Blogginlägg

"The show goes on"

Postad: 2012-11-22 10:53
Kategori: Skiv-recensioner


SLIM CHANCE
The showgoes on
(Fishpool)


Ronnie Lane dog 1997 efter många års sjukdom (MS) men Slim Chance, hans band, lever sedan ett par år tillbaka ett återförenat liv. Är alltid skeptisk inför comebacker och återföreningar. Inte så sällan brukar musiker i den nya upplagan av band innehålla en majoritet av namn som inte har någon autentisk del av bandets historia. Men det är annorlunda med Slim Chance, Lanes jordnära band som han bildade efter Faces på 70-talet.
   Samtliga fem fasta medlemmar i dagens Slim Chance figurerade också i Ronnie Lanes band på 70-talet fast under olika tidsperioder. Exempelvis hade jag helt glömt bort att Cat Stevens-gitarristen Alun Davies en gång var en del av gruppen som genom åren hade en både stor och bred stab av medlemmar.
   På återföreningsskivan "The show must go on", med undertiteln "Songs of Ronnie Lane" och följaktligen genomgående innehåller Lane-låtar, har gruppen fångat den där lantligt gemytliga stämningen som Lane eftersträvade i sin ursprungliga ambition. Någonstans mellan folk och pop med en snygg instrumentering där en läcker slide, ödmjukt dragspel, stämningshöjande fiol och dekorativ mandolin höjer det musikaliska värdet.
   Ännu bättre och ännu mer varierat levererar bandet vid mikrofonen då fyra av bandets fem medlemmar sjunger och ger låtarna olika karaktär. Sedan får gästmusikern Geraint Watkins sjunga en låt själv, "Rats tales", som inte så överraskande soundmässigt lutar sig mot en mix av New Orleans/cajunhållet.
   Valet av låtar till skivan är hämtat från Lanes repertoar efter Small Faces och omfattar således Faces- och gamla Slim Chance-låtar men också en del udda intressant material från Lanes samarbete med Pete Townshend och ett soundtrack han gjorde med Ronnie Wood 1972. Dock smälter det breda materialet samman till en helt fungerande helhet på albumet.
   På några låtar blir det lite väl inspirerat och närmast hurtigt i studion men annars är "The show goes on" en genomgående sympatisk skiva av mogna män som fortfarande har en musikalisk vision att skapa något kreativt. Bäst fungerar det på "Don't you cry for me", som Steve Bingham sjunger, och "Anymore for anymore", som Alun Davies sjunger. Övriga medlemmar i gruppen är Colin Davey, trummor, Charlie Hart, dragspel, piano och fiol, och Steve Simpson, gitarr, mandolin och fiol.
Det viskas om förestående Sverige-spelningar och det borde resultera i en förutsägbar succé-

Info: www.slim-chance.co.uk

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.