Blogginlägg från 2012-11-21

Singlar#72: The Tubes

Postad: 2012-11-21 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


THE TUBES: Don’t touch me there (A&M, 1976)

POP- OCH ROCKHISTORIEN HAR KNAPPAST haft ett mer spektakulärt band än amerikanska The Tubes. Och det är kanske en smula överraskande att gruppen förekommer här för teatral rock eller glamrock var egentligen aldrig min kopp té på 70-talet. Men det fanns också, lite motsägelsefullt kanske, plats för allt på detta musikaliskt glada decennium. Och Tubes representerade kanske det mest extrema långt ute på högerkanten där Frank Zappa-klanger överraskande mötte kommersiellt sound.
   Jag föll en gång för Tubes för de starka låtarna på det Al Kooper-producerade debutalbumet "The Tubes" (1975) men anledningen var kanske mest det iögonfallande skivomslaget där några händer med kraftigt rödmålade naglar river sönder just omslaget. Det här var ju tider när musik upptäcktes i skivaffärer då omslag och information på omslaget var viktiga inkörsportar.
   På gruppens andra album, "Young and rich" (1976), fanns inte de avgörande låtarna och inga välkonstruerade rocklåtar som kom upp i nivå med exempelvis "What do you want from life" och "White punks on dope" från debuten. Men det fanns en helt otroligt avväpnande poplåt, "Don't touch me there", som gjorde hela albumet värdefullt.
   Det har i den här serien om bästa singelfavoriter aldrig varit min ambition att lyfta fram albumlåtar, som släppts på singel, men ibland är det oundvikligt att utelämna en stark singel av just den anledningen. Dessutom släpptes "Don't touch me there" som singel i juni 1976 när gruppens andra album "Young and rich" redan funnits ute i två månader.
   Men "Don't touch me there" var som låt och arrangemang så otroligt framträdande på just det här albumet att den omöjligt går att undvika som singelfavorit. På ett alltigenom bättre album hade låten kanske inte fått den uppmärksamheten.
   Inför Tubes andra album hade sjumannagruppen utökat med sångerskan och dansösen Re Styles (född Shirley Marie MacLeaod) och det skulle bokstavligen påverka just singellåten som är en smäktande och liderlig duett mellan henne och Tubes-sångaren Fee Waybill. Arrangemanget är som taget från Phil Spectors typiska 60-tal och det är just hans autentiska arrangör Jack Nitzche som dirigerar orkestern bakom och låter fem keyboardspelare, fem slagverkare (tamburin, maracas, kastanjetter, julklockor och orkesterklockor), 18 stråkar, en blåssektion och sex körsångare framkalla det där typiska Wall Of Sound-ljudet.
   Tubes skrev ofta sitt eget material men "Don't touch me there" skrevs utanför gruppen av Ron Nagle och Jane Dorknocker. Nagle var känd som både artist, låtskrivare och producent (producerade bland annat halva John Hiatts "Riding with the king") och Dorknocker hade haft det egna bandet Leila & the Snakes ("Rock and roll weirdos"-singeln) och presenterades på Tubes-albumet som Leila T Snake.
   Tubes bytte producent inför andra skivan och valde då att samarbeta med engelsmannen Ken Scott, mest känd som tekniker åt Beatles på 60-talet men hade också producerat David Bowie (”Ziggy Stardust”) och Supertramp.
   B-sidan är en 50-tals-pastisch skriven av Tubes gitarrist Bill Spooner. Boogie woogie-piano, ståbas (inlånade Chuck Domanico), och ett gitarrsolo som en hyllning till Scotty Moore. Ron Hicklin Singers gör sitt bästa för att likna Jordanaires. Rock'n roll och doo wop i en låt som befinner sig på gränsen till parodi.

Ljudspåret till "Don't touch me there".


Ljudspåret till B-sidan "Proud to be an American"


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.