Blogginlägg

I min skivhylla: Rockpile

ROCKPILE: Seconds of pleasure (F-Beat XXLP 7)

Release: Oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rockfolkets "Rock-å-håå (Let's gåå!)" (1976) och Jess Rodens "Jess Roden" (1974).

EFTER ALLA MER ELLER MINDRE FANTASTISKA Dave Edmunds- och Nick Lowe-album i slutet på 70-talet skruvade vi inför Rockpiles "debut"album upp förväntningarna till det osannolika. När vi hörde resultatet ur högtalarna blev vi lite bleka om nosen. "Tracks on wax 4", "Labour of lust" och "Repeat when necessary" var så gott som perfekta Rockpile-skivor, alla finns representerade på min lista på 70-talets bästa album. De kombinerade ett tajt rocksväng, urstarkt material och lysande covers med en uppenbart liveinspirerad produktion, men som av kontraktsskäl inte kunde ges ut under det samlande gruppnamnet.
   Som om inte styrkan i de här albumen räckte som lockbete hade Rockpile under flera Ã¥r spelat sig till en nästan ohotad position som världens bästa liveband där trummisen Terry Williams och gitarristen/sÃ¥ngaren Billy Bremner var minst lika viktiga bestÃ¥ndsdelar. Jag vet, jag upplevde konserter bÃ¥de 1979 och 1980 som helt tog andan ur mig.
   När allt var till synes frid och fröjd i managerkriget och skivbolagsfejden mellan Lowe- och Edmunds-folket var det upplagt för bandets första till namnet kollektiva skiva pÃ¥ Jake Rivieras nystartade och elegenta F-Beat-etikett. Ovannämnda album var producerade pÃ¥ precis samma sätt, med de fyra Rockpile-medlemmarna samlade i studion, men det finns uppgifter om att Lowe och Edmunds nu plötsligt blev villrÃ¥diga där i studion och inte riktigt visste hur eller vad de skulle göra.
   Den obeslutsamheten kan jag i viss mÃ¥n höra mellan skivspÃ¥ren, i arrangemangen och det ibland inte kompromisslösa svänget i musiken pÃ¥ "Seconds of pleasure". Om det är tiden mellan release och nu som har gjort mig lite mer ödmjuk i mötet med skivan vet jag inte men nu hör jag en Rockpile-skiva som stundtals har tagit ett litet poppigare grepp pÃ¥ materialet.
   Det har inte nämnvärt pÃ¥verkat Nick Lowes fem nyskrivna originallÃ¥tar men när bandet ger sig pÃ¥ Rockin' Sidneys cajunklassiker "(You ain’t nothing but) Fine fine fine" (Bremner pÃ¥ sÃ¥ng), Chuck Berrys vid tillfället bara tio Ã¥r gamla men här livlösa "Oh what a thrill" och den sega tolkningen av Kip Andersons obskyra b-sida "Knife and fork" lÃ¥ter det lite för osäkert, utan självförtroende och nästan soft.
   Ambitionen att göra en Rockpile-rockig variant pÃ¥ Brinsley Schwarzs New Orleans-kryddade "Play that fast thing (one more time)" är kanske en god idé frÃ¥n början men resultatet är platt och burkigt. Terry Williams sedvanliga driv äts upp av produktionen och dÃ¥ kan skivbandet Rockpile inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar konkurrera med livebandet Rockpile, speciellt som just den repertoaren lever sÃ¥ mycket pÃ¥ liveatmosfär.
   Nej, jag siktar in mig pÃ¥ skivans poprelaterade material och hittar nÃ¥gra verkliga godbitar, "Teacher teacher" och "Wrong way", som inleder varje skivsida och dessutom mycket logiskt blev albumets självklara singelval. LÃ¥tar som visserligen är ickeoriginal men som är sÃ¥ okända och unika att de gÃ¥r att uppfatta som genuina Rockpile-lÃ¥tar.

"WRONG WAY", SOM PÅ SINGEL SLÄPPTES månaden innan "Seconds of pleasure", är en fantastisk Squeeze-låt från det bandets tidiga period. I original officiellt endast utgiven på en grön flexiskiva som följde med tidningen Smash Hits i oktober 1979. Inspelningen är äldre än så och är märkligt nog något överblivet från samarbetet med producenten John Cale och Squeezes första inspelningar 1977.
   "Wrong way" är förresten ocksÃ¥ en märklig titel pÃ¥ lÃ¥ten där titelfrasen aldrig förekommer i texten. Däremot sjunger Dave Edmunds "Let's face it I'm wrong again" i refrängens första textrad. Uppenbarligen sÃ¥ övertygande att skivbolaget Columbia i USA gav lÃ¥ten titeln "Wrong again (let's face it)". Den amerikanska upplagan av "Seconds of pleasure" namnger ocksÃ¥ Nick Lowe som producent medan min engelska pressning saknar uppgift om producent.
   "Teacher teacher" har en lika intressant bakgrundshistoria. Är en ny lÃ¥t skriven av de tvÃ¥ medlemmarna Kenny Pickett och Eddie Phillips frÃ¥n The Creation, en uppmärksammad 60-talsgrupp som soundmässigt gick i The Whos spÃ¥r pÃ¥ sina tvÃ¥ mest kända lÃ¥tar "Making time" och "Painter man". Gruppen sprack 1968 men har tillfälligt Ã¥terförenats nÃ¥gra gÃ¥nger, vid ett tillfälle var Nick Lowe aktuell som producent till ett nytt album med gruppen men det blev inget av med det.
   Under hela 70-talet var Pickett/Phillips verksamma som lÃ¥tskrivare, bÃ¥de i den egna duon Kennedy Express och Ã¥t andra artister. Mot slutet av 70-talet skrev paret "Teacher teacher" och via Picketts vänskap med Billy Bremner hamnade lÃ¥ten i Rockpiles repertoar. En perfekt lÃ¥t i sammanhanget med de luftiga akustiska gitarrerna, blixtrande gitarrsolon och Lowes röst som doftar hit lÃ¥ng väg. Borde ha blivit like uppskattad som "Girls talk" eller "Cruel to be kind" men hamnade helt utanför listorna.
   Billy Bremner, ja. Är det nÃ¥got jag riktigt saknar pÃ¥ "Seconds of pleasure" är det Bremners temperament som sÃ¥ngare och lÃ¥tskrivare. Han hade ju tidigare bidragit med flera starka lÃ¥tar pÃ¥ Edmunds soloskivor. Här sjunger Billy "Heart", en lÃ¥t som Ã¥teranvändes pÃ¥ Nick Lowes "Nick the knife"-album, och "(You ain’t nothing but) Fine fine fine", som inte kan konkurrera med liveversionen, men fick dessvärre inte möjlighet att bidra med nÃ¥gra egna lÃ¥tar.
   Nick Lowes lÃ¥tar hÃ¥ller sedvanlig hög nivÃ¥ pÃ¥ albumet. "Pet you and hold you", kom snabbt med i Lowes livematerial, och "When I write the book", finns nästan alltid med pÃ¥ Lowes senare konserter, är ju rena och skära Nick Lowe-klassiker.
   Joe Texs "If sugar was as sweet as you" frÃ¥n 1966 är en av skivans klockrena covers. Edmunds röst är här av högsta kvalité, gitarrsoundet lysande och här visar Terry Williams äntligen sitt rätta jag.
   Till min idag övervägande positiva syn pÃ¥ "Seconds of pleasure" hör Barney Bubbles som vanligt älskvärt röriga men stilfullt oförglömliga skivomslag, fast han kallar sig Dag (?) här. Ytterligare en positiv detalj är bonus-ep:n som följer med skivan där Lowe och Edmunds förvandlas till The Beverly Brothers och live i en radiostudio framför fyra Everly Brothers-covers pÃ¥ ett alldeles spontant och felfritt sätt.
   Allt sammantaget gör albumet "Seconds of pleasure" till bra och intressant lyssning. Förvisso ett lite ojämnt album, nÃ¥gra omotiverade covers för mÃ¥nga och soundet hÃ¥ller inte stilen hela vägen, men höjdpunkterna kompenserar verkligen.
   PÃ¥ Rockpiles skiva finns det ingen lÃ¥t med titeln "Seconds of pleasure" men bandets F-Beat-kollega Elvis Costello har skrivit en lÃ¥t med det namnet men den har ingen som helst koppling till Rockpile. Den skrevs nämligen till ABBA-Fridas första soloalbum men kom aldrig till användning.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.