Blogginlägg

I min skivhylla: Rockpile

ROCKPILE: Seconds of pleasure (F-Beat XXLP 7)

Release: Oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rockfolkets "Rock-å-håå (Let's gåå!)" (1976) och Jess Rodens "Jess Roden" (1974).

EFTER ALLA MER ELLER MINDRE FANTASTISKA Dave Edmunds- och Nick Lowe-album i slutet på 70-talet skruvade vi inför Rockpiles "debut"album upp förväntningarna till det osannolika. När vi hörde resultatet ur högtalarna blev vi lite bleka om nosen. "Tracks on wax 4", "Labour of lust" och "Repeat when necessary" var så gott som perfekta Rockpile-skivor, alla finns representerade på min lista på 70-talets bästa album. De kombinerade ett tajt rocksväng, urstarkt material och lysande covers med en uppenbart liveinspirerad produktion, men som av kontraktsskäl inte kunde ges ut under det samlande gruppnamnet.
   Som om inte styrkan i de här albumen räckte som lockbete hade Rockpile under flera år spelat sig till en nästan ohotad position som världens bästa liveband där trummisen Terry Williams och gitarristen/sångaren Billy Bremner var minst lika viktiga beståndsdelar. Jag vet, jag upplevde konserter både 1979 och 1980 som helt tog andan ur mig.
   När allt var till synes frid och fröjd i managerkriget och skivbolagsfejden mellan Lowe- och Edmunds-folket var det upplagt för bandets första till namnet kollektiva skiva på Jake Rivieras nystartade och elegenta F-Beat-etikett. Ovannämnda album var producerade på precis samma sätt, med de fyra Rockpile-medlemmarna samlade i studion, men det finns uppgifter om att Lowe och Edmunds nu plötsligt blev villrådiga där i studion och inte riktigt visste hur eller vad de skulle göra.
   Den obeslutsamheten kan jag i viss mån höra mellan skivspåren, i arrangemangen och det ibland inte kompromisslösa svänget i musiken på "Seconds of pleasure". Om det är tiden mellan release och nu som har gjort mig lite mer ödmjuk i mötet med skivan vet jag inte men nu hör jag en Rockpile-skiva som stundtals har tagit ett litet poppigare grepp på materialet.
   Det har inte nämnvärt påverkat Nick Lowes fem nyskrivna originallåtar men när bandet ger sig på Rockin' Sidneys cajunklassiker "(You ain’t nothing but) Fine fine fine" (Bremner på sång), Chuck Berrys vid tillfället bara tio år gamla men här livlösa "Oh what a thrill" och den sega tolkningen av Kip Andersons obskyra b-sida "Knife and fork" låter det lite för osäkert, utan självförtroende och nästan soft.
   Ambitionen att göra en Rockpile-rockig variant på Brinsley Schwarzs New Orleans-kryddade "Play that fast thing (one more time)" är kanske en god idé från början men resultatet är platt och burkigt. Terry Williams sedvanliga driv äts upp av produktionen och då kan skivbandet Rockpile inte på långa vägar konkurrera med livebandet Rockpile, speciellt som just den repertoaren lever så mycket på liveatmosfär.
   Nej, jag siktar in mig på skivans poprelaterade material och hittar några verkliga godbitar, "Teacher teacher" och "Wrong way", som inleder varje skivsida och dessutom mycket logiskt blev albumets självklara singelval. Låtar som visserligen är ickeoriginal men som är så okända och unika att de går att uppfatta som genuina Rockpile-låtar.

"WRONG WAY", SOM PÅ SINGEL SLÄPPTES månaden innan "Seconds of pleasure", är en fantastisk Squeeze-låt från det bandets tidiga period. I original officiellt endast utgiven på en grön flexiskiva som följde med tidningen Smash Hits i oktober 1979. Inspelningen är äldre än så och är märkligt nog något överblivet från samarbetet med producenten John Cale och Squeezes första inspelningar 1977.
   "Wrong way" är förresten också en märklig titel på låten där titelfrasen aldrig förekommer i texten. Däremot sjunger Dave Edmunds "Let's face it I'm wrong again" i refrängens första textrad. Uppenbarligen så övertygande att skivbolaget Columbia i USA gav låten titeln "Wrong again (let's face it)". Den amerikanska upplagan av "Seconds of pleasure" namnger också Nick Lowe som producent medan min engelska pressning saknar uppgift om producent.
   "Teacher teacher" har en lika intressant bakgrundshistoria. Är en ny låt skriven av de två medlemmarna Kenny Pickett och Eddie Phillips från The Creation, en uppmärksammad 60-talsgrupp som soundmässigt gick i The Whos spår på sina två mest kända låtar "Making time" och "Painter man". Gruppen sprack 1968 men har tillfälligt återförenats några gånger, vid ett tillfälle var Nick Lowe aktuell som producent till ett nytt album med gruppen men det blev inget av med det.
   Under hela 70-talet var Pickett/Phillips verksamma som låtskrivare, både i den egna duon Kennedy Express och åt andra artister. Mot slutet av 70-talet skrev paret "Teacher teacher" och via Picketts vänskap med Billy Bremner hamnade låten i Rockpiles repertoar. En perfekt låt i sammanhanget med de luftiga akustiska gitarrerna, blixtrande gitarrsolon och Lowes röst som doftar hit lång väg. Borde ha blivit like uppskattad som "Girls talk" eller "Cruel to be kind" men hamnade helt utanför listorna.
   Billy Bremner, ja. Är det något jag riktigt saknar på "Seconds of pleasure" är det Bremners temperament som sångare och låtskrivare. Han hade ju tidigare bidragit med flera starka låtar på Edmunds soloskivor. Här sjunger Billy "Heart", en låt som återanvändes på Nick Lowes "Nick the knife"-album, och "(You ain’t nothing but) Fine fine fine", som inte kan konkurrera med liveversionen, men fick dessvärre inte möjlighet att bidra med några egna låtar.
   Nick Lowes låtar håller sedvanlig hög nivå på albumet. "Pet you and hold you", kom snabbt med i Lowes livematerial, och "When I write the book", finns nästan alltid med på Lowes senare konserter, är ju rena och skära Nick Lowe-klassiker.
   Joe Texs "If sugar was as sweet as you" från 1966 är en av skivans klockrena covers. Edmunds röst är här av högsta kvalité, gitarrsoundet lysande och här visar Terry Williams äntligen sitt rätta jag.
   Till min idag övervägande positiva syn på "Seconds of pleasure" hör Barney Bubbles som vanligt älskvärt röriga men stilfullt oförglömliga skivomslag, fast han kallar sig Dag (?) här. Ytterligare en positiv detalj är bonus-ep:n som följer med skivan där Lowe och Edmunds förvandlas till The Beverly Brothers och live i en radiostudio framför fyra Everly Brothers-covers på ett alldeles spontant och felfritt sätt.
   Allt sammantaget gör albumet "Seconds of pleasure" till bra och intressant lyssning. Förvisso ett lite ojämnt album, några omotiverade covers för många och soundet håller inte stilen hela vägen, men höjdpunkterna kompenserar verkligen.
   På Rockpiles skiva finns det ingen låt med titeln "Seconds of pleasure" men bandets F-Beat-kollega Elvis Costello har skrivit en låt med det namnet men den har ingen som helst koppling till Rockpile. Den skrevs nämligen till ABBA-Fridas första soloalbum men kom aldrig till användning.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.