Blogginlägg från 2018-10-26

Tony Joe White (1943-2018)

Postad: 2018-10-26 22:23
Kategori: Minns

TONY JOE WHITE VAR EN AV MINA FÖRSTA IDOLER hösten 1969. Det var på svensk tv jag första gången kom i kontakt med White och hans träskdoftande musik och laidbackdominerade melodier. I Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen hade amerikanen Tony Joe White bjudits in och där och då, 28 november 1969, fick jag höra Whites personligt ruffliga röst och hans hänförande musik och låtar för första gången.
   Det då helt aktuella Tony Joe White-albumet "...Continued" blev direkt en favorit där berättande låtar som "Roosevelt and Ira Lee" och "Rainy night in Georgia" (blev en stor hit 1970 med Brook Benton) fastnade i min hjärna (och hjärta) förevigt.
   Men jag hungrade då efter mer Tony Joe White-material och behövde inte leta så långt tillbaka i tiden. Fyra månader innan det oförglömliga tv-framträdandet hade Tony Joe nämligen släppt sitt debutalbum "Black and white" där ytterligare starka originallåtar som "Polk salad Annie" och "Willie and Laura Mae Jones" gjorde största intrycket. För den breda musikintresserade publiken blev det coverversionerna med Elvis Presley respektive Dusty Springfield som blev populärast men för mig var det Tony Joes original som var bäst och viktigast.
   Följde honom ytterligare några år på skiva. Kontraktet med Warner Bros krävde väl kommersiella satsningar och därför engagerades då framgångsrike Peter Asher som producent på "Tony Joe White" (1971). Bättre och personligare blev det på den Jerry Wexler/Tom Dowd-producerade "The train I'm on" (1972) inspelad i Muscle Shoals-studion. Sedan tappade jag faktiskt kontakten med Tony Joe och hans musik.
   Upptäcker nu att jag i skivhyllan har Tony Joe-albumet "The real thang", utgiven på den i det här sammanhanget väldigt udda Casablanca-etiketten. Inget att skriva om i det här respektabla sammanhanget, discofierad swamprock med funkrytmer och nya versionen av "Polk salad Annie" känns helt omotiverad.
   Nej, Tony Joe White drog sig tillbaka och hans namn befann sig därefter under min radar i många år när han plötsligt och oväntat dök upp på Tina Turners "Foreign affair" (1989). Han inte bara medverkar på flera spår som musiker utan skrev även ett antal låtar, bland annat den uppmärksammade "Steamy window".
   Tina Turner-samarbetet gav åter uppmärksamhet till Tony Joe White som tog upp artistkarriären igen, återvände till Muscle Shoals-studion och Tom Dowd och det fungerade bra på "Closer to the truth" (1991) där han bland annat gör hedervärda versioner av "Steamy window" och ”Undercover agent for the blues”.
   Sedan dess har jag haft dålig koll på mannen med sina stora polisonger men som låtskrivare och sångare har han evigt liv i mitt minne.
   Tony Joe White avled plötsligt 25 oktober 2018. Dödsorsak: Förmodad hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Rockpile

Postad: 2018-10-26 07:55
Kategori: I min skivhylla



ROCKPILE: Seconds of pleasure (F-Beat XXLP 7)

Release:
Oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rockfolkets "Rock-å-håå (Let's gåå!)" (1976) och Jess Rodens "Jess Roden" (1974).

EFTER ALLA MER ELLER MINDRE FANTASTISKA Dave Edmunds- och Nick Lowe-album i slutet på 70-talet skruvade vi inför Rockpiles "debut"album upp förväntningarna till det osannolika. När vi hörde resultatet ur högtalarna blev vi lite bleka om nosen. "Tracks on wax 4", "Labour of lust" och "Repeat when necessary" var så gott som perfekta Rockpile-skivor, alla finns representerade på min lista på 70-talets bästa album. De kombinerade ett tajt rocksväng, urstarkt material och lysande covers med en uppenbart liveinspirerad produktion, men som av kontraktsskäl inte kunde ges ut under det samlande gruppnamnet.
   Som om inte styrkan i de här albumen räckte som lockbete hade Rockpile under flera år spelat sig till en nästan ohotad position som världens bästa liveband där trummisen Terry Williams och gitarristen/sångaren Billy Bremner var minst lika viktiga beståndsdelar. Jag vet, jag upplevde konserter både 1979 och 1980 som helt tog andan ur mig.
   När allt var till synes frid och fröjd i managerkriget och skivbolagsfejden mellan Lowe- och Edmunds-folket var det upplagt för bandets första till namnet kollektiva skiva på Jake Rivieras nystartade och elegenta F-Beat-etikett. Ovannämnda album var producerade på precis samma sätt, med de fyra Rockpile-medlemmarna samlade i studion, men det finns uppgifter om att Lowe och Edmunds nu plötsligt blev villrådiga där i studion och inte riktigt visste hur eller vad de skulle göra.
   Den obeslutsamheten kan jag i viss mån höra mellan skivspåren, i arrangemangen och det ibland inte kompromisslösa svänget i musiken på "Seconds of pleasure". Om det är tiden mellan release och nu som har gjort mig lite mer ödmjuk i mötet med skivan vet jag inte men nu hör jag en Rockpile-skiva som stundtals har tagit ett litet poppigare grepp på materialet.
   Det har inte nämnvärt påverkat Nick Lowes fem nyskrivna originallåtar men när bandet ger sig på Rockin' Sidneys cajunklassiker "(You ain’t nothing but) Fine fine fine" (Bremner på sång), Chuck Berrys vid tillfället bara tio år gamla men här livlösa "Oh what a thrill" och den sega tolkningen av Kip Andersons obskyra b-sida "Knife and fork" låter det lite för osäkert, utan självförtroende och nästan soft.
   Ambitionen att göra en Rockpile-rockig variant på Brinsley Schwarzs New Orleans-kryddade "Play that fast thing (one more time)" är kanske en god idé från början men resultatet är platt och burkigt. Terry Williams sedvanliga driv äts upp av produktionen och då kan skivbandet Rockpile inte på långa vägar konkurrera med livebandet Rockpile, speciellt som just den repertoaren lever så mycket på liveatmosfär.
   Nej, jag siktar in mig på skivans poprelaterade material och hittar några verkliga godbitar, "Teacher teacher" och "Wrong way", som inleder varje skivsida och dessutom mycket logiskt blev albumets självklara singelval. Låtar som visserligen är ickeoriginal men som är så okända och unika att de går att uppfatta som genuina Rockpile-låtar.

"WRONG WAY", SOM PÅ SINGEL SLÄPPTES månaden innan "Seconds of pleasure", är en fantastisk Squeeze-låt från det bandets tidiga period. I original officiellt endast utgiven på en grön flexiskiva som följde med tidningen Smash Hits i oktober 1979. Inspelningen är äldre än så och är märkligt nog något överblivet från samarbetet med producenten John Cale och Squeezes första inspelningar 1977.
   "Wrong way" är förresten också en märklig titel på låten där titelfrasen aldrig förekommer i texten. Däremot sjunger Dave Edmunds "Let's face it I'm wrong again" i refrängens första textrad. Uppenbarligen så övertygande att skivbolaget Columbia i USA gav låten titeln "Wrong again (let's face it)". Den amerikanska upplagan av "Seconds of pleasure" namnger också Nick Lowe som producent medan min engelska pressning saknar uppgift om producent.
   "Teacher teacher" har en lika intressant bakgrundshistoria. Är en ny låt skriven av de två medlemmarna Kenny Pickett och Eddie Phillips från The Creation, en uppmärksammad 60-talsgrupp som soundmässigt gick i The Whos spår på sina två mest kända låtar "Making time" och "Painter man". Gruppen sprack 1968 men har tillfälligt återförenats några gånger, vid ett tillfälle var Nick Lowe aktuell som producent till ett nytt album med gruppen men det blev inget av med det.
   Under hela 70-talet var Pickett/Phillips verksamma som låtskrivare, både i den egna duon Kennedy Express och åt andra artister. Mot slutet av 70-talet skrev paret "Teacher teacher" och via Picketts vänskap med Billy Bremner hamnade låten i Rockpiles repertoar. En perfekt låt i sammanhanget med de luftiga akustiska gitarrerna, blixtrande gitarrsolon och Lowes röst som doftar hit lång väg. Borde ha blivit like uppskattad som "Girls talk" eller "Cruel to be kind" men hamnade helt utanför listorna.
   Billy Bremner, ja. Är det något jag riktigt saknar på "Seconds of pleasure" är det Bremners temperament som sångare och låtskrivare. Han hade ju tidigare bidragit med flera starka låtar på Edmunds soloskivor. Här sjunger Billy "Heart", en låt som återanvändes på Nick Lowes "Nick the knife"-album, och "(You ain’t nothing but) Fine fine fine", som inte kan konkurrera med liveversionen, men fick dessvärre inte möjlighet att bidra med några egna låtar.
   Nick Lowes låtar håller sedvanlig hög nivå på albumet. "Pet you and hold you", kom snabbt med i Lowes livematerial, och "When I write the book", finns nästan alltid med på Lowes senare konserter, är ju rena och skära Nick Lowe-klassiker.
   Joe Texs "If sugar was as sweet as you" från 1966 är en av skivans klockrena covers. Edmunds röst är här av högsta kvalité, gitarrsoundet lysande och här visar Terry Williams äntligen sitt rätta jag.
   Till min idag övervägande positiva syn på "Seconds of pleasure" hör Barney Bubbles som vanligt älskvärt röriga men stilfullt oförglömliga skivomslag, fast han kallar sig Dag (?) här. Ytterligare en positiv detalj är bonus-ep:n som följer med skivan där Lowe och Edmunds förvandlas till The Beverly Brothers och live i en radiostudio framför fyra Everly Brothers-covers på ett alldeles spontant och felfritt sätt.
   Allt sammantaget gör albumet "Seconds of pleasure" till bra och intressant lyssning. Förvisso ett lite ojämnt album, några omotiverade covers för många och soundet håller inte stilen hela vägen, men höjdpunkterna kompenserar verkligen.
   På Rockpiles skiva finns det ingen låt med titeln "Seconds of pleasure" men bandets F-Beat-kollega Elvis Costello har skrivit en låt med det namnet men den har ingen som helst koppling till Rockpile. Den skrevs nämligen till ABBA-Fridas första soloalbum men kom aldrig till användning.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2018 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.