Blogginlägg

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers (1979)

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Damn the torpedoes (Backstreet, 1979)

TOM PETTY KOM UNDER DE SENASTE DECENNIERNA att bli en jätte inom amerikansk rockmusik. Men när han på 70-talet började ta sina första steg som artist i eget namn var det på en högst ordinär nivå. Inte minst namnmässigt när Petty med sina kompisar Benmont Tench, piano, och Mike Campbell, gitarr, valde att 1976 kalla sitt band Heartbreakers fast det sedan ett år tillbaka redan fanns ett band med det namnet, bandet som kompade förre New York Dolls-gitarristen Johnny Thunders.
   Jag hörde inte om några problem med namnförväxlingar eller sura miner från något håll och med facit i hand var det Tom Pettys bandnamn som överlevde och har faktiskt genom åren skapat en otrolig dignitet med sina bandmedlemmar. Både Tench och Campbell har varit hårt anlitade musiker och Pettys stjärnstatus nådde sin topp när han blev en femtedel av supergruppen Traveling Wilburys och fick möjlighet att bli kollega med sina idoler George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne.
   Men 1978 var han och bandet på en lägre mänsklig rocknivå. Bandets två första skivor gavs ut på skivbolaget Shelter, Leon Russells etikett, och producerades av Russells kompanjon Denny Cordell som tidigare producerat många engelska namn som Move, Procol Harum och Joe Cocker.
   Efter strul med skivbolaget eller egentligen distributören MCA hamnade Petty och bandet på det nystartade skivbolaget Backstreet, vars namn inspirerats av Bruce Springsteens låt ”Backstreets”, och fick i samband med det en ny producent i Jimmy Iovine vilket var en lyckoträff och ett stort steg uppåt både musikaliskt och kommersiellt.
   Iovine var en uppskattad tekniker och hade jobbat med Harry Nilssons ”Pussy cats”, John Lennons ”Walls & bridges”, ”Born to run” och skivor med Southside Johnny och Meatloaf. 1978 tog han steget upp och blev producent, Patti Smiths album ”Easter” blev debutskivan och efter några mindre uppmärksammade produktioner med The Flame och Paley Brothers blev ”Damn the torpedoes” nästa stora projekt. En perfekt produktion, ett glasklart sound som exakt förmedlar gruppens stora kvalitéer som musiker. Övriga musiker i Heartbreakers var trummisen Stan Lynch och basisten Ron Blair. Det här var en fungerande enhet som skulle hålla bandet intakt fram till 1982 när Howie Epstein blev ny basist.
   ”Damn the torpedoes” (en titel som hämtats från amerikanska inbördeskriget, ”Damn the torpedoes, full speed ahead!”) blev Tom Pettys stora genombrott och även Iovine kom att bli ett hett namn i branschen. Under några år producerade han skivor med Dire Straits, The Motors, Graham Parker (”The up escalator”), Stevie Nicks, Bob Seger och U2:s ”Rattle and hum”.
   Men som med alla framgångsrika album räcker det inte med ett förstklassigt sound eller en egensinnig produktion. Det krävs bra material och här har Tom Petty, som har skrivit sju av skivans nio låtar själv (de övriga två har han skrivit med Mike Campbell), lyckats perfekt. Inledningen med ”Refugee” är klockren med orgel, gitarrer och trummor i skönt samarbete. Petty var under sin karriärs första år tydligt influerad av Roger McGuinn från The Byrds och det hörs och syns (på omslaget står Petty med en 12-strängad Rickenbacker…) fortfarande på ”Damn the torpedoes”.
   Starka ”Here comes my girl” och snabba ”Even the losers” följer och starten på den här skivan är sensationell. Mixen av Stones och Byrds och lite Beatles är tydlig på många låtar och ändå gör Tom Petty och Heartbreakers det på ett väldigt personligt sätt. Just det där typiska Stones-soundet hörs på låtar som ”Century city” och ”You tell me”. På den senare är det faktiskt Booker T & the MG’s-basisten Duck Dunn som hoppar in.
   Den nästan sex minuter långa avslutande balladen ”Louisiana rain” visar att gruppen har fler sidor än den rent rockiga. Faktiskt skrev Petty den här låten först till Bonnie Tyler som släppte den på singel innan Petty själv spelade in den. Och redan här låter det mycket George Harrison om gitarrljudet.
   Jag hittar en pressrelease om den här skivan och Petty uttalar sig både anspråkslöst och mänskligt:
   ”I don’t know anything about the U.N., so I’ll sing about the things I’m more in touch with. As long as the songs are good, that’s all I’m worried about. The only hit albums are the ones with the best songs”.
   Så sant, så sant.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.