyla sin tradition att hämta inspiration från USA. Det som började i Ducks Deluxe med ”West Texas trucking board” och ”Rio Grande” fortsätter här med ”New York sun”.
   En fantastisk skiva, ett fantastiskt minne och en oförglömlig klassiker.

/ Håkan

I min skivhylla: The Pogues (1985)

THE POGUES: Rum sodomy & the lash (Stiff, 1985)
POGUES, DET ENGELSK/IRLÄNDSKA FOLKROCKBANDET, höll på att bli ett typiskt singelband. Hitsen började hopa sig i mitten på 80-talet. Efter ”London girls” (på den egna etiketten Pogue Magone (gaeliska och betyder kiss my ass på engelska) och uppföljarna ”A pair of brown eyes” och ”Sally MacLennane” (som båda finns med på det här albumet) så höll Shane MacGowan & Co på att etablera sig på fullt allvar.
   Här har jag berättat om just den här tiden för Pogues.
   I augusti 1985 var det dags för gruppen att släppa ett riktigt genomarbetat album, ”Rum sodomy & the lash”. Året innan hade de albumdebuterar med ”Red roses for me”, en något blek skiva, men nu var det dags att göra en helgjuten skiva. Anledningen till lyftet och allvaret i satsningarna hette Elvis Costello, mitt uppe i sin egen solokarriär, som kom att producera nya skivan.
   Han tog fram det bästa i Pogues och förädlade soundet och Shane MacGowans låtar växte till sig avsevärt i Costellos händer. Som artist stod Elvis på en kreativ hög nivå vid tillfället men som producent var han inte lika känd. Han har senare förklarat varför han tog jobbet som Pogues-producent:
   - I saw my task was to capture them in their dilapidated glory before some more professional producers fucked them, uttryckte han sig.
   Dessutom var han förtjust I bandits kvinnliga basist Cait O’Riordan som när skivan hade släppts lämnade bandet hösten 1985 för att förvandlas till fru Elvis Costello och helt försvinna från det offentliga livet.
   Titeln till Pogues-skivan är ett citat från Winston Churchill. "Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash", sade han. Och omslaget är baserat på målningen The Raft of the Medusa, en målning av Théodore Géricault, där bandits medlemmar har ersatt originalets ansikten.
   Här stod sångaren Shane MacGowan på topp som låtskrivare. Majoriteten av alla bra låtar kom från hans penna och förutom de redan nämnda singellåtarna finns här också de ypperliga låtarna ”The sickbed of Cuchulainn”, ”The old main drag” och ”Billy’s bones”.
   Vi ska i sammanhanget inte heller glömma coverlåtarna ”Navigator” (skriven av en kompis till bandet Phil Gaston), Ewan MacColls ”Dirty old town” och den traditionellt klassiska ”The band played waltzing Mathilda”. På den och på flera låtar sjöng MacGowan fantastiskt bra.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Edmunds (1978)

DAVE EDMUNDS: Tracks on wax 4 (Swan Song, 1978)

ÖVER 30 ÅR EFTER DEN HÄR SKIVANS RELEASE lärde jag mig att den faktiskt heter ”Tracks on wax 4”, med just en fyra på slutet. Jag hade alltid enbart kallat den ”Tracks on wax”, och i folkmun har den väl också hetat så genom åren, och faktum är att även på den recension, från Melody Maker, som jag hittar i skivkonvolutet saknar titeln en fyra. När jag sedan letar upp min egen recension från september 1978, när skivan släpptes, har även jag missat 4:an i titeln. Visuellt gömmer sig den stora och lilla fyran långt ner på skivomslaget. Men idag när rockhistorien ska återberättas korrekt är titeln på Dave Edmunds fjärde album ”Tracks on wax 4” och inget annat.
   Bandet Rockpile, med Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams, hade bildats under 1976 och turnerade flitigt men kunde av kontraktsproblem inte ge ut skivor under det namnet förrän 1980. Men på den här skivan gör Rockpile sin kollektiva premiär utan att gruppnamnet nämns förutom i ”Produced by Dave Edmunds for Rockpile Productions” på omslaget, precis likadant som på "Get it" året före.
   Den sättningen skulle sedan figurera på flera skivor med Nick Lowe, Dave Edmunds och Carlene Carter under de här åren. De få extramusikerna Gerry Hogan, pedalsteel, och Pete Kelly, piano, på ”Tracks on wax 4” hade marginell betydelse för soundet.
   Recensionen i Melody Maker inleds med den övertygande beskrivningen ”This is an album that burns from beginning to end, eclipsing even the raging rock ’n’ rollof Edmunds last album, ”Get it”. It’s an album that has the fabled Rockpile cornered on plastic for the first time. An album that starts on a high and gets higher by the second. What more do you want from life?”.
   Själv var jag inte mindre positiv. Under rubriken ”Rock, rock, Rockpile” skrev jag bland annat: “Edmunds befinner sig just nu i sin tveklöst mest kreativa period. Förut gjorde han det mesta själv på sina skivor men nu har han en grupp som förstår att kompa honom, Rockpile. Han har minskat de rena plagieringarna och istället försöker han skriva låtar som om de gjordes på Presleys, Hollys eller Cochrans tid. Han har lyckats”.
   ”Dave Edmunds är entusiasm till skillnad från en massa halvfigurer som Sha Na Na och Darts som enbart förstör det goda musikaliska arvet 50-talet än i dag representerar. Edmunds har en häpnadsväckande friskhet” .
   Edmunds har skrivit eller delvis skrivit fyra låtar på den här skivan och det är rekord för alla soloskivor från Edmunds. Om man inte räknar med ”Information”, som också hade fyra Edmunds-kompositioner, men det gör man väl inte... Producenten Jeff Lynne hade just då en inte helt nyttig påverkan på Edmunds sound 1984.
   ”Tracks on wax 4” har som sagt en fin blandning av egna originallåtar, andra originallåtar och sedan både kända och mindre kända covers. Låtarna på skivan som har fått mest uppmärksamhet är skrivna av Rockpile-kollegorna Nick Lowe och Billy Bremner. Under namnet Billy Murray har Bremner skrivit ”Trouble boys” och “Not a woman, not a child” (tillsammans med Ray Peters) och den förstnämnda är ju en kanonstart på hela skivan. Edmunds har fångat Bremners attackerande röst.
   Låten blev också en hörnsten på Rockpile-konserterna (med Bremner vid mikrofonen) där den exempelvis 1979 inledde konserten och blev sedan, 19 år senare, titellåt på Refreshments andra album när Bremner precis hade blivit medlem i gruppen. Fast då var låtskrivarnamnet hans riktiga. ”Not a woman…” är för övrigt en härlig 50-talspastisch. Ren och fin rock’n’roll med gitarrsolo och allt.
   På skivomslaget står det att Billy Bremner medverkar med tillstånd av State Records, skivbolaget som Bremner vid tillfället hade kontrakt med. I februari 1978 släppte han solosingeln, återigen under alter ego-namnet Billy Murray, ”Heart and the stone”/”I don’t want to be hero” just på den etiketten
   Bland låtarna som Edmunds är delaktig i som låtskrivare i finns det flera pärlor. ”Deborah” är väl ytterligare en pastisch, den här gången mixar Lowe och Edmunds ihop Buddy Holly med klassisk pop. Och Edmunds förkärlek för countrytoner märks i två andra av hans låtar, ”Never been in love” och ”What looks best on you” (där skuggan av Everly Brothers hänger tungt över låt och sound).
   Låten Edmunds har skrivit med Will Birch, ”A1 on the jukebox”, har både en fantastisk titel och text och är också lite countryinfluerad. Med det klassiska temat om låten som ligger först på jukeboxen: “But if you could stand in my shoes you wouldn't feel so smart/'Cause I'm A-1 on the jukebox, nowhere on the charts” .
   Nick Lowes låt “Television” är faktiskt några år gammal då den förekom redan 1975 på Kursaal Flyers andra album ”The great artiste”. Men passar ändå in i mönstret med sitt popstuk, piano och starka körer.
   Sista låten på förstasidan, ”Readers wives”, är kanske den största representanten för det berömda Rockpile-soundet. Trumintrot, det effektiva drivet i kompet och en vilt skrikande Edmunds vid mikrofonen. Chuck Berrys ”It’s my own business” är också den vild a la Little Richard.
   Skivan avslutas på absolut toppnivå med ännu en version av “Heart of the city”, Nick Lowe-låten som var med och lanserade skivbolaget Stiff i augusti 1976 i en kort och kärnfull version under två minuter lång. Nu två år senare är det Dave Edmunds som sjunger i en något längre tolkning, över tre minuter. En underbar final på en underbar platta.

/ Håkan

Minnet av juli 1969

ÅTERIGEN HAR JAG FÅTT MÖJLIGHET att musikaliskt tänka mig 50 år tillbaka i tiden. I Nerikes Allehanda-serien om minnet av en femtio år gammal månad, via massor av tidningsklipp, bidrar jag (tillsammans med Ruben Hansson och Hans Gustafsson) med fem aktuella låtar från juli 1969 i dagens tidning.
   Mina tips från den månaden blev med The Rolling Stones, Plastic Ono Band, Cornelis Vreeswijk, Zager & Evans och The Beatles.



/ Håkan

Hög stämning i Stadsträdgården

PONTUS & AMERIKANERNA
Stadsträdgården, Örebro 20 juli 2019
Konsertlängd: ca 20:00-ca 21:30
Min plats: Stående snett till höger om scenen.

DET VAR INTE SÅ MYCKET SOM TALADE för att jag skulle uppleva 90-talsgruppen Pontus & Amerikanerna tillfälliga comeback live på lördagskvällen. Förutom någon hit (”Min bror och jag”) hade jag ganska effektivt förträngt deras musik och konserten i Örebro var på förhand ganska ointressant för min del. Men tillfälligheter gjorde att jag ändå letade mig till Stadsträdgårdens trivsamma utomhusscen och fick till slut en ganska trevlig afton i den underbara sommarkvällen.
   Minnet av Pontus & Amerikanernas musik var som sagt ganska urholkat och det var få låtar som under konserten väckte någon typ av deja vu. Majoriteten av bandets repertoar var naturligtvis det gamla materialet som faktiskt hade överlevt de här cirka 25 åren oväntat bra. Slagkraftig pop som soundmässigt egentligen bara saknade en Rickenbacker-gitarr för att bli stilrent klassisk.
   ”Min bror och jag” hade bandet placerat bland extralåtarna och fick där ett fantastiskt mottagande av den så dags pigga publiken. Från samma album, ”Via satellit” (1990), framfördes ytterligare några låtar som lät lite bekant, exempelvis ”Elvis och astronauter” och ”Varför reser alla vackra flickor utomlands?”.
   I övrigt var låtarna i många fall hämtade från ett album som hette ”Kasino” (1998) som definitivt hade lämnat mitt minne. Men här upptäckte jag flera fortfarande gångbara poplåtar och den fantastiskt catchy ”Innan sommaren tar slut” borde ju med lite tur kunna tävla om epitetet typisk sommarhit vilket år som helst.
   I det tidiga 90-talet var Pontus & Amerikanerna en trio av vilka frontmannen Pontus Holmgren och basisten Peter Bergkrantz (då Nilson) fortfarande leder gruppen. Jag fick aldrig möjlighet att uppleva gruppen live på den tiden men i oktober 1990 åkte de tre gruppmedlemmarna på promotionturné. När de nådde Örebro fick jag en ganska kaotisk intervju med tre pigga killar som oavbrutet pratade i munnen på varandra. Den intervjun kommer jag återpublicera här på Håkans Pop framåt våren i kategorin ”Intervjuer 74-94”.

/ Håkan

I min skivhylla: Jakob Hellman (1989)

JAKOB HELLMAN: …och stora havet (EMI, 1989)
DET GÅR NÄSTAN INTE ATT LEVA UPP till ryktet, myten och härligheten. Jakob Hellmans öde sitter inte perfekt i den svenska pophistorien. Jag har tidigare berättat om mina minnen och erfarenheter från hans korta karriär i rampljuset 1989 och 1990.
   Efter de framgångarna, främst singlarna ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt” men också hela debutalbumet ”…och stora havet”, så kom Jakob ohjälpligt in i en kreativ torka där förhoppningar och förväntningar blev fallgropar i både hans karriär och hans liv.
   Därför borde han ha fastnat i kategorin ”one hit wonder” men hans sporadiska uppdykningar, ännu färre sällsynta konserter och högst tillfälliga gästinhopp har ändå gjort att namnet aldrig glömts bort eller förpassats till minnenas allé.
   Och den främsta stötestenen i hans liv var nog när Sveriges samlade kritikerkår i mitten på 90-talet röstade fram just det här albumet till Sveriges genom tiderna bästa album. Det är svårt att leva upp till den titeln.
   ”…och stora havet” släpptes 13 februari 1989 och har sålt i 160 000 ex. Jakobs debutskiva är onekligen en förvånansvärt bra skiva men Danne Sundquists produktion lider något av 80-talssjukdomen med ekodränkta trummor och syntar i var och varannan låt.
   Skivan håller än idag. Inhandlade den remastrade och förlängda varianten för bara några år sedan, till ett oförskämt lågt pris dessutom, och fann skivan överraskande fräsch och stark.
   Utökad med singelspår, bidrag till hyllningsskivor och den i sanningens namn alldeles sagolika duetten ”Tusen dagar härifrån” från en Perssons Pack-skiva, har vässat den redan starka debutskivan ytterligare.
   Främst är det materialet, Jakobs egna låtar, som gör albumet så tidlöst starkt. ”Tårarna” med sina överdimensionerat alldeles för många textrader i versen innan refrängen blommar ut. I ”Du är allt jag vill ha” stockar sig Jakobs kärleksövertygelse medan Werner Modiggårds trummor driver låten framåt och Eddie Sjöberg spelar ett snyggt gitarrsolo.
   Sedan kommer ”Vara vänner” med kontrabas, klarinett, tuba och trombon och placerar Jakob i svensk tidlös vispop. Skivan fortsätter på samma kvalitativt höga nivå och låtar som vemodigt poppiga ”Vackert väder”, det avslutande boogie-woogie-pianot i ”Vintern dör”, Rockpile-rockiga "Visa mej" och de redan nämnda singellåtarna gör albumet lika imponerande att lyssna på idag, som igår eller 1989.

/ Håkan

I min skivhylla: Pugh (1972)

PUGH: Hollywood (Metronome, 1972)

NÄR PUGH ROGEFELDTS TREDJE SKIVA, ”HOLLYWOOD", släpptes i februari 1972 utnämnde jag albumet till Pughs bästa. Recensionen som publicerades 8 februari i Nerikes Allehanda hade också rubriken ”Pughs bästa”. I det långa perspektivet, herregud det är ju över 47 år sedan, känns det kanske löjligt att redan efter bara tre skivor utse karriärens bästa. Men i det då mycket korta perspektivet (som i och för sig kändes långt just då) var det en mycket naturlig åsikt.
   ”Hollywood” visade på en ny spännande utveckling i en karriär som redan hade satt oförglömliga spår i svensk musikhistoria. Efter revolutionen ”Ja dä ä dä” (1969) när en svensk popartist sjöng på svenska för första gången och uppföljaren ”Pughish” där Pugh delvis sjöng på ett nytt påhittat språk kom ”Hollywood” som en frisk fläkt med både lysande rockmusik, intelligenta texter, oförglömliga låtar, musikalisk idérikedom, underbar inspelningsteknik och ett spännande gäng musiker.
   Jag är glad att jag än idag kan gradera ”Hollywood” som Pugh Rogefeldts bästa album. Med ett stort antal fler skivor bakom sig under många decennier står sig veckans aktuella skiva i en särklass.
   Pughs två första var ju musikaliskt minimalistiska med enbart två musiker i kompet, Jojje Wadenius på bas och gitarr och Janne Karlsson (som ännu inte stavade sitt efternamn med C) på trummor, och till ”Hollywood-inspelningen, som genomfördes i Metronomes studio mellan maj och november 1971, samlades en brokig, intressant och spännande samling musiker från både Sverige, Norge och USA.
   Skivan har inget homogent sound eller genomgående tema och det finns ingen röd tråd hos människorna som varit med och skapat ”Hollywood” tillsammans med Pugh. Här finns den framstående amerikanske jazztrummisen Stu Martin, som spelat med Quincy Jones, Herbie Hancock och Gary Burton, den norske pianisten Johnny Mowinckel, som tidigare spelat med Atlantic Ocean tillsammans med Björn J:son Lindh och en annan ”Hollywood”-musiker, trummisen Janne Bandel.
   Även bland gitarristerna var det en märklig mix. Amerikanen John Uribe hade spelat med så pass skiftande namn som Barbra Streisand, B B King och Harry Nilsson innan han tillfälligt hamnade i Sverige. Kebnekaise-medlemmen Kenny Håkansson och Natures Lasse Wellander (som även stod för ”glädjespridning” enligt texthäftet) skulle ju senare bli några av Sveriges mest kända gitarrister. Lägg där till jazzbasisten Palle Danielsson, gamle popidolen och basisten Göran Lagerberg (som även han skulle hamna i Kebnekaise), trummisen Ola Brunkert och Marion Noel på tvärflöjt och skivan har en uppställning som fram till 1971 saknade motsvarighet i Sverige.
   Plus de båda sångarna Kisa Magnusson, kallad ”Sveriges Janis Joplin”, och vissångaren Bernt Staf som också hjälpt till med några texter på skivan.

Märkligt nog fick inte ”Hollywood” plats i förra årets bok ”Tusen svenska klassiker”. Där fick den stå tillbaka för fyra andra Pugh-album från samma tidsepok men i boken om skivbolaget Metronome skriver Håkan Lahger:
   ”Skivan är full av upptåg och experiment, den blickar både bakåt och framåt. Om han var unik och sensationell 1969 var han allt detta även på ’Hollywood’, skillnaden var att 1971 lyckades han fokusera på ett helt album. ’Hollywood’ knyter ihop leklynnet och lättsinnet med den formfulländade och mer tungt svängande elektriska rockmusik som skulle komma på skivorna därefter.”
   ”Hollywood” är en gedigen helhet i all sin spretiga skepnad. Från omslaget, som lite vågat inte nämner Pugh vid namn, och det handskrivna texthäftet med låtarna i helt fel ordning via poesiläsning och Brecht-tolkningar till alldeles lysande rockmusik.
   Inledningen på skivan är verkligen fantastisk. ”Jag är en liten pojk”, där Bernt Staf bidragit med text till en vers, munspelslåten och numera klassikern ”Jag har en guldgruva” och ”Till gröna ängar” med sitt visslande intro, en fin elgitarr av John Uribe och blott två korta verser med text.
   Traditionell men svängig bluesrock i ”Visan om Bo” med gitarrduell mellan Håkansson och Uribe innan nästa höjdpunkt kommer: ”Nationalsång”, en episk Pugh-låt som på något sätt förvarnar om de bästa låtarna som skulle komma på ”Ett steg till” några år senare. På skivan finns också några mer anspråkslösa trubadurlåtar, ”Jag är himmel” och ”Sanningen”, i akustiska arrangemang.
   Titellåten är en personlig tolkning av Bertholt Brecht med endast mungiga som instrument och en recitation av Anders Alebys översättning. Pugh tolkade Brecht redan på sitt debutalbum, ”Surabaya Johnny” som Aleby också hade översatt och den har sedan blivit en svensk popklassiker. Inte minst tack vare Imperiets version från 1985.
   Den andra Brecht-texten på ”Hollywood” är översatt av Per-Erik Wahlund. Den sjungs unisont av Pugh och Kisa Magnusson, en tung rocklåt fast den huvudsakligen är akustisk.
   På ”Hollywood” fortsätter Pugh utvecklingen med sitt lekfulla språk, blandar stundtals engelska med svenska och skapar effektivt en personlig klang när han hoppar mellan de båda språken i både ”Home, home” och ”Jag har en guldgruva”. Pugh tangerar även den naiva touchen på skivan, exempelvis i ”En stilla havsvals” som han har skrivit tillsammans med Bernt Staf som även sjunger unisont med Pugh i den tydligt Staf-influerade låten.
   Efter ”Hollywood”-releasen började Pugh turnera med Nature som kompband. Vilket också ledde till att Pugh producerade Natures första album och tillsammans gav de ut två unika singlar under 1972, ”En gång tog jag tåget bort” och ”Slavsång”.

/ Håkan

I min skivhylla: Eldkvarn (1987)

ELDKVARN: Himmelska dagar (Hi Fidelity/EMI, 1987)
DET HÄR VAR ELDKVARNS BÄSTA STUND under 80-talet, det minst sagt turbulenta decenniet i gruppens långa historia. Efter allt kaos under 1984, som höll på att ta död på gruppen, så hade de klättrat tillbaka till fast mark och en alltmer framgångsrik karriär.
   ”Himmelska dagar” var ursprungligen en dubbel-vinyl-platta och var 1987 års första bästa skiva. Den släpptes 29 januari.
   13 januari samma år sitter Plura Jonsson och skriver den mycket underhållande pressreleasen som bifogas skivorna när de skickas ut till recensenter:
   ”Snön föll och snön faller. Varför är klockan alltid tre på natten när man skriver pressreleaser. Allt är lugnt och still här i mitt kök som ljudlöst svävar genom tiden likt en Apollokapsel. Här vid fönstret dricker jag en flaska Jacobs Creek, full av längtan, äventyr och drömmar. I natt går jag åter i de glömda stegen. Från fönster till fönster. Tennsoldaterna står fortfarande i månljus på bordet. Elefanterna går förbi nere på gatan och bioaffischerna sitter kvar utanför Rialto. Vid järnvägsbron väntar Alice ännu på dig. Och under gatlyktan hänger dom otrogna. Zigenar-Jacko och dom vassa tungorna. Du minns tågen som gick och du ser tågen som går och för alltid skall du sitta på ett av dem.”
   Plura beskriver lite känslan som strålar ut på omslagsbilden på baksidan. En gammal bild från Norrköping när cirkusen kommer till stan. Där elefanterna vallas genom stadsmiljön och det kan vara 50-tal och bröderna Jonsson var smågrabbar.

”Himmelska dagar” var en mäktig samling låtar, 15 stycken, och det var åtskilliga så kallade Eldkvarn-klassiker som skulle leva länge, mycket länge i den här gruppens liverepertoar. På den idag släppta liveskivan ”Svart blogg” återfinns både ”Ta min hand” och ”Alice” från den här skivan.
   I augusti 1986 skrev Plura de här sångerna, förutom två låtar som skrevs av broder Carla, på en Hasselö i Gryts skärgård utanför Västervik. 20 oktober inleddes inspelningarna i EMI:s studio i Skärmarbrink och det stod snart klart att materialet inte skulle rymmas på en enkelskiva. Plura berättar senare:
   ”Det började som vilken inspelning som helst men växte snart till det största projekt vi dittills varit inblandade i, med många gästmusiker, många och långa låtar, forskande i cirkusarkiv med mera. Det är en skiva som var mycket rolig att göra och jag tackar alla som var inblandade i den. Vårt tacktal när vi året därpå fick en Grammis för plattan var väl inte i Nobelprisklass.”
   Förutom ovan nämnda låtar innehöll skivan mästerliga Plura-låtar som ”Söders kors”, ”Älskaren från det öde landet”, ”Bröllop i Bolivia”, ”Tennsoldater” och ”Vill inte förlora igen”. Och vi ska verkligen inte glömma bort Carlas två bidrag, ”Kungsholmskopplet” och ”Blond bomb”.
   27 januari, alltså två dagar innan skivan släpptes skrev jag i Nerikes Allehanda bland annat: ”De fyra skivsidorna håller en både jämn och hög klass. Med en variation, utan moment av spekulativ utfyllnad eller tristess som aldrig accepterar känslan av att Plura Jonsson och hans kamrater gapar över för mycket. Han har mycket att säga, bandet har en anorm spelglädje och de fantasieggande gästartisterna ger varje låt dess speciella utsmyckning”.
   Det var sant, så sant. Då som nu.

/ Håkan

Rekordlång konsert - många höjdpunkter

Göran Samuelsson ensam på scen? Knappast. Gästartister och musiker var på väg.


Göran med delar av sitt kompband: Dan Magnusson, Nikke Ström och Bengan Blomgren


Artisterna samlade på scen: Christina Kjellsson, Göran Samuelsson, Jenny Silver och Anders Lundin.

Alla bilder: Carina ÖsterlingJojkande Ola Stimnnerbom med sin dotter Ida.

PACKMOPEDSTURNÉN 19
GÖRAN SAMUELSSON/JENNY SILVER/ANDERS LUNDIN/CHRISTINA KJELLSSON
OLA STINNERBOM
Gamla Landsvägen 21, V:a Ämtervik, 13 juli 2019
Konsertlängd: 19:25-19:42 (17 min, OS), 19:43-20:52 och 21:26-22:54 (69+88=157 min, PMT)
Min plats: 10 m till vänster från scenen + ca 17 m rakt från scenen.

EFTER ÅTTA KVÄLLAR MED PUBLIKMÄSSIGT varierande resultat via små värmländska orter som Segmon, Sillerud och Lakene och ”metropoler” som Åmäl. Karlstad, och Filipstad nådde årets upplaga av Packmopedsturnén traditionsenligt sin slutstation i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård på lördagskvällen. Nåja, det var andra året som turnéns final utspelade sig på absolut hemmaplan. Det började vädermässigt i moll men slutade i sedvanlig succé efter en rekordlång konsert med många höjdpunkter.
   Lagom till konsertstart var det ”svarta moln över hela helvete”, som Göran Samuelsson en gång skaldade, vid Frykens västra strand och det intensiva regnet förvandlades snabbt till ett skyfall som flyttade fram konserten drygt 20 minuter. Men när vi nästan kunde höra Görans textrader ”det har börjat sluta regna” i våra inre sinnen blev det dags för konsertstarten som defintivt inte var traditionell. Då steg den lokale Ola Stinnerbom upp på scenen och jojkade till ett hårt taktfast technokomp som fick oss att spärra upp både öron och ögon. En överraskning utöver det vanliga som fick den mogna publiken i solstolarna att vakna till på allvar.
   Efter den överraskande och helt omvälvande starten stod Göran där på scen med sina musiker och inledde med ”Mandelblom och sjödoft” och senare i låten fick han sällskap av Jenny Silver. Med ens kom känslan av sammanhållning, social gemenskap och ett förbaskat genialt samarbete och sköljde över oss som inte redan var våta efter det häftiga regnet.
   Efter tio år av trogen gäst på Packmopedsturnén har jag verkligen förstått idén och fattat ambitionen att det är viktigt att fungera socialt när alla soloartister rullar runt i Värmland på sina mopeder för att sedan ställa sig på scen tillsammans. En för alla, alla för en i sitt alldeles underbara sken med Göran Samuelsson som den sammanhållande länken men han tar inte den självklara plats i centrum på scen som han är värd både som människa, artist och låtskrivare.
   Det har grymtats efter vägen på årets turné att det saknats kändisar och att publiken på vissa håll har stannat kvar på sina balkonger och tjuvlyssnat istället för att stödja detta unikt fantastiska projekt. Men det är ju inte så kallade kändisar som gör den levande musiken levande. Det har kanske funnits turnéupplagor med större kändispotential än i år men det var ju soloartister med en i högsta grad brokig bakgrund som skapade kvällens magiska ögonblick. På lördagskvällen fick vi den sanningen ännu en gång bekräftad.
   Göran hade i år bjudit in Jenny Silver, dansbandssångerskan som med åren förvandlats till rocktjej, Anders Lundin, tv-profilen med en blygsam artistkarriär i bakfickan och Christina Kjellsson som trots sina sju album bakom sig ändå är i stort sett okänd för de allra flesta och var det till för några veckor sedan även för mig. På pappret kanske inte den uppenbart stjärnglittrande samlingen men på scen bjöd de rikligt på sig själva och hjälpte varandra till många musikaliska höjder.
   Till hjälp hade Packmopedsartisterna i sedvanlig ordning ett eminent kompband som gav varje låt och varje framträdande vid mikrofonen ett musikaliskt helhjärtat stöd. Från den alldeles vidunderlige gitarristen Bengan Blomgren via Nikke Ströms bas, Dan Magnussons trummor och Bengt Bygrens klaviaturer strömmade helt fantastiska arrangemang som förstärkte varje artists framförande. Och för kvällen fick bandet och artisterna tillfällig hjälp av fiolspelaren Magnus Stinnerbom som gav en stor del av konsertkvällen en både magisk och exklusiv inramning.

I SEDVANLIG ORDNING INLEDDE OCH avslutade Göran Samuelsson den långa konsertkvällen men däremellan rådde demokratisk ordning när artisterma avlöste varandra.
   Den eldfängt rödhåriga Jenny Silver var först upp på scen av gästartisterna och visade sig vara den mest traditionella Packmopedsturnéartisten av dem alla ty redan 2003 hade Totta Näslund tipsat Göran om Jenny. Hon fanns med på ”Duetterna” (2001) där Totta delade mikrofon med ett antal kvinnor. Och nu 16 år senare fick hon möjlighet att ta sig runt Värmland på en moped och större delen av hennes framträdande kändes som en hyllning till just Totta.
   Jenny sjöng flera Totta-relaterade låtar, ”Bortom månen och mars”, ”Du är för bra för mig”, John Prines ”Angel from Montgomery” på svenska och ”Ride Jonny, ride”. Ibland lite rockigare och ibland lite känsligare men hela tiden med pondus och en kraftfull röst. Annars är hon ju en artist som till synes slarvat bort sin lovande solokarriär genom att jobba som lokförare.
   Anders Lundin (ovan vänster) har inte så mycket att bevisa som känd profil men hans artistambitioner har väl kommit i kläm hos denne tusenkonstnär. Tio år sedan han producerade ett album så hans repertoar vid mikrofonen var vad jag förstår mer aktuellt material där texterna hade små finurliga poetiska poänger vars melodiska styrka fick kraft av bandet bakom. Den helt nya ”Bara du och jag” lät som en hit här. Jag misstänker att Anders fick en och annan kick och inspiration av uppbackningen att ta upp sin insomnade artistkarriär igen.
   Christina Kjellsson (vänster) var nog den artist på paketturnén som kanske överraskade mest hos publiken och mig. En sångerska med stort socialt patos som gärna förklarade sina åsikter mellan låtarna, inte utan humor, och sedan tillsammans med bandet gav hon sina låtar och melodier en behaglig och självklar stuns. ”Du är ingenting för oss” var ett starkt ställningstagande.
   Magnus Stinnerbom kom alltså in på scen med sin fiol och vässade många arrangemang till något helt personligt och hans spontana närvaro ökade nog på koncentrationen hos övriga bandet. Jag tyckte mig höra hur Bengan Blomgrens gitarr tog steget fram i många låtar och tog upp kampen med Magnus fiol.
   Som ensam musiker på scen förädlade Magnus soundet när de fyra artisterna på scen tillsammans (se bild nedan) gjorde ”Men bara om min älskade väntar”, bland extralåtarna, till kvällens mest lågmälda höjdpunkt. Ren och skär magi.
   Sedan avslutades kvällen i vanlig ordning med en något mer taktfast, högljudd och allsångsmässig version av ”Dom som byggde landet”.



/ Håkan

I min skivhylla: Cat Stevens (1970)

CAT STEVENS: Mona Bone Jakon (Island, 1970)

STORA FÖRVANDLINGAAR OCH ATT BYTA SKEPNAD är en vanligt förekommande trend i artistbranschen. Ofta är anledningen kommersiell och nystarten, ibland en comeback, ska då sparka liv i en somnande karriär. Men ibland, som i Cat Stevens fall, kan det vara sjukdom som håller en artist borta från scenen. ”Mona Bone Jakon” var hans stora comeback.
   Som popsångare och låtskrivare var Cat Stevens extremt framgångsrik i mitten på 60-talet. Under 1966 och 1967 fick han hits med låtar som ”I love my dog”, ”Matthew & Son” och ”I’m gonna get me e gun”. Han skrev också Tremeloes första hit ”Here comes my baby” och den engelska såmgerskan P P Arnold gav ut den första hitversionen av hans ”The first cut is the deepest” innan Cat själv spelade in den. Låten har ju senare blivit en evergreenklassiker sedan bland annat Rod Stewart tog upp låten på 70-talet.
   Trots framgångarna var Stevens egen karriär 1967 lite i svajning och han själv var missnöjd med sina skivor. Skyllde på producenten Mike Hurst, som enligt Cat bara var intresserad av hits och tunga produktioner, medan han själv ville göra mer avskalade skivor.
   Cat gjorde paus i sitt artistliv och 1969 drabbades han av sjukdomen tuberkulos och på följande sjukhusvistelser började han tänka över sitt liv och sin karriär. Började meditera och skriva helt andra låtar än han hade gjort tidigare. Låtar som sedan skulle leda till Cat Stevens stora comeback, nu som en personlig singer/songwriter (en genre som vid den här tidpunkten inte var uppfunnen) utan koppling till alla hans tidigare hits.
   ”Mona bone jakon”, som comebackalbumet kom att heta, släpptes i juli 1970 och månaden innan kom singeln ”Lady D’Arbanville” som blev en överraskande mindre hit (8:a i England) och min entrébiljett till ett relativt långt förhållande med Cat Stevens karriär.
   Singellåten, som för övrigt är personligt skriven till en gammal flickvän (modellen och skådespelerskan Patti D’Arbanville), och dess avskalade och personliga sound gjorde att jag ohört köpte ”Mona Bone Jakon” och den har sedan dess varit min stora Cat Stevens-favorit. Hans karriär sparkade igång på allvar strax efteråt med både hits och starka album som ”Tea for the tillerman”, ”Teaser and the firecat” och ”Catch bull at four”. Men jag kunde aldrig glömma ”Mona Bone Jakon”.
   Cat Stevens hade en svenska mamma och bodde i yngre år tillfälligt i Gävle där han lärde sig teckna och måla vilket han visat på flera av sina skivomslag genom åren. Inte minst på ”Mona Bone Jakon” som pryds av en målning på en soptunna(!).
   Producent till ”Mona Bone Jakon” blev Paul Samwell-Smith som just hade inlett sin producentkarriär. Annars var Samwell-Smith fram till då mest känd som basist i Yardbirds. Den mest utmärkande musikern på skivan, vars sound är lågmält och förhållandevis akustiskt, är gitarristen Alun Davies som tidigare inte haft någon framträdande karriär i branschen. Davies kom att följa Stevens under nästan hela 70-talet både på scen och skiva. Genesis-sångaren Peter Gabriel gör här ett exklusivt inhopp på skivan som flöjtspelare.
   ”Mone Bone Jakon” är som sagt musikaliskt en stor protest mot Cat Stevens tidigare karriär som popsångare. Här är det genomgående akustiska, eftertänksamma och mogna sånger från en man som kommit till insikt om sitt eget liv.
   I sången ”Pop star” sjunger han ironiskt om sitt tidigare liv textraden ”I’m going to be a pop star” och det är egentligen hela texten och melodin är nog även den ironisk ty den saknar just melodi.
   Albumet inleds med singellåten och det är naturligtvis en knockoutstart fast tempot är lågt och arrangemanget lågmält utan trummor. Ibland förstärker Del Newmans stråkar personligheten i de här sångerna. På exempelvis ”Maybe you’re right” och den avslutande mycket vackra ”Lilywhite”.
   De akustiska gitarrerna spelar ofta huvudrollen i arrangemangen men Cat spelar också piano på några låtar och då blir det ibland både tyngre och vackrare.
   ”Lady D’Arbanville” är givetvis skivans centrala låt och ett givet singelval men jag hade nog också röstat på ”Katmandu” som en stark singel. Och det är just i den låten som Peter Gabriel dyker upp med sin flöjt.

/ Håkan

”Packmopedsturnén”

PACKMOPEDSTURNÉN
Ingen rak och enkel resa
Göran Samuelsson
(Votum & Gullers Förlag)

IKVÄLL INTRÄFFAR FINALKONSERTEN på årets upplaga av Packmopedsturnén, turnéprojektet som Göran Samuelsson i Västra Ämtervik sjösätter med samma energi och entusiasm varje år. Den i högsta grad unika turnéhistorien, som startade i liten skala 1992 (med bara Göran som artist...), har nu förärats en fantastisk bok i coffee table-format som i text och bilder sammanfattar en enormt inspirerande historia.
   Turnégeneralen Göran står själv som författare till den 260 sidor långa boken och det är han som binder ihop den långa historien med många texter. Men många av de genom åren medverkande artisterna bidrar också med otroligt intressanta personliga anekdoter från sina år på turnén.
   Boken kan tyckas vara en perfekt gåva till alla musikfantaster i landet som missat det här värmländska guldkornet i svensk turnéhistoria. Men historierna som artister som Nisse Hellberg, Niklas Strömstedt, Mats Ronander, Plura Jonsson och Dregen bidrar med handlar till största delen om mopeder, oförutsedda incidenter och allt strul som inträffat mellan spelställen. Alla artister har däremot ett mäktigt positivt minne av det annorlunda turnerandet i de värmländska skogarna och det strömmar en flod av kärlek mellan raderna på deras texter.
   Jag saknar kanske en noggrann år-för-år-beskrivning av varje turné men bilderna och anekdoterna komponserar det mesta. Ett otroligt rikt bildmaterial dokumenterar tydligt den unika sammanhållningen under turnén. Det är inte alltid de professionella kamervinklingarna eller den bländande kvalité som imponerar mest i boken utan många foton tillhör väl den gamla tillfälliga improviserade kategorin polaroidbilder (som vi förr kallade det) och numera tillhör instagramgenerationen.
   Hur som helst får vi här en ovärderlig dokumentation av vardaglig turnéhistoria och varje bild är daterad och värdefullt knuten till ort. Allt blir därför en nästan fulländad dagbok som i både omfång och variation slår det mesta i turné-Sveriges historia.

/ Håkan

Tillbaka till Southend-on-Sea

RENT NOSTALGISKA SKÄL FICK MIG att återvända till Southend-on-Sea på årets semestertripp till England. Dels besökte jag staden 2011 i samband med en sällsynt konsert med stadens store son Mickey Jupp som gjorde ett exklusivt återbesök i sin forna hemstad. Och dels var ju Southend, som den populärt förkortas, en stor hemvist för 70-talets pubrockmusik som ju för alltid har präglat stadens musikhistoria.
   Idag finns det inte så många minnesmärken kvar av den sprudlande pubrockeran som skapade namn som Kursaal Flyers, Dr Feelgood och Eddie & the Hot Rods för att bara nämna några av de mest kända. Inte ens på den just nu pågående utställningen Subcultures på Beecroft Art Gallery i Southend kunde jag hitta några spår av pubrock i allmänhet och Mickey Jupp i synnerhet. Det närmaste utställningen kom var en gammal affisch för Railway Hotel och en konsert med Steve Hooker & the Heat. Hooker stod ju Jupp nära på det härligt frejdiga 70-talet.
   I övrigt vältrade sig utställningen i gammal rock'n'roll, punk, mods och det ibland outhärdliga 80-talet i både mode och musik. En video med gruppen My Life Story snurrade på en av skärmarna och ganska omedveten om gruppens historia fick mig att gissa på Kevin Rowland vid mikrofonen men så var inte fallet. Mannen med den till synes påklistrade luggen hette Jake Shillingford som skrev låten ”Sparkle” som visades på tv-skärmen, en låt som faktiskt fastnade i mitt huvud som ett tuggummi under skorna. Efter ytterligare research visade det sig att både grupp och låt var en 90-talsprodukt...

Ytterligare några ögonblicksbilder från dagens Southend-on-Sea:


DEN OTROLIGT STÅTLIGA BYGGNADEN The Kursaal, med sin mäktiga kupol i Southends centrum, är fortfarande huset som symboliserar stadens siluett allra tydligast. Och tillsammans med den över 2 km långa piren en av Southends mest berömda platser. Tidens tand har inte varit så vänlig mot den 118 år gamla byggnaden. Utsidan har väl fortfarande en viss charm men den forna konsertlokalen står vemodigt oanvänd förutom en bowlingbana som var stängd när vi passerade huset.
   The Kursaal var ju en gång i tiden, på 70-talet, den helt dominerande konsertlokalen i Southend där stora namn som Deep Purple, Black Sabbath och Thin Lizzy spelade. Och där exempelvis Queen 1973 var förband till Mott The Hoople. De lokala hjältarna i Dr Feelgood spelade under sin storhetstid naturligtvis också här ofta. Halva liveskivan ”Stupidity” (1976) spelades in här 8 november 1975. Konserten filmades också och gavs senare ut på dvd, ”Going back home” (2005).



CLIFFS PAVILION I SOUTHENDS GRANNBY Westcliff-on-Sea är en minst lika berömd konsertlokal som ovannämnda The Kursaal. Även här var Dr Feelgood en vanlig gäst på scenen under 70-talet. Byggdes ursprungligen på 30-talet och efter åtskilliga ombyggnationer under årens lopp ser huset ut som ett av Southends mest moderna med en underbar utsikt över Themsens breda mynning. Runt 300 föreställningar, där det bjuds på både balett, opera, musikaler, klassisk musik men också pop- och rockkonserter, arrangeras årligen här.
   19 juli 1991 gjorde Paul McCartney med band en av sina sex ”hemliga” konserter på sin Unlugged Summer-turné.



ETT LÄNGRE STENKAST FRÅN CLIFFS Pavilion står hotellet Westcliff Hotel som jag på den ovannämnnda Subcultures-utställningen upptäcker var ett frekvent konsertställe under 70-talet. Rock'n'roll-affischen avslöjar att det då fanns en stor dansande publik för 50-talsmusiken.
   Av mindre legendarisk art kan meddelas att jag och några till bodde just på det här hotellet i mars 2011 när Mickey Jupp gjorde sin sällsynta konsert på puben The Cricketers (se nedan) några kvarter uppåt gatan.



JA, PÅ THE CRICKETERS GJORDE MICKEY JUPP 2011 en spelning i den stora konsertlokalen Club Riga Music Bar bakom själva puben. Uppe vid den livliga gatukorsningen London Road/Milton Road ligger puben fortfarande.



UNDER VÅR VISTELSE I SOUTHEND-on-SEA arrangerades Leigh Folk Festival, en gratisfestival under fyra dagar/kvällar. Bortom Westcliff-on-Sea och Chalkwell finns den mindre byn Leigh-on-Sea på sluttningen ned mot Engelska Kanalen. En delvis pittoresk by med en old town längs vattnet blev en angenäm överraskning denna rekordvarma (+33) lördag där skugga var en bristvara men där den hejdlösa kärleken till en rad olika sorters folkmusik var närvarande i både parker, på restauranger och gator.
   Vi vandrade förbi många scener med mängder av både dansande och picknicks-ätande familjer där det inte var långt mellan de ölförsäljande stånden. En bred beskrivning av folkmusik fick vi höra och det var miljön som imponerade mer än de rent musikaliska bedrifterna. Men det åtta man starka Famous Potatoes fick mig att stanna upp i det okristligt heta solskenet och fick höra bland annat en grymt svängig ”Seven nights to rock” och Hank Williams ”I saw the light” med ett band som spelade på både tvättbräda och trombon.

Foto: Carina ÖsterlingFamous Potatoes.

/ Håkan

I min skivhylla: John Hiatt (1983)

JOHN HIATT: Riding with the king (Geffen, 1983)
EFTER DEN MODERNA TONY VISCONTI-rocken på “All of a sudden” var John Hiatt här tillbaka bland både rockiga, souliga, countryinfluerade och 60-talspoppiga låtar. På en skiva som hade en märkligt uppdelad karaktär men sammantaget var helgjuten och fantastiskt bra.
   Han blandade snabbt rockiga typiska Hiatt-låtar med känslofyllda souldränkta melodier, countrybaserat med 60-talspoppigt. Han hade delat upp inspelningarna på ett egendomligt sätt men slutresultatet smälte samman förvånansvärt väl.
   Förstasidan är amerikansk, producerad av Scott Matthews (som spelar alla instrument förutom gitarr) och Ron Nagle, och inspelad i San Francisco men låter ändå typiskt engelsk på flera låtar. Exempelvis doftar ”She loves the jerk” väldigt mycket Elvis Costello.
   Andrasidan, producerad av Nick Lowe i London, är lika motsägelsefull där Hiatt sjunger med en soulfylld nästan svart stämma.
   Och på båda skivsidorna breder de många fantastiska låtarna, alla skrivna av Hiatt, ut sig. ”Death by misadventure”, ”Girl on a string” och ”Say it with flowers” är några av förstasidans bästa låtar.
   Sedan blir kvalitén ännu bättre på andrasidan. Med ett förstklassigt komp från Lowes band, med Martin Belmont och Paul Carrack i spetsen, låter det underbart med låtar som ”You may already be a winner”, ”Love like blood” och ”The love that harms”.
   Och dessutom kronan på verket, titellåten. Samma låt som Eric Clapton och BB King återupptäckte 2000 på sin duettskiva som dessutom fick samma titel som John Hiatts pärla från 1983. En hyllning så god som någon.

/ Håkan

I min skivhylla: Gene Clark (1974)

GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

”NO OTHER” SLÄPPTES URSPRUNGLIGEN I DECEMBER 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, tack vare återföreningsskivan som kom våren 1973 där Clark faktiskt var den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt lysande. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Dessutom var jag under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster” som anses vara hans karriärs bästa, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på sin flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde som Clark också lämnade i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men här lyckas Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min 70-talslista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool

Det finns ytterligare en countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

/ Håkan

I min skivhylla: Billy Bremner (1984)

BILLY BREMNER: Bash! (Arista, 1984)
BILLY BREMNER KUNDE OMÖJLIGT BLI BÄTTRE än nummer 3 i Rockpile. Hur bra han än spelade, sjöng och skrev låtar så kunde han bara inte slå Dave Edmunds och Nick Lowe på fingrarna. Just därför blev han, så småningom, min favorit i bandet. Vem älskar inte en underdog? Han fick trots allt sjunga några låtar på konserterna och skrev fem låtar till Dave Edmunds skivor.
   Det var först efter Rockpiles splittring, runt våren 1981, som han fick chansen att utforma sin egen karriär. Det började med några uppseendeväckande starka singlar och slutade med det här alldeles ljuvliga albumet våren 1984. På omslaget ligger den ene boxaren nedslagen och det säger också ”Bash!” med utropstecken om skivans musikaliska sound. En klockren knockout och jag kände mig, vid tidpunkten för utgivningen i maj 1984, själv golvad av den långa raden av poppärlor.
   Inte så muskulöst, inte så rockigt, inte så mycket skinnpaj (som Bremner bär på omslaget) utan mer gitarrhetsig pop som med Bremners underbart effektiva röst ovanpå blir till en delikat anrättning. Där producenten Will Birch, en gång trummis i Kursaal Flyers och The Records, har en stor del i soundet som jag uppfattar det. Och har skrivit nio av originalskivans elva spår tillsammans med Bremner.
   Det tog några år att få ihop hela albumet. Det började med ett Stiff-kontrakt, de två singlarna ”Loud music in cars” och ”Laughter turns to tears”, av vilka bara den förstnämnda låten ingår på albumet. Legala och finansiella problem stoppade fortsatt samarbete med Stiff och det kom en one-off-singel på Demon, ”Meek power”, innan det stora albumkontraktet med Arista ramlade på plats.
   Ett härligt popsound, starka melodier och geniala texter. ”Bash!” hade alla de klassiska detaljerna. Producenten Will Birch var säkert ansvarig för många av de snillrika texterna. Bland annat ”Tired and emotional (and probably drunk)”, ursrungligen b-sida till ”Laughter turns to tears”-singeln, vars text är en lång rad Coasters-hits och/eller Leiber/Stoller-klassiker sammanfogade till en mycket lustig historia.
   Men det finns flera andra egna kanonlåtar på skiva, ”Fire in my pocket”, ”Love is stranger than fiction”, ”When these shoes were new” och ”The boat that sunk a thousand ships”.
Det räcker inte med det. De två ickeoriginalen toppar nästan allt på skivan. Elvis Costello gav bort den ytterst kompetenta poplåten ”Shatterproof” till Bremner som genast, innan albumet släpptes, gav ut den på singel. Vad jag minns blev det ingen större hit men den var värd det dubbla. Hela låtkonstruktionen var så anpassad Bremners röstresurser att jag i mitt huvud hörde en solklar hit. Du kan höra Costellos egen version av låten bland bonuslåtarna på återutgivningen av ”Punsch the clock”.
   Difford/Tilbrook-låten skänkte sin sedvanligt välskrivna poplåt ”When love goes to sleep”, en outtake från Squeeze-skivan ”Sweets from a stranger”, som för övrigt blev andrasingel från ”Bash!”. En mjuk skönt svängig poppärla.
   Trots allt kvalitativt innehåll på skivan förändrade det varken Billy Bremners liv eller popvärlden. Vare sig han viskade, sjöng eller skrek så blev det ljuva soundet på ”Bash!” enbart en favorit hos fantasterna. Jag vill verkligen rekommendera cd-återutgivningen, min är utgiven av Gadfly från 2001, ty där återfinns alla de övriga spåren till singelskivorna jag hänvisar till i texten.
   Bremner försvann sedan till USA och kom tillbaka först i mitten på 90-talet när Refreshments lockade med gästinhopp. Ett samarbete som slutade med att han blev kvar i Sverige och 1998 gav ut sin andra soloplatta, ”A good week’s work”.

/ Håkan

I min skivhylla: The Motors (1978)

THE MOTORS: Approved by the Motors (Virgin, 1978)

KAN EN SKIVA INLEDAS PÅ ETT MER ELEGANT SÄTT, kan ett album börja mäktigare och, framförallt, kan en hit vara mer klockren än låten med den refrängen och det arrangemanget och heter ”Airport” och är förstalåt på den engelska gruppen The Motors andra album.
   Kvartetten The Motors hade sin starkaste karriär mellan 1977 och 1978 mitt under den värsta punkrockepoken som England och världen upplevt. Gruppen som hade sina rötter i engelsk pubrock, Andy McMaster och Nick Garvey kom ju närmast från Ducks Deluxe, var på scen mycket rockigare än det här popmusikaliskt perfekta soundet som slungas ut med kraft från ”Approved by the Motors”. Scenbilden på bandet som finns på inneromslaget till den här skivan visar upp ett bredbent gitarrband som skvallrar om betydligt tuffare tongångar än den hitmässiga samlingen av låtar som dominerar skivan.
   Gruppens första album, för enkelhetens skull kallad ”1”, släpptes i september 1977 och var en typisk rockplatta med mycket traditionell boogiemusik i botten. När jag recenserade ”Approved…” i maj 1978 påpekade jag tämligen tydligt skillnaden mellan debuten och andraskivan och förändringarna som hade skett:
   ”Den nya skivan är överraskande och förvånansvärd. Om den första kunde jämföras med Status Quo kan den här i lika hög grad jämföras med 10cc. Det är en helomvändning av sällan skådat slag. En utveckling som går stick i stäv med det övervägande engelska punksoundet just nu. Det är modigt.
   Arrangemangen är läckra, låtarna klatschiga, sångarna är fler, körerna är framträdande med mera. Lättfångade låtmönster som sitter direkt. ”Airport”, ”Forget about me”, ”Breathless” och ”Today” är all oemotståndliga hitlåtar.”
   De här raderna kan jag skriva under på även idag drygt 32 år senare. Jämförelsen mellan Status Quo och 10cc är ju alldeles genial, om jag får säga det själv. De flesta låtarna på den här skivan, jag kan idag lägga till ”Soul redeemer” till skaran av hits jag räknade upp ovan, är ju resultatet av en oerhört genuin hitkänsla. Och det är ofta pianisten, basisten och sångaren Andy McMaster som står som låtskrivare och den som har bidragit mest till The Motors nya inriktning.
   Det jag i maj 1978 kallade för modigt ska ställas i förhållande till vad som gällde då. Topplistorna dominerades av Bee Gees, Boney M, ”Grease” och ”Love is in the air” men media rapporterade mer om Sham 69, Sex Pistols, Tom Robinson Band och Clash. Då var det givetvis modigt av herrar McMaster och Garvey att välja ”den andra sidan”: Lättsmält pop och starka refränger.
   Jag skrev i den här artikeln om Motors som mina favoriter att ”I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.” Det kunde inte vara mer fel. Motors befann sig inte alls däremellan. De var på en annan planet och spelade pop. Popmusik utan bäst före-datum på samma sätt som vi under 70-, 80-, 90- och 00-talet kunde fortsätta lyssna på ABBA med stor stolhet och och full tillfredsställelse.
   Att McMaster här blommade upp som den störste och stilbildande låtskrivaren i bandet har ju en enkel och naturlig förklaring. Han kom ju in sent i Ducks Deluxe, som pianist (och kallade sig då för McMasters med s på slutet), och hade begränsade förutsättningar att påverka materialet där det redan fanns två starka viljor och låtskrivare, Sean Tyla och Nick Garvey. Men han skrev ändå en av de mest minnesvärda och hitmässiga låtarna i Ducks Deluxes historia, popmusikmästerverket ”Love’s melody”. Den kreativiteten tog han med sig till The Motors och fick här, på Motors andra skiva, full frihet och fritt svängrum.
   På den Robert John Lange-producerade debuten var McMasters med och skrev samtliga låtar, men alltid tillsammans med Garvey och ibland med Gordon Hann. På ”Approved…” har McMaster skrivit hälften av låtarna alldeles på egen hand. Det schlagerpopaktiga soundet hade blivit ett starkt signum.
   Konstigt nog blev Motors aldrig den kommersiella framgång som jag tyckte de förtjänade. Visserligen nådde ”Airport” en hedrande 4:e-plats på Englandslistan i juli 1978 men singeln därpå, den ännu starkare ”Forget about me”, nådde inte längre än upp till plats 13 fast den släpptes som maxisingel med tre exklusiva bonuslåtar.
   The Motors var givetvis en stark singelgrupp och släppte fyra låtar från den här skivan som singel. Men varken ”Sensation”, som var den allra första singeln, och den mäktiga och mycket fina balladen ”Today” nådde Englandslistan överhuvudtaget. Här kan ni för övrigt läsa om Motors hela diskografi.
   Trots ett i mina öron perfekt popalbum, många kanonlåtar, flera lysande singlar och ett spännande sound blev The Motors aldrig den kommersiella triumf som de borde ha blivit- De kände nog av den floppen själv och det skulle ta två år innan nästa album, den inte helt lyckade ”amerikanska” skivan ”Tenement steps”. Då var Motors ett splittrat band, gitarristen Bram Tchaikovsky ledde sitt eget band och då var det egentligen bara McMaster och Garvey som var The Motors.

/ Håkan

I min skivhylla: Lolita Pop (1989)

LOLITA POP: Love poison
(Mistlur, 1989)
I SLUTET AV 80-TALET TOPPADE ÖREBROGRUPPEN I slutet av 80-talet toppade Örebrogruppen Lolita Pop sin karriär med den här skivan. Framsteg efter framsteg hade präglat hela deras musikaliska decennium. Från lite otydliga svenska texter till starka melodier för att sedan gå över till engelska. Först översätta sina gamla låtar och sedan skriva direkt på engelska. ”Love poison” är gruppens första direktproducerade engelska skiva. Med ett minst sagt strålande positivt resultat.
   Skivan var så bra att jag inte kan undgå att citera mig själv från Nerikes Allehanda 21 mars 1989:
   ”Det har varit motsägelsefulla förhandsrapporter inför Lolitornas nya album. Singeln ”Hey winner” var smart och luftig pop där Bangles möter Pretenders på en hög nivå.
    Sedan har olika medlemmar pratat sig varma för rockbandet Lolita Pop så visst var det med förvirrad förväntan jag lyssnade på ”Love poison” första gången. Skivan är så mycket mer än två torra kategorier, rock och pop. Den innehåller allt och är som helhet Lolita Pops mest kompletta skiva till dags dato.
   Den är inte fulländad hitmässigt sett, där är låtarna på ”Att ha fritidsbåt” oslagbara, men här uppvisar tidigare så stelbenta Lolita Pop en sensationell bredd och variation.
   Bo Diddley-rytmer, rockabillyrökare och psykedeliskt klingande rock blandas med smittsamma poprefrängeroch rekordspröda ballader. Inklusive säckpipa på en låt. ”Love poison” är kort och gott en fantastisk skiva och ett klassiskt format album.
   Det börjar rockigt och rått med ”Tarzan on a big red scooter” (text av Thomas Johansson) och ”Realize” som båda skrivits av Benkt Svensson. Sedan kommer det redan konstaterade mästerverket ”Hey winner” och skivan fortasätter med tvära kast på en hög och och jämn kvalitetsnivå.
   Många favoriter men personligen föredrar jag allra mest låtarna som inte är så omedelbara utan först efter fem-sex lyssningar har hittat sin form och styrka. Med andra ord tycker jag ”Trapped again”, ”Just a goodbye”, ”Look for the white horses” och titellåten bäst understryker skivans klassiska kvalitéer.”
   Superlativer som gäller än i dag, märkte jag just.
   Det var Lolita Pops sista album med originalsättningen. Alla medlemmar utom sångerskan Karin Wistrand har skrivit originallåtar. Dessutom ingår deras på konserterna så uppskattade cover av Magazines ”A song from under the floorboards”.
   Gruppen skulle göra en skiva till, ”Blumenkraft” (1992), med ny trummis och gitarrist innan de splittrades och har bara återförenats vid några få sporadiska tillfällen, 1997 och 1999, sedan dess.
   Scootern på omslaget är en Lambretta chopper och ägdes då av Ola Pihlgren och han har berättat hur den hamnade på omslaget till en Lolita Pop-skiva:
   - Jag kände gänget i Lolita Pop och Karin Wistrand, deras sångerska, tyckte choppern var ball och ville ha den med.
   Omslagsbilden togs på ett asfaltverk i Lugnet utanför Stockholm. I ett svinkallt februari/mars och fotografen (Anders Nordström)slängde rökgranater för att få en massa rök i bakgrunden.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young (1979)

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Reprise, 1979)

JAG ÄLSKAR INTE NEIL YOUNG PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT. Jag älskar ofta allt han gör och följer med i de flesta svängar och oanade musikaliska riktningar som denne kanadensare har bjudit på i drygt 40 år. Det har gått upp och det har, dessvärre, också gått ned men Neil Youngs konstnärskap är aldrig likgiltigt. Lyssna på drygt 30 år gamla ”Rust never sleeps”. Det är givetvis omöjligt att jämföra skivor ur helt olika tidsepoker men innehållet, det varierade soundet, de många klassiska låtarna och det helgjutna albumet låter minst lika fräscht, modernt och tidlöst idag som då, sommaren 1979.
   Halva skivan är akustisk (sidan 1) och den andra halvan (sidan 2) är elektrisk. Skivan rubriceras som ett studioalbum men är till största delen liveinspelad med i stort sett all publikrespons utsuddad. Det är naturligtvis bara den egensinnige Neil Young som kan dra igång ett sådant projekt. Där han premiärspelar helt nyskrivna men helt okända låtar för en överraskad publik. Tillvägagångssättet har blivit något av en återkommande tradition i Neils liv som turnerande artist.
   De huvudsakliga inspelningarna till den här ”studioskivan” gjordes 22 oktober 1978 på Cow Palace i San Francisco under ”Rust never sleeps”-turnén som genomfördes under hösten samma år. Nästan ett år innan skivan släpptes. 1979, när skivan släpptes i juli och några månader senare följdes av den riktiga liveskivan ”Live rust”, gjorde Neil Young ingen turné alls.
   Den klassiska skivtiteln hämtade Neil, på tips från Devo-medlemmen Mark Mothersbaugh som just då medverkade vid inspelningarna av Neils film ”Human highway” som hade premiär först 1982, från en slogan för firman Rust-Oleum som tillverkade rostskyddsfärg. Det var ingen upplysning som noterades på skivomslaget som förutom låttexterna på ett textblad inte innehöll några övriga detaljer om musiker, inspelningstillfällen eller sedvanliga, generella uppgifter.
   Det var först på ”Live rust” som musikerna i Crazy Horse, Neils vanligaste kompband, listades: Frank Sampedro (ännu så länge utan ”Poncho” -tillägget), gitarr, keyboards, Billy Talbot, bas, och Ralph Molina, trummor.
   Redan i slutet på 70-talet tänkte Neil Young, som alltid befunnit sig i utvecklingens framkant, stort och komplext. Han gjorde en helhet av ”Rust never sleeps”-projektet. Först turnén 1978, sedan albumet följt av liveskivan och naturligtvis kompletterat med konsertfilmen. Young var långt före alla andra artister och hela branschen i övrigt i sitt tänkande.
   Traditionellt uppskattar jag variation och en blandad mix på skivor, att exempelvis utbudet på en skiva bör pendla mellan ballader, rock, akustiskt och elektriskt, men att som Neil här dela upp skivan i en akustisk och en elektrisk halva är inte annat än genialiskt och albummässigt helt fungerande. Effekten blir så mycket större och sedan finns det ju låtdetaljer som förstärker den naturliga uppdelningen.

”Rust never sleeps”-albumet saknade alltså den mesta informationen men däremot är det ganska uppseendeväckande att Neil Young skrivit en låt tillsammans med Jeff Blackburn. Dels är det ytterst sällan som Neil samarbetar med någon vid låtskrivandet och sedan är det än mer märkligt att det är just på den akustiska ”My my, hey hey (out of the blue)” med de klassiskt historiska textraderna (”The kings is gone but not forgotten/This is the story of a Johnny Rotten”) han har fått hjälp.
   Jeff Blackburn är inget stort berömt namn i rockhistorien. Han spelade en gång i Moby Grape men Neil träffade honom i bandet The Ducks som under ett par veckor sommaren 1977 i små sammanhang turnerade med Neil Young.
   Blackburns insats kan historiskt jämföras med två andra hjälpinsatser på samma område. Kris Kristofferson skrev faktiskt sin klassiker ”Me and BobbyMcGee” med Fred Foster och ”Mull of Kintyre”, kanske Paul McCartneys största kommersiella triumf, har Paul skrivit tillsammans med Denny Laine.
   Det här albumet inleds och avslutas med nästan samma låt men i totalt helt olika arrangemang. Nämnda ”My my, hey hey (out of the blue)” är akustisk och har tydlig livekänsla (man hör lite skrik efter de klassiska textraderna) och råstyrka i gitarrspelet. ”Hey hey, my my (into the black) är något helt annat. Med en groteskt distad gitarr tar sig Neil Young genom låten som om han just då höll på att uppfinna hela grungegenren. Just i den låten nämns albumtiteln för första och enda gången och låten avslutas med tydliga publikovationer.
   Crazy Horse-medlemmarna får alltså ingen credit på skivomslaget men det får däremot tre andra personer på en låt. På ”Sail away”, en outtake från ”Comes a time”, får Neil hjälp av ” Nicolette Larson, Joe Osborne och Carl Himmel” på sång, bas respektive trummor. Till saken hör att musikernamnen på riktigt stavas Joe Osborn och Karl Himmel och var flitigt anlitade studiomusiker. Himmel kom att ingå i det senare Young-projektet The Shocking Pinks.
   På ”Rust never sleeps” saknas givetvis mellanlåtar, även om Neil i ”Welfare mothers” och ”Sedan delivery” nästan går till överdrift med sina brötiga låtar och distade fuzzgitarrer, men innehåller desto fler historiskt geniala ögonblick.
   Jag har redan nämnt ”My my, hey hey…”-duon och på samma högt exklusiva nivå befinner sig också ”Thrasher”, ”Pocahontas” och ”Powderfinger”. ”Thrasher” är ju en dröm för alla blivande singer/songwriters. Lyssna och njut av en fantastisk text, en oändlig melodi och ett inspirerande arrangemang i all sin enkelhet. Sången om indiankvinnan Pocahontas är ju också en av Neil Youngs mest kända sånger. 16 år innan hennes öde blev allmänt känt i den tecknade filmen.
   ”Powderfinger” är inte bara Neil Youngs bästa låt, varje gång jag hör den väcker den gamla känslor till liv. Ändå skulle jag betala mycket för att få återuppleva känslan och upplevelsen när jag första gången en sommardag 1979 hörde den här låten på Varbergagatan i Örebro. När den öppnar med textraden ”Look out, mama, there’s a white boat comin’ up the river” målar upp både passion och filminspirerade bilder till ett arrangemang och en melodi som har driv och oerhörd kraft. Och sedan några gitarrsolon som har gått till musikhistorien som ren bonus.
   Det vill till att inte älska den här skivan.

/ Håkan

I min skivhylla: Don Henley (1982)

DON HENLEY: I can’t stand still (Asylum, 1982)
OM JAG SKA SPETSA TILL DET SÅ HAR DON HENLEY aldrig varit bättre än här, på sin första soloplatta. I alla fall har han aldrig skrivit bättre låtar, förvisso ofta tillsammans med andra, och soundet är härligt jordnära, enkelt och underhållande simpelt på samma gång. Där låt och sång kommer i centrum på nästan varje spår.
   Henley var (och är) ju den bäste sångaren i Eagles och därför kändes hans första soloskiva så helgjuten när den framfördes på helt egna villkor. Visserligen fick han hjälp av väldigt många musiker, låtskrivare och sångare men slutresultatet andas mycket av Henleys genuina personlighet.
   Inte överraskande finns det några typiska Eagles-dekorerade ballader, ”Long way home” och ”Talking to the moon”, men det är pop- och rocklåtarna som dominerar. Då är det, inbillar jag mig, mycket gitarristen/producenten Danny Kortchmars förtjänst. Hans rockiga gitarr lyfter många låtar och det låter ofta lite ruffigare om västkustsoundet.
   Trummor är Henleys huvudinstrument men bland de många studiomusikerna på skivan finns det också, i den tidens anda, ett antal andra trummisar, Russ Kunkel, Ian Wallace, Jeff Porcaro och Mark T Williams. Liksom de övriga musikerna är det mänga välkända namn som figurerar i bakgrunden: Bob Glaub, Steve Lukather, Lee Sklar, John David Souther, Ben Tench, Garth Hudson, Warren Zevon och några Eagles-medlemmar.
   Don Henley fick en oväntad hit med den modernt dansanta ”Dirty laundry”, spåret jag kanske hade svårast med på hela skivan, som nådde tredjeplatsen på USA-listan.
   Då tyckte jag bättre om de enkla men effektiva poprocklåtarna som ”Nobody’s business”, ”Johnny can’t read” och titellåten. Låtar, arrangemang och jordnära sound som numera är bristvara i Henleys sporadiska solokarriär där uppblåst sound och effekter är viktigare än melodier och refränger.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.