Blogginlägg från augusti, 2018

I min skivhylla: Dan Hylander

Postad: 2018-08-31 07:54
Kategori: I min skivhylla



DAN HYLANDER & KOSMONAUT: Café Sorgenfri (Amalthea AM 65)

Release:
April 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Dan Hylanders "Kung av onsdag" (1986) och "Lycklig måne" (1990).

JAG HAR UNDER DENNA HETA SOMMAR lyssnat igenom några av Dan Hylanders 80-talsalbum för att försöka hitta skivan som kvalitetsmässigt i någon mån kan mäta sig med "Calypso" (1983) som jag för drygt tio år sedan utnämnde till skåningens bästa 80-talsplatta. Det blev ett oväntat tufft uppdrag att lyssna igenom drygt 30 år gamla skivor, som mer eller mindre var formade av den tidens sound, men det var också en välkommen återblick i minnen och låtmaterial som då låg mig väldigt varmt om hjärtat.
   Jag har i det här sammanhanget lämnat rockskivorna "September" (1981) och livealbumet "Bella notte" (1982) utanför närmare bedömning ty de tillhör liksom en annan tid, en annan epok. Raj Montana Bands sättning hade så dags inte riktigt satt sig och det som skulle bli deras 80-talssound låg ännu så länge i sin linda. Men de albumen var ytterst älskvärda då och är det fortfarande. Nej, idag koncentrerar jag mig på allt efter "Calypso" som jag betraktar som det breda genombrottet för Dan och hans band.
   Hylanders "...om änglar & sjakaler", som kom hösten 1984, skulle bli sista samarbetet mellan Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band och jag, och många med mig, laddade för något stort och legendariskt men blev lite besviken. Bakom det sedvanligt stilfulla Kjell Andersson-omslaget fanns ett tunnare sound som strök lyssnaren medhårs och hammondorgeln var till stor del ersatt av skimrande syntar.
   Efter Raj Montana Bands nedläggning i december 1984 ombildade Hylander sitt kompband helt och hållet. På toppen av sin kommersiella karriär visste resurserna inga gränser. På "Kung av onsdag" (1986) fick ett åttamannaband, nu under namnet Kosmonaut, med dubblerade musiker på nästan varje position fick symbolisera det pompösa, keyboardsbaserade och slamriga 80-talssoundet. Hylanders späda röst försvann bland maskiner, ekon och överdrivna arrangemang.
   De något besvikna och stundtals negativa synpunkterna på de båda albumen var mina egna när skivorna släpptes. Det ska erkännas att jag nu, under sommarens återblick, inte uppfattar skivorna som fullt så katastrofala eller problematiska i sin helhet. De går uppenbart att lyssna på även idag utan att få allergiska utslag.
   Detta leder oss till dagens huvudroll på grammofontallriken, "Café Sorgenfri", där Hylander märkbart har sänkt ambitionerna, trimmat ner kompet och till stor del skalat av arrangemangen. Drygt 30 år efter release tycker jag både innehåll, sound och produktion överlevt decennierna med överraskande godkänt resultat utan att på något sätt överträffa Hylanders tidiga 80-talsskivor.

KVAR FRÅN DET ÖVERAMBITIÖSA KOMPBANDET Kosmonaut finns här bara två man, gitarristen och mycket annat Henrik Janson och trummisen Åke Sundqvist, och teknikern Pontus Olsson, som hade jobbat med Hylander sedan 1979, är officiell medlem i kvartetten. Utanför den konstellationen medverkar några gästmusiker som Bengt Blomgren, Svante Persson, danske jazztrumpetaren Palle Mikkelborg, tre blåsare och faktiskt Jan Schaffer i slutet på en låt.
   I den sedvanliga kören bakom Hylander återfinns ett antal prominenta profiler, som Py Bäckman, Tomas Ledin, Mats Ronander och Mikael Rickfors, men det är inget som överarbetas enligt den tidens modell. Allt är till stor del delikata detaljer men inget överflöd i arrangemangen.
   OK, vid något tillfälle ("Jag har charm") flörtar Dan Hylander lite med discopubliken och på den catchy och refrängstarka "544 832" gränsar det nästan till schlager men blåsarrangemanget där ovannämnda Mikkelborg gör ett suveränt solo suddar ut seriösa jämförelser.
   Innan jag den här sommaren återvände till "Café Sorgenfri" hade jag genomgående positiva vibrationer kring albumet. När jag nu har lyssnat närmare mer koncentrerat har jag fått några nygamla favoriter bland materialet som uppenbart fortfarande håller, över 30 år efter inspelning.
   "Vackra förlorare" och "Bara en man" är en stark, poppig och melodisk inledning på albumet men låtarna jag mest gärna återvänder till har ett något lägre och personligare tempo. "Läppstift på ett glas", återigen med dansken Mikkelborg på skönt sordinerad trumpet, och den växande "Epilog" är både snygga och effektiva ballader.
   Liksom mycket av de smakfulla detaljerna på skivan presenteras "Café Sorgenfri" visuellt på skivomslaget på ett mycket delikat sätt via miljön, färgerna och den tidlösa inramningen. Omslagsbilderna är hämtade från den danska restaurangen med samma namn som albumtiteln. I Denise Grünsteins fotografier vilar ett tidlöst lugn som jag tycker påverkar lyssnaren i en positiv riktning. En ovanligt välkammad Dan Hylander sitter med en betald nota, vid ett bord med några flaskor Tuborg Grön och strax bakom står ett gammalt och slitet piano.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Steve Gibbons (1979)

Postad: 2018-08-29 07:58
Kategori: Intervjuer

RUTINERADE ENGELSMANNEN STEVE GIBBONS hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april.
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogne "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/4 1979.

Först höll turnén på att gå i stöpet
NU GÖR STEVE GIBBONS STOR SUCCÉ I SVERIGE


- VI ÄR OTROLIGT GLADA FÖR DE FANTASTISKA framgångar vi nått i Sverige på senare tid, berättar en lugn och sansad Steve Gibbons, när jag träffar honom bara några minuter efter den otroliga slutforceringen vid konserten i Örebro.
   Gruppen har spelat över fyra år som samlad enhet men väntar fortfarande på sitt definitiva genombrott i England. Har länge uppskattats som livegrupp men skivorna har ”bara” sålt normalt,.
   Jag är klart missnöjd med skivförsäljningen i England men det som händer här och i Tyskland är desto roligare. Även i Norge, som vi närmast kommer ifrån, börjar framgångarna komma. Konserten i Oslo var en knockout.
   Den avgörande kicken i Sverige kom i höstas. Först LP:n "Down in the bunker" som fick ett fint mottagande och sedan den beryktade showen på Malmen I Stockholm i november som många (även Allehanda) uppmärksammade. Skivförsäljningen satte fart och tv blev intresserade.
   Så det var ingen överraskning att turnén var efterlängtad och efterfrågad. Utsåld på alla platser från Lund till Varberg på den veckolånga Sverige-(och Oslo)turnén. Och de trivs här.
   - Vi beräknar att vara tillbaka i sommar och göra ytterligare en turné. Möjligen i era folkparker då jag gillar publik som står och dansar.
   Men kvällens konsert var väl ovanligt lugn?
   - Det är svårt i konsertlokaler med bänkar och folk som skymmer. Jag föredrar helst småklubbar och pubar där stämningen blir gemytligare men huvudsaken är att inte lokalen är så stor att man tappar kontakten med publiken.
   - Brist på bra lokaler är det överallt. Även i stora Birmingham har det alltid varit svårt med lämpliga rockklubbar. Stan har fostrat många stjärnartister men speltillfällen har saknats för mindre kända namn.
   Hela Sverigeturnén höll på att gå i stöpet för en dryg vecka sedan. Gitarristen Bob Wilson råkade i dispyt med en cigarettautomat i Tyskland och skadade handen så illa att han måste opereras.
   - Första reaktionen var att ställa in hela turnén. Men efter moget övervägande fortsatte vi med Dave Carroll som sologitarrist medan jag själv spelar mer kompgitarr än vanligt.

RESULTATET BLEV DÄRMED ETT MER ROCKIGT sound, jordnära och ibland bullrigt.
   - Med anledning av Bobs frånvaro använder vi nu inte piano (som han också spelar) och Dave har därför heller ingen möjlighet att spela steelguitar. Därav avsaknaden av finstämda och mjuka låtar som ”Big J C”.
   Din kärlek till gamla hederliga rock’n’roll-låtar går inte att ta miste på?
   - Eftersom jag är uppvuxen i slutet av 50-talet är det ofrånkomligt att inte ha inspirerats av de gamla rockhjältarna Chuck Berry, Gene Vincent och Jerry Lee Lewis. Själv var jag då en stor fantast av Lonnie Donegans skifflemusik och mitt första instrument var en banjo som köptes för dyra pengar.
   Dina ”storysongs” har stora likheter med Coasters och Drifters för tjugo år sedan?
   - Jerry Leiber och Mike Stoller, som skrev de gruppernas flesta låtar, är mina stora favoriter. Både som låtskrivare och skivproducenter.
   Steve Gibbons och hans band stannar dock inte i utvecklingen utan söker hela tiden nya vägar och gör nya upptäckter med sin musik. Det nyvunna intresset är calypsomusik.
   - Med Birmingham som uppväxtstad påverkades jag mycket av invandrande västindier som spelade en väldigt glad och positiv musik. En föregångare till dagens reggaemusik.
   Konsertens enda nyskrivna låt ”Sunny day in the tropics” är från den nya repertoaren. Lockar till planer på ett nytt album?
   - Vi har bara hunnit skriva ett par nya låtar men efter en välbehövlig semester på några veckor efter den här turnén börjar vi planera nya skivan.
   Steve Gibbons alla fyra album har väldigt olika karaktär. ”Down in the bunker” är den mjukaste och mest arrangerade av de fyra.
   - Kenny Laguna, som producerade de första tre skivorna, arbetade väldigt rockbaserat utan större arrangemang medan nuvarande producenten Tony Visconti använder resurserna på ett helt annat sätt. Troligen blir det Visconti även på nya skivan.
   Den lite discoinriktade singeln ”Get up and dance” har han fått mycket kritik för.
   - Den mesta rena discomusiken är monoton och tjatig men jag kan inte undgå att imponeras av ljudet på discoplattorna. Förresten var det aldrig den ursprungliga meningen att ”Get up…” skulle låta disco. En idé som bara flög över oss i studion.
   Sade Steve Gibbons innan han och hans kompisar gick ut och åt och sedan for till Stockholm och två utsålda hus.
   Efter snart tjugo år i branschen kommer Steve belöningen allt närmare. Ett storinternationellt genombrott skulle bevisa att det fortfarande råder rättvisa i världen.

/ Håkan

50-tal: #36. "Crackin´ up" (1959)

Postad: 2018-08-27 07:57
Kategori: 50-talets bästa



BO DIDDLEY
Crackin' up

(Checker)

IBLAND KOMMER DEN HÄR 50-TALSSERIEN gränsa till bluesiga toner, varken jag vill eller inte, och präglas av rhythm & blues och musik som är djupt rotade i bluesens rytmer och energi. Bo Diddley tillhör väl den breda sfären men egentligen hör han inte hemma någonstans för han hade ett helt egendomligt sätt att både skriva och spela sina musik. Hans uppväxt var också anmärkningsvärd. Föddes 1928 som Ellas Otha Bates i Mississippi, adopterades av sin mammas kusin och fick därmed namnet Ellas McDaniel som han senare kom att underteckna alla sina låtar i karriären som kompositör.
   Som barn flyttade han till Chicago, i tonåren började han boxas (där han fick smeknamnet Bo Diddley) men via Ebenezer Baptisk Church och studier i trombon(!) och fiol(!!) började han intressera sig för gitarr och den där pulserande musiken han hörde på sin lokala Pentecostal Church.
   Jag vet inte hur många gånger jag har använt mig av hans namn för att snabbt beskriva rytmer och typ av låt. Influenserna av hans sätt att spela gitarr och framkalla den där pulserande, primitiva och för all del ofta monotona takten ("Bo Diddley beat") går inte att överskatta. Det finns många avhandlingar i ämnet. Jag har under årens lopp vid många upprepade tillfällen hänvisat till Bo Diddleys namn och odödliga rytm.
   Animals spelade i Örebro 1997 och 2000 och både "Bo Diddley" och "Roadrunner" fanns med i repertoaren. Vid åtskilliga tillfällen med Wilmer X fanns det anledning att påpeka bandets rockiga rötter från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex. Och på Nisse Hellbergs fritidsprojekt Bo-Dogs var det inte bara namnet som påminde om Bo Diddley. Där fick Nisse leva ut sina bästa garagerockfantasier och plocka fram de genuina Bo Diddley-referenserna.
   Till och med på Lolita Pops "Love poison" finns det Bo Diddley-rytmer. På John Hiatts låt ”The negroes were dancing” från "Slug line" är Bo Diddley-rytmerna så uppenbara att Hiatt borde ha vidarebeordrat några copyright-dollar till Mr Ellas McDaniel. Och Perssons Packs "Johnny du är rå" ekar tydligt Diddley med långa elgitarrsolon. Titellåten på Ian Gomms "What a blow"-album har faktiskt Diddley-influenser och Mickey Jupps "Chevrolet" (från "Long distance romancer") doftar verkligen Bo Diddley.
   Genom åren är det naturligtvis många som har gjort sina Bo Diddley-covers på skiva. Paul McCartney gjorde "Crackin' up" på sin ryska coverskiva. Low Budget Blues Band gjorde "Bo Diddley" och Lasse Lindbom Band tolkade "Roadrunner".
   Och även på scen. När jag såg Bruce Springsteen live 1988 byggde han genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one", berömd för sina Diddley-paralleller. Steve Gibbons gjorde något liknande året innan när han vävde ihop sin egen "No spitting on the bus" med "Bo Diddley".
   Bo Diddley är onekligen en stor och mäktig förebild i musikhistorien men som låtmakare var han trots allt rätt begränsad. Låtar med titlar som "Bo Diddley", "Diddley daddy", "Hey" Bo Diddley", "Run Diddley daddy" skvallrar både till namn och melodi om en viss brist på fantasi. För att ändå understryka hans tveklösa betydelse för 50-talsmusiken kan jag nämna att han i sitt band hade både pianisten Otis Spann, som annars spelade med sin halvbror Muddy Waters, och basisten Willie Dixon. Och 1958 spelade han själv på Chuck Berry-inspelningar som "Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run".
   För att hitta de där fantastiska men kanske lite mindre kända Bo Diddley-låtarna fick jag gräva djupt och lyssna brett och hittade flera helt underbara ögonblick i Bo Diddleys 50-tal. "Who do you love?" har jag gillat sedan jag hörde Juicy Lucys version 1970. "Love is strange", som Diddley skrev (fast under sin frus namn Ethel Smith) och spelade in men aldrig gav ut på 50-talet, upptäckte jag på Wings första album.
   I skuggan av alla typiska Diddley-låtar hittade jag till slut "Crackin' up". Inspelad i december 1956 men inte utgiven på singel förrän maj 1959 och finns också med på albumet "Go Bo Diddley" (1959). En långsam ytterst känslig ballad med doo-wop-kör (The Carnations) i bakgrunden.
   Paul McCartneys version av "Crackin' up" gjorde inte ett så stort intryck när den dök upp på "Снова в СССР" (1988) fast den nästan var dubbelt så lång. Diddley fångar allt viktigt på sina 2:05.
   79 år gammal avled Bo Diddley 2 juni 2008 av hjärtproblem.

/ Håkan

I min skivhylla: Buffalo Springfield

Postad: 2018-08-24 07:52
Kategori: I min skivhylla

BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield (Atco SD 33-200)
Release:
5 december 1966/6 mars 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield again (Atco SD 33-226)
Release:
30 oktober 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Last time around (Atco SD 33-256)
Release:
30 juli 1968

Placeringar i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Buckwheat Zydecos "Where there's smoke there's fire" (1990) och Eric Burdons "I used to be an animal" (1988).

BUFFALO SPRINGFIELD, BARA GRUPPNAMNET är ren poesi, var före sin tid med medlemmar som lite längre fram skulle lämna stora avtryck i rockhistorien. Gruppen var nästan en supergrupp på 60-talet innan ordet ens var uppfunnet.
   Gruppens tre album tillhör faktiskt min skivsamlings äldsta. Förutom samtliga Beatles-skivor är det få album tidigare än 1966 som står i mina skivhyllor. Men jag kan inte skryta med att Buffalo Springfield-albumen inköptes när de släpptes. Nej, det var först efter Neil Youngs och Crosby, Stills & Nashs första skivor drabbat mig som det blev aktuellt att införskaffa skivor med gruppen där Young och Stephen Stills gjorde sina första berömda steg i musikhistorien.
   Idag gör jag ett litet avsteg från rutinerna att uppmärksamma ett album i skivhyllorna och väljer då tre skivor med en grupp som bara existerade mellan mars 1966 till maj 1968. På de här blott två visserligen turbulenta åren utvecklades gruppmedlemmarna stort och det är nästan omöjligt att nämna en av gruppens skivor utan att kommentera de övriga två.
   Blev just medveten om att Buffalo Springfield hade hämtat sitt gruppnamn från namnskylten på en ångvält(!). Den ursprungliga kvintetten var en sammansättning från många olika håll, både geografiska och musikaliska. Kanadensarna Neil Young och basisten Bruce Palmer hade spelat rock i Winnipeg-gruppen The Mynah Birds där en ung Rick James var sångare. Trummisen Dewey Martin var också född i Canada. De amerikanska gitarristerna Stephen Stills, Texas, och Richie Furay, Ohio, hade huvudsakligen folkmusikbakgrund, i bland annat tio man starka The Au Go Go Singers (östkustens svar på New Christy Minstrels). Stills hade även sökt jobbet som låtskrivare åt The Monkees...
   Innan Beatles invaderade USA 1964 och 1965 med en mängd brittiska pop- och rockgrupper i sitt släptåg var det främst folkmusikgrupper på den amerikanska musikscenen. Det var alltså med influenser och inspiration från Beatles som gjorde att medlemmarna i Buffalo Springfield strålade samman och hade en musikalisk vision.

I MARS 1966 VAR GRUPPEN EN SAMLAD men, skulle det visa sig, inte så stabil enhet. Men inspelningarna till gruppens första album, "Buffalo Springfield", mellan juli och september 1966 genomfördes under väldigt koncentrerade förhållanden.
   Det råder förbryllande omständigheter när det gäller releasedatumet för "Buffalo Springfield". Den släpptes ursprungligen i december 1966, exakt releasedatum ovan, men singeln "For what it's worth (stop hey what's that sound!)", som släpptes dagen före julafton, skulle ändra på förutsättningarna. Stephen Stills låt, som tillhörde den då populära kategorin protestlåtar, började i januari klättra på amerikanska Hot 100 som gjorde att albumet släpptes igen i mars där den låten ersatte "Baby don't scold me".
   "For what it's worth" var en spontant skriven och snabbt inspelad låt som kommenterade protestdemonstrationen i Hollywood som urartade 12 november 1966. Som singel blev den gruppens stora och enda hit (7:a i USA), en så kallad one-hit-wonder, och fick hjälpa till att sälja debutalbumet vars upplaga jag äger.
   Under hela gruppens existens skrev medlemmarna låtar på eget håll och aldrig tillsammans. Debuten innehåller uteslutande Stills- och Young-låtar, sju respektive fem men det är faktiskt Furay som sjunger förstastämman på en majoritet av låtarna. Likt just då aktuella The Byrds förekommer det här ofta karaktäristisk stämsång på samtliga låtar. En ingrediens som skulle bli världsledande några år senare.
   Förutom den uppmärksammade singelhitlåten är det två Neil Young-låtar som här gör störst intryck på mig, "Nowadays Clancy can't even sing" och "Flying on the ground is wrong", som båda sjungs av Furay. Övriga Young-låtar är ganska snälla och konventionella poplåtar men i "Out of my mind" kan man skönja ett litet frö till hans personlighet i framtiden.

UTVECKLINGEN I GRUPPEN FRÅN FÖRSTA albumet till det andra "Buffalo Springfield again" är märkbar överlag och kanske mest hos Neil Young. Hans "Mr Soul", som inleder albumet, är ju en låt som följt honom genom hela solokarriären i hans liverepertoar. Och "Broken arrow" är ju en titel som också har förekommit i många olika Neil Young-sammanhang. Först som namnet på hans sångförlag, sedan blev det namnet på hans hem och studio och så sent som 1996 gav han ett album den titeln - dock utan att låten finns med... Den osedvanligt långa låten (6;13) är uppdelad i flera olika sekvenser uppenbart influerad av Beatles då aktuella "A day in the life" och avslutas med ett hjärta som slår.
   När "Buffalo Springfield again" släpptes i oktober 1967 var det även denna gång en Stephen Stills-låt som drog åt sig största uppmärksamheten, "Rock & roll woman", bandets näst största singelhit. Enligt albumkonvolutet är låten inspirerad av David Crosby, en kommande kollega, och fanns sedan en månad tillbaka utgiven som singel. Crosby skulle för övrigt samma månad få sparken från Byrds och drygt ett år senare var trion Crosby, Stills & Nash ett faktum.
   Vid sidan av Stills fyra låtar och Youngs tre har också Furay börjat bidra med låtmaterial, Hans tre låtar har en liten dragning åt countryrock och man kan väl redan här ana hur hans musikaliska intresse drog åt countryrockhållet. I augusti 1968 tog Furay med sig Jim Messina, senaste bastillskottet i Springfield, och bildade Poco. Dock är hans övriga två bidrag, balladen "Sad memory" och souliga "Good time boy" med blås, utflykter i helt annan musik.
   Buffalo Springfield var som sagt en ganska instabil grupp. Under 1967 var det fyra musiker som avlöste varandra som basist i gruppen och Messina blev den femte. Och Neil Young försvann och kom tillbaka flera gånger. Och på gruppens andra album presenterar han min största favorit på albumet, den udda och annorlunda "Expecting to fly". Arrangemang och produktion, ett samarbete mellan den mytomspunne Jack Nitzsche och Neil, är märkbart påverkade av sin tid i sin lättpsykedeliska form. Nitzsche/Young var ett team som skulle återförenas flera gånger under Youngs tidiga solokarriär. Nitzsche producerade delar av Youngs solodebut 1969 och hade stor del i "Harvest" både som Stray Gators-medlem och mustig stråkarrangör på två låtar.

EFTER ETT TURBULENT ÅR MED MÅNGA medlemsförändringar som slutade med att gruppen gav upp och splittrades i maj 1968 innan bandets tredje och sista album gavs ut. Bandets finalskiva fick den naturliga titeln "Last time around" och innehållet skrapades ihop från många olika inspelningstillfällen med åtskilliga gästmusiker, bland annat trummisen Buddy Miles. Splittrad skiva, javisst, men det finns några toppar.
   På omslaget ser man Neil Young titta åt ett annat håll medan de övriga fyra i gruppen, nu med Jim Messina som basist och även producent, ser homogent överens ut. Möjligen har Neil en solokarriär i sikte och har kanske sparat sina bästa låtar till solodebuten som började spelas in i augusti 1968.
   Neil bidrar bara med två egna låtar, material som dock har följt med i hans senare karriärer. , "On the way home" återfinns på Crosby, Stills, Nash & Youngs liveskiva "4 way street" och "I am a child" hörde jag live 1996. Däremot var hans låtskrivarsamarbete med Richie Furay, "It's so hard to wait", lika anonym då som nu.
   På Buffalo Springfields sista album är det nog Stephen Stills låtar som gör störst intryck. Med singellåtar som "Uno mundo" ("One world" på engelska, han har alltid inspirerats av det spanska språket) och "Special care" och "Four days gone" som följde med till Stills solorepertoar live, liksom "Special care". Båda finns på liveskivan "Stephen Stills live" (1975). Hans "Questions" håller faktiskt samma kvalitéer som på hans kommande första soloskivor.
   Märklig detalj i Buffalo Springfields diskografi: På singlarna uppträdde gruppen alltid som The Buffalo Springfield.
   Richie Furays "The hour of not quite rain" är ungefär lika flummig som en David Crosby-låt medan hans avslutningslåt "Kind woman" ganska tydligt visar den musikaliska inriktningen mot det som skulle bli Poco ett halvår efter den här inspelningen. Kommande kollegan Rusty Young medverkar dessutom på läcker steelguitar.

/ Håkan

"Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard"

Postad: 2018-08-23 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



ANDERS F RÖNNBLOM
Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard
(F-Records)


NÄR SOMMAREN VAR SOM HETAST, NÄTTERNA VAR som kortast och suget efter nyutgivna skivor var som tunnast ramlade det in ett välförpackat kuvert genom brevinkastet, Anders F:s senaste utgivning. Långt före releasedatum (29 augusti) fick den sedvanligt snyggt designade dubbel-cd:n vänta på uppmärksamhet medan den tjocka värmen gav sig av, den fräscha luften återkom och viljan till analys av musik hade hittat hem.
   Precis som den välbekanta albumtiteln skvallrar om är dubbel-cd:n, som Anders F gärna vill marknadsföra som samlingsbox, till stor del en återutgivning av två album som gavs ut 1977 ("Det hysteriska draget") och 1978 ("Komedia - En tripp nerför Tarschan Boulevard"). Rönnbloms namn var under de åren inte så hett så skivorna gavs ut på det lilla dansbandsinriktade skivbolaget Tyfon. Nu ges skivorna ut i egen regi som vanligt ackompanjerade av snygga och informativa skivomslag.
   Efter debutskivan "Din barndom skall aldrig dö" (1971) plus tre album på CBS, "Ramlösa Kvarn" (1972), "Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på" (1973) och "Alternativ rock'n'roll cirkus" (1974), befann sig Anders F Rönnbloms karriär på ett stickspår där uppmärksamheten kring hans musik var begränsad.
   Jag minns de här skivorna när de kom och jag var allt annat än imponerad av innehållet och soundet. I september 1977 sammanfattade jag mina åsikter om "Det hysteriska draget" i en recension med ord som "otydliga texter", "synnerligen överambitiöst" och musikaliskt "knappast hysteriskt". I en tid när den engelska punken stod på tröskeln till Sverige (The Clash spelade i Örebro månaden efter...) var jag nog inte riktigt beredd på svensk poetisk och personlig poprock. Jag var i allra högsta grad ofokuserad och uppfattade nog Anders F som just då ganska tålamodskrävande.
   När albumen nu återutges i sin ursprungliga men uppfräschade form får jag chansen att revidera min uppfattning på ett kanske lite mognare sätt. Tillsammans med underbar dokumentation om inspelningsarbetet får musik, texter och sound idag en helt annan innebörd. Som artist var Anders F 1977 på något sätt steget före lyssnaren när han blandade korta låtar med extremt långa och ibland kombinerade ihop flera låtar i en. Jag kan än idag känna mig vilse i den där extrema torktumlaren av flödande textrader som far runt. Däremot har jag nog idag ett större tålamod att skingra tankarna när Anders F:s personliga poesi anfaller.
   Sedan mår ursprungsmaterialet bara bra av att restaureras och efterproduceras så ljud och text befinner sig på samma fräscha nivå.
   Anders F:s båda album tillhör kategorin mindre kända men genererade ändå några legendariska låtar, "Skratta tills tåget går" respektive "Komedia". som har blivit bofasta ögonblick i liverepertoaren under många år. Som helhet pendlar båda albumen, som också innebär Rönnbloms entré i den mer eller mindre rockiga kostymen, mellan mediokra parenteser och i mina öron bortglömda pärlor.

FRÅN 1977-SKIVAN: "BRODER, DU FICK FOTEN", med en läcker akustisk slide som fin ingrediens, håller ren John Holm-klass. Det är också intressant att åter bekanta sig med så fina men bortglömda låtar som "Den relativa sanningen" och "Sammetssackarin".
   1978-skivan har ett mer genomgående utpräglat rocksound, mycket tack vare den fasta konstellationen Maddepolam som agerar kompband. Däremot har jag svårare att hitta de låtmässiga överraskningarna men "Hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk" och "Seglar bort" är klart värdefulla ögonblick att återvända till.
   1977/1978-skivorna är ryggraden på den här dubbel-cd-samlingen men den innehåller också något mycket mer spännande och up to date, gamla outgivna låtar i nyinspelade versioner.
   I mitten på 70-talet, 1975-78, arbetade Anders F och hans basist Hasse Grapenmark på demonivå regelbundet fram nytt material. Låtarna var ganska komplicerat arrangerade och passade inte alls in i "Komedia"-projektet och blev därför liggande. Tills nu när det blev aktuellt att i samband med ovannämnda återutgivning dammsuga 77/78-eran på material och då återupptäcka demolåtarna som nu har fått titeln "Garagesekvenser", ungefär ett helt album med 15 låtar. Nyinspelat bonusmaterial som fyller ut cd-skivorna på utrymmet efter de båda originalalbumen. Ett något annorlunda tillvägagångssätt men det fungerar.
   Tidigt i år, januari-april, satte Anders F, några få musiker och den numera så viktiga tjejkören Jenny Roos/Madeleine Wideland "tänderna" i det gamla materialet i nya och helt aktuella arrangemang. Det låter uppenbart som ett helt nytt Anders F-album om man vore omedveten om bakgrunden. Ett läckert gitarrljud, lite tillbakalutade arrangemang och en mängd intressanta låtar som, mirakulöst nog, har sitt ursprung 40 år tillbaka.
   Fortfarande är det en mix av kortfattade låtar, "smålåtar" är Anders F:s kategoribeskrivning, och några längre genomarbetade låtar. Material som tillsammans med Anders F:s förklaringar, där han ibland avslöjar hur texter, riff och utdrag har återanvänts i senare produktioner. Intressant, javisst, men att det låtmässigt låter så modernt är ju ett mindre mirakel och kan utan vidare betraktas som ett nytt fräscht Anders F Rönnblom-album 2018.
   OK, ibland finns det orsaker till varför det gamla låtmaterialet hamnade i "byrålådan", ojämn kvalité och den exakt melodiska glöden saknades, men här finns höjdpunkter som mår bra av att komma ut i ljuset. Att "Vägen upp till Bradley's Barn" (hyllning till Beau Brummels), "Pajas eller gud" och "Ett täcke av daggstänk" här har räddats för eftervärlden är en gärning så god som någon.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: City Boy (1979)

Postad: 2018-08-22 07:56
Kategori: Intervjuer

DEN ENGELSKA POPGRUPPEN CITY BOY får väl i det musikaliska perspektivet betraktas som en one hit wonder då låten "5705" är deras tveklöst mest kända låt som gjorde att de under 1979 kunde genomföra två turnéer i Sverige.
   Som jag skriver i intervjun nedan var "5705" gruppens stora genombrott. Under hösten 1978 låg singeln på den svenska Topplistan i 14 veckor och nådde som bäst en 11:e-placering 6 oktober. Den drog även med sig intresset för albumet "Book early" som nådde plats 5 lite senare samma oktober.
   Gruppens två tidigare album, "Dinner at the Ritz" (1976) och "Young men gone west" (1977), hade faktiskt gjort några korta anspråkslösa besök på den svenska listan. Så City Boys plötsliga singelgenombrott 1978 var inte helt överraskande.
   19 januari 1979 skulle City Boy göra en konsert i Örebro på Konserthuset och på Nerikes Allehandas redaktion beslutades att jag och fotograf Stig Nyström dagen före skulle åka till Stockholm, träffa bandet och närvara vid konserten senare på kvällen på Göta Lejon. Intervju och recension av den konserten publicerades i tidningen dagen efter Örebro-konserten. Snygga exklusiva färgbilder på förstasidan och Stigs många svartvita närbilder från konserten bredvid intervju och recension inne i tidningen.
   Jag och Stig träffade bandets Mike Slamer och Max Thomas på Hotell Malmen, där City Boy bodde, på eftermiddagen och fick även följa med till Göta Lejon under soundcheck och sedan konsert på kvällen.
   Nedanstående intervju är väl lite ihålig när jag läser den idag. Namnet Lol Mason, som nämns några gånger, är alltså en av bandets sångare. Steve Broughton heter bandets andra sångare som också spelade gitarr.
   Planerna för gruppens nästa album nämns i artikeln. En skiva som släpptes i augusti 1979, fick titeln "The day the earth caught fire" och blev listnoterad i Sverige i samband med gruppens nästa turné i landet som även då nådde Örebro. Se recension.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1979.

DE TACKAR "5705" FÖR FRAMGÅNGEN

- VÅR STORA HIT "5705" GAV OSS DET DEFINITIVA genombrottet. Den öppnade dörren till den stora publiken och gav oss möjlighet att sprida vår musik med egna medel., berättar Mike Slamer, sologitarr, och Max Thomas, keyboards i City Boy, när Allehanda träffar dem på hotellet några timmar före torsdagskvällens konsert.
   De är efter snabbvisiten i augusti tillbaka i Sverige på en riktig turné som också täcker in mindre städer som Karlstad och Örebro.
   - Vi spelar helst på små klubbar men också mindre konserthus där alla kan se oss och vi dem. Det betyder mycket för oss att ha ögonkontakt med vår publik. Därför trivs vi i Sverige och kommer snart tillbaka.
   City Boy är just nu inne i en mycket intensiv period och har i stort sett befunnit sig på turné sedan i augusti förra året.
   - När "5705" blev en hit i höstas hade vi redan bokat in USA-turnén (tillsammans med Hall & Oates) som sedan följdes av Kanada och nu Sverige så vi har faktiskt inte kunnat följa upp den ordentligt i vårt hemland.
   - Efter Sverigeturnén tar vi lite ledigt och planerar sedan att göra nya skivan mellan april och juni för att i augusti fara till Australien där vi säljer mycket och ytterligare en turné här i september.
   Blir den i samma storleksklass som den pågående turnén?
   - Efter den här framgångsrika turnén (utsålda hus överallt!) har vi tänkt oss 9-10 städer. Samma ställen som nu plus ytterligare platser. Gläd er, örebroare.
   City Boy har Birmingham som hemstad så brist på förebilder bör de inte ha. Är det därför det låter mycket ELO om gruppen i t ex "What a night"?
   - Louis Clark som arrangerar ELO:s skivor har mycket riktigt arrangerat vår låt men han är också från Birmingham och det är ju hans arrangemang så likheterna är ju förklarliga. Dessutom är jämförelser med andra grupper sällan motiverade, tycker Mike.
   Gruppen har under hela sin karriär och på alla fyra skivorna gjort eget skrivet material. Många killar i gruppen skriver musik medan Lol Mason står för de flesta texterna.
   - Lol har en förmåga att snappa upp det mesta i livet och sedan skriva underbara historier runt omkring. Influeras mycket av 30-40-talsfilmer och många av Noel Cowards verk.
   Inga funderingar på att göra andras låtar?
   - Vi tänkte en gång i tiden göra en omarrangerad Boz Scaggs-låt på scen men kunde inte enas om vilken. Vi har tillräckligt med eget material att spela.
   Framgång med singeln betyder också ökad försäljning för albumet "Book early" som nyligen passerade 30 000-strecket här i Sverige. Som vanligt inspelad i England men överraskande mixad i USA.
   - Vår första skiva spelade vi in på en vecka men sedan har inspelningstiden tenderat att öka för varje skiva och vi har länge tänkt spela in i USA och tyckte det var ett utomordentligt tillfälle att kolla rutinerna i amerikanska skivstudios genom att mixa skivan där.
   Även om inspelningen flyttas till USA tänker de behålla sin skivproducent Robert John Lange. Ett samarbete som gör deras ointresse av punk lite frågande.
   - Tänker du på Boomtown Rats, en annan av Langes grupper, betraktar vi dem som en ren rockgrupp. Även Graham Parker hade en gång en punkstämpel.
   Trots att det är duktiga låtskrivare i City Boy är det ännu ingen annan artist som gjort deras låtar.
   - En rolig sak hände nu senast i Chicago när Lol Mason och någon i turnégänget gick in på en klubb där en lokal grupp spelade "Momma's boy" från andra albumet. Fantastiskt. Annars vet vi bara någon svensk version av "5705", säger Max innan jag snabbt avbryter honom och förklarar att det säkert är ett anonymt dansband han menar...
   När man fått en så världsomspännande hitsingel är det väl fara värt att nästa album kommer att låta som tolv hitsinglar?
   - Nej, inte alls. Vi försöker skaffa oss en egen identitet. Något som vi i viss mån saknat då alla våra skivor innehållit så ofantligt många olika stilar. Vi tänker stadga oss musikaliskt. I vilken riktning vet vi ännu inte då några nya låtar ännu inte skrivits och inspelningen av nästa skiva inte börjar förrän i april.
   Berättar alltså två av de välartade killarna i City Boy. Det tror vi på.

/ Håkan

50-tal: #37. "Come on, let´s go (1958)

Postad: 2018-08-20 07:58
Kategori: 50-talets bästa



RITCHIE VALENS
Come on, let's go

(Del-Fi)

DEN MEST KÄNDA LÅTEN MED RITCHIE VALENS är tveklöst "La Bamba" men eftersom min serie om 50-talsfavoriter inte bara handlar om vilka låtar som är kommersiellt mest framgångsrika har jag valt en annan låt från Valens korta karriär, "Come on, let's go". Dessutom har ju Valens skrivit den låten själv vilket gör den mer seriös som personligt präglad låt framför hans version av den gamla mexikanska folksången "La Bamba".
   "Come on, let's go", visst låter titeln som en Ramones-klassiker och den fanns faktiskt till slut med i det amerikanska punkbandets repertoar, var den då 17-årige Ritchie Valens (Richard Valenzuela) debutsingel hösten 1958. Valens var den förste rock'n'roll-stjärnan med ett mexikanskt/amerikanskt ursprung. Med sitt snygga yttre, en fin tenorröst, låtskrivarkvalitéer och skicklighet som gitarrist såg Valens framtid i musikbranschen mycket ljus ut.
   Efter genombrottet med "Come on, let's go" och en uppföljare med två hitlåtar, balladen "Donna" och ovannämnda "La Bamba" på samma singel, blev Ritchie en del i turnépaketet Winter Dance Party med bland annat Big Bopper, Dion & the Belmonts och Buddy Holly som precis separerat från kompbandet Crickets och turnerade med ett eget band där Waylon Jennings spelade bas.
   Turnén inleddes i januari 1959 men den skulle inte sluta lyckligt. Efter två veckors turnerande med en ständigt krånglande turnébuss i ett vinterkallt USA var tålamodet slut. Buddy Holly, som var turnéns stjärna, bestämde att efter showen i Clear Lake, Iowa, skulle han och bandet ta flyget till nästa spelning i Moorhead, Minnesota.
   Big Bopper (J P Richardson) och Ritchie Valens bytte till sig platser i planet av Waylon och gitarristen Tommy Allsup. Efter konserten i Clear Lake bar det iväg med planet mot Minnesota med en ung och orutinerad pilot vid reglagen. En otäck storm närmade sig dessutom. Planet var på väg mot sitt eget haveri. Cirka tio mil nordväst Clear Lake var tragedin ett faktum när planet havererade på ett majsfält.
   Historien är så infernaliskt tragisk att man egentligen borde lova sig själv att aldrig mer sätta sig i ett flygplan. Där och då, 3 februari 1959, tog alltså Ritchie Valens så lovande karriär abrupt slut och datumet är för alltid förknippat med "the day the music died".
   1987 i filmen "La Bamba" fick Ritchie Valens, spelad av Lou Diamond Phillips, öde och historia allmän spridning. På filmens soundtrack gör Los Lobos sex av Valens mest kända låtar inklusive en hedervärd tolkning av "Come on, let's go" som dock inte slår originalets genuina stil.

/ Håkan

I min skivhylla: Nick Lowe

Postad: 2018-08-17 07:54
Kategori: I min skivhylla



NICK LOWE: Pinker and prouder than previous (Demon FIEND 99)

Release:
Februari 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan Nick Lowe and his Cowboy Outfits "The rose of England" (1985) och Lubas "Between the earth & sky" (1986).

VARJE NICK LOWE-ALBUM PÅ 80-TALET bör ju analyseras närmare. När jag 2007 konstruerade min "Bästa 80-talsalbum"-lista var konkurrensen i övrigt så hård att bara en enda Lowe-platta, "The rose of England" (1985), fick plats. Så här i efterhand var det ju ett katastrofalt torftigt beslut och det finns många anledningar att återvända till hans solomaterial från den tiden. Under lite för snabba beslut uppfattade jag nog flera av hans album på 80-talet som lite ojämna och kanske lite för slarviga men skivan jag har framför mig är nog det allra starkaste Lowe-album han producerade på 80-talet.
   Efter flera år med fasta konstellationer som komp, först And His Noise To Go som efter en liten förändring (basisten James Eller lämnade eller sparkades) blev Cowboy Outfit, fick han från 1986 lite friare tyglar att välja medmusiker. På "Pinker and..." är det inte någon stor mängd musiker han har jobbat med. Martin Belmont, Paul Carrack och Bobby Irwin, som funnits vid Lowes sida under hela decenniet, finns naturligtvis kvar i centrala roller men det är också några uppseendeväckande intressanta namn som dyker upp.
   Lowes två vänner från The Fabulous Thunderbirds, munspelaren Kim Wilson och gitarristen Jimmie Vaughan, finns med på en låt, inledande "(You're my) Wildes dream" inspelad i Austin, Texas. En temposnabb och cajundoftande start på albumet där munspelet, och inte det traditionella dragspelet, spelar en musikalisk huvudroll.
   Nick spelar bas på spåret som han i övrigt inte gör på så många låtar på skivan. Det gör däremot Paul Bassman (Paul Riley), en gång medlem i Chilli Willi, som också hade funnits i Nick Lowes omgivning länge. Riley var också medlem i det hobbybandet Tex Pistols, tillsammans med bland annat Philip Rambow, där han också sjöng. Jag minns en konsert med bandet i norra London sommaren 1988 då Riley sjöng den amerikanska coverlåten "Big big love". En låt som för övrigt Lowe gör på dagens aktuella album!
   Efter Stiff-avhoppet 1977 hade Nick Lowe gett ut skivor på Radar och F-Beat men 1988 blev Demon Records tillfälligt ny hemvist. Kanske var det just Riley som var ansvarig för att Lowe hamnade på den etiketten. Riley blev nämligen 1985 en av cheferna på det skivbolaget.
   Största uppmärksamheten vad gäller gästinhopp på skivan gör Dave Edmunds plötsliga uppdykande. En återförening som jag inte såg komma efter den bittra splittringen av Rockpile tidigt 1981. Hösten 1987 gick Lowe/Edmunds in i Rockfield-studion och spelade in "Lovers jamboree" tillsammans med studiorävarna Geraint Watkins, Micky Gee och John David. Trummis på spåret är Terry Williams och plötsligt var 3/4-delar av Rockpile återförenade - om än tillfälligt. Ett typiskt rockigt svängigt spår med Watkins rock'n'roll-piano och Gees gitarr i fokus.
   Långt senare har Lowe kommenterat samarbetet: "We'd fallen out, but we hade a sort of rapprochement"...
   Williams, som sedan Rockpile-splittringen hade spelat med Meat Loaf (!) och vid det här inspelningstillfället var medlem i Dire Straits (!!), spelar på ytterligare fem av skivans spår. Även Attractions-trummisen Pete Thomas hoppar in på en låt, en cover på Graham Parkers hårt rockiga "Black Lincoln Continental", med en pipig orgel som driver på arrangemanget. I original släpptes låten av Parker på "Steady nerves" (1985).
   Men "Pinker and..." innehåller inte bara Rockpile-inspirerat material som även gäller "Big hair" och redan nämnda "Big big love". Här finns både långsamma, mogna och vemodiga ballader, som decenniet efter skulle bli något Lowes kännetecken, och några låtar med tydliga countryinfluenser. "Crying in my sleep" och "Cry it out" är exempel på den första kategorin och "Geisha girl" (ett Hank Locklin-original från 1957) låter nästan som ett Johnny Cash-arrangemang.
   Men Nick Lowe är också en mästare på popmusik. Som på John Hiatts "Love gets strange" (aldrig inspelad av Hiatt!) där upphovsmannen spelar Beatles-influerad elgitarr. Eller "Wishing well", en låt som Lowe en gång skänkte till gruppen The Men They Couldn't Hang (på deras album "How green is the valley", 1986). Hela den gruppen kompar faktiskt Lowe på den här inspelningen. En relation som inleddes på TMTCH-singeln "Greenback dollar" 1985.
   Lowe är, som vi genom alla år lärt oss, också specialist på parenteser, simpla låtar som bygger på några få riff och en primitiv text och därför paradoxalt är geniala i all sin enkla utformning. "I got the love" tillhör den kategorin.
   Märkligt nog och ganska förbluffande släpptes i England inte en enda låt som singel från "Pinker and prouder than previous". Här finns onekligen en massa singelorienterat material, inte bara ovannämnda "Lovers jamboree" som släpptes i USA, men tidsmässigt befann sig kanske Lowe just här mittemellan två marknadsföringsintresserade världar. Nästa steg var ju Warner Bros och albumet "Party of one" (1990), producerad i sin helhet av just Dave Edmunds.

/ Håkan

Aretha Franklin (1942-2018)

Postad: 2018-08-16 23:23
Kategori: Minns

NÄR JAG FÖR NÅGRA ÅR SEDAN PÅ HÅKANS POP rangordnade mina 60-talsfavoriter, på en lista med 50 namn, var ARETHA FRANKLINS ett helt givet inslag. Hon hamnade någonstans i mitten men hennes röst och hennes singlar från den tiden är oförglömliga minnen. I Sverige uppskattades tyvärr inte hennes bästa låtar i samma omfattning som i övriga världen. Hennes fyra Tio i Topp-placerade singlar var alla konventionella covers, Dionne Warwicks "I say a little prayer", The Bands "The weight", The Beatles "Let it be" och Elton Johns "Border song".
   Men under åren 1967 till 1969 var Sveriges Radio och USA-listan på onsdagar mitt favoritprogram och där kunde jag njuta av Arethas röst i Jerry Wexler-producerade låtar som det kommersiella genombrottet "I never loved a man (the way I love you)", "Respect", "(You make me feel like) A natural woman", "Chain of fools", "(Sweet sweet baby) Since you've been gone", "Think" och "The house that Jack built". Det var populärt med parenteser i Arethas låttitlar men själv var Queen Of Soul ingen parentes.
   I samband med 60-talslistan skrev jag en lång text om Arethas bästa låtar från det decenniet. Det finns anledning att idag återigen blicka tillbaka på Arethas första år som sångerska vars karriär inleddes som 14-åring redan på 50-talet. Upptäcktes av skivbolagsprofilen John Hammond som genom åren hittade många talanger, allt från Billie Holiday och Count Basie till Bob Dylan och Bruce Springsteen. Hammond hittade inte riktigt rätt i den musikaliska strukturen och det var först när Atlantic och producenten Wexler tillsammans med sin tekniker Tom Dowd tog henne till Muscle Shoals-studion som allt föll på rätt plats.
   För mig var Aretha först och främst en singelartist där hennes höjdpunkter från 60-talet ligger mig varmast om hjärtat. Visst kan jag minnas senare hits som "Who's zoomin' who", "Sisters are doin' it for themselves" och "I knew you were waiting (for me)", alla typiska 80-tals-skapelser, men jag saknar Arethas själ i de produktionerna.
   Jag letar förtvivlat i albumhyllorna och hittar bara "Aretha" (1986), i det berömda Andy Warhol-omslaget, där ovannämnda George Michael-duett finns med, och "Through the storm" (1989) som jag inte minns mycket av trots gästinhopp av Whitney Houston, Four Tops, James Brown och Elton John.
   Aretha Franklin avled idag torsdag 16 augusti 2018 i bukspottkörtelcancer.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Björn Skifs (1974)

Postad: 2018-08-15 07:53
Kategori: Intervjuer

6 APRIL 1974 TOPPADE BLUE SWEDE USA-LISTAN med "Hooked on a feeling" (se nedan) men Björn Skifs och gruppen Blåblus, som gruppen hette i Sverige, fullföljde den planerade Sverige-turnén. Bara 11 dagar efter förstaplatsnoteringen, 17 april, satt jag och intervjuade Björn, just då USA:s (kanske världens) hetaste artist, en trappa ned på Prisma i Örebro där han och bandet skulle uppträda. Artigt och välformulerat svarade han på alla mina frågor innan konserten på ett fullpackat Prisma.
   Det låter idag helt absurt att samtidigt som Skifs eller Blue Swede, som var det amerikanska namnet på gruppen, toppade USA-listan var de ute på en vanlig enkel Sverige-klubbturné. Ingen kunde eller ville bryta de ursprungliga engagemangen. Inte ens den redan planerade sommarturnén i folkparkerna ville någon ändra på.
   Kring Skifs framgångar med "Hooked on a feeling" uppstod det en liten storm i ett vattenglas när engelsmannen Jonathan King hävdade sin rätt till arrangemanget av "Hooked on a feeling". Låten var ursprungligen en hit 1968 med den amerikanske sångaren B J Thomas som med sin tämligen konventionella version nådde 5:e-platsen på USA-listan.
   1971 gjorde King en ny, helt annorlunda och lite lustig version av hitlåten "Hooked on feeling", adderade "ooga ooga ooga chacka"-hooken till refrängen, och fick en mindre hit i England, plats 23. När Blue Swedes skiva började klättra på listorna i USA, i februari 1974, släppte King på nytt sin version men fick ingen större uppmärksamhet.
   Blue Swedes speciella version av "Hooked on a feeling" blev en klassisk one-hit-wonder i USA. Följde visserligen upp den hitlåten med nya singlar och nya coverlåtar, "Silly Milly" och "Never my love", men namnet Blue Swede föll snabbt i glömska.
   Till Melodifestivalen 1975 hade Björn Skifs och producenten Bengt Palmers (eller Ben GT Palmers som han kallade sig i USA...) snickrat ihop "Michelangelo" och den utländska marknaden var ett år senare ett glömt kapitel.
   Intervjun med Björn Skifs var min debut som artistintervjuare så ursäkta om frågorna, i strikt ordning uppskrivna på ett papper, är lite för opersonliga och nästan enbart faktabaserade. Det är nog både första och sista gången som jag publicerade en intervju efter mallen fråga + svar. Men det var ett historiskt ögonblick när jag intervjuade en artist som för ögonblicket var USA:s mest populära.
   Den kommande viktiga skivan på engelska som Björn Skifs nämner i intervjun fick titeln "Out of the blue". Och nästa album, eller LP som det hette på den tiden, på svenska blev mycket riktigt "Schiffs!" och släpptes i samband med "Michelangelo"-framgångarna våren 1975.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1974.

Jonathan King har bett Björn Skifs om ursäkt för sina påhopp
I HÖST STICKER BJÖRN TILL USA


ATT NÅ FÖRSTAPLATSEN I USA ÄR DET FÅ ARTISTER FÖRUNNAT. Att sedan en svensk gör det är ganska otroligt. Björn Skifs och Blåblus har gjort det otroliga. De toppade USA-listan för två veckor sedan med "Hooked on a feeling" som nu dessutom blivit guldskiva.
   Trots att Björn är efterlängtad i Staterna så fullgör han alla bokningar här i Sverige först och i onsdags besökte han och Blåblus Örebro. Allehanda fick en pratstund med Björn innan framträdandet på Prisma.
   "Hooked on a feeling" är nu nere på 3:e plats i USA...
   - Livet är inte bara uppåt, säger Björn resignerat.
   ...men albumet klättrat uppåt.
   Det tycker jag är väldigt kul att även albumet säljer så pass bra.
   Det amerikanska albumet "Hooked on a feeling" är inte riktigt identisk med den svenska "Pinewood rally".
   - "Pinewood..." innehöll tolv låtar. men eftersom amerikanarna endast vill ha tio melodier på ett album tog de bort tre och lade till b-sidan på singeln.
   Varför tog de bort "A song for you"?
   - Den passar inte ihop med skivans övriga material. De tyckte också att den redan fanns i för många versioner och jag gjorde den inte bättre än någon annan.
   Vad tycker du om Jonathan King?
   - Jag har inte hört så många av hans skivor...
   Nu tänkte jag närmast på hans kampanj mot er version av "Hooked on a feeling".
   - Jag tycker han är en dålig förlorare. Han spelade in den för tre år sedan men den slog inte. Nu gjorde vi den på nytt och den slog, det tycker jag är okej. Bengt Palmers, min skivproducent, skrev till King och frågade vad han egentligen menade med sin svartsjuka inställning och fick till svar ett sympatiskt brev där han till viss del ursäktade sina påhopp.
   Bengt Palmers, ja, han har varit i USA och förberett din och Blåblus lansering däröver.
   - Troligen åker jag och möjligen någon mer i Blåblus över i slutet av april för en ren promotionvisit.
   Inga spelningar?
   - Nej, en resa för att kolla artistklimatet.
   Är det klart med uppföljare till "Hooked..."?
   - Det blir med 90 procents säkerhet "Silly Milly" som amerikanarna tycker passar bra som uppföljare. Även den påföljande singeln är så gott som klar. Det blir "Never my love" från albumet som de är tända på.
   Kräver USA även nyinspelat material?
   - Jag och Bengt Palmers har skrivit några låtar till ett nytt album som spelas in i sommar och släpps i samband med den stora USA-turnén i september.
   Blir det en lång turné?
   - Preliminära beräkningar talar om fyra-fem veckor.
   Det omtalade solo-albumet "Schiffs" är väl också snart klar?
- Oh nej, den har skjutits upp, i och med USA-succén, till senare i höst.
   Vad kommer den innehålla?
   - Det blir ett album helt på svenska med både eget och lånat.
   Du skulle inte vilja strunta i folkparkerna och göra USA-turnén redan nu?
   - Det är klart att man har lust att smida medan järnet är varmt i USA men att svika folkparkerna skulle jag inte ha hjärta till.
   Kommer sommarens scenshow att användas i USA?
   - Nej, det blir helt annorlunda eftersom jag i USA enbart är medlem i bandet och här i Sverige framställts som stjärna.
   Gillar du att uppträda som "en i bandet"?
   - Att uppträda i grupp är skönt och när amerikanarna ville ha en grupp utan stjärnor får man finna sig i det.
   Hela er lansering verkar väldigt styrd av amerikanska intressen?
   - Showbusiness i USA och Sverige är två vitt skilda ting. I Sverige tar man det mer på lek medan det i USA är en industri med benhård konkurrens. En kontrast som man har svårt att förstå.
   Du gillade grupper. Vad gillade du Marsfolket?
   - Det var kul. Vi hade mycket roligt.
   Kom ni inte lite för tidigt?
   - Då fanns inte de klubbar som finns nu och marknaden för popband var inte lika stor då, så våra spelningar inskränkte sig till en månad på våren och en på hösten.
   Du har rest med många olika artister i folkparkerna.
   - Ja, men i år är det bara vi i Blåblus.
   Ni spelar ingen dansmusik.
   - Blåblus har rest ensamma som dansband under vintern.
   Längtar ni till USA-turnén, Blåblus?
   - Det ska bli en hip resa, sa gitarristen Micke Areklew och fick instämmande blickar från övriga Blåblus-are innan de skyndade in på scenen där de drog ner applåder från ett till bristningsgränsen fyllt Prisma.
   Populariteten håller i sig - även här.

/ Håkan

Lysande när Richard bjöd på nytt material

Postad: 2018-08-14 16:20
Kategori: Live-recensioner



Richard Lindgren bjöd tillsammans med sitt band på många musikaliska höjdpunkter.

Bilder: Carina ÖsterlingPontus Snibb gav Richard Lindgrens material en elektrisk stöt.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen 12 augusti 2018
Konsertlängd: 17:40-18:40 och 19:00-20:00 (60+60 = 120 min)
Min plats: ca 7 m till vänster om scenen.


WILMER X:S NUMERA LEGENDARISKA SPELNING på Stora Scenen i fredags under Malmöfestivalen beskrevs av både Nisse Hellberg och publiken som "himmaplan". Men Richard Lindgrens uppträdande i Bluestältet på söndagskvällen var till ännu större del en enda stor hemmaplan för Skåneartisten och hans band. Han har nämligen under åtta år uppträtt på samma plats och samma klockslag på söndagskvällarna på Malmöfestivalen. Därför var det inte överraskande välfyllt i det stora tältet medan regnet strilade ner utanför.
   Richard är ingen vanlig singer/songwriter. Han är extremt produktiv och har i dagsläget tre album i sin pipeline och hoppas ge ut det första, "Death and love", i november. Söndagen hade Richard ägnat åt skivinspelning där Pontus Snibb skulle lägga gitarr på några nya låtar. Pontus, som till vardags spelar lite mer hårdhänt musik i Wreck Of Blues, hoppade på söndagskvällen in som gitarrist i Richards band där han tillfälligt ersatte ordinarie medlem Jon Eriksson. Men Pontus har funnits med i Richards långa historia tidigare och hade inga svårigheter att pynta låtarna med lite mer elektricitet och ett något hårdare sväng.
   I övrigt är Richards band ett alldeles fullständigt skickligt band som faktiskt har jämförts med The Band bakom Bob Dylan som ligger mycket nära Richards eget ideal. I det här bandet finns alla ingredienser för att leverera en ganska makalös blandning av rock, pop och visa.
   Två keyboards, Magnus Nörrenberg och Nils Bondesson, visar på något sätt den musikaliska nivån på det här och den ytterst samspelta rytmsektionen, trummisen Håkan Nyberg och basisten Kalle Johansson, som båda också ingår i Snibbs band Wreck Of Blues, är tajtare än det mesta. Till det redan utsökta kompbandet tillkommer dessutom mandolinspelaren Janne Adolfsson, sedan lång tid Richards kompanjon, vars musikalitet och kunnande ekar i hela det här bandets sound. Där har vi en perfekt språngbräda för Richards klart varierande repertoar.
   Av naturliga skäl, många aktuella skivor på gång, bjöds vi på många nyheter och en handfull helt nya låtar som i det här levande sammanhanget tillsammans med några gamla Richard-klassiker ("Back to Brno", "Five Pints and a wink from Gwendolyn", "Dead man" och "How long"). nyare material som "Sundown on a lemon tree" och några covers, Bob Dylans inte så kända "Blood on the tracks"-låt "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" och Jerry Jeff Walkers "Mr Bojangles", formade en mycket underhållande och lång konsert.
   Har man som undertecknad sett, hört och upplevt Richard ett antal gånger är det alltid intressant med nytt material från en så produktiv låtskrivare. Från öppningslåten "Building a rainbow" (en kärlekslåt till en kvinna som Richard aldrig har träffat...) ensam vid pianot via "Death and love", "Bad habit", "Travels with Johanna", "Where did you go, little boy?" till den alldeles lysande "Down on my luck". Den sistnämnda låten och drivet i arrangemanget framkallade de berömda rysningarna längs ryggraden. En låt som inte skämt ut sig på ett Springsteen-album och här nådde bandet upp i ren och skär E Street-klass bakom den inspirerade sångaren.
   Sedan fanns det naturligtvis ytterligare höjdpunkter i konserten. "Drunk tank boogie" har jag hört tidigare men aldrig så avväpnande rock'n'roll-aktig a la Jerry Lee Lewis. Även den långa och ständigt växande "How long?" och avslutningslåten "A man you can hate" tillhörde kvällens musikaliska toppar. I den sista låten gav hela bandet, från Nörrenbergs vilda keyboards till Nybergs fantastiska trummor, allt och lite till. Ni kan för övrigt se och höra energin på det något ryckiga klippet nedan.

Building a Rainbow
You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
Death and Love
Sundown on a Lemon Tree
Bad Habit
Back to Brno
Dead Man
Travels With Johanna
Five Pints and a wink from Gwendolyn
How Long?

Paus

Where did you go, little boy?
Drunk tank boogie
Down on my luck
Grand Hotel
Lighthouse in the dark
Evil Love
Mr. Bojangles
A man you can hate



/ Håkan

Magisk Wilmer X-comeback på "himmaplan"

Postad: 2018-08-14 10:09
Kategori: Live-recensioner




Wilmer X lockade massorna till Stortorget under Malmöfestivalen. Här en flygbild över det enorma publikhavet.

WILMER X
Malmöfestivalen 10 augusti 2018
Konsertlängd: 22:00-23:20 (80 min)
Min plats: ca 40 m till vänster om scenen.


COMEBACKEN PÅ SWEDEN ROCK TIDIGARE i sommar, en spelning som annonserades ut som bandets 1000:e, må ha varit en större marknadsföringsmässigt betydelsefull konsert men hemkomsten till Malmö i fredagskväll på sommarens turné var tveklöst en större, gränslöst fantastisk och nästan magisk upplevelse. Jag vet, jag var där på ett fullpackat Stortorget i centrala Malmö. Det kan ha varit 5000 personer, kanske 10 000 men förmodligen 20 000 människor i den förväntansfulla massan (se bilden ovan) framför stora scenen. Rekordpublik var det många som påstod.
   Efter sommarens turné runt Sverige var det också ett känslosamt band som var tillbaka i sin hemstad. Nisse Hellberg upprepade flera gånger att det var oerhört skönt att vara på "himmaplan" och passade också på att avslöja sina MFF-sympatier genom att meddela att laget just vunnit sin match i allsvenskan.
   Det var givetvis ett otroligt taggat band som laddade för konserten. Jag passerade bakom backstage strax innan konserten och såg trummisen Sticky Bomb stretcha loss. När bandet sedan äntrade scenen på exakt utsatt tid var det ett homogent och fullständigt koncentrerat Wilmer X som stod där framför publikhavet och tog emot de hundraprocentiga hyllningarna.
   Dessutom var det ett fantastiskt 40-årsjubileum som skulle firas ty i april 1978 stod bandet på scen första gången. Idag finns visserligen bara Nisse Hellberg och Jalle Lorensson kvar från den sättningen, som gick under namnet Wilmer Pitt, men de är också den betydelsefulla kärnan i ett band som blivit legendariskt mycket tack vare långa turnéer och intensiva konserter.
   Det är fortfarande Hellberg och Lorensson som spelar den visuella huvudrollen i dagens Wilmer X. Hellberg som sjunger, spelar pardonlös gitarr och håller i mellansnacket och Lorensson som studsar fram och tillbaka med sitt munspel.
   Men övriga musiker i dagens band, som ibland tituleras originalbandet, är definitivt ingen utfyllnad. Basisten Tomas Holst och trummisen Sticky Bomb håller positionerna med bravur och extragitarristen Janne Lindén (i hög hatt och dykglasögon) är en tämligen naturlig Wilmer X-medlem. Dels var han med på bandets sista album "13 våningar upp" (2005) och har sedan följt Hellberg under hans solokarriär.
   Det var ett oerhört tempo från start i fredagskväll med ett fantastiskt välljudande och många gånger klockrent livesound. I en rockrepertoar som ibland blev lite bluesigare ("Om en hund mådde så här") och ibland lite poppigare ("Slaget om en flickas hjärta") men där bandet genomgående skapade en oerhört tajt helhet i nästan oöverträffade arrangemang av sina gamla låtar.
   Det var perrfekt rockmusik för allsång. I "Jag är bara lycklig när jag dricker", "Vem får nu se alla tårar" (när till och med Sticky Bomb sjunger med) och naturligtvis "Teknikens under" går publiken bananas i allsång och allmän respons. Plus i de avslutande finallåtarna.
   Soloinsatserna på scen i "Blod eller guld" tillhör också det oförglömliga. Med den mäktiga Lindén-gitarren och Jalles munspelssolo mitt i den galopperande rytmen. Puh, så effektivt!

Hon är ihop med en insekt
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Möt mig i din djungel
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slaget om en flickas hjärta
Den fria världen
Stackars Valentin
Primitiv
Blod eller guld
Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett
Vem får nu se alla tårar
För dum för pop
Teknikens under
Spela under hot

Extralåt
Kör dig död

/ Håkan

Malmöfestivalen 2018

Postad: 2018-08-13 19:40
Kategori: Ingen

DEN NUMERA KLASSISKA MALMÖFESTIVALEN, med gratiskonserter över hela centrala staden, sparkade igång i fredags och fortsätter fram till fredag den här veckan. Jag var på plats de tre första dygnen. Jag erkänner: Det blev ingen minutiös bevakning men jag prickade in några rejäla höjdare. Bland annat Wilmer X:s stora comeback inför en rekordpublik på Stortorget i fredagskväll och Richard Lindgrens traditionella programpunkt i Bluestältet söndag halv sex. Jag återkommer strax med mer detaljerade noteringar från de konserterna men vill redan nu förmedla några delikata bilder, fotograferade av min fru Carina, från Lindgrens succéartade framträdande.
   Jag såg även Pernilla Andersson inleda festivalen på en utomhusscen i fredags. Tillsammans med bara gitarristen Fredrik Rönnqvist lyckades hon knyta samman oerhört underhållande mellansnack, om bland annat sin mamma, pappa, Plura och Hans Rosling, med många melodiska pärlor. Det blev en stämningsfull timme i solskenet där låtar som "En gång ägde jag mitt liv", "Desperados", "Säga någonting bra" (som hon tillägnade Rosling), Pluras "Hålla huvudet högt" och "Johnny Cash & Nina P" aldrig har låtit bättre.
   En stund på lördagseftermiddagen tajmade vi in Ane Brun tillsammans med Malmös Symfoniorkester på Stora Scenen. En otroligt häftig upplevelse där Anes finstilta sånger fick en både dramatisk och vacker behandling med alla stråkar och imponerande arrangemang. Mina tankar gick ibland till Kate Bush. Dessvärre fick konserten avbrytas på grund av regn.
   Efter några timmars skydd från regnet i olika lokaler och tält fick lördagskvällen en hård och bluesig avslutning. Gitarristen Pontus Snibb har jag fascinerats av på avstånd. Från den tidiga americana-inspirerade epoken via inhoppet i Jason & the Scorchers som trummis(!) till hans nuvarande verksamhet i egna bandet Wreck Of Blues tillsammans med pappa Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas.
   Jag hade på förhand hört lite rockiga och Cream-influerade inslag med gruppen men konserten blev väldigt bluesdominerad, kanske påverkad av miljön i Bluestältet. Det blev ändå en trevlig stund med underbart musicerande från tre ytterst skickliga musiker som dessutom fick hjälp av flera gästartister.
   Nåja, det fanns ännu större upplevelser att fånga under de här dagarna och kvällarna i Malmö som jag kommer förmedla inom en inte alltför avlägsen framtid. Men först lite snygga bilder från Richard Lindgrens konsert igår kväll.


Gitarristen Pontus Snibb kryddar Richard Lindgrens låtar med explosiv gitarr.


Håkan Nyberg är ett rytmgeni bakom trummorna.


Organisten Magnus Nörrenberg, påhejad av mandolinspelaren Janne Adolfsson, bjöd på både visuell och musikalisk underhållning.


Pontus Snibb och Janne Adolfsson i en musikalisk duell.


Alla bilder: Carina ÖsterlingMusikerna samlade framför Håkan Nybergs trummor i finalen.

/ Håkan

50-tal: #38. "Honey hush" (1953)

Postad: 2018-08-13 07:56
Kategori: 50-talets bästa



JOE TURNER
"Honey hush"

(Atlantic)

JOE TURNER VAR EN AV 50-TALETS MEST RUTINERADE artister i r&b-genren. Redan på 30-talet var han en framstående artist på jazzscenen i Kansas City där han föddes 1911. Han jobbade som bartender på The Sunset Club och kunde plötsligt brista ut i sång. Kom till New York 1938 och blev en stor profil i den boogie woogie-revival som existerade 1938-41 där han som svart sångare exklusivt också nådde den vita publiken.
   Under 40-talet sjöng Joe med både Duke Ellington och Count Basie. 1951 upptäcktes han av bröderna Ertegun som drev Atlantic Records och skrev kontrakt med honom. Joe var stor som ett hus, 190 cm lång och 136 kg tung, men ännu större var hans röst som beskrevs som blues shouter men det var först på 60-talet som Joe Turner fick sitt rätta namn, Big Joe Turner.
   Historien om "Honey hush" inleddes i maj 1953, när låten spelades in, och först hade titeln "Yakity-Yak" när den släpptes i juli. Två månader senare släpptes singeln med samma låt men då med titeln "Honey hush". Som den konspiratoriske skribent jag är kan jag inte släppa den historien. Alternativtiteln är ju nästan identisk med en senare Coasters-titel ("Yakety Yak") från 1958 skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Det blir än mer förvirrande när jag upptäcker att Leiber-Stoller som producenter 1959 gör en nyinspelning av "Honey hush" med Turner... En version som verkligen är både slappare och mindre energisk än 1953-tolkningen som ni kan höra här ovan. Bandet som kompar Turner på "Honey hush" är Pluma Davis and The Rockers.
   Det finns fler märkliga frågetecken i den här historien. När "Honey hush", som allmänt uppfattas som skriven av Turner, släpptes första gången hade den "Brown" som låtskrivare vilket kan stå för Nipey Brown som var hans vän och ägare av Sunset Club i Kansas City. Men på senare utgivningar, från 1956 när The Johnny Burnette Trio spelade in låten, har låtskrivarnamnet varit Lou Willie Turner, Big Joes fru.
   Joe Turner skulle nästan ett år senare, i april 1954, ge ut sin kanske mest uppmärksammade skiva, "Shake, rattle and roll". Låten som i en censurerad version med Bill Haley blev en stor hit i USA som uppföljare till den ännu större genombrottslåten "(We're gonna) Rock around the clock".
   Första gången som jag garanterat hörde "Honey hush" var 1981 i Elvis Costellos version på "Almost blue"-albumet. Märkligt nog gjorde även Paul McCartney, som samarbetade med Costello i slutet på 80-talet, en version av låten på sitt fräscha coveralbum "Run devil run" 1999. Men Joe Turners original från 1953(!) har verkligen ett oslagbart sväng.
   74 år gammal avled Joe Turner 24 november 1985 av hjärtproblem.

/ Håkan

INTERVJUER tema på Håkans Pop 2018/19

Postad: 2018-08-10 07:56
Kategori: Intervjuer
















Ett urval av intervjuer på Håkans Pop under nästa säsong 2018/19.

HALVA SOMMAREN HAR JAG BLÄDDRAT BLAND GULNADE, ofta skrynkliga nästan sönderfallande tidningsurklipp i mitt arkiv med gamla artiklar. Och jag har hittat en respektabel mängd intervjuer som jag under åren 1974-1994 gjorde som musikskribent på Nerikes Allehanda. Under nästa säsong, 2018/19 (som drar igång på måndag), kommer jag på onsdagar att återpublicera många på Håkans Pop.
   Jag har redigerat texterna något, inte ändrat eller förändrat ursprunget, men för att kunna läsa intervjuerna idag kände jag mig tvingad att snygga upp och göra språket lite rappare och mer modernt. Jag märkte nu, 30-40 år senare, att texterna kändes lite gammalmodiga och behövde justeras lite.
   Exempelvis har jag genomgående ändrat skivformatet LP, stora bokstäver, till "album" och även i övrigt har andra tidstypiska uttryck fått några mer moderna formuleringar. Men som sagt: Jag har inte ändrat några uttalanden i sak och innehållet i intervjuerna är intakt. Ni kan se ett urval i fotocollaget ovan.

UNDER KATEGORIN "INTERVJUER" I HÖGERSPALTEN finns ytterligare några av mina senare intervjuer, mellan 1997 och 2011, som redan finns publicerade på Håkans Pop. De är inte så spektakulärt presenterade, med bilder och tidningsklipp, men ändå autentiskt publicerade. Som här nedan får en lite närmare presentation med rubriker, publiceringsdatum och länkar i blått.


Magasin hjälper Dan & Py att minnas
DAN HYLANDER/PY BÄCKMAN ca 1 augusti 1997

Min äldsta publicerade intervju på Håkans Pop är hämtad från sommaren 1997 (exakt datum okänt) när jag träffade Dan Hylander och Py Bäckman. Just den sommaren stod de på tröskeln att sparka igång ett återförenat Raj Montana Band för sommarturné, drygt tolv år efter sista konserten tillsammans gav de sig ut på en återföreningsturné. Ett helt identiskt Raj Montana Band, med exakt samma medlemmar, och Dan och Py fick berätta vad som hade hänt under åren efter den hysteriska 80-talsepoken med deras båda karriärer och privat.
   Vi träffades på Nerikes Allehandas redaktion där fotografen Anders Erkman, min ständige kompanjon på 80-talsäventyren, hade letat fram gamla bilder från förr och krävde en del kommentarer. Jag minns inte datumet vi träffades, inte heller exakt publiceringsdatum, men däremot skrev jag en recension av konserten som Dan, Py och bandet genomförde i Karlskoga 16 augusti 1997.
   "Magasin" var Nerikes Allehandas nöjesbilaga.

Richard Lloyd är i Örebro igen
RICHARD LLOYD 2 augusti 1997

Det här var ett helt oplanerat och oförberett intervjuprojekt med Richard Lloyd. Charlotta Tideman på Nerikes Allehanda ringde till mig 1 augusti 1997, som just då hade semester, och tyckte att jag borde vara rätt man att intervjua Richard Lloyd. Han var i Örebro för att kvällen efter spela gitarr med Bibi Farber och hennes grupp på Slottsfestivalen. Farber från New York hade många år tidigare bott i Örebro och Charlotta tog intervjun med henne.
   Jag tog cykeln, försökte snabbt rekapitulera historien om Richards karriär och hans tidigare Örebro-upplevelser. Vi träffades allihop, jag, Charlotta, Richard och Bibi utanför gamla Röda Kvarn där vi genomförde våra respektive intervjuer. I mitt bakhuvud fanns också Richards gamla drogproblem så jag var en aning orolig inför hans dagsform men mötte en otroligt artig, välartikulerad och lågmäld gitarrist.
   Jag recenserade givetvis Bibi Farbers konsert 2 augusti 1997.

Extremt dåligt intresse för antivåldsgala
LOLITA POP 16 maj 1999

Efter den tämligen unika konserten, på ett antivåldsarrangemang på Club 700 15 maj 1999, med ett tillfälligt återförenat Lolita Pop träffade jag bandet och fick några uttalanden av Sten Booberg och Benkt Söderberg. Hela arrangemanget, som löpte över två kvällar, var ett magnifikt publikfiasko men bandet gjorde sitt absolut bästa och bjöd dessutom på en nyskriven och ännu ej publicerad låt, "Dead end city", skriven av just gitarristerna Booberg och Söderberg.
   En intervju som i sitt original endast publicerades på Nerikes Allehandas hemsida direkt samma natt efter konserten.
   Konserten kom naturligtvis i skymundan av bandets stora återförening 1997, när de uppträdde på Slottsfestivalen, men musikaliskt var det ändå ett fint minne.

Magnus Lindberg tillbaka i hetluften
MAGNUS LINDBERG 27 februari 2000

Inför utgivningen av Magnus Lindbergs album "Tur o retur" (2000), med delvis gamla låtar i nya dämpade arrangemang, åkte han omkring och gjorde intervjuer. Jag träffade Magnus, och en skivbolagsrepresentant, på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro. Vi pratade länge och väl om låtarna på skivan, urvalet, tidigare Örebroerfarenheter och Grymlings-äventyret som till slut fick Magnus att tröttna.


Mats med kött, blod och ny teknik
MATS RONANDER 1 oktober 2001

Jag vet inte exakt när jag gjorde den här intervjun med Mats Ronander men det var under någon av de sista dagarna i september 2001 i samband med releasen av albumet "Mats". Han kom förbi Örebro dit han hade kört med bil och vi satt uppe på Nerikes Allehandas redaktion, faktiskt i köket, där jag gjorde min långa och genomarbetade intervju.
   Det här var några veckor efter terrorattentatet i New York vars känslor kommer fram i slutet på intervjun.

Billy Bremner med band till El Sombrero
BILLY BREMNER 10 april 2003

Inför en konsert med Billy Bremner på El Sombrero i Örebro (11 april 2003) fick jag möjlighet att intervjua Billy Bremner, gitarristen och sångaren mest känd från Rockpile men som senare i livet blev Refreshments-medlem. Men han hade också haft en lång men extremt oregelbunden solokarriär.
   Telefonintervjun med Billy gjorde jag hemifrån vid lunchtid och Billy, som just då sitter och äter lunch, pratar en del om en kommande skiva. Men det dröjde tre år, till 2006, innan albumet "No ifs, buts, maybes" såg dagens ljus som Dan Hylander, mycket riktigt, producerade.

Eldkvarn till Örebro på juldagen
PLURA 24 december 2003

Första (och enda) gången jag gjorde en regelrätt intervju med den numera folkkäre underhållaren, tv-personligheten och matskribenten Plura inträffade i december 2003 inför en juldagskonser med Eldkvarn på El Sombrero i Örebro. Närmare bestämt var det kring lunchtid söndagen 21 december som jag ringde upp Plura. Han var just då i färd med att slå in julklappar till sina söner, 8 respektive 14 år (Axel) gamla. Axel är för övrigt numera kapellmästare för det band som kompar Plura på både turné och konserter.
   2003 var Eldkvarn ett ganska ouppmärksammat band hos gemene man men kritikerrosad (dock inte av mig!) på bland annat albumet "Limbo" (1999) men skivorna sålde dåligt och Pluras kreativitet var inte på topp. På Eldkvarns senaste skiva, "Brott lönar sig alltid" (2002), gjorde Plura och bandet covers på sig själva. Låtar han under många år hade givit bort till andra artister, Sven-Ingvars, Totta, Jerry Williams, Peter LeMarc med flera, spelade bandet alltså in och gav ut.
   Men det skulle snart vända för Eldkvarn. Skivan som Plura hintar om i intervjun är alltså "Atlantis" som släpps våren 2005 och innebär en pånyttfödelse för ett band som 2003 egentligen bara tittade fram mot 40-årsjubileet 2011.

En gång yngst i rockbranschen fyller nu 50
MATS RONANDER 1 april 2004

Ännu en Mats Ronander-intervju från min penna. Mats är kanske den artist och människa som jag under alla år har intervjuat mest, den här gången mindre än tre år efter min senaste intervju (se ovan, 1 oktober 2001). Dock hade jag här en viktig anledning att ringa upp Mats som ännu en gång fick berätta hela sin långa historia. Han fyllde nämligen exakt 50 år när intervjun publicerades 1 april 2004. Hela intervjun gjordes på telefon några dagar innan födelsedagen.

- Jag är uppvuxen med Elvis Presley
DOTTIE 17 april 2004

Eva Eastwood är numera ett känt namn på en känd artist som dessutom hedrades med en dokumentärfilm som våren 2017 gick på bio och ett år senare visades på tv. Eva, som egentligen heter Östlund i efternamn, har en sångerska till syster, Carina Lindqvist, som har artistnamnet Dottie.
   Inför en konsert på Sombrero i Örebro, 17 april 2004, med Dottie och hennes kompgrupp The Wolfpack intervjuade jag Carina på telefon där hon fick berätta sin historia och om musiken hon älskar.

Magnus mår just nu bättre än på länge
MAGNUS LINDBERG 22 april 2004

I april 2004 gjorde jag onekligen många artistintervjuer och ännu en gång fanns det anledning att prata med Magnus Lindberg. Han och hans kompband var på väg till Örebro (24 april 2004 på Sombrero, krogen och konsertstället som vid det här laget hade skippat "El" i sitt namn) och det senaste albumet "På bergets topp" var aktuellt.
   Jag gjorde intervjun på telefon och nådde Magnus på hans mobiltelefon när han just då var i Eskilstuna. En glad och snarast upprymd Magnus som mådde bättre än på mycket länge.

Vill höja covers status
OLLE UNENGE 7 december 2004

Trion WEU från Örebro hade en kort men intensiv karriär 2004. Olle Unenge, Thomas Wahlström och Staffan Ernestam hade börjat samarbeta för att spela covers och ur olika förhandsvinklar, irländsk folkmusik, blues respektive rock, samla låtar till en repertoar som de kallade root'n'roll. Jag intervjuade Olle som fick räkna upp vilka artistnamn de hade som förebilder för detta anspråkslösa och, som det skulle visa sig, kortvariga projekt.
   Intervjun gjordes, om jag minns rätt, på telefon inför en konsert på K5 (setlist) 9 december 2004. En recension som jag delade upp mellan två konserter samma kväll, WEU och Mathias Lilja.

En ny levande musikscen
OLLE UNENGE 19 maj 2005

Ännu en intervju med Olle Unenge, faktiskt. Den här gången fick han uttala sig som representant för konsertarrangören Musikscen Örebro, som drevs av Olle och Mats Lindström som för övrigt också var/är medlemmar av Tullamore Brothers.
   Intervjun gjordes inför en konsert med Anders F Rönnblom och framtiden för konsertarrangören var vid intervjutillfället inte spikad. Men de avslöjade planer på Eldkvarn och det visade sig vara en ren och skär lyckträff ty drygt ett år senare stod det bandet på scen i Örebro och genomförde en av deras bästa konserter efter albumet "Atlantis".

Mogen att nu satsa fullt ut på en artistkarriär
EVA EASTWOOD 31 oktober 2006

Jag hade träffat Eva Eastwood vid åtskilliga tillfällen innan jag en höstdag 2006 fick tillfälle att göra en lång och genomarbetad intervju med den då alltmer populära Eva. Hon var aktuell med albumet "Ton of heart", en skiva med ett betydligt mer modernt sound fast det var Refreshments-sångaren Joakim Arnell som hade producerat skivan.
   I lugn och ro fick jag en lång pratstund med Eva i ett rum på Nerikes Allehanda.

Per Gessle kommer med solsken i sommar
PER GESSLE 17 juni 2007

2007 var Per Gessle fortfarande en het artist, sångare och låtskrivare på många områden. Den sommaren var han aktuell med soloalbumet "En händig man" och gjorde intervjun på telefon långt innan skivan släpptes och jag hade heller inte fått möjlighet att lyssna på skivan.
   Anledningen till den tidiga intervjun (7 juni) var att Nerikes Allehandas sommarbilaga skulle gå till pressarna och där skulle sommarens händelser presenteras. Gessle skulle senare på sommaren (11 augusti 2007) komma till Örebro och Brunnsparken (vid intervjutillfället var det Behrn Arena som var bestämt) och bli en av sommarens stora artistbesök i Örebro.
   Där satt jag i mitt hem med Per i telefon, hade inte hört skivan men hade vid flera tillfällen tidigare pratat med honom och vårt gemensamma popintresse brukar resultera i långa fruktsamma intervjuer. Skivbolagsrepresentanten ringde upp mig, förklarade att jag fick prata med Per i tio minuter (TIO MINUTER!) och släppte sedan fram Per.
   Det blev naturligtvis mycket snack om historia, väldigt lite om den kommande skivan men givetvis en hel del om sommarens turné som redan var noggrant planerad. I bakgrunden hör jag skivbolagsrepresentanten flera gånger påminna Per om intervjutiden. Men Per viftar bort hennes protester flera gånger medan vi kommer allt längre från intervjuämnet och gräver oss ned i pophistoria och allmänt droppande av namn som slutar med att jag är tvungen att sätta Per på plats. Han hade missuppfattat. namnet på en kvinnlig artist och jag skrev senare en hel krönika om den "incidenten".

Musiker och artist med hög integritet
MATS RONANDER 1 april 2008

Ja, tänka sig. Ännu en Mats Ronander-intervju. Publicerad i Nerikes Allehanda exakt på dagen fyra år efter den förra! I samband med ett lite annorlunda livearrangemang, på Örebro Jazz & Blues Club på Strömpis, kom han med bara två kompmusiker (Benneth Fagerlund och Martin Tallström) och gjorde ett uppträdande, setlist. Jag fick inte bara ett utan tre olika tillfällen samma kväll att intervjua Mats.
   Först strax efter soundcheck på Strömpis, sedan efter några timmars paus på Slottskällaren efter middagen och sedan slutligen efter konserten en trappa upp på Strömpis. Det blev följaktligen en lång intervju där han mot slutet av den sena kvällen, innan han och killarna skulle fara tillbaka till Stockholm, blev lite ofokuserad och härsknade till över allt tjat om blues. Mats hade vid den här tidpunkten problem i äktenskapet med Sanna Ekman och var väl inte riktigt i balans med livet men gav också många intressanta svar på mina frågor.

Hans sånger har evigt liv
JANNE SCHAFFER 16 september 2008

Rubriken syftar på Ted Gärdestad och Janne Schaffer var i Örebro för att marknadsföra en kommande konsert där Ted-låtar spelade huvudrollen. Jag träffade Janne i foajén på Hotell Örebro på Storgatan i Örebro. Det var tidig förmiddag och det blev en lång intervju, eller snarare ett långt och givande samtal, med Janne som av naturliga själ mest handlade om Ted Gärdestad.
   Lugnt och metodiskt berättar Janne allt som hade med hans relation med Ted Gärdestad att göra. Han var ju verkligen inblandad i allt Ted gjorde. Om allt det fina och musikaliska till de svåra psykotiska åren och problemen som Ted sjönk allt djupare in i.
   Kändes som att Janne och jag fick en djup kontakt där jag nog överraskade honom med min kunskap i ämnet och inte var någon vanlig allmänreporter utan kunde komma med spontana följdfrågor och gå djupare i ämnet.
   Efter den långa intervjun, kändes som flera timmar, tog vi sällskap ut från hotellet och jag följde Janne till Järntorget och pekade ut vägen till Radio Örebro dit han skulle på intervju efter mötet med mig.

Mannen med det amerikanska uttrycket
RICHARD LINDGREN 24 november 2011

Första gången jag träffade Richard Lindgren 2010 var absolut ett "hallelujah moment" i mitt liv. Jag har i detalj berättat det tidigare. Mina möten med Richard har därefter blivit både många, långa men numera alltför sporadiska. men han är en människa, artist och låtskrivare att älska in i varje strof.
   Richard återkom till Örebro på Live at Heart 2011 och jag fick många tillfällen att både höra honom uppträda och riktigt umgås mellan konserterna. Ett år efter första mötet återkom Richard för tredje gången till Örebro 19 november 2011 då han turnerade runt Sverige tillsammans med norrlänningen Lars Bygdén.
   Först ett lite framträdande i skivbutiken Najz Prajz. Sedan hade jag tillsammans med Olle Unenge, som också har blivit vän och "bror" med skåningen Richard, en liten eftermiddagssession med Richard på Bishops Arms där jag för kanske första och enda gången intervjuade Richard på ett seriöst sätt. Intervjun gjorde jag utan uppdragsgivare och den publicerades endast på Håkans Pop. Senare på kvällen 19 november uppträdde Richard och Lars på Kungsgatan 1.
   I mellanrummet mellan Bishops-mötet och konserten åkte jag hem när jag får ett sms från Richard som vill att jag tar med cd-häftet till "A man you can hate" för han hade plötsligt fått den spontana idén att låten "How long", för övrigt min fru Carinas absoluta Richard-favorit, och ville fräscha upp minnet kring den långa texten till den långa (10:51) låten.

DET FINNS YTTERLIGARE NÅGRA INTERVJUER på Håkans Pop som inte har placerats under "Intervjuer"-kategorin utan finns publicerade i samband med konsertrecensioner. Det gäller Southside Johnny (Johnny Lyon) 1979 , Wreckless Eric 1980 och Ulf Lundell (1985)

/ Håkan

Jakten på bra VINYLSKIVOR fortsätter

Postad: 2018-08-09 07:50
Kategori: Ingen


FÖR TREDJE SÄSONGEN I RAD KOMMER JAG på Håkans Pop på fredagar fortsätta min jakt på intressanta vinylskivor från hyllorna. Något år hade jag en naiv ambition att bara plocka klassiskt fantastiska skivor men nu har jag släppt den primitiva tanken. Framöver, med start nästa fredag, tänker jag bläddra mig fram bland vinylskivorna och oavsett kvalité sedan bedöma vad jag tycker om skivorna idag.
   Jag ska också berätta om historien bakom skivan, eventuellt hur inspelningarna har gått till och kanske även avslöja någon anekdot i samband med skivutgivningen. Jag ska ännu en gång låta de intressanta detaljerna kring en skiva få sin rättvisa uppmärksamhet.
   Jag har som sagt sysslat med samma verksamhet under två tidigare säsonger och har ibland lyckats leta på tämligen fantastiska skivor. Men också några rejäla besvikelser där minnet så att säga är bättre än skivan.
   Jag har alltså ibland prickat in så bra gamla skivor att de egentligen borde ha funnits med på mina listor över 70-talets och 80-talets bästa skivor som jag en gång har rangordnat på Håkans Pop. Det är ju faktiskt till 99 procent just de två decennierna som dominerar min vinylskivsamling och det är bland album utgivna på de decennierna som jag tidsmässigt kommer pendla när det gäller urvalet från vinylhyllorna.
   Jag har märkt att det är amerikanska skivor som har dominerat mitt urval tidigare följt av engelska skivor och några få svenska. Jag ska under nästa säsong försöka göra jämvikten tydligare och i alla fall presentera några fler svenska skivor.

BLAND SKIVORNA SOM HAR GJORT STÖRST intryck under de senaste säsongerna finns album med Danny & Dusty ("The lost weekend"), The Searchers ("Searchers"), Carolyne Mas ("Carolyne Mas"), Peter Frampton ("Wind of change"), David Johansen ("In style"), Joe Walsh ("So what"), Steve Forbert ("Little Stevie Orbit"), Jackson Browne ("Running on empty"), Dave Mason ("It's like you never left"), Ozark Mountain Daredevils ("Ozark Mountain Daredevils"), Nils Lofgren Grin ("1 + 1"), Steve Gibbons Band ("Down in the bunker"), Legend ("Legend"), Graham Parker ("Heat treatment") och The Records ("Shades in bed").

/ Håkan

Tillbaka till 50-TALET: Upp till granskning

Postad: 2018-08-08 07:57
Kategori: 50-talets bästa


Bill Haleys "We're Gonna) ROCK AROUND THE CLOCK" är nästan mitt enda autentiska minne av 50-talsmusiken. Nu sitter stenkakan, 78-varvaren, på väggen i min mors andra sovrum och påminner om ett musikaliskt decennium som jag bokstavligen egentligen inte minns. Däremot har musiken från 50-talet återvänt så många gånger att det nu är dags att rangordna rock'n'roll-eran.


DET MÅ JUST NU VARA SOMMARENS HETASTE DAGAR men nu tar jag steget ut på - tunn is... Jag är förvisso född 1952 - men ändå knappt född på 50-talet. I alla fall kan jag påstå att mitt autentiska minne av 50-talsmusiken är minst sagt ytligt. Ändå har jag sedan början av 60-talet, när jag vaknade till på allvar med mitt musikaliska intresse, umgåtts med 50-talets musik i andra hand.
   Genom tusentals coverversioner, ännu fler autentiska historier och med alla artister som genom åren hänvisat till sina musikaliska rötter har jag ändå fått en viss kontakt med 50-talet. Från just det decenniet har det genomgående nämnts artister, låtar och genrer som musikaliskt har kommit att symbolisera det glada 50-talet.
   Därför tycker jag det är hög tid att sammanfatta 50-talsmusiken. Jag kommer under nästa Håkans Pop-säsong 2018/19 att sätta mig på skolbänken. Jag ska försöka lära mig så mycket det går om rock'n'roll-musikens vagga, en generation som bokstavligen håller på att dö ut, och sedan rangordna de bästa låtarna med de bästa artisterna.
   På måndag (13 augusti) inleder jag en "50-talets bästa"-lista, 38 placeringar, som under hösten och våren kommer att löpa regelbundet med en kort paus för jul och nyår. Framåt maj nästa år kommer jag att kora min absoluta favorit i genren.
   Idag när jag försökte minnas tillbaka fick jag det klart för mig att det bara finns två artister kvar i livet från den klassiska 50-talsgenerationen, Jerry Lee Lewis och Little Richard. Båda finns garanterat representerade med sina låtar under nästa Håkans Pop-säsong.
   Tillfälligheter, som dålig hälsa (Elvis Presley), störtande flygplan (Buddy Holly), bilolycka (Gene Vincent) eller hjärtinfarkt (Roy Orbison), har tagit ifrån oss många. Idag kunde vi ha suttit och tänkt tillbaka mot en härlig generation rock'n'roll-artisters fina ålderdom men det allra mesta är avslutat och borta och bara minnet lever.
   Det är med väldigt få egna autentiska minnen jag ska försöka sammanfatta 50-talet och dess bästa musik. Jag har ju på Håkans Pop försökt rangordna de flesta decennium i musikväg sedan jag föddes och tar mig nu längre bort, längre ned och längre upp för att kunna minnas.
   För över tio år sedan, säsongen 2007/08, började jag med att ge 80-talets missuppfattade musik en positiv påminnelse. Och jag har sedan dess fortsatt rangordna både 90-talets, 70-talets bästa album och 60-talets bästa singelartister.

NÄR DET GÄLLER 50-TALSMUSIKEN har jag genom åren väldigt ofta fått referera till alla dessa gränslöst många covers som spelats in och givits ut långt senare. Eftersom jag inte hade öronen öppna när Chuck Berry skrev sina bästa och mest historiska låtar, har något minne av Buddy Hollys död och fick uppleva när Gene Vincent var som bäst kommer nästa 50-talsklingande säsong på Håkans Pop bli en ren historielektion för min del. Där kommer jag förhoppningsvis också att lära mig hur många blues- och r&b-låtar som har sina rötter i 50-talet.
   Men det är nog rock'n'roll som kommer att spela huvudrollen i min serie men där finns också möjligheter att country, rockabilly, popsånger, för all del gospel och doo-wop också kommer att nämnas här och där. Eller en massa musik som ligger på gränsen mellan två eller flera genrer. Vem kan exempelvis placera Hank Williams musikaliskt?
   Skamset kan jag konstatera, när jag nu sitter med facit och 38-listan nästan fullbordad framför mig, att den kvinnliga representationen är katastrofalt dålig. I en värld av jämlikhet borde det givetvis finnas plats för några kvinnliga 50-talsprofiler på min lista. Förslagsvis Connie Francis, Brenda Lee, Sister Rosetta Sharpe, Wanda Jackson, Patsy Cline och Ruth Brown som dock har fallit för konkurrensen, inte könstillhörighet. Antingen lutar de åt för mycket country eller jazz eller schlageraktig pop för att i mina öron ska bli tillfredsställda.
   Ty i mitt urval av låtmaterial med 50-talsartister har det varit stenhård konkurrens som till slut har resulterat i att många så kallade självklara namn till slut har hamnat utanför den mycket snäva 38-listan.
   Därför är jag rädd att det inte finns plats för så egentligen självklara namn som Roy Orbison (vars 60-tal överskuggar rockandroll-decenniet), en snäll Ricky Nelson, Frankie Ford, Vince Taylor, Conway Twitty, Mose Allison, Sam Cooke, Dion, Screamin' Jay Hawkins, Charlie Feathers, Lonnie Donegan, Bobby Charles, Ronnie Hawkins, Billy Fury, Jimmy Reed, Hank Snow, John Lee Hooker, Roy Brown, Ray Price, Big Bopper, Frankie Lymon, Sonny Burgess och Duane Eddy. Namn som i nästan samtliga fall bör vara kvalificerade till en lista på 50-talets bästa. Men...
   Jag har fastnat för 38 andra låttitlar och artistnamn som jag i samtliga fall tycker är ännu bättre och livsviktiga profiler för mitt bästa 50-tal. "Rock'n'roll" som Jerry Williams ofta utbrast mellan låtarna på sina konserter.

/ Håkan

LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Postad: 2018-08-06 07:51
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Bruce Springsteen var 1:a på min lista.

Foto: Anders Erkman


BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.


Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!


Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.

/ Håkan

Underhållande musikteater i östra London

Postad: 2018-08-04 15:37
Kategori: Ingen

Foto: Carina Österling


"THE ROCKFORD FILE"
The Courtyard Theatre, London 28 juli 2018
Längd: 19:35-20:27 (52 min)
Min plats. Andra bänkraden längst till höger.


ATT ÅKA TILL LONDON OCH DRABBAS AV INTRESSE för en gammal amerikansk tv-deckare från 70-talet tillhör inte vanligheterna eller uppriktigt sagt har det inte hänt tidigare. Nu har visserligen inte The Rockford File, eller Rockford Tar Över som den hette på svenska någon gång på 70-talet, en stor och viktig plats i föreställningen med samma namn.
   I programmet beskrivs The Rockford File som "part theatre, part gig" och kan väl på svenska närmast beskrivas som musikteater eller "musical play" på engelska. En dialog mellan två figurer i den övre medelåldern med en ganska bitter bakgrund som funderar på framtiden men där några konventionella sångframträdanden bryter av de talade inslagen.
   Min vän sedan några år, Liam Grundy från Twickenham, spelar den ena rollen som före detta polis som förlorat sin fru och Jonathan Holloway spelar en före detta bankanställd som är också är övergiven av sin fru. Grundy är mest känd som pianist men spelar här genomgående gitarr och Holloway, till vardags rutinerad regissör, kompar på sin basgitarr.
   I föreställningen har de en ganska gemensam bakgrund och försöker under namnet Badback Mountain enas om att skriva musik till en musical med Rockford-detektivserien som röd tråd. Men låtarna i föreställningen är huvudsakligen Liams redan utgivna material plus den specialskrivna "No girl in Tennessee".
   Vi får ett lagom stort urval från Liams två senaste album, "Richmond" och "Houston", med låtar som "You got me wrong", "24/7-365", "Richmond", ""Oh Lorraine" och "Thank you and goodnight". Där Liam visar sig behandla gitarren oväntat bra, kanske har han genom åren inspirerats när han bland annat har spelat med James Burton.
   Föreställningen framfördes under några dagar i och runt om London, en uppmjukningsturné i ett set där repliker, ibland kryddade med skämt om både Brexit och Trump, blandades med konventionella sånginslag.
   Pjäsen är regisserad av Giles Croft som satt med i publiken på Courtyard Theatre, en anspråkslös teatersalong i en källare i nordöstra London, och även har hjälpt till med manus. Just nu framförs "The Rockford files" i två set under tre veckor på den enorma Edinburgh Festival Fringe där massor med teaterföreställningar slåss om uppmärksamheten med många andra spektakulära händelser.
   Efter föreställningen på Courtyard Theatre fick vi nöjet att träffa både Liams bror Peter och pappa William (se vänster). Det var otroligt trevligt att höra William vara så intresserad av Sverige när han bland annat fick höra hur påverkade även vi är av amerikansk kultur.

/ Håkan

LIVE#2: Jackson Browne 1982

Postad: 2018-08-04 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Jackson Browne 1982 var 2:a på min lista.




JACKSON BROWNE
Konserthuset, Stockholm 28 juni 1982


Det är sällsynt att amerikanska artister turnerar i Europa utan att ha en nysläppt eller kommande album att marknadsföra. Men Jackson Browne med band gjorde just det sommaren 1982. Redan på 70-talet tog Jackson god tid på sig inför varje ny skiva. Från den legendariska liveskivan ”Running on empty” (1977) tog det nästan tre år till ”Hold out” (1980) och det skulle ta ytterligare mer än tre år till ”Lawyers in love” (1983), Jackson Brownes sjunde förstklassiga album.
   Fast han alltså var mitt uppe i inspelningarna av en ny skiva och i januari samma år hade blivit pappa till sonen Ryan tillbringade han sommaren 1982 i England, Sverige, Tyskland, Holland, Norge, Danmark, Schweiz och Italien fram till 6 augusti. Inledde Europaturnén, hans första sedan 1976, med Glastonbury-festivalen i England 20 juni och en vecka senare kom han alltså till Sverige och Stockholm.
   1982-turnén var Jacksons första utan David Lindley, gitarristen och fiolspelaren , som sedan 1973 hade varit en musikalisk ryggrad i hans kompband. 1981 hade Lindley inlett sin solokarriär med första skivan ”El Rayo X” (producerad av Jackson Browne), det egna bandet hette också så, turnéer i eget namn och därmed försvann han från Jacksons turnéband. Och ersattes i första hand av Rick Vito men också av återvändande Danny Kortchmar.
   Vito var nykomlingen i gänget. Hade inte tidigare turnerat med Jackson men spelade en genomgående underbart fin slidegitarr. Han inledde sin professionella karriär 1971 som musiker i Delaney & Bonnies band, spelade sedan på massor av skivor, spelade i John Mayalls band, i Roger McGuinns band Thunderbyrd och hade precis spelat i Bonnie Raitts band innan Jackson Browne-jobbet dök upp.
   Kortchmar hade inte kompat Browne sedan 1977 och ”Running on empty”-inspelningarna. Under pausen passade han på att ge ut sitt andra soloalbum, ”Innuendo”, där det fanns en låt som faktiskt inledde kvällens konsert, ”Lost in the shuffle”.
   Även i övrigt var det i Jackson Brownes band rutinerade och i sammanhanget välkända musiker. Russ Kunkel, trummor, Craig Doerge, keyboards, och Doug Haywood, keyboards och sång fanns med på ”Running on empty”-skivan. Och basisten Bob Glaub hade turnerat i flera år med Jackson. En genuint flitigt anlitad studiomusiker som spelat med alla från Rod Stewart via Warren Zevon till just Jackson Browne.
   Bandet som kompade Jackson Browne sommaren 1982 var exakt identiskt med de musiker som var med på ”Lawyers in love”-skivan ett drygt år senare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1982.

Då kokade Konserthuset: JACKSON BROWNE EN ENORM ROCKARTIST

28 juni 1982. Det var bara i almanackan det var sommar. Huvudstadens himmel var täckt av tunga, gråa och hotfulla moln, men i ett ombonat och absolut fullsatt Konserthus välsignade Jackson Browne massorna med alldeles sagolik musik under drygt två timmar på måndagskvällen.
   Jackson Browne är en mycket sällsynt rockartist på de här breddgraderna- Det är sex år sedan han besökte Sverige förra gången, en kaotisk och hafsig konsert på Kåren i Stockholm på Luciadagen 1976.
   Måndagskvällens konsert var däremot alldeles perfekt och jag tror, utan att ta till överord, att efter två timmar och tio minuter, fyra inropningar och en hänsynslöst rockig "The road and the sky" var det snudd på den magi som Bruce Springsteen skapar på sina legendariska konserter. Så gick snacket allmänt efteråt.
   Jackson Browne hamnar ofta i skymundan för de stora elefanterna men har ändå en hängiven fanskara i Sverige. Inte minst bland så kallade kändisar. Gräddan av svenska svenskt musikerliv fanns också på plats. Dan Hylander, Py Bäckman, Eva Dahlgren med kompgäng, Per Gessle och Ted Åström var bara några i mängden.
   Jackson turnerar sparsamt och producerar skivor än mer sällan. Har till exempel bara släppt två album sedan 1976 eller sammanlagt sex skivor på tio år.
   Trots det, eller kanske tack vare det, behövde han inte gräva djupt för att fylla dryga två timmar med oemotståndlig och personlig rockmusik.
   Den ganska omfattande Europaturné befinner sig ännu på ett tidigt stadium men gruppen var redan mycket sammansvetsad. Så hade också de handplockade musikerna kompat Jackson tidigare på många turnéer.
   Gitarristen Rick Vito (se höger) är den ende helt nye i gänget som nu för första gången spelar bakom Jackson. En ung gitarrist som dock har mångårig rutin bakom bland annat John Mayall och Roger McGuinn. Han hade den tvivelaktiga äran att ersätta den säkre månginstrumentalisten David Lindley. En omöjlig uppgift men Vito försökte istället skapa sin egen profil med mer rock än kvalificerat finlir.
   Jackson och hans musik led således stor avsaknad av Lindley och hade i flera fall arrangerat om låtarna för att passa den nya gruppen.
   Konserten innehöll en handfull nyskrivna låtar (från en kommande och mycket efterlängtad skiva) som alla hade den klassiska Browne-stämpeln.. Funkiga "Knock on any door", reggaeliknande "Tender is the night" och "Somebody's baby" som var en av fem extralåtar och redan var så fin, så fin.

Från en så späckad och kvalitetsmässigt stor repertoar som Jackson Browne har avlöste höjdpunkterna varandra med en jämnhet som jag inte kan någon motsvarighet till.
   De mest angelägna och personligt förankrade låtarna uteblev av förklarliga skäl men genuina klassiker som "For everyman" (där trummisen Russ Kunkel fick stående ovationer), "Crow on the cradle" (till endast akustisk gitarr och en synt), den oändliga låten "Before the deluge, "The pretender" och en nyarrangerad "Doctor my eyes" fick publiken att nästan tappa andan.
   Hela den magnifika avslutningen med fyra inropningar och fem extralåtar går inteatt beskriva i ord. Inte ens Jackson själv fann ord för uppskattningen.
   I första extralåten "For a dancer", med Jackson själv vid pianot, var det ren och skär magi. Då stod den berömda tiden still.
   Ingen sa något, några visste men alla förstod att den ofrånkomliga "The load-out", en av populärmusikens största avslutningsklassiker, skulle komma mot slutet. Publiken visste inte till sig av upphetsning.
   Efter en lång, utdragen och mycket rockig "The road and the sky", med stor utrymme för instrumentala insatser, kokade hela Konserthuset på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
   Det var en efterlängtad och mycket rättvis succé för Jackson Browne. En stor seger för en ödmjuk och anspråkslös rockartist som gjorde alla sina låtar med samma innerlighet och värme.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
Russ Kunkel: trummor
Bob Glaub: bas
Danny Kortchmar: gitarr och sång
Rick Vito: gitarr och sång
Craig Doerge: keyboards
Doug Haywood: keyboards, gitarr och sång

Lost in the shuffle
For everyman
Knock on any door
That girl could sing
Daddy's tune
Tender is the night
Lawyers in love
The crow on the cradle
Before the deluge
Boulevard
Call it a loan
Running on empty
Sleep's dark and silent gate
The pretender
Doctor my eyes

Extralåtar
For a dancer
Hold on hold out

Extra extralåt
The load-out/Stay

Extra extra extralåt
Somebody's baby

Extra extra extra extralåt
The road and the sky

Låtkommentaren: Jackson inledde överraskande med en cover, "Lost in the shuffle", från Danny Kortchmars soloalbum "Innuendo" (1980). Ännu mer överraskande var de sensationella smakproven från nästa album, "Lawyers in love", som inte skulle släppas förrän över ett år senare, 1 augusti 1983.
   "Knock on any door", "Tender is the night" och titellåten hade vi aldrig tidigare hört. Även "Somebody's baby" uppfattades som ny fast den precis hade släppts på singel och fanns med på det aktuella soundtracket till "Fast times at Ridgemont High". På baksidan av nämnda singel finns "The crow on the cradle", liveversionen från september 1979 som ursprungligen gavs ut på "No nukes"-skivan 1980.
   Övriga låtmaterialet var hämtat från Jackson Brownes samtliga sex tidigare album.



/ Håkan

LIVE#3: Håkan Hellström 2002

Postad: 2018-08-02 07:57
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Håkan Hellström 2002 var 3:a på min lista.



HÅKAN HELLSTRÖM
Frimis, Örebro 4 december 2002


Det här var tidigt i Håkans Hellströms anmärkningsvärda karriär. Men det hindrade inte konserten han framförde i december 2002 att vara en helt oförglömlig upplevelse. Den gränslösa energin på scen, den totala publikhysterin, 100-procentiga allsången och alla de fantastiska låtarna är något jag aldrig kommer att kunna sudda ut i mitt minne.
   För mig slog Hellström till underifrån, för den stora älskvärda publiken var han redan jordens största stjärna. Jag blev en Hellström-beundrare sent i livet. Jag kunde omöjligt komma undan hans ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som började cirkulera på radion i maj 2000 men jag uppfattade den först som en så kallad novelty-hit, en liten kul udda grimasch från en inte helt klockren stämma, och tog den inte på allvar först. Men jag märkte att ungdomarna runt om mig tände på alla cylindrar och redan från början såg en ny seriös karriär av en ny sångare från Göteborg segla upp under sommaren 2000.
   Succésingeln skulle naturligtvis följas av ett album, med samma titel dessutom, men första andrasingeln ”Ramlar” framåt hösten.
   Den alltid på hugget dåvarande nöjeschefen på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg (det är han som har skrivit nedanstående överväldigande konsertrecension), anade att uppmärksamheten skulle explodera när albumet var på plats i oktober. Och bokade helt sonika Hellström till Menygalan i Örebro i december medan gagepriserna ännu så länge var på en rimlig nivå. När Hellström kom till Prisma i Örebro 12 december för att toppa artistskaran, med bland annat Feven (vem minns henne idag?) och det lokala rockbandet Slowblow, var han det hetaste namnet i Sverige.
   När Hellströms solokarriär satte fart under 2000 var han fortfarande Broder Daniel-medlem, där han spelade bas. Efter ytterligare några egna singlar under 2001, ett uppmärksammat framträdande på ”Sen kväll med Luuk” 30 november 2001 med Broder Daniel (”Shoreline”) och en uppmärksammad cover-ep, ”Luften bor i mina steg”, lämnade Håkan Broder Daniel under 2002 inför sitt andra album, ”Det är så jag säger det”, som också skulle släppas i oktober. Men först singeln ”Kom igen Lena”, release 7 oktober, som fick sin radiopremiär på min 50-årsdag! Medan ungdomarna satt med spetsade öron framför radiohögtalarna den eftermiddagen.
   Soundet på Hellströms nya andra album hade växt fram under en resa till Rio de Janeiro och var klart sambainfluerat och turnén hösten 2002 gick under namnet Explodera Bateria. En turné, 7 november-20 december, som var succé från start till mål. Förhandsintresset var mycket stort, extrakonserter i Stockholm och Göteborg, och avslutningskonserten på hemmaplan i Lisbergshallen spelades in och gavs ut på dvd:n ”Explodera Bateria!”




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 2002.

ALLA VERKAR ÄLSKA HÅKAN HELLSTRÖM

JA, JAG SÄGER då det. Jag visste ju att den här grabben har fått sitt definitiva genombrott i år. Att senaste singeln hamnat högt på listorna. Att skivan har sålt enligt kalkylerna. Att han tillhör de där riktigt stora nu.
   Men så kommer Håkan Hellström till Örebro en råkall onsdag och höjer temperaturen så att det måste kännas ända bort till Kumla. Jag tror aldrig jag har varit med om ett varmare mottagande från en publik i den här stan – och då räknar jag ändå in den hysteriska tillställningen med Kent i Brunnsparken i somras.
   En gång i tiden, det berättar han själv gärna så ofta han kan, var Håkan Hellström livrädd för att gå fram och hålla ett föredrag för sin egen skolklass. Nu verkar han aldrig vilja lämna scenen. Och han har ju ingenting att frukta. Precis alla verkar älska Håkan Hellström, och Håkan Hellström älskar tillbaka så att vi nästan rodnar.
   JAG TÄNKER INTE förneka att jag halvsågade nya skivan. Debuten är förstås en klassiker men uppföljaren levde knappast upp till mina höga förväntningar. Fast det är en sak att sitta hemma vid skivspelaren och analysera arrangemang och ackordföljder.
   Det är en helt annan att uppleva de här låtarna i verkligheten, tillsammans med 700 galna supportrar som effektivt lyckas dölja alla eventuella svackor i konserten. Det är allsång från första låten till sista, det är dans, det är presenter, det är kärleksförklaringar, det är bandmedlemmar som surfar omkring på uppsträckta händer, det är svett, öl, såpbubblor och snöflingor.
   Det är helt enkelt en klassisk kväll, en sån där kväll då man efteråt träffar arrangören som berättar att han var nära att börja gråta.
   Några av stunderna som jag kommer att minnas: Rivstarten med en euforisk "Mitt Gullbergs kaj paradis". Trummorna och tjurfäktnings-scenerna i en vild "Ramlar" som glider över i min favorit "En vän med en bil". Extranumren "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!", förstås.
   Och så den mäktiga avslutningen med en tio minuter lång "Vi två, 17 år" där hela publiken bildar en enda stor kör. Och då har jag ändå inte nämnt "Uppsnärjd i det blå" och "Nu kan du få mig så lätt", två av de mer anonyma spåren från första skivan som numera känns som riktiga storverk.
   JAG HAR SETT många artister i mina dagar men ingen kan jämföras med Håkan Hellström. Det är svårt att säga vad som gör honom så unik. Han har ingen sångröst, knappast några märkvärdiga texter och tydligen väldigt få egna melodier.
   Han har ett band som mest verkar bestå av hans gamla kompisar. Och han verkar inte ha någon som helst koll på vad som gäller i musikbranschen eller i livet i övrigt. Men han sliter ut sitt hjärta varje kväll och ger det till alla som vill ha det. Och det är många, många som vill ha det.
                                                                                  JOHAN HEDBERG


Håkan Hellström: sång
Daniel ”Hurricane” Gilbert: gitarr
Oscar Wallblom: bas och sång
Stefan Sporsén: blåsinstrument, klaviatur och sång
Finn Björnulfsson: slagverk
Lars-Erik ”Labbe” Grimelund: trummor
Viktor Brobacke: trombon
Timo Räisänen: gitarr och sång

Trolig setlist:
1: Mitt Gullbergs Kaj Paradis
2: Uppsnärjd I Det Blå
3: Gråsparven När Hon Sjunger
4: Fulaste Flickan I Världen
5: Minnen Av Aprilhimlen
6: Ramlar
7: En Vän Med En Bil
8: Förhoppningar & Regnbågar
9: Det Är Så Jag Säger Det
10: Rocken Roll Blåa Ögon Igen

Extralåtar
11: Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
12: Kom Igen Lena
13: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
14: Vi Två 17 År

Låtkommentaren: Så här långt hade Håkan gjort två album och uppdelningen på konserten var sex låtar från debutskivan och åtta från det nya albumet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2018 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.