Blogginlägg från 2012-11-13

"Mine"

Postad: 2012-11-13 10:31
Kategori: Skiv-recensioner


SARA NORDENBERG
Mine
(Sara Nordenberg)


Vad vore livet utan nya ansikten, nya låtskrivare och nya röster? Väldigt torftigt om ni frågar mig. Det är alltid spännande att lyssna på nya skivor med nya namn i allmänhet och har skivan vissa kopplingar till Örebro och en studio som nästan ligger på den gata jag bor på blir jag givetvis än mer nyfiken.
   Att det är Clas Olofsson och Fredrik Landh, kända profiler i en rad olika sammanhang, som står för produktionen på Saras skiva har inte överraskande resulterat i ett mycket välgjort och elegant sound. På skivans första spår, "Over", går det inte att undvika att tänka på Bonnie Raitt fast sound och låt drar mer åt soul än blues.
   Sara, som har varit med och skrivit skivans samtliga elva låtar, har en fin, bra röst. Kanske inte världshistoriens mest personliga men när låtarna växer sig allt starkare ju längre skivan spelas blir hennes stämma allt mer viktig och avgörande.
   Fram till tredje låten "Sweet refrain", skivans kanske tydligaste hitlåt, är det mycket känslor i både text och arrangemang där Olofssons wah-wah och pedal steel målar de vackraste färger som finns.
   Som den popfantast jag är tycker jag "Sweet refrain" tillhör skivans toppar. Inte bara för uptemporytmen eller refrängen utan även för arrangemang och produktion som är både hitmässigt direkt och finurligt smakfull. En alltför sällsynt kombination i dagens pop.
   Den följande låten "I know where I belong" är rolig i sin blandning av americana, country och pop. Där både banjo och vissling ger låten en annorlunda karaktär.
   På inledningen av skivan fattas inte mycket men kanske lite mer personlighet i själva framförandet men på den senare delen av skivan dyker de där personliga pärlorna upp när Saras röst blir så där hypnotiskt tilldragande och låtarna kräver upprepade spelningar.
   "Courage" är en låt i halvfart som blottar Saras röstresurser mer än tidigare på skivan. När hon tar i utan att det känns konstlat eller tillgjort. Låtarna därefter håller också en hög personlig nivå. Från den inledande slidegitarren till rösten på "Brighter" liknar Saras röst till viss del Lisa Miskowskys på de två skivor där Lisa samarbetade med Jocke Berg.
   Avslutningen på "Mine" imponerar. På "Live" smeker det gränslöst vackra pedal steel-soundet medan Saras allt naknare stämma andas personlighet. "All small things", i sin nästan kyrkliga inramning, är en vacker och innerlig slutlåt. Orden "I'm precious" har aldrig sjungits vackrare och mer viskande medan tramporgeln(?) understryker stämningen av autentisk gammal visa. Och just då, när låten slutar efter 2:56, finns inte Bonnie Raitt-referenserna kvar i min skalle.

Mer info: saranordenberg.com

/ Håkan

Wilmer X stora

Postad: 2012-11-13 07:50
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 1986.

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 13 mars 1986


Wilmer X håller på att bli riktigt stora nu. Varje kväll i en månads tid genomför bandet för tillfället en konsert som produktionsmässigt är den största de gjort med avancerat ljusspel, rökridåer och pampig, visuell inledning med filmmusik i blåtonat ljus.
   Sedan sparkade de igång en show som nyhetsmässigt "endast" har ett livealbum i ryggen och därför saknade de stora överraskningarna och de riktigt hisnande och spännande momenten. Ändå går bandet framåt i utveckling och styrka i den snäva fåran av traditionellrock och rhythm & blues.
   Nisse Hellberg är gruppens ledare, sångare och starke man. Han har sina rötter i både Bo Diddley och Iggy Pop och övertygade stort fast han spektakulärt inte alls har samma utstrålning som exempelvis Thåström.
   Wilmer X har heller inte några ambitioner att lägga hela Sverige för sina fötter. Vi får nog behålla Sveriges bästa liverockgrupp i de små klubbarna där de utan konkurrens bäst hör hemma.
   Intensivt turnerande ger alltid gott resultat till sist. På mindre än ett år har Wilmer X spelat fyra gånger i Örebro men vi kunde inte ens ana turnétrötthet eller slapphet i framförandet på scen. Det är egentligen märkligt hur denna kvintett drivna musiker kan spela så energisk, intensiv och levande rockmusik.
   Inledningsvis var ljudet inte helt tillfredsställande men blev bättre och den senare del var magnifik med "En dröm är en dröm", "Nere på knä igen", "I din klinik" och "Kör dej död" som ett radband på slutet.
   Då var det svettigt och varmt, mycket varmt. När Wilmer X sedan återkom för att avsluta med en Chuck Berry-låt var både luften och orken slut hos den stora och pigga publiken.
   Nu berodde värmen inte bara på Rockmagasinets bristfälliga luftkonditionering. Wilmer X alstrade den energi och värme som så väl behövs i Sverige just nu när det drar en isande vind genom landet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.