Blogginlägg

INTERVJUER 74-94: Steve Gibbons (1979)

RUTINERADE ENGELSMANNEN STEVE GIBBONS hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april.
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogne "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/4 1979.

Först höll turnén på att gå i stöpet
NU GÖR STEVE GIBBONS STOR SUCCÉ I SVERIGE

- VI ÄR OTROLIGT GLADA FÖR DE FANTASTISKA framgångar vi nått i Sverige på senare tid, berättar en lugn och sansad Steve Gibbons, när jag träffar honom bara några minuter efter den otroliga slutforceringen vid konserten i Örebro.
   Gruppen har spelat över fyra år som samlad enhet men väntar fortfarande på sitt definitiva genombrott i England. Har länge uppskattats som livegrupp men skivorna har ”bara” sålt normalt,.
   Jag är klart missnöjd med skivförsäljningen i England men det som händer här och i Tyskland är desto roligare. Även i Norge, som vi närmast kommer ifrån, börjar framgångarna komma. Konserten i Oslo var en knockout.
   Den avgörande kicken i Sverige kom i höstas. Först LP:n "Down in the bunker" som fick ett fint mottagande och sedan den beryktade showen på Malmen I Stockholm i november som många (även Allehanda) uppmärksammade. Skivförsäljningen satte fart och tv blev intresserade.
   Så det var ingen överraskning att turnén var efterlängtad och efterfrågad. Utsåld på alla platser från Lund till Varberg på den veckolånga Sverige-(och Oslo)turnén. Och de trivs här.
   - Vi beräknar att vara tillbaka i sommar och göra ytterligare en turné. Möjligen i era folkparker då jag gillar publik som står och dansar.
   Men kvällens konsert var väl ovanligt lugn?
   - Det är svårt i konsertlokaler med bänkar och folk som skymmer. Jag föredrar helst småklubbar och pubar där stämningen blir gemytligare men huvudsaken är att inte lokalen är så stor att man tappar kontakten med publiken.
   - Brist på bra lokaler är det överallt. Även i stora Birmingham har det alltid varit svårt med lämpliga rockklubbar. Stan har fostrat många stjärnartister men speltillfällen har saknats för mindre kända namn.
   Hela Sverigeturnén höll på att gå i stöpet för en dryg vecka sedan. Gitarristen Bob Wilson råkade i dispyt med en cigarettautomat i Tyskland och skadade handen så illa att han måste opereras.
   - Första reaktionen var att ställa in hela turnén. Men efter moget övervägande fortsatte vi med Dave Carroll som sologitarrist medan jag själv spelar mer kompgitarr än vanligt.

RESULTATET BLEV DÄRMED ETT MER ROCKIGT sound, jordnära och ibland bullrigt.
   - Med anledning av Bobs frånvaro använder vi nu inte piano (som han också spelar) och Dave har därför heller ingen möjlighet att spela steelguitar. Därav avsaknaden av finstämda och mjuka låtar som ”Big J C”.
   Din kärlek till gamla hederliga rock’n’roll-låtar går inte att ta miste på?
   - Eftersom jag är uppvuxen i slutet av 50-talet är det ofrånkomligt att inte ha inspirerats av de gamla rockhjältarna Chuck Berry, Gene Vincent och Jerry Lee Lewis. Själv var jag då en stor fantast av Lonnie Donegans skifflemusik och mitt första instrument var en banjo som köptes för dyra pengar.
   Dina ”storysongs” har stora likheter med Coasters och Drifters för tjugo år sedan?
   - Jerry Leiber och Mike Stoller, som skrev de gruppernas flesta låtar, är mina stora favoriter. Både som låtskrivare och skivproducenter.
   Steve Gibbons och hans band stannar dock inte i utvecklingen utan söker hela tiden nya vägar och gör nya upptäckter med sin musik. Det nyvunna intresset är calypsomusik.
   - Med Birmingham som uppväxtstad påverkades jag mycket av invandrande västindier som spelade en väldigt glad och positiv musik. En föregångare till dagens reggaemusik.
   Konsertens enda nyskrivna låt ”Sunny day in the tropics” är från den nya repertoaren. Lockar till planer på ett nytt album?
   - Vi har bara hunnit skriva ett par nya låtar men efter en välbehövlig semester på några veckor efter den här turnén börjar vi planera nya skivan.
   Steve Gibbons alla fyra album har väldigt olika karaktär. ”Down in the bunker” är den mjukaste och mest arrangerade av de fyra.
   - Kenny Laguna, som producerade de första tre skivorna, arbetade väldigt rockbaserat utan större arrangemang medan nuvarande producenten Tony Visconti använder resurserna på ett helt annat sätt. Troligen blir det Visconti även på nya skivan.
   Den lite discoinriktade singeln ”Get up and dance” har han fått mycket kritik för.
   - Den mesta rena discomusiken är monoton och tjatig men jag kan inte undgå att imponeras av ljudet på discoplattorna. Förresten var det aldrig den ursprungliga meningen att ”Get up…” skulle låta disco. En idé som bara flög över oss i studion.
   Sade Steve Gibbons innan han och hans kompisar gick ut och åt och sedan for till Stockholm och två utsålda hus.
   Efter snart tjugo år i branschen kommer Steve belöningen allt närmare. Ett storinternationellt genombrott skulle bevisa att det fortfarande råder rättvisa i världen.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.