Blogginlägg från 2009-08-03

Jazz med Diana Krall och Elton John

Det blev ett radikalt annorlunda program i ”Spectacle with…”-serien i lördags jämfört med förra veckans musikaliskt späckade format. I centrum stod, eller satt närmare bestämt, Elvis Costellos fru, jazzmusikern och pianisten Diana Krall. Och Costello själv hade en tillbakadragen roll och lät programseriens producent, Elton John, hålla i intervjun och sjunga tillsammans med Krall.
   Programmet var också annorlunda med tanke på att Kralls arbetsområde är jazzmusik och hela programmet var till största delen jazzinriktat. Med enbart jazzmusiker på scenen, förutom Krall på piano var det Christian McBride, bas, och Karriem Riggins, trummor, och musikaliskt handlade det mest om Fats Waller, Bill Evans, Oscar Peterson och Nat King Cole.
   Jag kan mycket väl förstå människor som högaktar det här svänget och de smidiga arrangemangen på en trio. Men jag kan med mina öron aldrig älska det. Det är något i mitt hjärta som saknar drivet, energin och det ickeförutsägbara som ofta återfinns i den bästa pop- och rockmusiken.
   De framförda versionerna av ”But not for me”, ”Exactly like you” och ”Night train” blev mer som små pauser i det intressanta samtalet mellan Krall och John. Diana Krall visade sig vara en ovanligt sympatisk och anspråkslös person. Som när hon förklarade att hon inte var någon låtskrivare, jämfört med exempelvis sin man och Elton John, utan mer var duktig på att tolka andras material.
   För mig blev det bara musikaliskt spännande ett par gånger under programmet. Först när Diana och Elton gjorde ”Sorry seems to be the hardest word” som en duett, med Eltons souliga röst, och när Diana gjorde Joni Mitchells ”A case of you” mycket avskalat och personligt.
   När sedan finalen närmade sig, och jag trodde på sedvanlig musikalisk höjdpunkt, blev det en smärre besvikelse när Elton, Diana och Elvis tillsammans sjöng ”Makin’ whoopee”. Lätt komisk version men då var det i min värld långt från magiskt.





/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Mats L kommenterade 2009-08-07 00:59:54:

Krallprogrammet var mycket intressant. Främst för att jag fick se att hon är en verkligt duktig jazzmusiker med en egen spelstil. Avskalad och nästan elegant. Tidigare har jag tyckt det varit för mycket pianobar-spel. Dessutom en verkligt skön sångerska. Stor musikalitet går alltid att njuta av.

Ändå var nog roligast att se hur Legenden Elton John satt och kollade in henne när hon spelade. Han verkade tycka hon var SUPERBRA!!! Kul att se E J så nedtonad och naturlig. Han visade där varför han själv är i musikbranschen: Han ÄLSKAR bra musik (särskilt piano).

Ser verkligen fram emot mötet med H H. Och vilka har han som komp!?!?
Gissa vem som också jättegärna vill höra denne legendarisk pianist (don´t shoot him!) prata och spela...
(Svaret står här ovanför om det är för svårt att gissa).
Hoppas denna TV-serie aldrig slutar och får gå på TV 1 varje lördag kl. 2000.

Lasse kommenterade 2009-08-04 23:12:50:

Ibland är programmet på topp, ibland är det sisådär och ibland stendött. Så var det nu. E. C. försöker att vara lika bred i sitt intervjuande av olika artister/gäster som han är i musiken han gör själv. Och då funkar ingenting, det blir bara pretentiöst.

Att ta in sin egen fru i sitt egna program är väldigt vågat och på gränsen till dumdristigt. Att Diana Krall är jättestor inom jazzen är odiskutabelt, men det lämnar mig totalt oberörd. Jazz är för mig totalt obegripligt i de flesta fall.

Fast det måste jag erkänna, ingen har sagt att det ska vara ett pop/rockprogram. Så varför klagar jag när det är något som inte passar mig.
Jo, jag hade och har andra förväntningar på programmet. Att E. C. skulle göra något av sin egen tid. Att han skulle lyfta fram sin egen generation av musiker och kanske mer av sin egen genre.

Fast då är vi ju där igen, karln är ju så mångfasseterad att det blir väl så här, mångkulturellt, på gott och ont.
Jag gillar ju trots allt ALL musik HAN gör... nästan. Ibland blir han som person dock förmäten.Svar:
Tack för det, tv-recensenten. Nästa program i serien, Herbie Hancock, har jag inga som helst förväntningar på.

Skön musikalisk kommunikation!

Ett klassiskt internationellt gäng – några år för sent. Sju år efter sin senaste hit. Men David Clayton-Thomas var tillbaka som sångare. Ett inte så hett band hade släppt en skiva 1977, ”Brand new day”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/1 1978.

BLOOD SWEAT & TEARS
Konserthuset, Örebro 13 januari 1978

Det blev publikt en stor succé för Blood Sweat & Tears Örebrokonsert i fredags. Och att döma av nämnda publiks reaktioner också en musikalisk fullträff. Det var en enorm glöd i deras musik och det var ypperliga musiker med stor rutin som dock i sina mest avancerade partier var en aning överambitiösa.
   Blood Sweet & Tears befinner sig just nu i sin tredje generation och gruppen skulle gå ganska spårlöst förbi om det inte hade varit för sångaren David Clayton-Thomas. Tung och bastant drog han med sitt sagolika röstomfång igenom ett knippe fyndigt arrangerade låtar. Fyndigt om man med det menar jazzinfluerat.
    Jazzintrycken var fler och mer påfallande på scen än på skiva. Medlemmarnas jazzbakgrunder gjorde sig gällande på många sätt. För en rockfantast blev det ibland lite för blåsigt men kvalitén på musikerna var tveklöst mycket hög.
   Även gitarristen har varit en viktig komponent i gruppens sound sedan Jojje Wadenius lämnade gruppen. Unge Barry Finnarty hade det inte lätt på vänsterkanten när blåssektionen överöste både honom och publiken med oerhörda blåsorgier.
   Den musikaliska spontaniteten saknas till viss del på skiva men på scen levde gruppen upp, som gjorde att individuella insatser gick fram på ett helt annat sätt.
   De ibland pricksäkra arrangemangen i hits som ”Spinning wheel”, ”And when I die” och ”You’ve made me so very happy” avbröts i stor utsträckning av lössläppta individuella krumsprång eller ohållbara utsvävningar. Musik spelad för sig själv men knappast för en hungrig publik som vid upprepade tillfällen kastades mellan jazz och rock på ett nästan förbluffande fördomsfritt sätt.
   Clayton-Thomas var som hämtad direkt från någon av Las Vegas nattklubbsscener. Hade onekligen åldrats men hade fortfarande en makalös röst som höjde sig över de intensiva musikbakgrunderna. Han fick bra kontakt med publiken och fick den att glatt sjunga med.
   Därför blev Blood Sweat & Tears konsert en kommunikation mellan den nio man starka gruppen och publiken. Ett resultat av en osviklig och oslagbar kombination av blod, svett och tårar.

David Clayton-Thomas - sång
Chris Albert - trumpet
Barry Finnarty - gitarr
Dave Bargeron - trombon
Greg Herbert - saxofon
Neil Stubenhaus – bas
Tony Klatka - saxofon, flygelhorn
Larry Willis - keyboards
Bobby Economou – trummor

Trolig setlist:
Hi De Ho
Gimme That Wine
Spinning Wheel
Don't Explain
Matso Yuma Mama
Lucretia McEvil
Blue Street
And When I Die
Tuba-solo/ Blues
And When I Die (repris)
Trum- solo
Bas-solo
Jam (Band introduktion)
Mean Ole World
You've Made Me So Very Happy

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...