Blogginlägg

”Rolling Thunder Revue”

ROLLING THUNDER REVUE: A Bob Dylan Story
(Netflix)

FILMEN PRESENTERAS SOM DOKUMENTÄR men Martin Scorseses högst egensinniga tolkning av Bob Dylans turné 1975 är bara delvis dokumentär och sann. Min absoluta favoritepok i Bob Dylans liv är just 1975. I januari släppte han albumet ”Blood on the tracks” som jag rankar högst av alla hans album, före både ”Blonde on blonde”, ”Street legal” och till och med ”Infidels”, och turnén han gjorde på hösten samma år har stimulerat fantasin i många år.
   Nu finns det äntligen en möjlighet att stilla nyfikenheten om den minst sagt spektakulära turnén som är ryggrad i Scorseses film som också tar ut svängarna med några regisserade påhitt, efterhandskonstruktioner och rent falska detaljer. Vad har man annars en regissör till på en dokumentärfilm?
   De där inte alltid sanningsenliga sekvenserna i filmen har rört upp himmel och jord i Dylan-fantasternas krets men jag som varken är Dylan-fantast eller Dylan-expert tycker att utsvävningarna i filmen ger en viss krydda åt historien. Sedan skulle jag nog också vilja se en rak och okomplicerad konsertfilm från den första Rolling Thunder-turnén oktober till december 1975. För de sporadiska konsertbilderna är av väldigt hög kvalité och Bob Dylans insatser är just där helt magiska. Så fokuserad, med sällan eller aldrig skådad attack i sången, och med sådan inlevelse vid mikrofonen som jag aldrig tidigare upplevt.
   Sedan visar det sig att det här turnésällskapet runt Dylan är så fantastiskt som jag alltid har trott i alla år när jag har läst namnen på de medverkande musikerna och sångarna.
   Det är ju en ynnest att få uppleva ögonblicken när gruppen Alpha Band faktiskt bildas ur den här brokiga skaran musiker. Med T Bone Burnett i spetsen tog bandet form under den här turnén, albumdebuterade året efter och blev en viktig del i Dylan-kompet på de närmaste två albumen, ”Desire” och den liveinspelade ”Hard rain”. Jag har alltid trott att manskapet på ”Desire” var en följd av Rolling Thunder-turnén men det är i själva verket tvärtom för albuminspelningarna inleddes sommaren 1975, flera månader innan turnén.
   På den här många gånger makalösa turnén gör ”nykomlingar” som Mick Ronson, elgitarr, och Scarlet Rivera, fiol, en fantastisk entré i Dylan-soundet och sparkar verkligen liv i arrangemang som under många år hade gått i stå. Ronsons energi, i bland annat ”A hard rain's gonna fall”, uppgraderar Dylans gamla låtar rejält och Scarlet Riveras fiol i ”One more cup of coffee” är närmast magisk.
   Hösten 1975 var Dylan uppenbart inne i en mycket kreativ period och skriver låtar medan han turnerade och inför publik var det mycket nytt material som fick sin premiär på scen som ytterligare höjer värdet på det musikaliska i filmen. Som exempelvis ovannämnda ”One more cup of coffee”, ”Hurricane”, en mycket intensiv ”Isis” och ”Oh sister”. Som han levererar med fullständig koncentration och de nya sedvanligt långa texterna bara rullar ur hans mun. Men det är väl som han sjunger i slutet på ”A hard rain's a-gonna fall”: ”I know my song well before I start singing”.
   Nåja, nu är inte filmen om Rolling Thunder Revue-turnén bara en musikalisk upplevelse utan är också till stor del en dokumentär om livet runt om. Vi får exempelvis se Dylan köra buss, besöker Jack Kerouacs grav, poesiläsning av Patti Smith och Allen Ginsburg, Rolling Stone-journalisten Larry ”Ratso” Sloman spelar sig själv, Roger McGuinn gör en fantastisk version av ”Knockin' on heaven's door” och långa nyinspelade intervjuer med bland annat Dylan.
   Dylan fördjupar myten om Rolling Thunder-turnén med många slagfärdiga men inte alltid sanna kommentarer. Mannen som påstås vara den ursprungliga regissören av originalfilmandet, Stefan van Dorp, håller sig inte heller alltid till sanningen. Men underhållande blir det.
   Men som redan sagts: Det är musiken och konsertbilderna som är filmens absoluta höjdpunkter. Eller på de filmade unika backstagescenerna, när Dylan vid ett tillfälle slänger ur sig några strofer ”Simple twist of fate” medan han spelar rock'n'roll-piano.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.