Blogginlägg

”Samma skrot och korn”

GYLLENE TIDER
Samma skrot och korn
(Elevator Entertainment/Cosmos/Playground)

JAG HAR ALDRIG FÅTT KÄNSLAN ATT Per Gessle någonsin har drabbats av skrivkramp eller dränerats på kreativa idéer när det gäller låtskrivande. Allt har alltid verkat så otroligt lätt och ledigt när han får ihop sina slagkraftiga melodier och/eller skapar sina ofta färgglada berättelser till poptexter. I Gyllene Tider-sammanhanget, mer än någon annanstans, får han dessutom all utrymme i världen att med musikaliska klacksparkar, mer eller mindre lustfyllda rim och melodiösa mästerverk bjuda på den där sommarheta buketten med uppenbara pophits.
   I genren återvinning med stor personlighet är Gyllene Tider svenska mästare och när gruppens musik så tydligt är kopplad till sommarsäsongen befinner sig Per Gessle, gruppens store och ende låtskrivare, på hemmaplan. Mer lättsam och mer underhållande kan svensk pop knappt bli. Därför är det inte så konstigt att Gyllene Tider med nästan jämna mellanrum kan locka storpublik till sina sommarturnéer.
   Gruppens två senaste succéturnéer, 2004 och 2013, ackompanjerades av nyinspelade skivor, ”Finn fem fel” respektive ”Dags att tänka på refrängen”, med nytt material som bitvis var så starkt att flera låtar utan problem tog sig in i scenrepertoaren bland klassikerna. Med det långa perspektivet i bakhuvudet tycker jag att gruppen (och Gessle) vässat kvalitén varje gång på de tre senaste albumen. Det är närmast ett mirakel att den här kvintetten fortfarande kan producera så slagkraftig popmusik med låtar som tål fler än tre lyssningar utan att jag tappar intresset.
   ”Samma skrot och korn” känns för stunden mer jämn med fler toppar än de senaste återföreningarna. Det är naturligtvis mycket Per Gessles förtjänst. Nästan hundra procent av skivan är hans låtar. Han sjunger lika karaktäristiskt som vanligt och det skulle förvåna mig mycket om inte just han är huvudansvarig för produktionen fast det ordagrant är hela gruppen som har producerat skivan (tillsammans med Christoffer Lundquist).
   Klaviaturvirtuosen Clarence Öfwerman, som har följt Per Gessles alla karriärer sedan de första stapplande stegen som födde Roxette 1986, har den här gången, enligt egen utsago, inte varit engagerad. Fast ibland tycker jag mig höra en del ekon av hans tangenter i soundet när arrangemangen far iväg i något atmosfärisk och svävande riktning.

FÖRST ÄR DET FAKTISKT TEXTERNA som fångar min uppmärksamhet på skivan. Singeln ”Jag drömde jag mötte Flourtanten” sätter ett svenskt rekord i väldigt udda rim och jag tror för ett ögonblick att Gessle driver med oss lyssnare. Han slänger ur sig en massa ord utan sammanhang och det blir en vacker tavla av rim. Den kreativiteten och ironin har han aldrig kunnat utnyttja i Roxette. Kanske är det därför han självironiskt i en annan låt sjunger om tveksamma rim...
   Här staplar han rim som ”droppen urholkar stenen/vi kan korslägga benen”, ”svartvit tangent/covers av Kent”, ”ren reflex/blev jag ett måndagsex” och ”på min Strata/mammas gata”. Förvisso mäktiga plattityder men tillsammans med slagkraftiga melodier och dekorativa arrangemang blir det popfestival 2019 som säkert kan skapa hysteri på årets sommarscener.
   Den musikaliska mixen på albumet är total när det pendlar mellan små nästan singer/songwriter-anpassade låtar (”Vid hennes sida”) via enkelt poppiga hantverk (”Mannen med gitarr”) till ren kraftfull rock på gränsen till klassisk garagerock (”Det kändes inte som maj”).
   I det senare fallet kanske låten passar bättre i en Wilmer X-repertoar än i ett ofta snällt poppigt Gyllene Tider. Eller är det en alldeles försenad uppföljare till det drygt 20 år gamla Lonely Boys-projektet som Gessle hade tillsammans med Nisse Hellberg?
   Trots mängden av ganska perfekta originallåtar på skivan misstänker jag ändå att Per Gessle vid några tillfällen har letat djupt i arkivet eller byrålådan efter material. Exempelvis har han skakat liv i en 16 år gammal demo, ”Mannen med gitarr”, och visst ekar några låtar tydlig återvinning av redan publicerade låtar. Och i ett fall har han gått utanför sin comfort zone och letat upp en gammal Sven-Ingvars-cover, ”Någon att hålla i hand”, som har ännu djupare rötter och en intressant historia.

FOTNOT: ”Någon att hålla i hand” är i sin tur en cover på en engelsk mindre hit (#47) från februari 1962. Låten började alltså sin historia som ”Somebody to love” skriven av Charles Melvyn Thomas och Tommie Connor. Den förstnämnda låtskrivaren tog artistnamnet Brad Newman och spelade in låten som sin debutsingel. Samma år medverkade Brad i den engelska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen – och kom sist.
   ”Somebody to love” översattes till svenska (Arvid Forss) och Sven-Erik Magnusson spelade in och gav ut låten som solosingel redan 1962. Sven-Ingvars spelade sedan in den 1964 för albumet ”Sven-Ingvars” och året efter släpptes den på singel med gruppen och hamnade på Svensktoppen hösten 1965.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.