Blogginlägg från 2012-09-06

“I know what love isn

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/9 2012.

JENS LEKMAN
I know what love isn't
(Service)

Musikvärlden har begåvats med ännu ett separationsalbum. Innehållet på Jens Lekmans "I know what love isn't" är resultatet av ett uppbrott i en relation. Genren har fascinerat oss genom alla tider och personligen blir jag både imponerad och avundsjuk på människor/artister som så behärskat och välartikulerat kan uttrycka sig när det pågår turbulens i känslolivet.
   PÃ¥ Lekmans första album pÃ¥ fem Ã¥r är det främst i de utlämnande, självbiografiska och stundtals bittert vemodiga texterna där slutet pÃ¥ ett förhÃ¥llande beskrivs. Det kanske inte är svart och djupt sorgligt i varje vers men här finns undertoner i mÃ¥nga välformulerade fraser som avslöjar ett mindre lyckligt liv.
   Musikaliskt är det än svÃ¥rare att upptäcka de ledsna känslorna i Jens Lekmans arrangemang. Som sÃ¥ngare är han en mix av en crooner och singer/songwriter, en sorts blandning av Frank Sinatra och Morrissey, och med övervägande luftigt optimistiska arrangemang kan det ibland vara svÃ¥rt att förstÃ¥ svärtan i textraderna.
   Det är nog pianisten Jens Lekman som har skrivit de flesta lÃ¥tarna pÃ¥ skivan. Med ett piano som inte alltför sällan framkallar fina melodiska uttryck och till och med stundtals gränsar till schlager. TitellÃ¥ten är ju en klassisk poplÃ¥t i Burt Bacharach-stil och det finns fler refränger pÃ¥ skivan, bland annat pÃ¥ "Some dandruff on your shoulder", som är klockren popestetik.
   Men det finns ocksÃ¥ allmängiltiga stunder pÃ¥ skivan som ibland gränsar till easy listening och genom stora högtalare kan uppfattas som genomskinlig bakgrundsmusik och nÃ¥got mindre personligt. Flöjt- och saxsamplingar som underhÃ¥ller mer än de engagerar.

/ HÃ¥kan

Osannolik rock med The Saints

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1989.

THE SAINTS
Kulturhuset/Rockmagasinet 11 november 1989

Australiska Saints turné i Sverige denna höst har gått tämligen spårlöst förbi hos massmedia. Men ryktet om gruppens förträfflighet hade ändå nått Örebro för Kulturhuset var mer än halvfullt vilket är en smärre succé en lördag kväll.
   En stor publik som dessutom var kunnig i ämnet och bjöds pÃ¥ en generös konsert pÃ¥ en timme och en trekvart med mÃ¥nga höjdpunkter frÃ¥n Saints skivproduktion.
   Chris Bailey, som ÄR Saints är en helt osannolik rockfigur. Han stod där fet, svettig och lÃ¥nghÃ¥rig och rökte mest hela tiden men ändÃ¥ var det omöjligt att inte älska denne 32-Ã¥ring.
   Han hade en röst som trängde igenom det mesta utom lördagskvällens första lÃ¥t som var ett söndermixat oväsen. Därefter blev det bättre, som det ofta blir pÃ¥ konserter, och stundtals nÃ¥dde konserten lysande kvalitéer.
   Saints ger ut skivor sporadiskt men det har genom Ã¥ren sedan 1977 blivit en och annan klassiker. Den frÃ¥n början punkinfluerade gruppen har under 80-talet utvecklats till en fullmogen rockgrupp med melodiös rock som största ingrediens.
   Men i denna vansinnigt effektiva rockmusik, med samma drivkraft som en Springsteen i högform, finns en bottenlös personlighet som gärna refererar till sina irländska rötter eller avslöjar sin innersta själ.
   Redan 1984, när Saints var i Örebro förra gÃ¥ngen, utnämnde jag Chris Bailey till kompgitarrens mästare. Nu spelade han mest akustisk gitarr men det blev ändÃ¥ en gedigen grund för de övriga i bandet att stÃ¥ pÃ¥.
   Senaste albumet "Prodigal son" innehÃ¥ller flera starka sÃ¥nger som ocksÃ¥ framfördes i lördags. Men det var ännu svÃ¥rare att värja sig mot de bästa lÃ¥tarna frÃ¥n förra albumet, "All fools day", som är Saints definitiva klassiker.
   Hör man, som i lördags, Chris Bailey i högform och Saints göra "Just like fire would" och "Temple of the lord" förstÃ¥r jag inte varför folk krigar i världen.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.