Blogginlägg

I min skivhylla: Nick Lowe

NICK LOWE: Pinker and prouder than previous (Demon FIEND 99)

Release: Februari 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan Nick Lowe and his Cowboy Outfits "The rose of England" (1985) och Lubas "Between the earth & sky" (1986).

VARJE NICK LOWE-ALBUM PÅ 80-TALET bör ju analyseras närmare. När jag 2007 konstruerade min "Bästa 80-talsalbum"-lista var konkurrensen i övrigt så hård att bara en enda Lowe-platta, "The rose of England" (1985), fick plats. Så här i efterhand var det ju ett katastrofalt torftigt beslut och det finns många anledningar att återvända till hans solomaterial från den tiden. Under lite för snabba beslut uppfattade jag nog flera av hans album på 80-talet som lite ojämna och kanske lite för slarviga men skivan jag har framför mig är nog det allra starkaste Lowe-album han producerade på 80-talet.
   Efter flera Ã¥r med fasta konstellationer som komp, först And His Noise To Go som efter en liten förändring (basisten James Eller lämnade eller sparkades) blev Cowboy Outfit, fick han frÃ¥n 1986 lite friare tyglar att välja medmusiker. PÃ¥ "Pinker and..." är det inte nÃ¥gon stor mängd musiker han har jobbat med. Martin Belmont, Paul Carrack och Bobby Irwin, som funnits vid Lowes sida under hela decenniet, finns naturligtvis kvar i centrala roller men det är ocksÃ¥ nÃ¥gra uppseendeväckande intressanta namn som dyker upp.
   Lowes tvÃ¥ vänner frÃ¥n The Fabulous Thunderbirds, munspelaren Kim Wilson och gitarristen Jimmie Vaughan, finns med pÃ¥ en lÃ¥t, inledande "(You're my) Wildes dream" inspelad i Austin, Texas. En temposnabb och cajundoftande start pÃ¥ albumet där munspelet, och inte det traditionella dragspelet, spelar en musikalisk huvudroll.
   Nick spelar bas pÃ¥ spÃ¥ret som han i övrigt inte gör pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar pÃ¥ skivan. Det gör däremot Paul Bassman (Paul Riley), en gÃ¥ng medlem i Chilli Willi, som ocksÃ¥ hade funnits i Nick Lowes omgivning länge. Riley var ocksÃ¥ medlem i det hobbybandet Tex Pistols, tillsammans med bland annat Philip Rambow, där han ocksÃ¥ sjöng. Jag minns en konsert med bandet i norra London sommaren 1988 dÃ¥ Riley sjöng den amerikanska coverlÃ¥ten "Big big love". En lÃ¥t som för övrigt Lowe gör pÃ¥ dagens aktuella album!
   Efter Stiff-avhoppet 1977 hade Nick Lowe gett ut skivor pÃ¥ Radar och F-Beat men 1988 blev Demon Records tillfälligt ny hemvist. Kanske var det just Riley som var ansvarig för att Lowe hamnade pÃ¥ den etiketten. Riley blev nämligen 1985 en av cheferna pÃ¥ det skivbolaget.
   Största uppmärksamheten vad gäller gästinhopp pÃ¥ skivan gör Dave Edmunds plötsliga uppdykande. En Ã¥terförening som jag inte sÃ¥g komma efter den bittra splittringen av Rockpile tidigt 1981. Hösten 1987 gick Lowe/Edmunds in i Rockfield-studion och spelade in "Lovers jamboree" tillsammans med studiorävarna Geraint Watkins, Micky Gee och John David. Trummis pÃ¥ spÃ¥ret är Terry Williams och plötsligt var 3/4-delar av Rockpile Ã¥terförenade - om än tillfälligt. Ett typiskt rockigt svängigt spÃ¥r med Watkins rock'n'roll-piano och Gees gitarr i fokus.
   LÃ¥ngt senare har Lowe kommenterat samarbetet: "We'd fallen out, but we hade a sort of rapprochement"...
   Williams, som sedan Rockpile-splittringen hade spelat med Meat Loaf (!) och vid det här inspelningstillfället var medlem i Dire Straits (!!), spelar pÃ¥ ytterligare fem av skivans spÃ¥r. Även Attractions-trummisen Pete Thomas hoppar in pÃ¥ en lÃ¥t, en cover pÃ¥ Graham Parkers hÃ¥rt rockiga "Black Lincoln Continental", med en pipig orgel som driver pÃ¥ arrangemanget. I original släpptes lÃ¥ten av Parker pÃ¥ "Steady nerves" (1985).
   Men "Pinker and..." innehÃ¥ller inte bara Rockpile-inspirerat material som även gäller "Big hair" och redan nämnda "Big big love". Här finns bÃ¥de lÃ¥ngsamma, mogna och vemodiga ballader, som decenniet efter skulle bli nÃ¥got Lowes kännetecken, och nÃ¥gra lÃ¥tar med tydliga countryinfluenser. "Crying in my sleep" och "Cry it out" är exempel pÃ¥ den första kategorin och "Geisha girl" (ett Hank Locklin-original frÃ¥n 1957) lÃ¥ter nästan som ett Johnny Cash-arrangemang.
   Men Nick Lowe är ocksÃ¥ en mästare pÃ¥ popmusik. Som pÃ¥ John Hiatts "Love gets strange" (aldrig inspelad av Hiatt!) där upphovsmannen spelar Beatles-influerad elgitarr. Eller "Wishing well", en lÃ¥t som Lowe en gÃ¥ng skänkte till gruppen The Men They Couldn't Hang (pÃ¥ deras album "How green is the valley", 1986). Hela den gruppen kompar faktiskt Lowe pÃ¥ den här inspelningen. En relation som inleddes pÃ¥ TMTCH-singeln "Greenback dollar" 1985.
   Lowe är, som vi genom alla Ã¥r lärt oss, ocksÃ¥ specialist pÃ¥ parenteser, simpla lÃ¥tar som bygger pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ riff och en primitiv text och därför paradoxalt är geniala i all sin enkla utformning. "I got the love" tillhör den kategorin.
   Märkligt nog och ganska förbluffande släpptes i England inte en enda lÃ¥t som singel frÃ¥n "Pinker and prouder than previous". Här finns onekligen en massa singelorienterat material, inte bara ovannämnda "Lovers jamboree" som släpptes i USA, men tidsmässigt befann sig kanske Lowe just här mittemellan tvÃ¥ marknadsföringsintresserade världar. Nästa steg var ju Warner Bros och albumet "Party of one" (1990), producerad i sin helhet av just Dave Edmunds.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.