Blogginlägg från 2020-02-03

Härligt befriande rock´n´roll-känsla

Postad: 2020-02-03 10:55
Kategori: Live-recensioner







Bilder: Per Magnusson (tack!)



Bilder: Anders Olsson
Foto: Jan-Ola Sjöberg

BILLY BREMNERS ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 2 februari 2020
Konsertlängd: 17:59-18:43 och 19:06-19:51 (44+45=89 min)
Min plats: ca 6 m framför (1:a set) och ca 2,5 m framför (2:a set)


FRAMFÖR OSS HADE VI EN TILL STORA DELAR förväntad repris av Billy Bremner-spelningen i april förra året på samma plats. Livealbumet som släpptes strax innan den pågående turnén, som bland annat omfattat en handfull gig (sju konserter) i England och Skottland, kunde inte direkt förstärka förhoppningarna med sina ganska förutsägbara låtar. Det är stor skillnad på en liveinspelad skiva och en livs levande konsert där nuet och energin med lätthet överträffar varje försök att reproducera traditionell rock'n'roll. Det fick vi med stor marginal många bevis för på den tidiga söndagskvällen i Gamla Stan, Stockholm.
   Det var bra förra året men nu var det ännu bättre, tajtare och mer energiskt med en repertoar som bjöd på åtskilliga höjdpunkter, bland annat fyra Mickey Jupp-låtar.
   Man kanske inte går på en Billy Bremner-konsert med ambitionen att få uppleva ”rockmusikens framtid”, för att citera en berömd rubrik från 70-talet. Däremot är det alltid en fröjd för både öron och hjärta att stå på konsert och känna rock'n'roll-känslan ta ett kärleksfullt famntag på hela livet. På ett absolut fullpackat Zum Franziskaner var det musik och ett framträdande som kanske inte kräver så mycket analys men ändå är så härligt befriande i all sin anspråkslösa prakt.
   Fortfarande är Billy Bremner-konserterna en officiell hyllning (”A tribute to Rockpile”) till hans forna grupp. Där skivan är en godkänd reproduktion av Rockpile bjöd konserten på den klassiska gruppens livematerial med många covers i repertoaren.
   Som vanligt spelade Billy en något tillbakalutad huvudroll, långt till vänster på scenen, och lät strålkastarna koncentrera sig på bandets övriga tre medlemmar, Bonne Löfman, gitarr, Micke Finell, bas, och Peder Sundahl, trummor, som alla gjorde anmärkningsvärda insatser som sångare.
   Motorn i bandet var onekligen Sundahl som även tog sångmikrofonen vid flera upprepade tillfällen. Bland annat Chuck Berrys ”Oh what a thrill”, ”Half a boy and half a man” och NRBQ-låten ”It comes to me naturally”. Och i den låt där vi rutinerade Rockpile-konnässörer i publiken först stod som frågetecken, Ray Smiths ”Rockin' little angel” från 1959.
   Konserten innehöll som sagt en rad musikaliskt fräscha höjdpunkter som levererades av både Bonne (”Sweet little Lisa”, ”Standing at the crossroads again” med flera) och Micke (”I knew the bride” och ”(You ain't nothing but) Fine, fine, fine”). Men även Billys sånginsatser var minnesvärda när han förstärkte närvarokänslan i låtar som ”Switchboard Susan”, obligatoriska ”Trouble boys” och den för kvällen helt underbara ”Cruel to be kind”.
   Men det blev Bonne Löfman, som med sitt utseende personifierade den allra rock'n'roll-känslan allra tydligast, som fick avsluta konserten vid mikrofonen med de energihöjande avslutningslåtarna låtarna ”So it goes” och ”Heart of the city” på max volym.


Down down down
Knife and fork
(You ain't nothing but) Fine, fine, fine
From a barstool
Born fighter
Loves so fine
Oh what a thrill
Goofin' around
Three time loser
You'll never get me up in one of those
Sweet little Lisa

Paus

Switchboard Susan
Loud music in cars
I knew the bride
Cruel to be kind
Singing the blues
It comes to me naturally
Standing at the crossroads again
Rockin' little angel
I hear you knocking
Trouble boys
Half a boy and half a man

Extralåtar:
So it goes
Heart of the city

/ Håkan

00: #15. RON SEXSMITH

Postad: 2020-02-03 07:12
Kategori: 00-talets bästa

RON SEXSMITH: Retriever (V2/Nettwerk America, 2004)

DET VAR 90-TALET SOM VAR RON SEXSMITHS stora kreativa decennium som artist. Det var då han så personligt debuterade och det var då han snabbt nådde sin nästan ouppnåeliga höjdpunkt med sitt fantastiska album ”Whereabouts” (1999) som jag för några år sedan placerade som 90-talets femte bästa album.
   Vi ska i sammanhanget med det här drygt 20-åriga perspektivet absolut inte glömma starten på min seriösa Ron Sexsmith-fascination i mitten på 90-talet. ”Kärlekesförhållandet” med Ron drog igång 1995 med albumet ”Ron Sexsmith”, bakom den extremt pojkaktiga uppsynen på skivomslaget dolde sig melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang. Då trodde jag att det var Rons debutskiva men det skulle långt senare visa sig att han hade skivdebuterat redan 1991 på ett litet oberoende skivbolag med albumet ”Grand opera lane”. En minst sagt mänsklig eller snarare medelmåttig debut.
   Nåväl, efter den högintressanta och spännande ”Ron Sexsmith”, som Daniel Lanois hade ett litet finger med i, följde ”Other songs” (1997). ”Ödsligt underproducerade sånger med små delikata detaljer som gör honom så ensam på området.”, som jag skrev i min recension då. En skiva med typiska singer/songwriter-arrangemang som imponerade i all anspråkslöshet.
   Ron Sexsmiths trestegsraket skulle mycket naturligt och förväntat brisera 1999 med ”Whereabout”, denna oerhörda pärla som alltså, i mina öron, tillhörde 90-talets absolut bästa album. Producenten Mitchell Froom gjorde också sitt tredje Sexsmith-album och var minst sagt delaktig i den allt starkare musikaliska utvecklingen på skivorna.
   Rons tre Froom-producerade album, samtliga rekommenderas varmt, var paradoxalt nog inga försäljningssuccéer men framtiden såg i det läget ändå både ljus och lycklig ut. När Ron mot alla odds fick sparken från sitt skivbolag och hamnade ute i kylan där ingen tycktes vilja satsa på en talangfull och mycket begåvad kanadensisk låtskrivare.
   Ron fortsatte dock att uppträda live över världen och via kontakter fick han till slut kontrakt med det engelska folkmusikbaserade skivbolaget Cooking Vinyl. Men vad som i sammanhanget var ännu viktigare var att Steve Earle började visa sitt intresse att producera nästa album. Ett i mina öron samarbete som doftade ”made in heaven” och innan skivan, ”Blue boy” (2001), hamnade i mina händer hade jag förstorat mina förväntningar till rent rysligt optimistiska proportioner som ingen skiva i världen kunde leva upp till.
   Mycket logiskt blev därför min första lyssning en besvikelse. Det var några skamfläckar till låtar, i reggae- och funkinspirerade arrangemang, som förstörde helheten och effektivt krossade mina förväntningar. När jag idag lyssnar på den skivan låter den uppenbart bättre och jag kan till stora delar acceptera helheten som ett godkänt men absolut inte lysande Ron Sexsmith-album.
   Året därpå började Ron samarbeta med den svenske London-baserade producenten Martin Terefe och första resultatet, ”Cobblestone runway” (2002), var ett viktigt steg i rätt riktning men en bit kvar till magisk nivå. Samarbetet skulle dock fortsätta på nästa studioplatta, dagens huvudroll ”Retriever”, och där resultera i något mycket oförglömligt bra.
   Här exploderar Ron Sexsmiths låtskrivande i både kreativitet och nytänkande. Här finns några vemodigt ekande singer/songwriter-låtar men framförallt har Ron överraskande höjt nivån på det snabbare, ibland hitpotentiella materialet. Och Terefe har hållit produktionen på en mänsklig mycket levande nivå och spelar själv, tillsammans med kompanjonen Claes Björklund, de flesta instrumenten på skivan. På ett album inspelat i Electric Earth East-studion i London.

Favoritlåt: "From now on". Det är inte enbart den uppenbara hitkänslan i den här låten som har gjort att jag valt den. Det är nog Ron Sexsmiths plötsliga och överraskande positiva ton i både text och musik som gör att jag handlöst faller för den catchy refrängen varje gång jag lyssnar på låten. Kan aldrig upprepas för många gånger. Producenten Terefe, som spelar både gitarr och bas, driver på så fantastiskt fint och får god hjälp av gästpianisten Ed Harcourt att fånga framtidstron i både melodi och poesi (”But it's a new day from now on”). Harcourt körar också på låten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (437)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (231)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (128)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29  

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.