Blogginlägg från 2012-11-12

Ödmjukhet och engagemang

Postad: 2012-11-12 23:08
Kategori: Konserter


                                                                                                          Foto: Kristin Wester
Matt Green och Simone Felice.



SIMONE FELICE
Clarion Hotel, Örebro 12 november 2012
Konsertlängd: 20:13-21:35 (82 min)
Min plats: ca 10 meter rakt från scenen
Drack: 2 Eriksberg


Osäkerheten var stor. På den rödsprängda affischen stod det Simon Felice och arrangören Anders Damberg pratade på förhand om Felice Brothers men det var alltså Simone Felice som till slut ockuperade den nya fina scenen i hotell Clarions foajé. Där artisten står med ryggen ut mot Kungsgatan och låter publiken som sitter vid bord se och höra allt en aning från ovan.
   Osäkerheten var inte bara bokstavligen stor. Innan konserten var jag väldigt dåligt informerad om Simone Felice, hade väl letat upp några låtar på YouTube men visste inte mycket mer. Och jag var mycket riktigt inte där i någons tjänst, för att recensera, utan mer av nyfikenhet kring en amerikan som trots allt måste betraktas som spännande.
   Bandet bakom Felice, som Damberg hade utlovat, var bara en man, Matt Green på dobro/slide och mandolin. Resten, som egentligen bara är den kvinnliga violinspelaren Simi Sernaker, hade blivit kvar i New York, med anledning av stormen Sandy. Felice och Green hade precis lämnat NYC innan stormen slog till.
   Som New York-kille hyllade han minnet av Levon Helm, som trumslagare höll han takten hörbart genom att stampa hårt i scengolvet och som den musiker han är spelade han vacker och melodisk akustisk gitarr. Simone hade hört att Sverige var ett kallt land men han förklarade ödmjukt att han hade fått ett varmt välkomnande här.
   Som lekman på området ska jag inte försöka mig på att analysera några låtar men jag tyckte mig höra "New York times", "One more American song" och "You and I belong" innan coverlåtarna på slutet tog överhand.
   Simone framförde "Helpless" men det långa introt pekade snarare mot "Knockin' on heaven's door" än en Neil Young-klassiker. Men allsång blev det ändå. Sedan avslutade han huvudavdelningen med "Atlantic city" (av "the boss of New Jersey" som han förklarade). För att sedan, när han kort hade besökt baren på Clarion och beställt ett glas vatten spetsad med is, göra extralåten "I shall be released".

                                                                                                                         Foto: Magnus Sundell

/ Håkan

Personligt och välljudande

Postad: 2012-11-12 14:27
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2012.

RICHARD LINDGREN
OLLE UNENGE
Stadsträdgården, Örebro 10 november 2012
Konsertlängd: 19:19-19:35 (Olle), 19:50-20:30 och 20:50-21:35 (Richard)
Min plats: ca 7 m snett till vänster från scenen.


Två stora låtskrivare har gästat Örebro på lika många dagar, Ulf Lundell och Richard Lindgren. Fast under väldigt olika förhållanden. Den ene (Ulf) inför 1200 jublande människor på Conventum, den andre (Richard) inför uppskattningsvis 70 minst lika nöjda på mysiga Växthuset i Stadsträdgården. Minst sagt olika förutsättningar men musikaliskt, kreativt och artistmässigt är dessa genuina låtskrivare på samma nivå och vid en brysk jämförelse (jag upplevde nämligen båda konserterna) var det i helgen fördel Richard Lindgren.
   I två år har skåningen Richard besökt Örebro vid ett flertal tillfällen. Ofta med ett litet eller stort band bakom sig men nu kom han helt ensam vilket i hans fall inte alls påverkade det musikaliska resultatet negativt i lördagskväll. För låtarna, det genomgående starka materialet som utgör hans stora repertoar, är så personligt välskrivna och det var med full tillfredsställelse jag hörde honom fritt välja mellan gamla låtar och nya. Och nästan alla dekorerades i mellansnacken av intressanta smått komiska historier. Dessutom hade arrangören och kvällens uppvärmare Olle Unenge serverat Richard ett ett piano som vidgade den musikaliska bilden på ett smakfullt sätt.
   De 85 minuterna på Växthusets minimala scen var tillägnade i huvudsak originalmaterial i allmänhet och de aktuella låtarna från nya albumet "Grace" i synnerhet. Men också, i andra avdelningens avslutning, en hel del covers som tog lite fokus från den nya helt aktuella skivan.
Duetterna med Unenge, i "Don't think twice" och "Girl from the north country", blev ett intressant möte mellan två olika röster som skavde lätt mot varandra. Och extralåten, Tom Waits "Tom Taubert's blues", resulterade i den allmänna allsången "Waltzing Mathilda" som var svår att värja sig emot.
   Richards sång och musik har lite slarvigt beskrivits som americana, denna helt luddiga musikterm, men att han har påverkats av USA, amerikanska låtskrivare och miljön där borta, är ju uppenbar i både texter och framförande.
   Nya skivan var givetvis scenrepertoarens mest intressanta ögonblick i lördagskväll. En repertoar som arrangemangsmässigt av naturliga skäl var slimmat till en röst och ett instrument, akustisk gitarr eller piano. Men enligt formulär A i manualen för klassiskt låtskrivande ska en bra låt fungera i alla sammanhang och i alla musikaliska sällskap. Den trollkonsten har Richard lärt sig från grunden och hade inga problem att framföra både det singer/songwriter-inspirerade materialet och låtarna ur det rockiga bandkonceptet med samma påtagliga dignitet.
   Lindgren har som sagt uppträtt i Örebro vid flera tidigare tillfällen. Solo som uppvärmare till Mary Gauthier, flera korta Live At Heart-framträdanden och en Dylan-tributkonsert med band i somras men konserten i lördags kändes på sätt och vis som en debut där Richard fick tillräckligt utrymme för både snack och musik. Och fick den här gången visa sina färdigheter på piano som knappast kan kallas tekniskt skickliga men känslan, smekningarna av instrumentets vemodiga tangenter, var otroligt välljudande.
   Arrangören Olle Unenge inledde alltså kvällen med ett kort set, fyra låtar, med ett urval hämtat från hans förebilder Bob Dylan, Bert Jansch och hans välkända fascination för irländsk folkmusik. Där hans svenska tolkning av Dylans "Farewell Angelina", "Farväl vackra Sara", var lika emotionellt laddad och vacker som vanligt.

Låtarna:
Drunk on arrival
Back to Brno
I came, I went and I don't know where I'm going
Mezcal Mae
Sunday tea blues
If only she came walking by
Losing my bearings
Reconsider me

Paus

Five pints and a wink from Gwendolyn
From Camden Town to Bleecker Street
Don't think twice
Girl from the north country
Famous blue raincoat

Extralåt
Tom Traubert's blues


Foto: Magnus Sundell

/ Håkan

Singlar#76: Billy J. Kramer with The Dakotas

Postad: 2012-11-12 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


BILLY J. KRAMER with THE DAKOTAS: Bad to me (Parlophone, 1963)

DET TIDIGA BEATLES-INTRESSET gjorde att jag ofta även fick andra favoriter bland närbesläktade artister som hade en naturlig koppling till Liverpool-kvartetten. Som exempelvis dagens artist här och Cilla Black som hade samma manager som Beatles, Brian Epstein. Och i det sammanhanget går det också att nämna namn som Tommy Quickly, The Fourmost, Peter & Gordon, The Strangers with Mike Shannon, The Applejacks och P J Proby. Alla artisterna/grupperna har det gemensamt att de spelade in unika John Lennon-Paul McCartney-låtar som aldrig officiellt gavs ut av Beatles själva.
   I den samlingen artister var Billy J Kramer mest framgångsrik och han var också den som spelade in flest exklusiva låtar skrivna av världens mest kända låtskrivarpar. Fyra av Kramers fem första singlar hade Lennon-McCartney-original på A-sidan och ibland även på b-sidan.
   Billy började som gitarrist i Liverpool-gruppen The Coasters (ingen koppling till det amerikanska bandet) under sitt rätta namn William Howard Ashton. Snart blev han sångare i gruppen och tog sig då artistnamnet Billy J Kramer och blev upptäckt av Brian Epstein som i slutet på 1962 skrev kontrakt med Kramer som då var utan kompband. Men Epstein hittade The Dakotas, ett helt existerande band, i - Manchester!
   Naturligtvis låg Epstein även bakom Kramers/Dakotas kontrakt på samma skivbolag som Beatles och att de sedan kom att produceras av George Martin som gjorde det nära till hands att använda sig av unika Lennon-McCartney-låtar. Kramer debuterade i april 1963 med "Do you want to know a secret" (utan frågetecken) och följde snabbt upp med "Bad to me" som släpptes 26 juli och nådde förstaplatsen i England 24 augusti.
   "Bad to me" var en John Lennon-låt men det var Paul McCartney som var i Abbey Road-studion samtidigt som Billy J Kramer och Dakotas spelade in den 27 juni 1963. B-sidan "I call your name", även det en Lennon-låt, spelades för övrigt in samma dag.
   Det existerar ingen Beatles-inspelning av "Bad to me" men däremot spelade Lennon in en demo i mitten på maj 1963. "I call your name" var vid den här tiden, sommaren 1963, helt outgiven och oinspelad med Beatles. Först 1 mars 1964 tog Lennon beslutet att Beatles skulle spela in låten som han en gång skänkt till Billy J Kramer. Och när Beatles version släpptes på skiva, 19 juni 1964 på ep:n "Long tall Sally", blev det en uppenbar sanning att John Lennon sjunger så mycket bättre och personligare än Kramer.
   Under sin tid med Kramer hade Dakotas en helt egen parallellkarriär och gjorde skivor med egna låtar. Exempelvis instrumentala "The cruel sea" som skrevs av gitarristen Mike Maxfield och släpptes på singel tre veckor före "Bad to me" och blev en mindre hit. Övriga medlemmar i Dakotas var Robin Macdonald, kompgitarr, Ray Jones, bas, och Tony Mansfield, trummor. Kramer och Dakotas var en enhet fram till 1966 och gruppen hade då fått en ny gitarrist i Mick Green, långt senare Pirates.

Live på tv:


Ljudspår:


B-sidan "I call your name":


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.