Blogginlägg från februari, 2020

Full attack på den akustiska gitarren

Postad: 2020-02-29 16:11
Kategori: Live-recensioner


Alla bilder: Anders Erkman

STAFFAN HELLSTRAND
Stadsträdgården, Örebro 28/2 2020
Konsertlängd: 19.36-20.13 och 20.33-21.21 (85 min)
Min plats: Sittande å en stol vid ett långbord ca 20 meter från scenen,


STAFFAN HELLSTRAND TILLHÖR DEN CELEBRA skaran av Sveriges vassaste låtskrivare. Sedan är han också en artist som rent hantverksmässigt kan skriva låtmaterial som går att sprida perfekt i andra artisters repertoarer. Tänk bara på ”Marie, Marie” som han skrev till Sven-Ingvars för en himla massa år sedan. Ett imponerande hantverk som kanske har skuggat hans egen karriär som artist trots 16 album bakom sig.
   För tillfället är det en karriär som har tynat bort lite i den svenska musikbransch där ingen är större än sin senaste hit. Och då får vi leta djupt och länge för att hitta historiska toppnoteringar som ”Lilla fågel blå”, ”Spökskepp”, ”Fanfar” och ”Bilder av dig”. Låtar som inte överraskande tillhörde hörnstenarna i Staffans liverepertoar när han efter tre månaders konsertpaus fick tillfälle att underhålla ett välbesökt växthus på Stadsträdgården på fredagskvällen. Det var nypremiär för arrangören Olle Unenges nya giv av konserter i det mindre men mycket älskvärda formatet under våren i Växthuset i Stadsträdgården.
   Innan konserten förklarade Olle att det blir varken punk eller hårdrock i vårens program men med Staffan på scen var det inget trubadursamkväm vi var inbjudna till. Det doftade mer rockmusik än trubadurvisa om premiärartistens framförande. Staffan var visserligen ensam på scen men det var genomgående full attack på den akustiska men lätt distade gitarren och förförande vackra och effektiva klanger på pianot som musikaliskt ramade in det nästan 90 minuter långa framförandet.
   Staffan bjöd på ett brett axplock ur sin digra låtskatt. Från det inledande startskottet med ”Lågorna” (med de eleganta textraderna ”Alla sånger vi sjöng var vita/Jag var Dylan, du var Lovely Rita') från 1992 till det publikfriande crescendot i finalen med ”Lilla fågel blå” var det ett snyggt genomfört fång av låtar. Mellan de ovan nämnda så kallade obligatoriska låtarna fick vi bland annat ”Fel sida av vägen”, ”Hela vägen hem”, ”Det var inte du”, ”Marlene”, ”Decemberblommor” och de mot slutet allsånglockande ”Precis som du är” och ”Du går aldrig ensam”.
   Vi fick också en liten exklusiv inblick i Staffans framtid när han mot slutet i den första avdelningen serverade en helt nyskriven låt från ett i höst kommande album där en historisk berättelse ska löpa som ett tema, Med en låt som kanske hette ”Ska ta din hand genom natten”.
   För att riktigt sprida ut det historiska perspektivet i repertoaren kom Staffan in och sjöng Dan Anderssons ”Spelmannen”, från hans allra första soloalbum, accapella som extralåt innan den förlösande allsången i ”Lilla fågel blå”.

/ Håkan

Covers: k.d. lang

Postad: 2020-02-28 07:54
Kategori: Cover-skivor

k.d. lang: Drag (Warner Bros, 1997)

ALBUMTITELN SYFTAR PÅ ATT LÅTARNA PÅ k. d. langs album med enbart covers handlar direkt eller indirekt om rökning. Ibland är ämnet lite långsökt, jag har aldrig tänkt på ”The air that I breathe” och ”The joker” som cigarettrelaterade låtar, men k. d. gör det covermaterialet utsökt. Men på nästan hälften av albumets låtar har hon hämtat materialet från 30- och 40-talet med huvudsakligen ett jazztema. k. d. sjunger gudomligt men jag blir som minst upphetsad just på de låtarna och tycker det fungerar bättre på skivan när hon blandar upp den traditionella repertoaren med nyare och färskare låtar.
   Nu har jag aldrig varit någon rökare så min eventuella fascination i ämnet på den här skivan riktar sig enbart till det musikaliska och det låter genomgående mycket bra i de lågmälda lätt countryfierade arrangemangen. I sin helhet är albumet kanske något ojämnt men har ändå höjdpunkter som omöjligt kan lämna mitt medvetande.
   Ovannämnda låtar, Hollies gamla hit respektive Steve Millers klassiker, tillhör skivans toppar liksom ”Your smoke screen”, av den Athens-baserade artisten David Barbe, där k. d. sjunger alldeles underbart fast låten är för kort, blott 2:29. Men underbart är kort, som det heter i visan.
   Insvept i ett pianoarrangemang och stråkar är ”My old addiction”, skriven av den för mig okände David Wilcox, en lång och meditativ ballad som förstärker känslan av lugn och ro.
   Skivans absolut största höjdpunkt är ”Till the heart caves in” som doftar Roy Orbison-vemod lång väg. Roy och k. d. gjorde ju en framgångsrik duett på 80-talet, ”Crying” blev en stor hit, men här har de inte jobbat ihop personligen. Orbison har däremot varit med och skrivit låten och man hör nästan hans spöklika närvaro i låtens fantastiska dramatik.
   Hawaii-soundet med den gnälliga steelgitarren på den efterföljande ”Smoke rings”, albumets äldsta låt, får mig snabbt tillbaka till verkligheten. Lite för traditionellt, lite för gammalmodigt och lite för ointressant för mina öron tyvärr.


"Don't Smoke in Bed" (Willard Robison) 3:22
1948. Singel med Peggy Lee.
"The Air That I Breathe" (Albert Hammond/Mike Hazlewood) 5:58
1972. Från albumet ”It never rains in southern California” med Albert Hammond.
"Smoke Dreams" (John Klenner/Lloyd Shaffer/Ted Steele) 3:49
1947. Singel-b-sida (”Almost like being in love”) med Jo Stafford with The Starlighters and Paul Weston and His Orchestra.
"My Last Cigarette" (Gary Clark/Boo Hewerdine/Neill MacColl) 4:09
1995. Från albumet ”Great day for gravity” (hidden song) med King L.
"The Joker" (Eddie Curtis/Ahmet Ertegün/Steve Miller) 4:44
1973. Singel med Steve Miller Band (bara Steve Miller som låtskrivare).
"Theme from the Valley of the Dolls" (Dory Langdon/André Previn) 3:02
1967. Singel-b-sida (”I say a little prayer”) med Dionne Warwick.
"Your Smoke Screen" (David Barbe) 2:29
Original.
"My Old Addiction" (David Wilcox) 6:39
1991. Från albumet ”Home again” med låtskrivaren.
"Till the Heart Caves In" (T-Bone Burnett/Bob Neuwirth/Roy Orbison) 3:30
Original. I juli 1992 framfördes den live av k. d. lang.
"Smoke Rings" (Gene Gifford/Ned Washington) 3:36
1932. Singel med The Casa Loma Orchestra.
"Hain't It Funny?" (Jane Siberry) 6:23
Original.
"Love Is Like a Cigarette" (Jerome Jerome/Walter Kent/Richard Byron) 4:45
1935. Singel med Maurice Winnick & his Orchestra.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Py Bäckman (1986, del 2)

Postad: 2020-02-27 07:51
Kategori: Intervjuer

EFTER KONSERTEN MED PY BÄCKMAN OCH hennes band på Örebro Konserthus 31 oktober 1986 tog hon och jag sällskap till hotellet. Vi gick Fabriksgatan bort till Grand, där Py och grabbarna i bandet bodde, där min tanke var att göra en efter konserten-intervju under ordnade förhållanden i lugn och ro men hon ville annat.
   Py var klart festsugen och vi hamnade vid den stora långa bardisken på hotellets nedre plan, ett populärt tillhåll under några år i mitten på 80-talet. Och den här fredsgkvällen var inget undantag. Trångt, inte så stökigt men ingen perfekt miljö för en djupare intervju. Men jag fick ändå många svar på mina frågor mitt i trängseln.
   Som jag har nämnt några gånger under åren träffade jag Py Bäckman många gånger under 80-talet både privat och i samband med konserter. Sommaren 1987 sprang vi på varandra på Café Opera i Stockholm där hon kom springande och omfamnade mig i farten. Men minnet är inte så långt för henne. När jag träffade Py för några år sedan, i samband med en konsert med Py & Bark (Py + Janne Bark) kom hon varken ihåg mig eller våra möten under 80-talet...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1986.

PY BERÄTTAR

INTERVJUSITUATIONEN ÄR EGENTLIGEN KAOTISK och ohållbar när jag står bredvid Py Bäckman i baren på hennes hotell någon timme efter avslutad konsert. Frågor och svar flyter ihop och blir ett långt samtal om framgång, problem och glädjeämnen.
   Men en liten gnutta bitterhet i rösten tycker hon att åren i Raj Montana Band från hennes synypunkt fick en skev början.
   - Det var Dan Hylanders varumärke och identifikation från Skåne som blev namnet på gruppen vi bildade tillsammans med musiker jag kände långt innan.
   - Då stod jag i skuggan av Dan men vi jobbade upp bandet tillsammans så det slutade ändå som en jämlik affär, säger Py.
   Balladerna är Pys styrka på både konserter och skiva och jag undrar om det är svårare att skriva ballader.
   - Egentligen inte, jag har nog svårare att skriva låtar i danstempoo. Mina snabba låtar byter tempo så ofta att de är rent omöjliga att dansa till. Men jag har bett Pelle Alsing, rytmmästare och trummis, att spela in en kassett med bra danslåtar så att jag lär mig.
   Teknikern Kaj Erixon har gjort en tolvtummsmix av ”Fred nu” från Pys senaste album.
   Py berättar och berättar sedan om Liverpool-konserten, där hon medverkade, som sändes över hela Europa och imponerade på engelsk publik så nu ska hennes texter översättas till engelska. Hon har även fått en hit i Afrika.
   Nu ska Py skriva låtar och nästa album, som hon redan har omslagsidén i huvudet till, ska hon göra med samma band som nu, Cosmic Society, med Clarence Öfwerman som producent.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Py Bäckman (1986)

Postad: 2020-02-26 07:53
Kategori: Intervjuer

PRECIS SOM FÖRRA VECKAN KOMMER JAG under två dagar ägna mig åt att minnas tillbaka två intervjuer med samma artist under samma år. Den här gången handlar det om Py Bäckman som soloartist några år efter de stormiga åren som medlem i det ständigt turnerande bandet Dan Hylanders Raj Montana Band.
   Jag och min fotograferande vän Anders Erkman på Nerikes Allehanda följde Raj Montana i spåren under vid ett flertal tillfällen mellan januari 1983 och december 1984. Men när den gruppen sprack efter turnén hösten 1984 sprack så småningom även det privata förhållandet mellan Dan och Py som därefter ägnade all tid åt solokarriärer.
   1985 var ett lugnt år för både Dan och Py, ett så kallat sabbatsår, men medan de laddade för sina respektive solokarriärer sammanfattades de framgångsrika åren i Raj Montana Band med ett livealbum, ”Tele-gram” (sommaren 1985), som lite exklusivt gavs ut av två skivbolag, Sonet och Amalthea.
   Py jobbade redan med nytt solomaterial och hennes låt ”Con-Cordelia”, från det kommande albumet ”Narrarna dansar”, framfördes på den storslagna ANC-galan i november 1985.
   Jag och Anders Erkman åkte 26 juni 1986, en mycket het sommardag, till Kristinehamn för att där på ett hotell möta Py och bandet inför sommarturnépremiären i Björneborgs Folkets Park på kvällen. Pys nya soloalbum var redan inspelad men hon var vid intervjun ovanligt tystlåten om skivan som skulle släppas framåt hösten.
   Vid samma tillfälle, under soundcheck på scen i Björneborg, pratade jag med trummisen Pelle Alsing om hur tekniken med trummaskiner och datorer tagit över rollen för musiker. Den intervjun finns här på Håkans Pop.
   Py Bäckmans "inre angelägenheter", som jag hänvisar till i slutet på intervjun, har jag tyvärr glömt vad de handlar om.
   Imorgon återkommer jag till en kortare mer spontan intervju med Py Bäckman i samband med en konsert i Örebro i oktober 1986.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 1986.

Sveriges bästa sångerska till Örebro nästa vecka
PY STÅR PÅ EGNA BEN IGEN


PY BÄCKMANS KARRIÄR SOM SÅNGERSKA ÄR lika lång som anmärkningsvärd. Från tv-debuten 1957 i ”Karusellen” via garagerock på 60-talet och schlagerfestivalfiasko 1979 till de senaste årens stora framgångar i Raj Montana Band. Och i dagarna tog hon ännu ett viktigt steg som soloartist med en folkparksturné i eget namn.
   Efter fem år och över 500 konserter tillsammans upplöstes Raj Montana Band sent på hösten 1984. Det var en lärorik tid främst för Py Bäckman som under dessa år på allvar lärde sig skriva och sjunga på svenska med två mycket framgångsrika album, ”Sista föreställningen” och ”Kvinna från Tellus”, som följd.
   Efter förra årets så kallade sabbatsår, med mixning och videoredigering av sista konserten och stort ANC-engagemang, har hon nu bildat ett eget band som hade turnépremiär i Björneborgs Folkets Park i torsdags.
   Ett band musiker som till hälften är gamla Montana-polare. De är Pelle Alsing, trummor, Clarence Öfwerman, keyboards, Jonas Isacsson, gitarr, och Tommy Cassemar, bas. Killar hon vill jobba länge med.
   - Eftersom Dan (Hylander) och jag aldrig mer kommer att turnera tillsammans igen så känns det tryggt att omge sig med det här bandet. Visserligen delar jag delvis band med Eva Dahlgren och Anne-Lie Rydé men vi har tillsammns kommit överens om det så det ska säkert fungera, berättar Py innan konserten.
   Py är ingen nykomling som soloartist men hon har inte uppträtt ensam sedan 1980.
   - Det var då jag upplöste Py Gang, som ändå inte går att jämföra med dagens musik. Jag sjöng då uteslutande på engelska och vi turnerade mest på rockklubbar och spelade blues och r&b.
   Konserten under folkparksturnén, som når Örebro och Brunnsparken 12 juli, är en timme kort sammanlagt och innehåller mest känt material från hennes två senaste album. Men även några överraskningar. Två mycket läckra aptitretare från kommande skivan, ”Camelot” och den Kate Bush-inspirerade ”Svarta spetsar” och två covers, Pink Floyds gamla ”See Emily play” och John Cougars ”Thundering hearts”.
   Nya albumet är redan inspelat, mixas i augusti och kommer ut i september men Py vill inte gärna prata om det just nu men avslöjar att hennes besök i södra Afrika i våras inte påverkat soundet på nya skivan.
   - Det kommer att ta tid att smälta alla otroliga intryck från Afrika, plattor vi fick med oss och all musik vi hörde, så det låter inte alls afrikanskt om nya albumet.
   Py Bäckman visar under den timmeslånga konserten att hon är den ledande svenska rockspångerskan, men får mycket stöd från flickorna i kören, Maria Blom och Eva Hillered.
   - Jag fick tips om Maria och hörde en live-tejp och blev imponerad. Hon är dödsbegåvad, hon har en svart röst i en liten kropp. Eva är hennes kompis och båda sjöng tidigare soul med Bob Manning.
   Py är en rutinerad artist som med åren växt ifrån nervositet och osäkerhet. Strax innan konserten är hon avslappnad.
   - Det är spännande men jag är inte nervös. Det är inget skrämmande längre att gå upp på scenen, säger Py strax före konserten och berättar också många inre angelägenheter oss emellan.

/ Håkan

00: #12. CHRIS DIFFORD

Postad: 2020-02-24 07:59
Kategori: 00-talets bästa

CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff, 2008)

JUST NU, I DENNA SEKUND, KAN JAG OMÖJLIGT tänka mig något mer brittiskt än Chris Difford. ”The last temptation of Chris” (jo, titeln är en lustig ordlek på känd film) är klassiskt skolad engelskt låtskrivande, musikaliskt lika mycket tradition som modern pop och sammanlagt en helgjuten representant för popmusikens 00-tal.
   Jag är den förste som vill erkänna att jag under alla år helt orättvist nedvärderade Difford i Squeeze till förmån för hans kollega Glenn Tilbrook. Jag, och för all del många andra, har också lite slarvigt jämfört parets fantastiska låtskrivarkonst med Lennon/McCartney men den jämförelsen haltar betänkligt och är delvis felaktig. Lennon/McCartney skrev sällan sina låtar tillsammans medan Difford/Tilbrook alltid har haft ett homogent samarbete där Difford står för texterna och Tilbrook för melodierna.
   I den jämförelsen fastnade gärna mina öron för Tilbrooks spektakulära röst framför Diffords ganska normala stämma och som i sin tur gjorde att texterna väldigt ofta hamnade i skuggan av de mer lättlyssnade melodierna.
   Men nu, om inte förr, är det dags att lyfta fram Chris Diffords makalöst underhållande texter som har den där engelska touchen som är på samma nivå som en gång Ray Davies var ensam om att skapa. Kanske är det Diffords nye lekkamrat Boo Hewerdines välskrivna melodier som understryker poesin och det smarta berättandet med en och annan skämtsam twist. Hewerdine, själv soloartist, medlem i The Bible och skrev musik till den filmatiserade versionen av ”Fever pitch”, har varit med och producerat Diffords album och resultatet är fullt av välljud utan att vara det minsta överproducerat.
   Hewerdine har lagt den musikaliska nivån på en väldigt mänsklig nivå. Musik och arrangemang som utnyttjar texternas betydelse och kräver aldrig någon huvudroll men är genomgående så smart formulerad att jag som lyssnare aldrig tappar intresset. Var det därför skivan var min absolut största skivfavorit 2008?
   Difford kommer dock aldrig att bli mer känd än som Squeeze-medlem, en grupp som existerar än idag men har haft några pauser efter sina framgångar i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Albumet ”East side story” (1982) är deras tveklösa höjdpunkt i pophistorien men nuförtiden lever gruppen en ganska anonym tillvaro fast den fortfarande leds av Difford och Tilbrook.
   Under Squeezes sjuåriga tillfälliga uppehåll mellan 2000 och 2007 koncentrerade jag mig väldigt mycket på Glenn Tilbrooks soloalbum ”The incomplete Glenn Tilbrook” (2001). Chris Diffords första soloalbum, ”I didn't get where I am” (2003), gick mig ganska spårlöst förbi. Men det gjorde inte ”The last temptation of Chris” som lanserades med en offensiv marknadsföringskampanj av det pånyttstartade Stiff Records. Till vänster ser ni den spektakulära rubriken på annonsen om både skiva och turné. (Det är faktiskt en svensk, min vän Tobbe Stuhre i Visby, som kläckte idén med att kombinera artist- och skivbolagsnamnet i ett enda ord, ChriStifford).
   Apropå lek med ord gavs Chris Diffords andra soloalbum alltså ut på Stiff Records och automatiskt hamnade han i det skämtsamma gänget. Skivbolaget blev inte minst känt som ordlekarnas paradis på 70-talet med den ena slagkraftiga ordvitsen efter den andra (exempelvis ”Bring back STEREO, stay with MONO”, ”A slip of the tongue is no fault of the mind” med flera). Ofta ingraverade i vinylen mellan spåren och skivetiketten på singlarna.
   Omslag, design och typografering på ”The last temptation of Chris” är helt perfekt. Låtttexterna är redigerade som små bokkapitel med en liten personlig kommentar från Chris till varje låt. Skivan är inspelad nere på Englands sydkust, Brighton och Eastbourne, och du kan i nästan varje textvers och harmoinisväng känna doften av engelsk atmosfär och en genuin pubkänsla.

Favoritlåt: "Come on down". Jag kan nästan välja vilken låt som helst på det här genomgående starka albumet men givetvis är den första inledande låten en ”dörröppnare” av rang, inte minst textmässigt. Första versens ”She said she saw the problem/and wanted to help/I told her I was useless/I'd tightened up my belt/she lent me so much money/I could have bought a yacht/but now I'm in the dog house/I went and spent the lot”. Jag har aldrig hört Chris sjunga bättre och mer personligt om hur han lånar pengar och har svårt att betala tillbaka. I sin egen kommentar till låten förklarar han att hans relation till pengar alltid har varit problematisk.

/ Håkan

Reg Ward (1949-2020)

Postad: 2020-02-21 22:19
Kategori: Minns

ENGELSMANNEN REG WARD, SOM HÄRSTAMMADE från Newcastle, var främst saxofonisten som fick det stabila och flitigt förekommande kompbandet Nature att svänga ordentligt när bandet turnerade med Ulf Lundell från hösten 1976 till 1977. Jag minns tre av sällskapets fyra konserter på den legendariska klubben Prisma i Örebro där Lasse Wellanders gitarr spelade huvudroll men Reg Wards saxofon höjde temperaturen rejält i lokalen.
   På Ulf Lundells studioinspelade skivor var det ett utpräglat band med professionella musiker som spelade men Lundell & Nature fick möjlighet att spela in en liveskiva, ”Natten hade varit mild och öm” (1977), som har kallats ”Sveriges första punkskiva”. Ett album som än idag känns levande och vibrerande, inte minst tack vare Reg Wards insatser, utan att vara det minsta tekniskt fulländat.
   Sedan blev Reg medlem i Magnus Uggla Band men första gången jag träffade på hans namn var redan hösten 1971 som medlem i det Göteborgsbaserade rockbandet Midsommar. På det traditionellt rockiga bandets första album, ”Belsebub är lös” (1971), hade just saxofonen en viktig och ledande roll.
   Efter Nature-tiden började alltså Reg Ward spela med Magnus Uggla. Först på albumet ”Vittring (1978) där Uggla i övrigt kompades av det engelska punkbandet Stadium Dogs, en skiva som följdes av en misslyckad och publikmässig flopp till turné. Men året därpå skulle Uggla tillsammans med sitt band hamna i rampljuset på allvar i Melodifestivalen. På ”Johnny the rocker” kompades Uggla av hela sitt band, med bland annat Nature-trummisen Stanley Larsson, där Reg Ward spelade keyboards.
   Innan Uggla-äventyret gästade Reg Ward inspelningen av ”Midnatt i city” med Magnus Lindberg på albumet ”Som natt och dag” (1978). Ett samarbete som under 1980 skulle utvecklas till ett fast band med turné och ännu ett lyckat album, ”Röda läppar” (1981), där Reg Ward fick utökat utrymme i arrangemangen.
   Så dags var Reg Ward i allmänhet ett respekterat namn som saxofonist i svenska rockkretsar och i synnerhet på skivor med EMI-relaterade artister som exempelvis X-Models, Lasse Lindbom Band, Niklas Strömstedt, Per Gessle, Marie Fredriksson och till och med Gyllene Tider. Men också bakom artister som Roger Rönning, Madhouse, Lasse Tennander och The Boppers.
   Lasse Wellander, Nature-kollegan, är ledsen:
   - Jättetråkigt att Reg har gått bort. Vi hade inte så mycket kontakt på senare år men de minnen jag har av honom från åren vi jobbade ihop är enbart positiva. En skön och behaglig kille att jobba med, tillika jättefin musiker. Sorgligt, alldeles för tidigt!
   Reg Ward avled i lördags 15 februari 2020.

/ Håkan

Covers: Paul Carrack

Postad: 2020-02-21 07:51
Kategori: Cover-skivor

PAUL CARRACK: Groovin (Carrack-UK, 2001)

ATT LÄSA IN SIG PÅ PAUL CARRACKS karriär är huvudsakligen ett ganska deprimerande projekt. I alla fall när man närmar sig skivutgivningen under de senare decennierna. Han var ju faktiskt en av de hetaste sångarna under både 70- och 80-talet men har misshandlat sitt varumärke som artist ganska grovt sedan dess. I alla fall har karriären tagit en anonym sväng under senare år. Men allt är relativt och det är alltid svårt för en artist att upprepa framgångar på löpande band.
   Som sångare och låtskrivare gjorde han ”How long” med Ace till en odödlig evergreen men efter ett ganska anonymt inhopp i Roxy Music 1980 blev han sedan profilerad medlem i Squeeze med ännu en klassiker (”Tempted”) på sitt sjungande samvete. Blev sedan Nick Lowe trogen i hans kompgrupp under en stor del av 80-talet och passade då på att göra ett soloalbum, ”Suburban voodoo” (1982), som tack vare Nick Lowes hjälp tillhör 80-talets bästa skivor. Sedan kom samarbetet med Mike Rutherford i gruppen Mike & the Mechanics och störde Carracks profil något. OK, några hits var okej men den gruppens sound var ganska begränsat och slätstruket fast rösten ännu höll god klass.
   Redan 1993 började covers bli ett betydande innehåll i Carracks karriär, supergruppen Spin 1ne 2wo blev ett tillfälligt mellanspel, medan hans soloskivor började bli alltmer urvattanade och ointressanta fast de huvudsakligen innehöll originalmaterial. Det var kanske anledningen till att Carrack 2001 satsade på en coverskiva med låtar som var garanterat kända, lättnynnade och långtifrån tålamodskrävande. In genom ena örat och...
   Det är väl helt okej att leta upp ett gäng låtmaterial som passerat lyssnarnas öron ett dussintal gånger innan men då krävs det lite mer kreativitet och mycket fantasi för att inte fastna i den förrädiska rävsaxen som i musikaliska termer stavas förutsägbart och lättglömt.
   Paul Carrack har dock inte haft några sådana ambitioner när han spelade in ”Groovin” nästan på helt egen hand. Han ansträngde sig inte en sekund på arrangemangen utan plagierade originalen rakt av. Ibland kanske lite mer utslätat och mindre intressant men lyssningen av skivan är helt fri från överraskningar. Speciellt som skivan innehåller en rad alltför kända och därför uppenbart uttjatade låtar som ”Sunny”, ”Walk on by”, ”Baby I need your lovin'”, Ain't no sunshine” och ”You've got a friend”. Han adderar inte någon del av sig själv i det kopierandet och lyssnandet blir nästan smärtsamt oengagerat.
   Kärleken till Motown-låtar och Burt Bacharach ligger honom nära och där kan jag ändå hitta små, små solglimtar till hyfsade tolkningar. ”Too busy thinking about my baby” och ”Any day now”, som mina öron ännu inte tröttnat på, är skivans mest godkända spår.
   Sedan saknar ju arrangemangen ofta spänning och nyfikenhet. Kanske trodde Paul Carrack att lyssnaren ska bli imponerad när de upptäcker att han spelar alla instrument utom saxofon på skivan. Det låter visserligen inte elektroniskt eller helt programmerat men det är ju synnerligen händelsefattigt och jag tappar mina förhoppningar ganska anabbt och effektivt när jag lyssnar. Kanske vill han överraska med sitt gitarrspel, se skivomslaget, men inte heller det imponerar på mig, det är bara okej.
   Nej, Paul Carracks ”versioner” av kända låtar på detta förutsägbara sätt ger mig bara den spontana känslan att byta skiva i cd-spelaren. Och det som gör mig allra mest deprimerad är titellåten ”Groovin'”, som i albumtiteln tappat sitt sista tecken, där Carrack direkt har plagierat Felix Cavalieres röst på The Young Rascals-originalet, och förminskar därmed sin egen insats som unik sångare.


1. "Harvest for the World" (The Isley Brothers/Chris Jasper)
1976. Från albumet med samma namn med The Isley Brothers.
2. "Sunny" (Bobby Hebb)
1966. Singel med låtskrivaren.
3. "Too Busy Thinking About My Baby" (Norman Whitfield/Barrett Strong/Janie Bradford)
1966. Från albumet ”Gettin' ready” med The Temptations.
4. "Crazy Love" (Van Morrison)
1970. Från albumet ”Moon dance” med låtskrivaren.
5. "Baby I Need Your Loving" (Brian Holland/Lamont Dozier/Edward Holland, Jr.)
1964. Singel med Four Tops.
6. "Walk On By" (Burt Bacharach/Hal David)
1964. Singel med Dionne Warwick.
7. "What Does It Take" (Harvey Fuqua/Johnny Bristol/Vernon Bullock)
1969. Singel (”What does it take (to win your love)”) med Jr Walker and the All Stars.
8. "Any Day Now" (Burt Bacharach/Bob Hilliard)
1962. Singel med Chuck Jackson.
9. "Cover Me" (Eddie Hinton/Marlin Greene)
1967. Singel med Percy Sledge.
10. "With You In Mind" (Allen Toussaint)
1974. Från albumet ”High life” med Frankie Miller.
11. "Ain't No Sunshine" (Bill Withers)
1971. Från albumet ”Just as I am” med låtskrivaren.
12. "Groovin'" (Felix Cavaliere/Eddie Brigati)
1967. Singel med The Young Rascals.
13. "You've Got A Friend" (Carole King)
1971. Från albumet ”Tapestry” med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lifeline (1986, del 2)

Postad: 2020-02-20 07:50
Kategori: Intervjuer

UNDER TVÅ DAGAR HAR JAG I MIN SERIE med gamla intervjuer återvänt till mina två möten med hårdrockgruppen Lifeline från Örebro 1986. Igår återpublicerades min intervju från mars 1986 med gruppen som just skulle gå in i studion och spela in sin första singel för EMI. 18 september återvände jag till Lifelines replokal för intervju inför singelreleasen.
   Det blev alltså ”You better believe it” som blev Lifelines debut på EMI-etiketten med release 22 september. Fyra dagar innan intervjun uppträdde bandet på Parkteatern i Brunnsparken Örebro inför en ung och entusiastisk publik.
   Vid mitt förra möte med Lifeline skulle deras replokal i Tegelhögen strax efter rivas och jag kan idag inte minnas var Lifelines nya replokal, där intervjun gjordes, fanns. Minnet sviker på den punkten.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/9 1986.

Örebrogruppen på Lasse Lindbom-producerad singel
LIFELINE DEBUTERAR ”PÅ RIKTIGT”


IGÅR MÅNDAG VAR DET HÖGTIDSDAG för den hårdrockande Örebrogruppen Lifeline. Då började distributionen av gruppens nya singel, ”You better believe it”, inspelad i Stockholm och producerad av Lasse Lindbom.
   Visserligen skivdebuterade gruppen på den lokala Aktiv Musik-etiketten förra året med ”Love on the line” men alla sex medlemmarna är helt överens om att den nya skivan känns mer ”på riktigt”.
   På bara drygt ett år har gruppen gått från talangjakter till första skivan på ett stort skivbolag med massor av resurser men också många och trevliga människor.
   - Kjell Andersson, som valde material och Lasse Lindbom var helt underbara att arbeta med. De var öppna för våra idéer och kom egentligen bara med små råd och finjusteringar, säger alla Lifeline-medlemmar entusiastiskt nästan i munnen på varandra.
   Sedan det stod klart tidigt i våras att Lasse Lindbom skulle producera gruppens EMI-debut har de spelat in åtskilliga demotejper som vidarebefordrats till Stockholm för utvärdering.
   - Lasse var väldigt nöjd med demoinspelningarna och teknikern Jonas Kulings jobb. Han behöll exempelvis vårt originalarrangemang.
   A-sidan, den snabbare ”You better believe it”, spelades in under tre dagar i början på maj och balladen ”Together” på b-sidan gjordes i augusti.
   Efter framgångarna vid folkparksforum förra året fick Lifeline i år chansen att genomföra sin första folkparksturné, ett 25-tal konserter under fyra månader, med både positiva och negativa erfarenheter.
   - Visst har det varit slagsmål, raggare , kaos med mera. Mängder med konstiga prylar på scen, stenar, grus och diskborstar(?), men det har gått oväntat bra. Vi är ju ändå ett rätt okänt band.
   Turnén inleddes på Liseberg i Göteborg 9 maj inför cirka 1000 personer och en konsert som de själva beskriver som en av sommarens bästa. Förra söndagen avslutade de turnén i Örebro vid Konsumjubileet i Brunnsparken.
   Inför en ung och entusiastisk publik blev Lifeline hyllade långt in i omklädningsrummet. Mångder av unga tonåringar krävde sångaren Olle Zimmermans autograf på både armar och ben och- i ansiktet!
   Efter turnén och tillbaka i vardagen fortsätter Lifeline repetera sju dagar i veckan.
   - Nu ska vi skriva nya låtar, sätta ihop en ny show och vänta på reaktionerna på singeln.
   Berättar Lifeline, en grupp som tagit ett litet men viktigt steg mot berömmelsen i hela Sverige.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lifeline (1986)

Postad: 2020-02-19 07:51
Kategori: Intervjuer

DET BLIR UNDER TVÅ DAGAR I RAD FOKUS på två intervjuer med hårdrockgruppen Lifeline från Örebro i min serie av gamla intervjuer. Intervjuerna låg tidmässigt rätt nära varandra, båda under 1986, och därför har jag valt att publicera dessa på Håkans Pop nästan samtidigt, idag och imorgon.
   Jag fick på allvar upp ögonen för bandet i samband med en demo som sommaren 1985 dök upp på mitt skrivbord på Nerikes Allehanda fast den egentligen var ämnad för min kollega som hade större koll på stadens hårdrockband. Bandet var då en kvintett, fyra grabbar och en tjej, och i min demorecension skrev jag att de två låtarna var ”maffig hårdrock, mycket melodisk men ändå med gitarrattack och svepande klaviaturer”.
   Innan 1985 var slut hade bandet skivdebuterat på en lokal skivetikett, producerad av Tommy Nilsson. Ja, bandets historia kommer fram i den här första intervjun som gjordes i replokalen Tegelhögen på Trädgårdsgatan i ett då snöigt Örebro strax bredvid Polishuset. Mitt under intervjun, 27 februari 1986, kom skivbolaget EMI:s vd, Rolf Nygren, oannonserat in genom dörren tillsammans med revisorn Janne Beime i släptåg. Därav Nygrens färska kommentarer om bandets möjligheter och framtid.
   Dagen efter intervjun, för övrigt samma dag som Olof Palme mördades i Stockholm på kvällen(!), ringde den försiktige Beime och ville tona ned betydelsen av Nygrens spontana besök men jag tyckte att just den händelsen var viktig information.
   Det var alltså Lasse Lindbom som skulle producera Lifelines kommande singel men det blev inte ”Action”, som bandet trodde på, utan ”You better believe it”. Jag har senare fått information om att ursprungligen skulle Niklas Strömstedt producera skivinspelningen men han backade ur.
   (Som ni ser på tidningsklippet ovan skrevs Lifeline-namnet som Life Line på 80-talet. Lurad av deras logotype skrev jag alltid gruppnamnet i två ord men jag ser nu, först nu(!), när jag läser EMI:s pressrelease till singeln, att namnet i vanlig text är ett enda ord.)
   Imorgon följer nästa Lifeline-intervju från september 1986.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

LIVET LEKER FÖR DE SEX I LIFELINE

GRUPPEN LIFELINE, HÅRDROCKARE FRÅN ÖREBRO, är på väg mot ett fantastiskt framgångsrikt år. För mindre än ett är sedan spelade gruppen på ungdomsgårdar. Sommaren 1986 ska de genomföra sin första folkparksturné. Förra året skivdebuterade de på den lokala Aktiv Musik-etiketten. Nu har de skrivit kontrakt med EMI och går i maj in i studion med rutinerade Lasse Lindbom som producent.
   Jag träffar ett gäng ambitiösa, entusiastiska och mycket målmedvetna ungdomar mellan 21 och 24 år. Lifeline är Olle Zimmerman, gitarr och sång, Lena Johansson, keyboards och sång, Mats Lindström, gitarr, Janne Hedström, bas, Perry Carlsson, trummor, och Ulrica Carnell, keyboards och sång.
   De repar nästan dagligen i den så kallade Tegelhögen, replokal och hemvist för många band. Lokalerna i den före detta skolan bredvid polishuset sjunger dock på sista versen och ska enligt planerna, när detta läses, vara utrymda och på väg att rivas.
   Lifeline, däremot, sjunger ännu så länge på första versen. Ungdomslag, kontorsanställd, försäljare, servitris och arbetslös är de sex medlemmarnas vardagliga sysselsättning men siktet är inställt på en professionell karriär men alla är medvetna om att vägen dit är lång och slitsam.
   - Vi tar inget för givet, det är många arbetsamma år kvar än och vi måste ligga i och träna mycket. Men vi tycker det är förbaskat roligt och trivs bra tillsammans, berättar Olle som ofta kommer med de första idéerna på nya låtar som bandet sedan arbetar fram tillsammans.
   Den första versionen av Lifeline startade redan för snart två år sedan men det var under 1985 som namnet fick sin stora spridning. De spelade in och släppte sin första skiva, singeln ”Love on the line”,, som är den mest sålda skivan i Aktiv Musiks historia.
   I somras medverkade de i folkparkernas talangtävling som de vann och gick till riksfinal där de slutade tvåa men fick mest beröm i ett i övrigt mycket kritiserat folkparksforum. Det var där det stora skivbolaget EMI först fick upp ögonen för Lifeline.
   - Vi märkte redan då att det fanns en idé med kläder och musik men ännu så länge inga riktigt bra låtar, berättar EMI:s vd Rolf Nygren som hade vägarna förbi Örebro just denna kväll.
   Sedan dess har många demotejper med nya låtar hamnat på Kjell Anderssons bord på EMI innan han fattade det avgörande beslutet att låta Lifeline göra en skiva med Lasse Lindbom som producent.
   Direkt efter talangfinalsframgångarna utökade gruppen med ännu en sångerska, Ulrica Carnell, som också spelar keyboards.
   - Vi behövde en röst till för att utveckla stämmorna i gruppen. Det är viktigt med sången, säger Lena som är bandets andra kvinnliga sångerska.
   Tillsammans med Olle skriver tjejerna gruppens texter och de ger även Lifelines hårdrock en annorlunda och positivare stämpel. Gruppen vill ge publiken en spektakulär show med utstuderade scenkläder (dock helt utan nitar), avancerad ljusmix, dekor och effekter.
   I maj går de in i ombyggda och uppfräschade EMI-studioni Stockholm och efter ytterligare besök i demostudion hos Jonas Kuling hoppas de ha två starka låtar på gång.
   Just nu hoppas de på låten ”Action”, en snabb, poppig och tung låt som präglas av gruppens unika sidor inom hårdrocken: hitkänsla, snärtig tjejsång och en originell kombination av gitarr och keyboards.
   Lifeline är ”månadens band” i hårdrocktidningen och ungdomsbladet Okej.

/ Håkan

00: #13. JOEL ALME

Postad: 2020-02-17 07:50
Kategori: 00-talets bästa

JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours, 2008)

DET VAR PÅ 00-TALET SOM DEN NYA Göteborgsbaserade rockmusiken blommade ut på allvar. Visserligen kunde vi redan på 90-talet konstatera att västkuststaden hade börjat producera ett antal nya grupper som stod och stampade på tröskeln till stor berömmelse. Det som började med Honey Is Cool, Silverbullit och Bad Cash Quartet resulterade snart i stora rubriker för The Soundtrack Of Our Lives och Broder Daniel. Som i sin tur öppnade dörren för Håkan Hellström, The Plan, Timo Räisänen, Hästpojken, Johnossi – och dagens huvudperson Joel Alme. Allt tycks hänga ihop på något konstigt vänster.
   Ytterligare några gruppnamn som Franke, Her Majesty, The Embassy, The Tough Alliance och Jonas Game skänker bevis på att staden på Sveriges framsida nu också var huvudstad för den bästa svenska rockmusiken. Det finns inget som direkt förenar alla de här namnen rent musikaliskt. Men med hjälp av lite analys finns det trots allt en röd tråd i den här brokiga samlingen där vingliga röstresurser, spruckna sångstämmor och stundtals älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna.
   Alla de tre ovannämnda beskrivningarna stämmer så perfekt in på Joel Alme och just nu, efter ett lysande 10-tal som artist, framstår hans kreativitet och personlighet som något unikt. Något vi kan bevara i minnet (med alla hans fem soloskivor, samtliga med på mina årsbästalistor...) och se framtiden an med tillförsikt för den här killen lär bjuda på upprepade höjdpunkter en lång tid framöver.
   Det finns givetvis beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar publiken en masse med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   ”A master of the ceremonies” må vara Joel Almes solodebutskiva men han hade ett halvt kapitel i historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom sig innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. Något jag då, 2008, var helt omedveten om men som jag nu efter noggrann research kan meddela:
   I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut och är säkert ansvariga för skivans underbart personliga sound.
   Men innan ”A master of ceremonies” blev Joel en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut. Joel skänkte en låt till Hästpojken-albumet, ”A young summer's youth”, som Elisson skrev en svensk text till, ”Utan personlig insats”. En underbart vemodig ballad som också återfinns på Joel Alme-albumet under sin ursprungliga engelska titel. Ett år senare fick den ä'nnu en svensk text (av Joel själv) och blev fotbollslaget IFK Göteborgs inmarschsång, ”Snart skiner Poseidon”.

Favoritlåt: "I never said I was brave". Ovannämnda ”A young summer's youth” tillhör givetvis en av albumets mest älskvärda höjdpunkter i sin vemodiga balladuppbyggnad. Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något han har utvecklat ytterligare på 10-talet när det svenska språket kom in i hans musik. ”I never said I was brave” är skivans bästa exempel när symfoni möter storslagen singer/songwriter-konst i en vacker melodi som toppas med en framträdande akustisk gitarr.

/ Håkan

Januari 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-02-15 13:19
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingMoonshine Preachers var ett band som imponerade på årets Folk at Heart.

DET BLEV SEGT OCH FÖRSENAT att sammanfatta januari 2020 på Håkans Pop. Dels är årets första månad en sedvanligt händelsefattig tid och att komma tillbaka till rutinerna kan dränera en stor del av energin. Vi kan lägga en mäktig förkylning till förklaring och orsak också.
   Som vanligt inledde vi konsertåret med en två kvällar lång Folk at Heart-festival på hotell. Traditionellt en helfestlig upplevelse och årets upplaga, den sjunde i ordningen, ändrade inte på den uppfattningen. Jag sammanfattade allt i en enda lång redogörelse.
   I mitten på januari drog Håkans Pops fasta kategorier igång på allvar. Listan med mina albumfavoriter från 00-talet fortsatte med placeringarna 16, 17 och 18 med Nick Lowe, Freddie Wadling respektive The Strokes. I månadens val av coverskivor hade turen kommit till Bettye Lavette (bara Bob Dylan-låtar), Randy Bachman (George Harrison-låtar) och Neil Diamond. Och tillbakablicken mot gamla intervjuer fastnade nu hos Marie Bergman/Lasse Englund, ännu en gång Anne-Lie Rydé och gitarristen Janne Bark.
   Sedan skrev jag en artikel om årtalet 2020 som drev mig till ett amerikanskt powerpopband och ett album med Beach Boys. Och innan månaden tog slut hann jag med en konsert i Malmö med Richard Lindgren men den rapporten publicerades på Håkans Pop i februari så den tillhör sammanfattningen nästa månad.

SKIVMÄSSIGT ÄR JANUARI AV TRADITION en tunnsådd månad men i år fanns det många nya skivor att mer eller mindre koncentrerat lyssna på men det var å andra sidan svårt att hitta kvalificerad kvalité. På väg till januaris bästa album passerade jag modernt poppiga Vargas & Lagola, Pet Shop Boys (som om ingenting hänt på 30 år), Little Big Town och A Girl Called Eddy som härmed rekommenderas. Hamnade till slut på Drive-By Truckers nya album ”The unraveling”.
   Det känns som om jag har tappat kontakten med Georgia-bandet som 2008 stod på sin högsta punkt som grupp med dubbelalbumet ”Brighter than creation’s dark” som hamnade högt på min årsbästalista det året. Men det beror inte bara på mig ty bandet ger ut skivor väldigt sporadiskt och har ändrat utseende flera gånger. Nya albumet är deras första på nästan fyra år och är en frisk fläkt i variation som jag gillar. Stråkförsedda pianolåtar och akustiskt baserade arrangemang bryts av med laddade elektriska attacker och det blir just så underhållande som beskrivningen låter.
   Höjdpunkterna heter ”21th century” och ”Grievance merchants” men som helhet lär nya albumet inte hamna på någon årsbästalista.

/ Håkan

Covers: Judy Collins

Postad: 2020-02-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

JUDY COLLINS: Judy Sings Dylan... Just Like a Woman (Geffen, 1993)

I MIN SERIE MED ALBUM DÄR artister gör coverskivor med uteslutande Bob Dylan-material är ganska vanligt förekommande. Jag har genom åren tangerat ämnet flera gånger på Håkans Pop, med artister som Mikael Wiehe, Totta, Bryan Ferry, Mikael Wiehe/Ebba Forsberg, Totta & Wiehe, The Hollies, Dan Tillberg och för bara några veckor sedan Bettye LaVette. Och nu dyker det upp ännu ett coveralbum med enbart Dylan-låtar. Den här gången med den amerikanska folksångerskan Judy Collins.
   En av USA:s vackraste röster inom folkpopgenren gjorde alltså ett album med en sjok Bob Dylan-låtar för närmare 27 år sedan och det låter som ett väldigt naturligt projekt. Klockren röst tolkar Dylan som ett finstämt alternativ till låtskrivarens egna originalinspelningar. Mina förhoppningar med skivan var små lågmälda tolkningar men på majoriteten av låtarna är det fullt arrangemang och riktigt så finstämt blir det nästan aldrig. Givetvis framträder Judys röst med all önskvärd tydlighet men soundet har på något sätt blivit viktigare än sången vilket är synd när det finns en ärlig möjlighet att koncentrera sig på sång och texter.
   Judy Collins har personliga minnen och i anekdoter på skivomslaget återberättar hon intressanta episoder från sitt tidigare liv med Dylan-kopplingar långt innan han själv blev offentlig i slutet på 50-talet. Nej, där väcktes förhoppningar men framförandet på den här skivan blir inte riktigt så personligt som jag i min vildaste dröm hade tänkt mig.
   Ett gäng ganska skickliga musiker gör allt för att spela snyggt och vackert och det blir ganska anonymt och mediokert. Den orutinerade pianisten Jordan Kaplan står för en majoritet av arrangemangen som ofta överskuggar de små känsliga detaljerna, exempelvis Eric Weissbergs mandolin, dobro och akustiska gitarrer.
   I de fåtal mindre arrangerade låtarna stiger mitt intresse och jag kan uppriktigt gilla både ”Dark eyes”, med bara piano och dragspel i kompet, och accapellaversionen av ”With God on our side” där Judy Collins självsäkra och personliga röst verkligen kommer till sin rätt.
   I övrigt är skivan fylld med antingen en rad ganska medelmåttiga tolkningar eller rena bottennapp som ”Sweetheart like you”, den reciterade inledningen bryts plötsligt av groteskt bombastiska trummor, och gospelkryddan på ”Gotta serve somebody” dränker helt Judys röst.


Like A Rolling Stone 06:06
1965. Singel med låtskrivaren.
It's All Over Now, Baby Blue 04:47
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
Simple Twist of Fate 03:51
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
Sweetheart Like You 04:30
1983. Från albumet ”Infidels”.
Gotta Serve Somebody 05:40
1979. Från albumet ”Slow train coming”.
Dark Eyes 04:23
1985. Från albumet ”Empire burlesque”.
Love Minus Zero/No Limit 04:09
1965. Från albumet ”Bringing it all back home”.
Just Like A Woman 04:34
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
I Believe In You 05:20
1979. Från albumet "Slow train coming".
With God On Our Side 03:58
1964. Från albumet ”The times they are a-changin'”.
Bob Dylan's Dream 04:15
1963. Från albumet ”The freewheelin' Bob Dylan”.

/ Håkan

”The Bäst Band – lajv 2019”

Postad: 2020-02-13 08:03
Kategori: Skiv-recensioner



MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ
The Bäst Band – lajv 2019
(Hemifrån/Paraply)


VÄLKOMMEN TILL DEN SÅ GOTT SOM insomnade livealbum-genren. Det som förr var ett rejält statement för en artist eller grupp, att ge ut ett album inspelad på konsert, har blivit alltmer sällsynt och ett närmast bortglömt begrepp. Vilket gör att jag för tillfället har starkt framskridna planer att till hösten på Håkans Pop ägna måndagarna åt historiens bästa livealbum.
   Dubbellivealbumet (ett ännu större statement!) som släpps imorgon med Mikael Ramel och hans band kanske inte riktigt är kvalificerat för den favoritlistan men är bra nog för att nu uppmärksammas mer än vanligt.
   De 23 låtarna här är det musikaliska resultatet av flera års turnerande, sedan de första gången 2015 på en konsert upprepade låtarna från Mikael Ramels nästan 50 år gamla album ”Till dej” i sin helhet.
   Till allt större uppmärksamhet har kvintetten sedan dess turnerat sparsamt men ändå regelbundet med en scenrepertoar som har innehållit ytterligare låtar från tidigt 70-tal, ett fåtal från den långa perioden mellan då och nu men också några dagsaktuella från våren 2019 när den här skivan spelades in.
   Jag är väldigt bekant med innehållet på skivorna eftersom jag två år i rad hade nöjet att uppleva Ramel plus band på konsert, både 2018 och 2019. Det största nöjet nu är ju att jag få tillfälle att mer fysiskt komma ihåg konserthöjdpunkterna som en handfast repris, med upprepning, och inte bara ytligt i det allt mer sargade minnet. Det finns all anledning att återvända till minnet ty konserten 2018 valde jag till det årets största och bästa konsertupplevelse. Och inget bland de här livelåtarna får mig att ändra på den åsikten.
   Positivt låter Ramel och medlemmarna i bandet faktiskt ännu tajtare på skivan än live på konsert. Däremot tycker jag att det är svårt att riktigt uppskatta musikernas solopartier på skiva jämfört med den levande fysiska energin som strömmade ut från scen och imponerade på konserten inför både ögon och öron samtidigt. Uppenbart en svår balansgång med inspelning kontra live.
   Men det är givetvis petitesser i jämförelse med den genuina känslan att ännu en gång få återuppleva en välljudande konsert med Mikael Ramel. Mellansnacket, som vid upprepade tillfällen förhöjde konsertkänslan, har med några få undantag suddats bort på de två musikaliskt fullmatade skivorna. Tveklöst ökar det musikaliska tempot mellan låtarna på liveinspelningen men dämpar närvarokänslan något.
   Min lilla anmärkning ovan, om musikernas små soloutflykter, där även trummisen (Benna Sörman) och basisten (Göran Lagerberg) fick utrymme, ska ingen klandras för. Det är ett stabilt och genuint skickligt kompband som Mikael Ramel på alla punkter omger sig med. Det doftar både skicklig elegans och cool effektivitet om gitarristen Kenny Håkansson. Han tar sällan det visuella steget fram på scen men musikaliskt är han tillsammans med keyboardstrollkarlen Mats Öberg ryggraden i Mikael Ramels nuvarande sound.
   Melodiskt ekar ”Till dej”-skivans låtar lite nostalgi och folkmusikprogg, ofta i de instrumentala inslagen, men 2019-arrangemangen är klart uppdaterade varianter av de gamla låtarna. Precis som på konserterna blir jag ännu en gång mest imponerad av den gamla Steampacket-låten ”Bara ett par dar” både låt- och textmässigt.
   Men även den självklara liveversionen av ”Extra vagansa”, där Håkansson gör sitt bästa för att axla gitarristen Bengan Dahléns mantel från originalet, tillhör topparna tillsammans med de tre färskaste spåren från förra årets fina ”I huvet på varann”-album.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Clarence Öfwerman (1986)

Postad: 2020-02-12 07:56
Kategori: Intervjuer

UNDER ÅREN I DAN HYLANDERS RAJ MONTANA BAND träffade jag och fotograf Anders Erkman av förklarliga skäl bandets pianist Clarence Öfwerman vid upprepade tillfällen. En god och trevlig kontakt varje gång våra vägar möttes fast under 1985 tror jag inte vi träffades överhuvudtaget. Som Clarence säger i intervjun tog han ett år ledigt när Raj Montana splittrades i december 1984. Och när han tog en kort paus i sabbatsåret, och turnerade med Ratata, missade jag nog det tillfället.
   Jag tyckte alltid att Clarence var en ovanligt down to basic musiker och människa och letade alltid anledning att intervjua honom. Men det fanns liksom inga rubriker att hänga upp intervjun på men under 1986 skulle allt förändras för Clarence och hans omgivning. Men just då, 29 januari 1986 när jag träffade Clarence på Hotell Continental i ett snöigt Örebro, var både han och jag lyckligt ovetande om kommande internationella framgångar...
   Ändå var det mycket som talade för att Clarence hade ett händelserikt år framför sig och i intervjun räknar han upp ett flertal av sina kommande projekt. Men just då befann han sig i Örebro som kompmusiker i Johan Lindells band Passagerarna. Ett band som hade fått sitt namn i samband med inspelningarna av Lindell-plattan ”Passagerarna” (1984) och drygt ett år senare stod på tröskeln till en egen karriär. En första singel med gruppen, ”Vi är vingar”, släpptes samtidigt som Örebrobesöket.
   Efter intervjun tog vi sällskap till fots genom Örebro City till Rockmagasinet på Nygatan där konserten med Johan Lindell och bandet på kvällen skulle spela, ett unikt tillfälle att få uppleva skådespelaren med ett rockband bakom ryggen. Varken förr eller senare turnerade Lindell med Passagerarna. Blott nio konserter under två veckor blev konstellationens livehistoria och Örebro fick äran att få uppleva det.
   Jag recenserade givetvis den konserten och passade också på att mellan soundcheck och konsert intervjua Johan Lindell.
   I intervjun får Clarence chansen att räkna upp många av sina kommande projekt och nästan som en bisats nämna att han under året skulle producera Per Gessles planerade tredje soloalbum. Då berättade jag för Clarence att jag kände Per och hade träffat honom flera gånger och tog för givet att det samarbetet skulle bli lyckosamt. Inte kunde vi då förutse att de ursprungliga inspelningsplanerna för Gessle-skivan togs över av – Roxette. Duons plötsliga framgångar med ”Neverending love”-singeln krävde nu ett helt album för att smida medan järnet var varmt. The rest is history!
   När Clarence gästade Örebro i våras i samband med återföreningskonserten med Dan Hylanders Raj Montana Band påminde jag honom om vårt möte 33 år tidigare och mina då positiva tankar om mötet mellan Gessle och Öfwerman.
   - Så det är din förtjänst att Roxette blev till och blev så lyckosamt, svarade Clarence med ett litet ironiskt leende.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 1986.

CLARENCE BLIR EN AV PASSAGERARNA

HAN HAR GJORT 500 KONSERTER MED Raj Montana Band.
   Han har turnerat med Ulf Lundell.
   Han har arrangerat och producerat Niels Jensens välgjorda album ”Celluloid”.
   Han blir klippan i Py Bäckmans nya grupp.
   Det handlar om Clarence Öfwerman, 28-årig klaviaturvirtuos, som tillsammans med några musikervänner startat en egen grupp, Passagerarna, som håller på att spela in sitt första album.
   Mest känd är Clarence Öfwerman som pianist i Raj Montana Band, Dan Hylanders och Py Bäckmans kompgrupp, som existrerade i fem år mellan 1980 och 1984. Men det var inte alls naturligt att Clarence en gång i tiden skulle blir pianist fast han har påbrå.
   - Nej, jag ville först bli gitarrist, det låg i tiden då, men så träffade jag David Carlson (även han Raj Montana-medlem senare) hemma i Täby och han var mycket bättre på gitarr. Och vi saknade en klaviaturkille så jag började spela piano först när jag var 14-15 år, berättar Clarence.
   Innan det stora Raj Montana-äventyret hade Clarence en egen grupp, Overture, som bland annat kompade Janne Goldman och turnerade runt med ett Dylan-program som han inte gärna pratar om idag.
   - Albumet vi gjorde är glömd sedan länge, skivan kan man hitta i backarna på varuhusen för en femma. Jag hoppas att det brottet är preskriberat, säger han och skrattar.
   Hösten 1982 turnerade Clarence med Ulf Lundell, en tid han minns med glädje.
   - Det var ett fantastiskt band, visserligen fast i Jackson Browne-syndromet, men vi hade mycket kul.
   Montana och Lundell i all ära men just nu är det jobbet i Johan Lindells grupp som engagerar Clarence allra mest.
   - Johan är en fantastisk människa. Han är ingen musiker, klinkar möjligen piano, kan inga noter men har väldigt utvecklade idéer om hur låtarna ska spelas in. Men han är också öppen för förslag och lyssnar noga på hela gruppen, Passagerarna.
   Passagerarna som är Pelle Alsing, Mats Persson, Micke Jahn, Tommy Cassemar och Clarence själv tog sitt namn efter Johan Lindells förra album och det var också efter den skivan som kompgruppen blev ett helt eget projekt.
   - Det var Tåtte Tennman på skivbolaget Slick som bad oss. Nästan alla av oss har kompat Lindell på alla hans skivor och vi visste att vi passade tillsammans så det var värt ett försök. Mats Persson hittade jag nere i Malmö när jag bodde där under en längre tid förra året.
   Mats Persson har tidigare spelat extra slagverk bakom Dan Tillberg och Mikael Wiehe men är också en mycket duktig sångare. Mats skriver också de flesta texterna åt Passagerarna.
   Passagerarna är ännu så länge ett lowbudget-projekt, videon som visades i tv kostade bara 5000 kronor, men alla inblandade satsar hundra procent.
   - Passagerarna är min solokarriär kan man säga. Man behöver inte kompromissa utan alla i bandet har samma ansvar. Vi skriver hela tiden nya låtar och ett album spelas in i mars och vi hoppas den finns ute till hösten. Vi kanske också gör en turné då för jag har några veckor ledigt, säger Clarence som bokat upp sig för hela 1986. Något som aldrig har hänt tidigare.
   - När Raj Montana la av till julen 1984 bestämde jag mig också för att ta ledigt ett år. Jag var trött på att turnera så 1985 var lugnt förutom Ratata-turnén i höstas.
   - Jag gjorde några studiojobb, bland annat Niels Jensens album. Det var roligt att jobba med honom, en idéspruta som jag aldrig upplevt maken till. Han skrev låtar i studion hela tiden.
   I vår ska Clarence turnera med Hansson De Wolfe United men årets största uppgift för honom, vid sidan av engagemanget i Passagerarna, blir att producera Py Bäckmans nya album vars inspelningar börjar i april och som till hösten ska resultera i en färdig skiva.
   Clarence ingår givetvis också i hennes kompgrupp som ska göra en folkparksturné i sommar och sedan en höstturné. Men redan i dagarna kommer hennes nya singel, ”Concordelia”. Förutom Clarence består Pys grupp av Pelle Alsing, trummor, Tommy Cassemar, bas, och Jonas Isacsson, gitarr.
   Clarence ska också producera Per Gessles nya album men den större delen av hjärtat finns nu i Passagerarna som kan bli 1986 års största nykomling.

/ Håkan

00: #14. PER GESSLE

Postad: 2020-02-10 07:51
Kategori: 00-talets bästa

PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol, 2003)

MIN FAVORITLISTA ÖVER 00-TALETS BÄSTA album är, som redan nämnts några gånger, väldigt svenskdominerad men den kategorin tenderar att innehålla en mängd olika typer av artister och/eller musik. Därför kan det ibland vara svårt att hitta någon röd tråd eller gemensam nämnare i mitt urval och kalla den gärna en spretig berg- och dalbana. Hur kan man (jag, alltså) jämföra artister som Freddie Wadling, Lars Winnerbäck, Moneybrother, Rebecka Törnqvist, The Cardigans, Wilmer X, Håkan Hellström, A Camp, Peter LeMarc, EP's Trailer Park och Ebba Forsberg (namn som redan finns med på min 00-lista) med varandra?
   Lägg därtill utländska favoriter som Rolling Stones, Elvis Costello, Neil Young, Ron Sexsmith, Solomon Burke, John Hiatt, Bruce Springsteen, Johnny Cash, The Strokes och Nick Lowe (som också finns med på min 00-lista) och ni förstår att min musiksmak har spännvidd och kan vara en aning tålamodskrävande.
   Och hur kan man i allsin dar sedan rangordna denna extremt brokiga samling? Fråga mig, jag vet. Utan några som helst förutfattade meningar är det bara att gå till sitt hjärta och där känna av hur musiken, oavsett genre, ger positiva signaler och nästan kräver en plats i mitt sinne. På det viset har vissa album genom decennierna fått ett evigt liv i mitt medvetande och därmed hamnat i de oförglömligas skara och i sin tur kvalificerat sig för mina favoritlistor från olika decennier.
   Per Gessle, dagens huvudperson, var på förhand inget givet namn på min 00-lista. Men när jag lusläser mina gamla årsbästalistor och, ännu hellre, lyssnar igen och igen framstår hans ”Mazarin” som ett alldeles föredömligt album med lång hållbarhet. Många kommersiella refränger och tydliga hittendenser som har odödliga kvalitéer.
   Per är en mästare på att skriva utstuderat refrängstarka poplåtar men på ”Mazarin” har han fångat både det melodiskt starka och personliga. Hits utan bäst före-datum, det kanske mest geniala uttrycket i ren popmusik. Små underverk av låtar som har gjort att jag återvänt till ”Mazarin” vid många upprepade tillfällen sedan den släpptes för knappt 17 år sedan i juni 2003.
   Popmusik är ju också tillfälligheternas lekstuga och efter Marie Fredrikssons tragiska cancerbesked i september 2002 växte ”Mazarin”-skivan fram snabbt under hösten/vintern 2002/03. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent sedan 16 år tillbaka, Clarence Öfwerman. Christoffer Lundquist var då ny i producentteamet, det var i hans studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum som ”Mazarin” spelades in. Trion skulle därefter bli den fasta konstellation som kom att producera alla skivor som Gessle har varit inblandad i sedan dess, Gyllene Tider, Son Of A Plumber, ytterligare soloskivor och så småningom ett comebackande Roxette.
   Clarence kom in i Per Gessles liv i mitten på 80-talet när det gungade under hans fötter och när solokarriären inte var så självskriven och Roxette uppstod ur ingenting. Clarence har sedan dess varit den musikaliska ryggraden i Gessles alla olika projekt.
   Christoffer har gjort en kometkarriär i Gessles närhet. Först som basist i Brainpool som (samtidigt som Broder Daniel) skrev kontrakt med Gessles förlag tidigt 90-tal. Snabbt hamnade han i skivstudion med Gessle för att sedan bli fast musiker i Roxette, först som basist men fick utökade befogenheter som gitarrist och allmän musikalisk trollkarl. Förmodligen en av nyckelpersonerna som gjorde att ”Mazarin” fick en så smittande melodisk, sprittande glad, snillrikt lekfull och lättsam inriktning.
   Under fem veckor skapades svensk popmusikhistoria varken mer eller mindre. Från låtmaterialet, som Gessle skrev under hela 2002 utan att först ha någon riktning eller ambition med, som han nu fick användning för. Ännu ett bevis för att bra popmusik gärna uppstår ur tillfälligheter och under mindre förplanerade former. Om jag nu vill spetsa till det och ställa Gessles hårt beräknande Roxette-projekt mot hans mer spontana karriär med svenskspråkiga låtar.

Favoritlåt: "Om du bara vill". Det finns givetvis en radda starka låtar på ”Mazarin”, som musikaliskt pendlar mellan vansinnigt klatschiga intron, sha-la-la-refränger George Harrison, en vågad ballad, himmelsk powerpop plus små charmiga lån från Stones och Fleetwood Mac, men jag tycker inledningen på hela albumet imponerar som allra mest.
   Efter den klockrena hitlåten ”Vilket håll du än går” kommer ”Om du bara vill” som kanske har hamnat i skuggan av låten innan men är i form och innehåll minst lika stark med flera delikata detaljer i arrangemanget. Från Öfwermans bokstavligen klockrena pianointro via Lundquists slide och när han drar fingrarna över gitarrsträngarna innan refrängen till Helena Josefsson exemplariska körande som tar över på slutet.

/ Håkan

Ola Magnell (1946-2020)

Postad: 2020-02-08 10:27
Kategori: Minns

NÄR OLA MAGNELLS HJÄRTA PÅ TORSDAGSMORGONEN slutade slå blev Sverige en fantastisk vispoet fattigare. Han skrev sånger som passade lika bra i ensamt majestät med enbart en akustisk gitarr till komp som med ett elegant kompband i ryggen. Jag fick under åren förmånen att uppleva båda sidor av Magnells konsertverksamhet på sammanlagt sex konserter.
   Så är det förstås inte men det känns just nu som Ola Magnells namn har funnits i mitt medvetande under hela mitt musiklyssnande liv. Ändå gjorde han entré i mitt liv först 1974 när han var en av två, Janne Lucas Persson var den andra, gästartister på Pugh Rogefeldts oförglömliga turnépaket ”Ett steg till”.
   Ola hade samma år albumdebuterat och var ganska färsk som etablerad artist men uppträdde som stor, stadig och rutinerad i detta sammanhang. Singeln ”Påtalåtar” fick stor uppmärksamhet när den släpptes redan 1973 och var naturligtvis en av Olas mest kända låtar den här kvällen. Av kontraktsmässiga skäl fick han inte sjunga orden till den låten på albumet “Påtalåtar” (1974), producerad av Björn J:son Lindh) därför den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Ola hjälpte sedan Pugh i bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf”. Rainrock-kompet gav Olas ”Påtalåten” en hårdare karaktär så redan där kunde hans låtar tolkas på ett rockigare sätt.
   Under de närmaste 70-talsåren växte Ola Magnells stjärngloria och blev en av skivbolaget Metronomes stora namn med de Anders Burman-producerade albumen ”Nya perspektiv” (1975), ”Höstkänning” (1977) och ”Straggel och strul” (1979).
   På 80-talet utvecklades Olas låtar och skivor ytterligare mot lite rockigare områden. Med hjälp från bland annat ex-örebroarna Mats Ronanders gitarr och Finn Sjöbergs produktion formades albumet ”Europaväg 66” (1981). Men det var på de båda Ronander-producerade skivorna ”Gaia” (1983) och ”Onkel Knut” (1984) som Ola nådde sin höjdpunkt som ”rockartist”.
   Musikerna på de skivorna, minus Ronander, blev också Olas kompband live, Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. Och jag kunde både 1983 och 1984 konstatera att Ola Magnells melodier och poesi fungerade perfekt med ett genuint rockkomp.
   Men jag upplevde naturligtvis Ola Magnell även ensam på scen med en akustisk gitarr och mikrofonstativ framför munnen på 80-talet, som här på Rockmagasinet 1985 i en två timmar lång konsert.
   Sedan dröjde det faktiskt 25 år(!) innan nästa Ola Magnell-konsert (2010) på Clarion Hotell. Med härligt uppdaterade texter på de gamla låtarna lyckades han han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken. Och ingen saknade ”Påtalåten” i repertoaren.
   Jag ska inte påstå att jag kände Ola Magnell väl men under 2010 träffade jag honom helt oplanerat tre gånger för några informella samtal. Det började på Record Store Day i Stockholm när Magnus Lindberg och Basse Wickman spelade i skivbutiken The Beat Goes On och Ola stod bredbvid mig och lyssnade. Han tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen och sa: ”Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.”
   Bara någon månad efter den konserten kom Ola alltså till ovannämnda Clarion Hotell-konsert och bjöd efteråt på ett litet samtal fast det var ganska stökigt runtomkring.
   Dessutom mötte jag honom senare samma sommar när han var en del av Packmopedsturnén 2010. Alla medlemmar på turnén, bland annat Plura och Dregen, hade precis anlänt på sina mopeder och förberedde sig för soundcheck när jag lite kort förklarade för Ola att jag och min fru Carina bodde kvar på Hennikehammars herrgård och firade 20-årig bröllopsdag. Då tyckte Ola att vi borde ha fått bröllopssviten. Det är på mer än ett sätt jag saknar Ola Magnell.
   Ola Magnells hjärta slutade slå på torsdagsmorgonen 6 februari 2020, bara 16 dagar efter 74-årsdagen.

/ Håkan

Covers: Cher

Postad: 2020-02-07 07:57
Kategori: Cover-skivor

CHER: Dancing queen (Warner Bros, 2018)

VARFÖR? DET VAR MIN FÖRSTA OCH ENDA fråga om den här skivan, långt innan jag lyssnade på den. Jo, jag förstår ju den kommersiella aspekten som naturligtvis uppstår när Cher medverkar i filmen ”Mamma Mia! Here we go again” och dessutom spelar in en ABBA-låt (”Fernando”) för filmen. Och att det alltid finns en efterfrågan på alla gamla totalt tidlösa ABBA-hits förstår jag också.
   Det jag däremot aldrig kommer att förstå är varför Cher har gjort ett album med tio oerhört kända ABBA-låtar i arrangemang som i stort sett är identiska med originalen med en sångerska vars bäst före-datum har passerat för flera decennier sedan. Vem kan förmå sig att lyssna på det här när det ständigt ges ut nymixade, glimrande vackra och oslagbara utgåvor av de gamla ABBA-låtarna i original?
   Det här är ingen hyllning av ABBA, som exempelvis svenska artister gjorde på ”ABBA – the tribute” 1992, utan ett rent och skärt kopierande av ABBAS suveräna låtskatt. Enda uppdateringen är att det lagts någon typ av vocoder-filter över rösten på några låtar men är ändå ett ganska fånigt sätt att skaka liv i en sångkarriär som befinner sig långt från höjdpunkter som ”Gypsys, tramps & thieves”, ”Half-breed” och ”Dark lady”.
   Förutom låtarna finns det bara en genuin ABBA-koppling i produktionen. Benny Andersson har producerat filmlåten och spelat in den med svenska musiker som Lasse Wellander, Per Lindvall och Mats Englund i kompet. Men inte heller där har ambitionen räckt att tillföra några fräcka nya detaljer. Låter musikaliskt som en traditionell ABBA-låt men jag störs av Chers oformliga röst som huggen i sten med noll känsla i röstresurserna. Långt, långt, långt från Anni-Frid Lyngstads magiska stämma.
   Resten av skivan är tillverkad i London med den engelske framgångsrike producenten Mark Taylor vid spakarna. Gänget i England har gjort allt för att efterlikna originalet och jag hittar inte ett enda argument för att lyssna på den här skivan igen.


1. "Dancing Queen" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:42
1976. Singel med ABBA.
2. "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 4:11
1979. Singel med ABBA.
3. "The Name of the Game" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 4:48
1977. Singel med ABBA.
4. "SOS" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:22
1975. Från albumet ”ABBA” med ABBA.
5. "Waterloo" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 2:52
1974. Singel med ABBA (Björn, Benny, Agnetha And Frida).
6. "Mamma Mia" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:34
1975. Från albumet ”ABBA” med ABBA.
7. "Chiquitita" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 5:14
1979. Singel med ABBA.
8. "Fernando" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:57
1975. Från albumet ”Greatest hits” med ABBA.
9. "The Winner Takes It All" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 4:32
1980. Från albumet ”Super trouper” med ABBA.
10. "One of Us" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 3:53
1981. Från albumet ”The visitors” med ABBA.

/ Håkan

Ola Magnell (1946-2020)

Postad: 2020-02-06 23:24
Kategori: Minns

NÄR OLA MAGNELLS HJÄRTA PÅ TORSDAGSMORGONEN slutade slå blev Sverige en fantastisk vispoet fattigare. Han skrev sånger som passade lika bra i ensamt majestät med enbart en akustisk gitarr till komp som med ett elegant kompband i ryggen. Jag fick under åren förmånen att uppleva båda sidor av Magnells konsertverksamhet på sammanlagt sex konserter.
   Så är det förstås inte men det känns just nu som Ola Magnells namn har funnits i mitt medvetande under hela mitt musiklyssnande liv. Ändå gjorde han entré i mitt liv först 1974 när han var en av två, Janne Lucas Persson var den andra, gästartister på Pugh Rogefeldts oförglömliga turnépaket ”Ett steg till”.
   Ola hade samma år albumdebuterat och var ganska färsk som etablerad artist men uppträdde som stor, stadig och rutinerad i detta sammanhang. Singeln ”Påtalåtar” fick stor uppmärksamhet när den släpptes redan 1973 och var naturligtvis en av Olas mest kända låtar den här kvällen. Av kontraktsmässiga skäl fick han inte sjunga orden till den låten på albumet “Påtalåtar” (1974), producerad av Björn J:son Lindh) därför den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Ola hjälpte sedan Pugh i bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf”. Rainrock-kompet gav Olas ”Påtalåten” en hårdare karaktär så redan där kunde hans låtar tolkas på ett rockigare sätt.
   Under de närmaste 70-talsåren växte Ola Magnells stjärngloria och blev en av skivbolaget Metronomes stora namn med de Anders Burman-producerade albumen ”Nya perspektiv” (1975), ”Höstkänning” (1977) och ”Straggel och strul” (1979).
   På 80-talet utvecklades Olas låtar och skivor ytterligare mot lite rockigare områden. Med hjälp från bland annat ex-örebroarna Mats Ronanders gitarr och Finn Sjöbergs produktion formades albumet ”Europaväg 66” (1981). Men det var på de båda Ronander-producerade skivorna ”Gaia” (1983) och ”Onkel Knut” (1984) som Ola nådde sin höjdpunkt som ”rockartist”.
   Musikerna på de skivorna, minus Ronander, blev också Olas kompband live, Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. Och jag kunde både 1983 och 1984 konstatera att Ola Magnells melodier och poesi fungerade perfekt med ett genuint rockkomp.
   Men jag upplevde naturligtvis Ola Magnell även ensam på scen med en akustisk gitarr och mikrofonstativ framför munnen på 80-talet, som här på Rockmagasinet 1985 i en två timmar lång konsert.
   Sedan dröjde det faktiskt 25 år(!) innan nästa Ola Magnell-konsert (2010) på Clarion Hotell. Med härligt uppdaterade texter på de gamla låtarna lyckades han han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken. Och ingen saknade ”Påtalåten” i repertoaren.
   Jag ska inte påstå att jag kände Ola Magnell väl men under 2010 träffade jag honom helt oplanerat tre gånger för några informella samtal. Det började på Record Store Day i Stockholm när Magnus Lindberg och Basse Wickman spelade i skivbutiken The Beat Goes On och Ola stod bredbvid mig och lyssnade. Han tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen och sa: ”Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.”
   Bara någon månad efter den konserten kom Ola alltså till ovannämnda Clarion Hotell-konsert och bjöd efteråt på ett litet samtal fast det var ganska stökigt runtomkring.
   Dessutom mötte jag honom senare samma sommar när han var en del av Packmopedsturnén 2010. Alla medlemmar på turnén, bland annat Plura och Dregen, hade precis anlänt på sina mopeder och förberedde sig för soundcheck när jag lite kort förklarade för Ola att jag och min fru Carina bodde kvar på Hennikehammars herrgård och firade 20-årig bröllopsdag. Då tyckte Ola att vi borde ha fått bröllopssviten. Det är på mer än ett sätt jag saknar Ola Magnell.
   Ola Magnells hjärta slutade slå på torsdagsmorgonen 6 februari 2020, bara 16 dagar efter 74-årsdagen.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Big Deal/Magnus Sjögren (1985)

Postad: 2020-02-05 07:55
Kategori: Intervjuer

SOM JAG SKRIVER I INTERVJUN BEFANN SIG gruppen Big Deal hösten 1985 på tröskeln till en skivkarriär som skulle pågå i några år. Efter de nedan nämnda tre singlarna följde ett album, ”Vacker bild”, i juni 1986.
   Intervjun med Magnus och några killar i bandet genomfördes på Café Lindkvist i Örebro 15 augusti och kvällen fortsatte hemma hos Magnus på Nygatan.
   Big Deal var som sagt resterna av Alice Band, som under en period kallade sig för det lite tuffare The Alice, plus tre andra musiker av vilka två senare skulle få uppmärksammade karriärer. Edvin von Werder skulle bli en halvan av duon Kärlekens Vampyrer, tillsammans med Stefan Falk, och fick 1989 en mindre hit med ”Lilla hjärtat (jag vill ha sex med dig)”. Och Staffan Ernestam skulle under 90-talet starta sitt eget band, Pojkarna På Prärien, fick bland annat agera förband till Creedence Clearwater Revistited. Men framförallt skulle Staffan från 2007 skörda framgångar som ledare för Jeremias Session Band, ett rockigt storband som tonsatte dikter av Jeremias i Tröstlösa.
   Magnus Sjögren har efter Big Deal haft en lång solokarriär och uppträder varje sommar som allsångsledare på restaurang Strömpis i Örebro.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/8 1985.

STORA LYFTET FÖR BIG DEAL?

BIG DEAL ÄR ETT NYTT OCH INTRESSANT NAMN inom den svenska rockbranschen. Big Deal är ett nytt namn på en grupp som innehåller många välkända musikeransikten från Örebro. Big Deal skivdebuterar nästa vecka med en singel på den engelska Virgin-etiketten som sedan följs av ytterligare några planerade singlar. Big Deal har äntligen kommit till skott.
   - Det känns skönt att äntligen kunna visa upp ett konkret resultat efter flera års slit, namn- och medlemsförändringar och mycket tomt snack och ännu flera rykten, säger gruppens sångare och ledare Magnus Sjögren.
   Magnus Sjögren är en känd profil inom musikkretsar i Örebro. Han har startat flera musikförenuingar, organiserade nyligen en Live Aid-inspirerad rockgala i Gustavsvik och har, inte minst med optimism och och entusiasm men utan större kommersiella framgångar, drivit gruppen Alice Band under många år.
   Sedan ett år tillbaka har den gruppens existens varit vacklande och osäker. Förutom Magnus, som sjunger och spelar gitarr, är det bara trummisen Mats ”Pukan” Fjellner kvar från den ursprungliga gruppen.
   Med de nya unga musikerna i bandet har soundet moderniserats märkbart och egentligen ska inga paralleller dras med det forna Alice Band.
   - Nej, nej, det här är något helt nytt och rockigare. Förr hade vi en ofarlig orgel i bandet, nu försöker vi utnyttja synthens alla möjliga och omöjliga fördelar utan att bli slav under elektroniken. Vi är ju fortfarande ett traditionelolt rockband.
   På den punkten är Big Deal helt överens med utvecklingen både i Sverige och internationellt. Traditionalister som Bruce Springsteen, Mikael Wiehe, Dan Hylander, Neil Young och nu också Ulf Lundell har också upptäckt synthens möjligheter på senare år.
   Edvin von Werder spelar synth i Big Deal. Han ingår också i Citizen Kane men mest av allt gör han just nu militärtjänstgöring i Karlstad.
   Gitarristen Staffan Ernestam har figurerat i många olika lokala sammanhang och grupper, bland annat Hamilton, De' Funkar och Andrea Doria.
   Basisten Leif Johansson kom med så sent som i våras strax efter inspelningen av den så lyckosamma demotejpen som skickades runt till alla stora skivbolag.
   - Det gick trögt först, många skivbolag ville inte ens lyssna men på Virgin tände de omedelbart på alla cylindrarna och samarbetet har fungerat utmärkt. Det är ett litet men stabilt bolag som är mån om sina artister.
   - Vi är den enda svenska rockgruppen på etiketten men marknadsföringen är lugn och långsiktig. De har inga krav på oss att vara rockidoler utan vill mest av allt ha fram bra produktioner.
   Big Deals första singel, ”EAEO”, släpps på måndag och bör finnas tillgänglig i affärerna i slutet på nästa vecka. En allsångsklatschig låt som har visa möjligheter att bli en hit.
   Det är Magnus Sjögren som kommer med idéerna till låtarna som sedan arrangeras av hela bandet. Han skriver även de svenska texterna men Big Deal har förberedda planer att i framtiden även sjunga på engelska.
   Även de två nästföljande singlarna med Big Deal, ”Det brinner en eld” och ”Det jag saknar”, är färdiginspelade men Virgin har beslutat spola de inspelningarna och Big Deal åker till Köpenhamn i mitten av nästa månad för att göra om allt tillsammans med en tysk producent i en studio som håller världsklass.
   I samband med att Big Deal släpper sin första singel kommer gruppen att uppträda inför en specialinbjuden publik på fredag kväll. En unik premiärkonsert för Big Deal som just har börjat sin färd mot toppen.

/ Håkan

Härligt befriande rock´n´roll-känsla

Postad: 2020-02-03 10:55
Kategori: Live-recensioner







Bilder: Per Magnusson (tack!)



Bilder: Anders Olsson
Foto: Jan-Ola Sjöberg

BILLY BREMNERS ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 2 februari 2020
Konsertlängd: 17:59-18:43 och 19:06-19:51 (44+45=89 min)
Min plats: ca 6 m framför (1:a set) och ca 2,5 m framför (2:a set)


FRAMFÖR OSS HADE VI EN TILL STORA DELAR förväntad repris av Billy Bremner-spelningen i april förra året på samma plats. Livealbumet som släpptes strax innan den pågående turnén, som bland annat omfattat en handfull gig (sju konserter) i England och Skottland, kunde inte direkt förstärka förhoppningarna med sina ganska förutsägbara låtar. Det är stor skillnad på en liveinspelad skiva och en livs levande konsert där nuet och energin med lätthet överträffar varje försök att reproducera traditionell rock'n'roll. Det fick vi med stor marginal många bevis för på den tidiga söndagskvällen i Gamla Stan, Stockholm.
   Det var bra förra året men nu var det ännu bättre, tajtare och mer energiskt med en repertoar som bjöd på åtskilliga höjdpunkter, bland annat fyra Mickey Jupp-låtar.
   Man kanske inte går på en Billy Bremner-konsert med ambitionen att få uppleva ”rockmusikens framtid”, för att citera en berömd rubrik från 70-talet. Däremot är det alltid en fröjd för både öron och hjärta att stå på konsert och känna rock'n'roll-känslan ta ett kärleksfullt famntag på hela livet. På ett absolut fullpackat Zum Franziskaner var det musik och ett framträdande som kanske inte kräver så mycket analys men ändå är så härligt befriande i all sin anspråkslösa prakt.
   Fortfarande är Billy Bremner-konserterna en officiell hyllning (”A tribute to Rockpile”) till hans forna grupp. Där skivan är en godkänd reproduktion av Rockpile bjöd konserten på den klassiska gruppens livematerial med många covers i repertoaren.
   Som vanligt spelade Billy en något tillbakalutad huvudroll, långt till vänster på scenen, och lät strålkastarna koncentrera sig på bandets övriga tre medlemmar, Bonne Löfman, gitarr, Micke Finell, bas, och Peder Sundahl, trummor, som alla gjorde anmärkningsvärda insatser som sångare.
   Motorn i bandet var onekligen Sundahl som även tog sångmikrofonen vid flera upprepade tillfällen. Bland annat Chuck Berrys ”Oh what a thrill”, ”Half a boy and half a man” och NRBQ-låten ”It comes to me naturally”. Och i den låt där vi rutinerade Rockpile-konnässörer i publiken först stod som frågetecken, Ray Smiths ”Rockin' little angel” från 1959.
   Konserten innehöll som sagt en rad musikaliskt fräscha höjdpunkter som levererades av både Bonne (”Sweet little Lisa”, ”Standing at the crossroads again” med flera) och Micke (”I knew the bride” och ”(You ain't nothing but) Fine, fine, fine”). Men även Billys sånginsatser var minnesvärda när han förstärkte närvarokänslan i låtar som ”Switchboard Susan”, obligatoriska ”Trouble boys” och den för kvällen helt underbara ”Cruel to be kind”.
   Men det blev Bonne Löfman, som med sitt utseende personifierade den allra rock'n'roll-känslan allra tydligast, som fick avsluta konserten vid mikrofonen med de energihöjande avslutningslåtarna låtarna ”So it goes” och ”Heart of the city” på max volym.


Down down down
Knife and fork
(You ain't nothing but) Fine, fine, fine
From a barstool
Born fighter
Loves so fine
Oh what a thrill
Goofin' around
Three time loser
You'll never get me up in one of those
Sweet little Lisa

Paus

Switchboard Susan
Loud music in cars
I knew the bride
Cruel to be kind
Singing the blues
It comes to me naturally
Standing at the crossroads again
Rockin' little angel
I hear you knocking
Trouble boys
Half a boy and half a man

Extralåtar:
So it goes
Heart of the city

/ Håkan

00: #15. RON SEXSMITH

Postad: 2020-02-03 07:12
Kategori: 00-talets bästa

RON SEXSMITH: Retriever (V2/Nettwerk America, 2004)

DET VAR 90-TALET SOM VAR RON SEXSMITHS stora kreativa decennium som artist. Det var då han så personligt debuterade och det var då han snabbt nådde sin nästan ouppnåeliga höjdpunkt med sitt fantastiska album ”Whereabouts” (1999) som jag för några år sedan placerade som 90-talets femte bästa album.
   Vi ska i sammanhanget med det här drygt 20-åriga perspektivet absolut inte glömma starten på min seriösa Ron Sexsmith-fascination i mitten på 90-talet. ”Kärlekesförhållandet” med Ron drog igång 1995 med albumet ”Ron Sexsmith”, bakom den extremt pojkaktiga uppsynen på skivomslaget dolde sig melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang. Då trodde jag att det var Rons debutskiva men det skulle långt senare visa sig att han hade skivdebuterat redan 1991 på ett litet oberoende skivbolag med albumet ”Grand opera lane”. En minst sagt mänsklig eller snarare medelmåttig debut.
   Nåväl, efter den högintressanta och spännande ”Ron Sexsmith”, som Daniel Lanois hade ett litet finger med i, följde ”Other songs” (1997). ”Ödsligt underproducerade sånger med små delikata detaljer som gör honom så ensam på området.”, som jag skrev i min recension då. En skiva med typiska singer/songwriter-arrangemang som imponerade i all anspråkslöshet.
   Ron Sexsmiths trestegsraket skulle mycket naturligt och förväntat brisera 1999 med ”Whereabout”, denna oerhörda pärla som alltså, i mina öron, tillhörde 90-talets absolut bästa album. Producenten Mitchell Froom gjorde också sitt tredje Sexsmith-album och var minst sagt delaktig i den allt starkare musikaliska utvecklingen på skivorna.
   Rons tre Froom-producerade album, samtliga rekommenderas varmt, var paradoxalt nog inga försäljningssuccéer men framtiden såg i det läget ändå både ljus och lycklig ut. När Ron mot alla odds fick sparken från sitt skivbolag och hamnade ute i kylan där ingen tycktes vilja satsa på en talangfull och mycket begåvad kanadensisk låtskrivare.
   Ron fortsatte dock att uppträda live över världen och via kontakter fick han till slut kontrakt med det engelska folkmusikbaserade skivbolaget Cooking Vinyl. Men vad som i sammanhanget var ännu viktigare var att Steve Earle började visa sitt intresse att producera nästa album. Ett i mina öron samarbete som doftade ”made in heaven” och innan skivan, ”Blue boy” (2001), hamnade i mina händer hade jag förstorat mina förväntningar till rent rysligt optimistiska proportioner som ingen skiva i världen kunde leva upp till.
   Mycket logiskt blev därför min första lyssning en besvikelse. Det var några skamfläckar till låtar, i reggae- och funkinspirerade arrangemang, som förstörde helheten och effektivt krossade mina förväntningar. När jag idag lyssnar på den skivan låter den uppenbart bättre och jag kan till stora delar acceptera helheten som ett godkänt men absolut inte lysande Ron Sexsmith-album.
   Året därpå började Ron samarbeta med den svenske London-baserade producenten Martin Terefe och första resultatet, ”Cobblestone runway” (2002), var ett viktigt steg i rätt riktning men en bit kvar till magisk nivå. Samarbetet skulle dock fortsätta på nästa studioplatta, dagens huvudroll ”Retriever”, och där resultera i något mycket oförglömligt bra.
   Här exploderar Ron Sexsmiths låtskrivande i både kreativitet och nytänkande. Här finns några vemodigt ekande singer/songwriter-låtar men framförallt har Ron överraskande höjt nivån på det snabbare, ibland hitpotentiella materialet. Och Terefe har hållit produktionen på en mänsklig mycket levande nivå och spelar själv, tillsammans med kompanjonen Claes Björklund, de flesta instrumenten på skivan. På ett album inspelat i Electric Earth East-studion i London.

Favoritlåt: "From now on". Det är inte enbart den uppenbara hitkänslan i den här låten som har gjort att jag valt den. Det är nog Ron Sexsmiths plötsliga och överraskande positiva ton i både text och musik som gör att jag handlöst faller för den catchy refrängen varje gång jag lyssnar på låten. Kan aldrig upprepas för många gånger. Producenten Terefe, som spelar både gitarr och bas, driver på så fantastiskt fint och får god hjälp av gästpianisten Ed Harcourt att fånga framtidstron i både melodi och poesi (”But it's a new day from now on”). Harcourt körar också på låten.

/ Håkan

Richard Lindgren med ny energi-boost

Postad: 2020-02-01 20:44
Kategori: Live-recensioner


Richard Lindgren framför sitt nya band Grand Jubilee.

Bilder: Carina ÖsterlingMagnus Nörrenberg med sina impulsiva fingrar på sin keyboard.

RICHARD LINDGREN & GRAND JUBILEE
Folk & Rock, Malmö 31 januari 2020
Konsertlängd: 21:09-23:30 inkl paus 20 minuter (121 min)
Min plats: ca 1,5 m från scenen.


INFÖR VARJE NY KONSERT MED EN ETABLERAD artist, med många skivor bakom sig och obligatoriska hits på repertoaren, vill jag försäkra mig om att det finns nya färska låtar i den nya repertoaren. Det är ju ändå nya överraskande låtar som friskar upp lyssnandet. När det gäller Richard Lindgren brukar jag inte behöva be om nytt och fräscht för han producerar ständigt nytt material och är inte rädd för att uppdatera sin scenrepertoar. Inför fredagskvällens konsert, på Richards hemmaplan på Folk & Rock i Malmö, utlovades officiellt redan på förhand en handfull låtar från det kommande albumet ”Grand jubilee” så jag var optimistisk innan konserten på ett välfyllt och nästan utsålt (130 i publiken) Folk & Rock.
   Med huvudsakligen nytt kompband, som bekvämt nog också fått namnet Grand Jubilee, och en kraftigt uppgraderad konsertrepertoar bjöds det på många nya låtar och många nya arrangemang där många så kallade obligatoriska låtar hade städats ut. En nystart som lovar gott inför framtiden.
   På bekostnad av elegans och lite finlir, som tidigare har varit ett stående inslag i Richards arrangemang, fick vi nu ungdomlig energi och ett både rockigare och modernare sound. Den tajta kompsektionen Christoffer Olsson, trummor, och Ale William Sjöström, bas, punpade in mycket energi i Lindgrens uppgraderade repertoar och Jocke Svensson, gitarr, smyckade dekoren med rent underbara insatser på sitt instrument. Och allt styrdes sedan upp musikaliskt av giganten Magnus Nörrenberg, en i sanningens namn keyboard wizard som underhöll oss som stod närmast scenen med både galenskap och geniala detaljer.
   Att det fanns en bestämd setlist (se nedan) inför konserten var faktiskt unikt eftersom Richard sällan arbetar så och vill inte vara så förutbesämd och välplanerad. Att han i fredagskväll dessutom följde den slaviskt var snudd på sensation. En liten förändring var att en helt omgjord och nästan svåridentifierad ”Trouble in the garden” hade flyttat från sista låt i huvudsetet till första extralåt strax innan konsertens äldsta låt, ”Back to Brno”, fick avsluta kvällen på ett så dags ganska svettigt ställe där imman lagt sig på skyltfönstren.
   Det var som sagt tunnsått med så kallade gamla hits, ingen ”From Camden Town to Bleecker Street” och ingen ”Five pints and a wink fron Gwendolyn”, och ingen var gladare än jag som ständigt har önskemål på nya fantastiska låtar ur låtskrivaren Richard Lindgrens flödande källa av nyproducerat material.
   Vi bjöds på sex nya låtar från Lindgrens kommande album och så här första gången pendlade mina synpunkter mellan ren magi (”Let's go down to Meliflora” och ”Return to me mi corazon”) och några frågetecken (inledande ”Big fat nothing” och ”Miserable landlord”) som kräver fler lyssningar för att fastna på allvar.
   Sedan var det givetvis en ynnest att få höra en av Lindgrens senaste kanonlåtar, ”Down on my luck”, en nyarrangerad version av ”Goodbye Rosie” och den härliga gamla långa (drygt 10 minuter) klenoden ”How long” i ständigt ny skepnad.
   Inledningsvis lät det som ett atmosfäriskt flygande äventyr om det nya bandet som då fick chansen att ge Richard Lindgrens annars melodistarka americana-doftande material ny energi-boost som närmade sig rockmusikens innersta kärna.


Big fat nothing
Sundown on a lemon tree
Walk in the dark
Down on my luck
Death and love
Goodbye Rosie
Let's go down to Meliflora
How long

Paus

Turnstile
No more colors
Travels with Johanna
Dunce's cap
Cinghiale grin song (med Yvette Eklund)
Miserable landlord

Extralåtar:
Trouble in the garden
Back to Brno



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (430)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (17)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (124)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29  

Mikael 24/03: Jag har njutit av Tottas soloskivor under många år särskilt de första fram t...

Peter 21/03: Fina ord. Oerhört tragiskt....

Staffan Ernestam 20/03: Fina ord Håkan om en fin, unik och saknad medmänniska, vän och kollega. Vila...

Jan Arne Martin Lennell 15/03: Min lista 2019, utan inbördes ordning; - The Waterboys "Where the action is" ...

John Kernot 4/03: Tack för en mycket bra recension. Jag har varit vän med Reg sedan 70-talet. De...

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Bodil Grek 13/02: Bra recension lagom till spelningen den 14/2 på Kulturbryggeriet. Snygg presen...

Mikael 10/02: Ola Magnell har följt mig sedan tidiga tonåren. Han var ju både vemodig och r...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.