Blogginlägg från 2013-02-03

Energiskt ös från första till sista sekund

THE HIVES
THE FUME
Club 700, Örebro 2 februari 2013
Konsertlängd: 20:15-20:50 (Fume, 35 min) och 21:20-22:55 (Hives, 95 min)
Min plats: I baren ca 35 m snett vänster från scenen (Fume) och 8 meter snett vänster från scenen (Hives).

Ingenting är svart eller vitt brukar man lite schablonmässigt konstatera men Hives är verkligen svart och vitt. I frack, hög hatt och elegant klädsel gjorde bandet med Howlin' Pelle i spetsen en storstilad entré på Club 700-scenen på lördagskvällen. Startade på 120 med "Come on!", som också är första låt på senaste albumet, och det hårda tempot, den rasande energin och smattrande raden av låtar ville aldrig ge sig.
   Musikaliskt var det ren och skär punk och skillnaden mellan nya och gamla lÃ¥tar är hÃ¥rfin och jag, som är begränsat kunnig i deras diskografi och repertoar, kunde bara lugnt stÃ¥ och suga i mig av den bästa aggressiva liverock som förmodligen gjorts i Sverige. I alla fall i det här formatet.
   Howlin' Pelle Almqvist är ju en scenpersonlighet utöver det mesta. Som med en överlägset ironisk ton höll publiken i strama tyglar, domderade och styrde och fick publiken till och med att sätta sig ner mot slutet av konserten. Naturligtvis utsÃ¥g han Örebro till sin andra hemstad och patriotismen lyste ocksÃ¥ i ögonen pÃ¥ publiken.
   Förbandet The Fume var nästan lika energiska och kaxiga pÃ¥ scen som Hives men hade väl inte riktigt materialet att fylla ut sina 35 minuter i strÃ¥lkastarljuset. Därav en högljudd och slamrig cover pÃ¥ Little Richards "Keep-a-knockin'" i den annars lite profilsvaga repertoaren.




/ HÃ¥kan

En helt bekväm Toni Holgersson

Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 3/2 2013

Toni Holgersson
Indigo
Stadsträdgården, Örebro 1 februari 2013
Konsertlängd: 19:04-19:25 (Indigo, 21 min) och 19:45-20:28/20:50-21:52 (Toni, 105 min)
Min plats: ca 12 m snett till vänster från scenen.

Ibland kan förhoppningar grusas och förväntningar bli en ballong som spricker. Men sedan finns det, tack och lov, lyckliga stunder när upplevelser överträffar både dikt och verklighet. Toni Holgerssons Grammisnominering av sin senaste skiva, "Sentimentalsjukhuset", är naturligtvis helt rättvis, med tanke på starka och poetiska texter, men jag har personligen inte helt fångats av sound och framförande.
   Därav min förvÃ¥ning när jag möter Holgersson pÃ¥ scen där han inte alls är den där bräckliga, sköra, osäkra, spröda och självömkande trubadur som jag i min enfald trodde. PÃ¥ StadsträdgÃ¥rdens lilla scen i fredagskväll stod det en stark, personlig, vÃ¥gad, helt bekväm och fantastisk artist där sÃ¥ngerna mÃ¥nga gÃ¥nger lyfte sig lÃ¥ngt över skivornas ibland lite stela produktion.
   Under de nästan tvÃ¥ timmarna pÃ¥ scen och även i pausen var Toni Holgersson en social och utmärkt kommunicerande person. Som berättade intressanta verklighetsförankrade historier i mellansnacken och lät sÃ¥ngerna blomma ut i det lilla stora formatet. Som bäst i "NÃ¥gra droppar regn" och "BlÃ¥ moln (över Stockholm)".
   Toni beskrev lÃ¥tarna som övervägande sorgsna men vemod och melankoli, som jag väljer att analysera känslorna i hans sÃ¥nger, är kanske den viktigaste ingrediensen i stort lÃ¥tskrivande och personligt framförande.
   Med bara en gitarrist till hjälp, Andreas Söderström, trodde jag pÃ¥ en genomgÃ¥ende lÃ¥gmäld konsert där jag skulle fÃ¥ höra nÃ¥lar falla till höger och vänster. Men Tonis sidekick Andreas var ett under av musikalitet utan att vara ekvilibristisk, högljudd eller reptilsnabb. Han behandlade sitt instrument med känsla och när han vid nÃ¥gra fÃ¥ tillfällen tog fram trumpeten blev det än mer tydligt hur smÃ¥ gester kan ge stora magiska intryck.
   Visserligen ville Toni sälja skivor, framförallt sin senaste, men jag fick aldrig känslan pÃ¥ plats att konserten dominerades av de aktuella lÃ¥tarna. Men när jag nu sitter och sammanfattar konserten upptäcker jag att sju av den senaste skivans tio lÃ¥tar fanns där. Med tanke pÃ¥ att hela kvällens repertoar omfattade 22 lÃ¥tar tycker jag inte konserten fick nÃ¥gon som helst slagsida utan blev ett underbart underhÃ¥llande urval av artisten Toni Holgerssons drygt 26 Ã¥r gamla skivkarriär.
   Där han avslutade hela konserten spontant och orepeterat med tvÃ¥ gamla publikfavoriter, "Kom till mig" och "Och sÃ¥ gÃ¥r dessa dagar". Ett ödmjukt slut pÃ¥ en fantastisk konsert inför stÃ¥ende ovationer.
   Det lokala bandet Indigo med sÃ¥ngaren Christopher Sletto inledde kvällen med ett kort set pÃ¥ fem lÃ¥tar med en blandning av bÃ¥de covers och egna lÃ¥tar. Fyra duktiga killar som inte minst överraskade när de blandade repertoaren med bÃ¥de Frank Sinatra ("Fly me to the moon") och Kent ("Musik nonstop"). Deras egen lÃ¥t "Dom som aldrig slÃ¥ss" hade hämtat inspiration i just Kent.

LÃ¥tarna:
Cigarett i handen
Inga sånger tar dom döda tillbaka
Bara nån att hålla om
Valentine
När du sker
Den jag en gång var
Poste restante
Brev till resandeflicka
Jag smakade på döden en dag

Paus

Ibland kallar jag det kärlek
Bilder från Washington Sq
NÃ¥gra droppar regn
Blå andetag
Blå moln (över Stockholm)
Blues för Fatumé
Komma hem
Inga kläder
Allting faller
Efter din himmel
LÃ¥t trummorna tala

Extralåtar
Kom till mig
Och så går dessa dagar

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.