Blogginlägg

Ödmjukhet och engagemang

                                                                                                          Foto: Kristin Wester
Matt Green och Simone Felice.



SIMONE FELICE
Clarion Hotel, Örebro 12 november 2012
Konsertlängd: 20:13-21:35 (82 min)
Min plats: ca 10 meter rakt från scenen
Drack: 2 Eriksberg

Osäkerheten var stor. På den rödsprängda affischen stod det Simon Felice och arrangören Anders Damberg pratade på förhand om Felice Brothers men det var alltså Simone Felice som till slut ockuperade den nya fina scenen i hotell Clarions foajé. Där artisten står med ryggen ut mot Kungsgatan och låter publiken som sitter vid bord se och höra allt en aning från ovan.
   Osäkerheten var inte bara bokstavligen stor. Innan konserten var jag väldigt dåligt informerad om Simone Felice, hade väl letat upp några låtar på YouTube men visste inte mycket mer. Och jag var mycket riktigt inte där i någons tjänst, för att recensera, utan mer av nyfikenhet kring en amerikan som trots allt måste betraktas som spännande.
   Bandet bakom Felice, som Damberg hade utlovat, var bara en man, Matt Green på dobro/slide och mandolin. Resten, som egentligen bara är den kvinnliga violinspelaren Simi Sernaker, hade blivit kvar i New York, med anledning av stormen Sandy. Felice och Green hade precis lämnat NYC innan stormen slog till.
   Som New York-kille hyllade han minnet av Levon Helm, som trumslagare höll han takten hörbart genom att stampa hårt i scengolvet och som den musiker han är spelade han vacker och melodisk akustisk gitarr. Simone hade hört att Sverige var ett kallt land men han förklarade ödmjukt att han hade fått ett varmt välkomnande här.
   Som lekman på området ska jag inte försöka mig på att analysera några låtar men jag tyckte mig höra "New York times", "One more American song" och "You and I belong" innan coverlåtarna på slutet tog överhand.
   Simone framförde "Helpless" men det långa introt pekade snarare mot "Knockin' on heaven's door" än en Neil Young-klassiker. Men allsång blev det ändå. Sedan avslutade han huvudavdelningen med "Atlantic city" (av "the boss of New Jersey" som han förklarade). För att sedan, när han kort hade besökt baren på Clarion och beställt ett glas vatten spetsad med is, göra extralåten "I shall be released".

                                                                                                                         Foto: Magnus Sundell

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.